Sunday, May 5, 2013

Att bli gammal i Sverige

Innan min mamma blev sjuk kunde jag inte särskilt mycket om äldrevård i Sverige. Både min pappa och min farmor låg på sjukhus bara några få dagar innan de gick bort och de hade bott hemma fram tills dess. Eftersom min mammas demens troligen inte kommer att bli bättre har jag börjat sätta mig in i hur saker och ting fungerar.

Mitt tidigaste minne av ett ålderdomshem är Tallgården i Enebyberg där vi dansade ut julen. Då gick jag på mellanstadiet. Vår klassföreståndare hjälpte till på Tallgården och vi elever blev också inbjudna. Detta äldreboende finns fortfarande kvar.
I Täby, där min mamma bor, är det stor platsbrist inom äldrevården. Bara riktigt sjuka personer får en plats men tydligen vårdas även ett antal ordentligt sjuka personer i sina hem eftersom det trots allt inte finns plats för dem på ett annat boende.

I fredags träffades mamma och biståndshandläggaren och skulle prata om framtida behov. Tydligen bedöms mamma fortfarande som alltför pigg för att bli beviljad en plats. Trots att hon har demens och helt klart blir mer och mer glömsk och förvirrad tycker man att hon skall klara sig hemma med hemtjänsten.

Både privata och kommunala äldreboenden kräver oftast ett godkännande av kommunens biståndshandläggare för att bevilja en person plats på boendet. Biståndshandläggarna har en stor makt idag.
Eftersom mamma inte är miljonär är ett privat boende där man kan köpa en plats inte aktuellt. Danvikshem i Stockholm tar 45,000:- per månad! för en plats. Det är inte att tänka på.
Kanske andra delar av Sverige inte har denna platsbrist och det är lättare för de äldre att få en plats på ett äldreboende.

Jag hade hoppats att mötet i fredags skulle resultera i något mera konkret för min mamma. Eftersom jag inte bara kan lämna arbete, bostad och tillhörigheter här i USA hur som helst och inte heller vill bli min mammas sjuksköterska (jag har ju absolut ingen sjukvårdsutbildning) får vi se hur detta kan lösas. Fortsättning lär följa.

Att vara med om när en person förändras genom demens är utmanande. Både min mormor och morbror hade demens men de bodde i södra Sverige så jag umgicks väldigt litet med dem. Ett år efter det att min mamma blev sjuk har jag i stort sett accepterat att hon är en förändrad person och att hon aldrig kommer att bli som hon var tidigare. Hon minns vem jag är men ibland får jag förklara samma sak många gånger - sådant som hon tidigare förstod utan problem. Och hon är själv medveten om att hon är förändrad och att hennes tänkande inte fungerar som tidigare. Det är en omställning för oss båda.



29 comments:

Äventyret framtiden said...

Jag känner igen det mesta du skriver i det här inlägget.
Vi har ju svärmor som också blir alltmera dement hela tiden, men som också bor hemma med hemtjänsten som kommer på dagligt besök. Det är svåra bitar att se personlighetsförändringen och allt annat.
Vackra rosenbilder. De passar så bra in i sammanhanget. Tänker på dig
Varm kram!

Fullblodsekologen said...

Demenssjukdomar är hemska både för den personen som drabbas och för anhöriga/vänner. "Tur" att vi i Sverige i allafall ha dessa demensutredningar så man på något sätt förstår varför personen förändras. Min svärfar har enligt mig demens, men eftersom detta inte utreds på samma sätt i Spanien tror folk att han bara drabbats av "normalt ålersgagg". Hemskt!
Skickar dig många styrkekramar. Annelie

Desiree said...

Det är inte lätt att bli gammal och i synnerhet inte då demens är inblandad i bilden både för dens som är sjuk och de anhöriga. Jag kan märka hur mina föräldrar håller på att åldras och många gånger upprepar sig. Det är både svårt och jobbigt att inse att de håller på att förändras och att man plötsligt får nya roller på något sätt. Jag läste en mycket intressant artikel i DN nu när jag var i Sverige och tänkte att jag skulle skicka den till dig. Det handlar just om en man som tagit hand om sin far i många år för att han inte fick plats på ett äldreboende. Jag glömde tyvärr artikeln i Sverige nu men har sparat den. Ska försöka hitta den på nätet och annars skickar jag den till dig i slutet på juni istället.
Det är så trist men det verkar som om man försöker spara in så mycket som möjligt på äldrevården i Sverige. Jag tror att man försöker få de anhöriga att ta på sig så mycket som möjligt i största möjliga utsträckning och få de äldre att bo kvar i sina hem. Det blir billigare så för kommunerna. Jag har full förståelse för att du vare sig kan eller önskar att bli din mors sjuksköterska på heltid. Den rollen hade jag inte heller velat ta på mig om det gällde mina föräldrar. Det kan ju mycket väl bli så att de försöker få din mor att bo kvar hemma i sitt hem i flera år till och låta hemtjänsten komma och kolla, städa och utföra ärenden. På något sätt tror jag att det är viktigt att försöka gå vidare och plannera ändå för sin egen skull med sitt egena liv för annars kanske man blir fast i en lång väntan som inte ger något.
En stor kram till dig.

Ms Spider said...

Avundas dig verkligen inte!!! Det är en jättetuff situation och jag hoppas jag inte behöver hamna i den, tack och lov har jag i alla fall syskon. Kommer aldrig flytta tillbaka till Sverige så det kommer bli tufft - så länge syskonen är kvar är det en sak men de kan lika gärna komma att flytta ut de med, så småningom.
Och jag förstår till 100% vad du menar med att inte tycka det är speciellt roligt att resa till sverige. Har man begränsat med tid är det inte speciellt roligt, speciellt inte om man känner att man är den enda som reser och att det förväntas att man ska vara den som gör den långa resan, bara för man var den som flyttade ut. "För det klart att du ändå vill komma till Sverige". Hmmm, ja, eller inte, för jag flyttade ju för att jag INTE ville vara i Sverige, och då är det inte speciellt kul att känna sig tvingad att åka tillbaka... Jag gör hellre annat, utforskar nytt på min semester.

My Kids' Mom said...

Hej Anne-Marie,

Min svägerska bor i San Diego, hon är enda barnet och hennes mamma som är änka bor på ett demensboende i Solna. De har inga andra släktingar i närheten. Madeleine åker hem två ggr. om året för att kolla till och för att tala med personalen om sin mammas vård. Jag vet att Madeleine är jätteinsatt hur det hela fungerar. Om du vill kan jag sätta er i kontakt med varandra. Bara en tanke. Lycka till med det du gör. Det är beundransvärt och kan absolut inte vara lätt. Mvh. Anneli

Annika said...

Inte roligt, Anne-Marie. Tungt och jobbigt. OCH svårt för er alla.
Så hopplöst det där att hon inte får plats på ett hem. Knivigt för dig också att vara så långt borta. Jag förstår så väl att det tär på dig.
Men jag förstår också att du inte vill flytta hem och bli vårdare åt din mamma (tror inte det är ngn bra lösning för ngn).
Tankar och kramar!

olgakatt said...

Det är inte lätt att bli gammal någonstans, tror jag, särskilt inte att bli dement. Goda vänner till mig i Kalifornien råkade ut för att en ensamstående släkting som började bli dement blev "kidnappad" av folk som plundrade hennes hem. De var rysligt vänliga så länge det fanns något att stjäla men hade det hela inte uppdagats hade de säkert satt ut henne på gatan nånstans när de var klara. Mina vänner som bodde många mil bort kunde i alla fall stoppa det hela och tog själva hand om den gamla damen efter den rättsliga processen.
Ett ofta förekommande problem, här hemma i varje fall, är att den gamle inte vill flytta hemifrån. Vi har haft god erfarenhet, både min svärmor och mor har fått plats i stort sett omedelbart när de behövde - och båda ville flytta. Men det skiljer mycker från kommun till kommun. Men jag har bekanta som har ett elände där föräldrarna vägrar både hemtjänst och äldreboende och KRÄVER att barnen (döttrar) ska sköta allt. De ringer 10-tals gånger varje dag och kräver omedelbar assistans trots att de vet att döttrarna heltidsarbetar.
Jag håller tummarna för dig och din mamma.

Anne-Marie said...

Karin: Pratade igår med en svensk kompis som bor i USA och vi sade båda att så här var det väl ändå inte för kanske 20 år sedan. Att man måste vara dödssjuk i stort sett för att få ett äldreboende. Man kan ju undra vart alla skattepengar går i Sverige. In i ett svart hål kanske.
Just demens är nog en av de värsta sjukdomarna just för att den ger så stora personlighetsförändringar.
Roligt att du tyckte om rosenbilderna. Tog dem när jag hade en miniros hemma. Tack för dina tankar! Varm kram till dig Karin!

Anne-Marie said...

Annelie: Det kändes bra tycker jag i alla fall att det ställdes en diagnos. Då vet man vad som gäller och kan förstå varför olika saker händer.
Jaha, så det utreds inte alls på samma sätt i Spanien. Finns det äldreboenden som vi har i Sverige? Eller tar man hand om sina gamla hemma?
Tack för dina styrkekramar! Skickar till dig också.

Anne-Marie said...

Desiree: Jag umgicks väldigt litet med både min mormor och morbror när de blev äldre så såg inte deras demens på så nära håll. Men jag märker ju i telefonen hur mamma blir mer glömsk och förvirrad. Och hon säger det själv.
Tror absolut att det kan vara som du säger att man hoppas och nästan utgår från att barn skall ta hand om sina sjuka föräldrar. Det tycker jag är fel. Visst skall man hjälpa till men dagens samhälle är inte uppbyggt såsom det var förr, dvs att olika generationer bodde tillsammans. Dessutom skulle inte jag vilja ha på mitt samvete att ta hand om en riktigt sjuk person. Har man ingen sjukvårdsutbildning kan man ju göra helt fel.
Skicka gärna artikeln - låter väldigt intressant.
Varm kram till dig Desiree!

Anne-Marie said...

Ms Spider: Jag har nog skjutit det här litet framför mig men har ju varit medveten om att den här dagen troligen skulle komma, dvs att min mamma behöver hjälp.
Eftersom vi har ett system i Sverige där man betalat in pengar under många år genom skatterna kan det ju tyckas att det borde finnas mer genomtänkta lösningar och planering eftersom man vet att det blir fler och fler gamlingar.
Det är verkligen ingen rolig situation. Varken för mig eller min mamma.
Jag känner mig mest trött på att resa till Sverige pga den otroligt långa resan och allt konstigt som numera pågår på de amerikansk flygplatserna.
Läser din blogg med jämna mellanrum även om jag inte kommenterat. Har sett att du är på väg att flytta. Skall bli spännande att se vart du tar vägen.

Anne-Marie said...

Hej Anneli: Nej, det är ingen lätt situation alls men jag är ju uppenbarligen inte ensam om att vara långt bort.
Du får gärna förmedla någon kontakt mellan mig och Madeleine. Alltid bra att få tips och litet mer information från någon som är riktigt insatt.
Tack för det tipset och dina lyckönskningar! Ha det fint!

Anne-Marie said...

Annika: Ibland undrar jag verkligen - vad är det för kvalitet på livet som min mamma har. Kan ju inte vara roligt alls att vara så bunden till hemmet. Och det går ju många timmar mellan de besök som hemtjänsten gör under dagen.
Nej, ingen lätt situation. Hade kontakt med en person som jag inte haft kontakt med på ca 30 år och hon berättade att hon och hennes syskon fick ligga på och överklaga för att få in både mamman och senare pappan på boenden. Det går ju inte när man bor i USA. Vad är det för land Sverige har blivit?
Tack för dina tankar. :) Kramar!

Anne-Marie said...

Olgakatt: Det låter ju som rena, rama "vilda västern" med det du berättar om. Vilken tur att dina vänner lyckades få ordning på det hela.
Vet att du berättat att du haft bra erfarenheter av äldrevården. Tydligen skiljer det sig en hel del från kommun till kommun. Kanske skulle min mamma ha bättre lycka i en annan del av Sverige.
Min mamma kan tänka sig att inte bo hemma. Hon var ju väldigt nöjd och trivdes bra på korttidsboendet där hon var förra sommaren. Men dit kan hon inte komma nu utan skall det bli något annat måste det bli ett mer permanent boende.
Tack för dina hållna tummar. :)

Freedomtravel said...

Vilken svår omställning, och vilka svåra beslut! Min mamma bor också i Täby, och pappa bodde där tills han gick bort i höstas. Under lång tid av hans sjukdom var det en ständig jakt för att få tag på vård. Den allra sista tiden, när han fick avancerad sjukvård i hemmet och på Bylegården i Täby, fick vi mer hjälp. Mamma är fortfarande pigg däremot. Men nej, inte lätt!

My Kids' Mom said...

Hej Anne-Marie, Jag kontaktar Madeleine. Vilken e-mail adress är bäst? Kan vi använda attboiusa@yahoo.com?

Mvh,

Anneli

p.s Jag håller med Annika att det är nog ingen god ide att flytta hem. Sverige har förändrats. Det är lågt i tak och dyrt. Våra Amerikanska mentaliteter får varken plats eller har råd :-) Hoppas du hittar en lösning.

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Det verkar som om man måste vara svårt sjuk för att få mer hjälp och det du berättar är ju ett exempel på det. Trist att det skall vara sår. Ja du, svåra beslut och inte lätt när man sitter på andra sidan Atlanten.

Anne-Marie said...

Anneli: Det går bra med attboiusa@yahoo.com. Sedan kan jag ju använda en av mina privata mailadresser om jag mailar med Madeleine. Tack för hjälpen. :) Nej du, vi är nog litet för "stora" för Sverige ibland. ;)

Saltistjejen said...

Skickar en kram till dig Anne-Marie. Sådant här är tungt och svårt. Att vara långt borta och känna maktlöshet gör inte saken bättre. Jag hoppas och önskar innerligt att din mamma kan få ett bra boende och att du kan känna att du litar på att hon har det bra.
Kramar!

Saltistjejen said...

Skickar en kram till dig Anne-Marie. Sådant här är tungt och svårt. Att vara långt borta och känna maktlöshet gör inte saken bättre. Jag hoppas och önskar innerligt att din mamma kan få ett bra boende och att du kan känna att du litar på att hon har det bra.
Kramar!

Anne-Marie said...

Tack för din kram Saltis! Den behövs. :)
Jag läser mer och mer om hur mycket som förändrats i Sverige inom äldrevården. Fick senast idag ett privat mail från en kvinna i Sverige som läst min blogg ett tag och själv jobbar inom äldrevården. Hon bekräftar mycket jag börjar inse är "standard" numera i Sverige.
Stor kram!

Christina said...

Jag känner med dig och förstår att det är väldigt tungt. Vi svenskar vill gärna tro att vi har den bästa vården i världen men det är ju inte sant.
Mycket går ut på att en anhörig drar största lasset och att man ska bo hemma så länge som möjligt.
Min mamma är svårt sjuk i cancer och utan pappas insatser skulle det aldrig funka. Jag får också ryta och rodda och greja när jag är hemma. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk heter set ju och det stämmer ofta har jag märkt.
Stor kram till dig!

Anne-Marie said...

Christina: Jag skulle vilja påstå att just äldrevården inte alls är bra i Stockholmsområdet. Hur det är på andra platser vet jag inte.
Att anhöriga drar lasset är givetvis "enklare" och billigare men när det inte går - som i mitt fall - tycker man ju att det borde finnas litet mer att ta till från samhällets sida.
Du har det också jobbigt förstår jag. Tur att din pappa är tillräckligt stark och frisk för att kunna hjälpa din mamma. Stor kram!

Mrs Clapper said...

Det är hemskt att det är så i ett land som Sverige... Man blir mörkrädd. Min farmor har blivit dement, innan det hände hade vi dock en fördel att kunna "plocka hem" henne från Stockholm till byn i Småland där mina föräldrar bor. De hjälpte oss att hon fick skriva in sig där direkt och fick en lägenhet på två veckor. Lägenheten ligger i anslutning till ett ålderdomshem och sitter ihop med en gång inomhus. Så hon får hjälp dygnet runt när hon behöver. Jag är så GLAD att vi fick henne dit, men det är sorgligt att det ska behövas... Stockholm är hårt!

Äldreomsorgen said...

Faktum är ju att biståndshandläggarna egentligen inte har någon makt alls, dom kan bara rätta sig efter förutsättningarna. Det är dom lokala politikerna som bestämmer hur äldreomsorgen ska skötas i just deras kommun och handläggarna får rätta sig efter detta.

Jag arbetar själv inom äldreomsorgen och har god inblick i hur organisationen fungerar. Politikerna har räknat ut att det blir mycket billigare att ha våra äldre hemma istället för att låta dom flytta till säbo. Samtidigt stryper dom pengaflödet till hemtjänsten, som redan har det tufft.

I min kommun är det inflyttningsstopp på två äldreboenden, eftersom fastigheterna anses vara för gamla och ska rivas så fort dom äldre som bor där nu är borta. Om 10-15år räknar man med att börja bygga ett nytt äldreboende.

Som följd till detta tvingas biståndshandläggarna sålla bland massorna som söker säbo för att försöka hitta dom som har absolut störst behov (dvs, när behovet blir såpass stort att hemtjänsten inte räcker till).


Sverige har blivit hårt och kallt.

Anne-Marie said...

Mrs Clapper: Hade missat din kommentar - sorry.
Det låter ju fantastiskt att din farmor kunde få plats så snabbt. Jag tror att Stockholm är svårare många gånger än kanske andra delar av Sverige. Jag vet att man kan begära att få bo i andra delar av landet än där man är skriven. Om biståndshandläggaren godkänner en sådan ansökan. Kanske det vore något att prata med min mamma om. Hon kommer ursprungligen från Småland men har tyvärr inga direkt band numera efter det att hennes bror gick bort för ett par år sedan. Han hade också demens och fick bo en period på ett hem utanför Värnamo.

Anne-Marie said...

Äldreomsorgen: Tack för din kommentar. Alltid väldigt intressant att höra från någon som ser det hela från insidan.
Täby kommun lär vara en av de "värsta" när det gäller platsbrist på äldreboenden. Man kan ju undra hur politikerna tänker lösa platsbristen eftesom det blir alltfler äldre. Och nuförtiden bor ju inte barn och föräldrar tillsammans som man gjorde förr i tiden. Kanske man tänker och tror att barn och barnbarn skall ställa upp.
Det är väldigt tråkigt att det blivit så här tycker jag. Att man skall vara så sjuk att man absolut inte klarar sig hemma för att få en plats. För en person som min mamma tror jag det skulle vara stimulerande att ha andra omkring sig som man har på ett boende.
Ja, Sverige verkar ha blivit mycket hårdare de senaste 10-20 åren.

Charlie sa ... said...

Hej Anne-Marie,

Att bli äldre och/eller sjuk kan vara en mardröm. Det tycks vara så mycket som spelar in. Det kan gå bra och fungera fint, men det kan också vara ovärdigt och kräva att man själv eller genom anhöriga kan "ryta och rodda" som Christina skriver.

Min erfarenhet från att bli äldre i USA ger också en blandad bild. Att ta hand om sina anhöriga och bo tillsammans är långt ifrån ovanligt. Dels då kostnaderna för sjuk- och vårdhemmen kan vara mycket höga, dels för att det ligger i många amerikaners natur att hjälpa varandra. Min kollega hade sin mor boende hos sig i fyra år innan hon gick bort. Jag vet flera som bor med sina föräldrar eller mor- och farföräldrar som konsekvens av de senaste årens ekonomiska situation. Många väljer att bo hemma hos sina föräldrar trots att de är ute i yrkeslivet, många med två arbeten.

Vi talade nyligen om detta på arbetet. Det handlar om ekonomi, planering, vart man bor, vilket stöd man har och en gnutta tur för att man ska kunna bli sjuk eller äldre under värdiga omständigheter. Jag tror att det är lika i många länder.

Jag förstår att det här är oerhört påfrestande. Jag hoppas innerligt att det ska lösa sig till det bästa för din mamma och att hon får den hjälp hon behöver.

Kram
Lotta


Anne-Marie said...

Hej Lotta,

Tack för din kommentar! Håller med dig helt i det du skriver.

Det verkar betyda en hel del var i Sverige man bor och hur lätt eller svårt det är att få en plats. Stockholm med förorter verkar vara svårare.

Om min mamma skulle kunna tänka sig att komma hit vore det ju litet annorlunda men det vill hon inte. Och att jag skall ge upp precis allt för att på obestämd tid ta hand om min mamma känns inte heller riktigt som ett alternativ. Om man bor i samma land är det ju uppenbarligen litet enklare.

Det stämmer nog att man i USA kanske bor med sina föräldrar på ett annat sätt än vad man gör i Sverige när de blir äldre. En kvinna i Mt Shasta som är "min" healer tog nyligen hem sin 97-åriga mamma till sig. Ingen enkel situation men det gick tydligen inte på något annat sätt.

Jag hoppas också att allt skall lösa sig men mamma är nog alldeles för "pigg" fortfarande för att få en plats på ett äldreboende.

Kram!!