Föräldrar och deras barn
Eftersom jag inte har egna barn borde jag väl egentligen inte uttala mig men jag gör det ändå. ;)
Alldeles nyligen startade en serie i svensk TV om ungdomar som har blivit bortskämda på grund av "välmenande" föräldrar - "Ung och bortskämd". I TV-programmet bor ungdomarna tillsammans och får klara sig själva under 8 veckor. De som bidrar minst röstas successivt bort av föräldrarna och den som till slut finns kvar vinner en resa ut i världen (verkar inte riktigt gå ihop med att lära sig att vara mindre bortskämd...eller). De här ungdomarna har egentligen aldrig behövt göra något hemma utan föräldrarna har passat upp på dem som hembiträden. Att tvätta kläder i tvättmaskin, diska, rengöra en toalett, bädda osv är främmande begrepp för de här ungdomarna. Självklart är programmet till viss del vinklat för att provocera och skapa reaktioner men jag tror att de här ungdomarna helt enkelt är bortskämda.
Många i Sverige har tittat på programmet och reagerat. Många har blivit arga över ungdomarnas attityd och hur arroganta de är. Jag tittade på SvT Play och fick mig några goda skratt över deras totala bortkommenhet när det gäller de mest grundläggande dagliga sysslor som de allra flesta faktiskt måste ta itu med. Men att skylla på ungdomarna verkar litet bakvänt. Det är ju inte så att barn föds bortskämda men om föräldrar plockar upp efter sina barn och aldrig ställer några krav så kan det ju inte bli annat än små "monster". ;) Hur de skall klara sig i livet är svårt att förstå. Föräldrarna måste ha några slags psykologiska "skador" eftersom de verkar tro att deras beteende är nyttigt för barnen. Jag blev nästan illamående när jag såg hur en av mammorna skämde bort sin dotter.
Curlingföräldrar kallas de. Föräldrar som vill att deras barn skall ha en tillvaro utan utmaningar och noll krav. Här i USA finns kallas de "helicopter parents". Det är föräldrar som hela tiden finns i barnens tillvaro och alltid lägger sig i på olika sätt. När jag växte upp var de allra flesta mammor hemma - det var så på 60-talet. Min mamma var hemma tills jag var 15 och det var litet utmanande när hon började jobba. Hon gjorde mycket av hemarbetet och både min pappa och jag fick "lära oss" att göra saker vi tidigare kanske inte gjort. I och för sig lagade jag en hel del mat, diskade och skötte i stort sett trädgården när jag var yngre så jag var inte ens i närheten av de här ungdomarna i TV-programmet men jag kan känna igen litet av deras attityder. Som tur är har jag nu "förvandlats" till en "normal" vuxen som gör allt som behöver göras i mitt hem. :)
Det här "fenomenet" med föräldrar som skämmer bort sina barn verkar alltså finnas på båda sidorna av Atlanten. Däremot verkar det som om många svenska barn och ungdomar ofta saknar något som de allra flesta amerikanska barn och ungdomar har mer av - respekt för de som är litet äldre och även för sina föräldrar. När jag nuförtiden kommer på besök till Stockholm blir jag mörkrädd ibland när jag ser hur svenska barn och ungdomar verkar ha tappat all respekt och ofta utmanar sina föräldrar och andra vuxna. Här i USA verkar föräldrarna fortfarande ha mer koll på sina barn (självklart finns det undantag men överlag stämmer det här). I affärerna kan man se barn skrika och gråta och vara allmänt "besvärliga" men när föräldrarna säger till skärper barnen till sig och fattar att mamma och pappa faktiskt menar allvar. I Sverige verkar barnen ofta utmana de vuxna och bryr sig inte. När blev föräldrarna så "svaga" och inte längre vågade stå upp för sina åsikter inför sina barn? En skrämmande utveckling tycker jag.
Jag kommer nog att kolla på fler avsnitt av Ung och Bortskämd - nästa gång kanske de lärt sig att inte blanda olikfärgade kläder i tvättmaskinen. :)
Idag kom mitt första "officiella" brev från USCIS. Notice of Action heter det och är en bekräftelse som jag kan referera till om jag behöver ha kontakt med immigrationsverket. Nu är det troligen bara att vänta på ett brev för att lämna fingeravtryck såvida de inte kommer på att de vill ha mer papper från mig.
Bilden från SvTs hemsida - ungdomarna i programmet "Ung och Bortskämd".
10 comments:
Det är ett väldigt intressant program och ett som även om det som du säger säkert är litet överdrivet så kan det leda till att många föräldrar tänker till. DN hade lite intressanta reflektioner idag, se länk http://www.dn.se/insidan/att-hjalpa-till-far-inte-bli-ett-straff-1.1209632
Däremot håller jag inte med dig om att barn och ungdomar skulle ha mindre respekt för sina föräldrar i Sverige än i USA. Tror det är ganska blandat på den fronten, finns båda extremen och allt däremellan. Respekten för äldre i allmänhet kanske men inte för närmaste familjen. Tycker jag ser lika många trotsiga barn i Sverige som i USA när jag är där, och lika många dåliga som bra reaktioner från föräldern på trotset. Sedan är det säkerligen skillnad mellan barns beteende och ungdomars beteende men säkerligen är detta ganska liknande mellan länderna.
Jag har inte sett programmet men hört mycket om det. Jag kan mest säga att jag hoppas att jag själv aldrig ska falla i fällan att curla för mycket. Jag tror att man gör sina barn en stor björntjänst. Det man vill som förälder är ju att förbereda sitt/sina barn så mycket man kan för att de ska bli självständiga och kunna stå på egna ben. Dett inkluderar ju allt från social klompetens till att sköta vardagssysslor. Ang respekt vet jag iten, men tror att det faktiskt handlar mycket om olika "klasser" och utbildningsnivåer i samhållet också. Här tycker jag att jag kan se många både föräldrar och abrn som kallar varandra för saker jag bara ryser åt. Eller som tilltalar varandra helt utan respekt. Men detta är ofta i de fattigare delarna av NYC. jag vet inte hur det är i Sverige men som sagt jag tror kanske generellt att svenskar är mindre artiga än amerikaner är. och det avspeglar sig säkert på barn och ungdomar också.
Tyvärr är det så här i Sverige. Jag och maken har en ganska "hård" uppfostran om man jämför med andra familjer, men så är ju maken från Karibien också. Jag tror att det är som det är i Sverige sedan agan förbjöds :) Folk är så benägna här att kalla på socialen så snart de ser nåt. Familjeforumen är fyllda med såna grejer och man blir mörkrädd...Min granne höjde rösten när hon pratade med sitt barn - bör jag ringa socialen?
När man är ute känns det som att man knappt får ta i sitt eget barn. Nu börjar jag komma över det lite grann, ibland måste man få säga till på skarpen (inte slå givetvis!). Det är INTE okej att skrika och gorma på affären. Så jag förstår vad du menar!
Hörde på radio i går där ansvarig på SR uttalade sig om programet. Programet är inte dokumentärt utan reality?!
Och sedan har det visat sig att minst en av killarna har haft/har jobb och mer eller mindre har lurat SR....
Dessutom anser sig två av föräldrarna att programet är vinklat.... ;-)
Sorry, skall vara SVT inte SR
Jag har inte heller sett programmet, men visst kan man för den skullen ha några åsikter om barnuppfostran eller man ska kanske säga avsaknaden av uppfostran.
Jag blir nästan mörkrädd när jag ibland hör ungdomar på en buss eller ett tåg då jag reser i Sverige, hur illa och oförskämt de pratar om äldre, bakom ryggen. Bara för att ha något skit att prata om..
Men det är väl så deras föräldrar vill bli behandlade själv, när de blir äldre, som de uppfostrat sina egna barn!, så brukar jag tänka,,
Skrämmande program. Tittade på det med Karolina igår.
Säkert starkt vinklat, som alla reality shows är. Men intressant...
Visst är barn artigare här, inget snack om den saken. Att uppfostra ett artigt barn är ju ofta a och o. På skolorna är det respekt som gäller. Never, ever att du hör kids här kalla vuxna fula saker. Nej, det är ett helt annat klimat. Jag blir också mörkrädd då jag är hemma och både hör och ser sånt som aldrig skulle förekomma här.
Kram!
Anna: Jag tror det kan bero delvis på var man bor i USA och vilken "samhällsklass" man hör till. Min erfarenhet från mitt område och när jag rest i USA är emellertid att barn och ungdomar är artigare och verkar ha mer respekt för föräldrar och även andra vuxna. Jag har sett i Sverige ibland hur barn i stort sett "våldför sig" på sina föräldrar, både verbalt och fysiskt. Det är min erfarenhet - och självklart gäller det inte alla barn och ungdomar men i större utsträckning än vad jag sett här i USA. Trevligt att höra att du har sett andra exempel. :)
Saltis: Det är säkert mycket svårt att finna en bra balans som förälder. Självklart vill föräldrar ge sina barn det allra bästa. Men som du säger är det bästa man kan ge dem en kompetens att verkligen fungera i samhället på alla möjliga nivåer. Och det verkar ju inte föräldrarna i det här programmet riktigt ha fattat - om det nu inte är totalt iscensatt. Kan tänka mig att delar av NYC har mycket hårt klimat människor emellan. Det är ju en rätt extrem miljö och i Sverige finns nog inget liknande egentligen.
Trillingnöten: Jag tror det har "gått troll" i det här med att "ta i" litet grand som förälder i Sverige. Självklart skall man inte slå sina barn - det kan ju inte komma något gott av det men att kunna höja rösten tycker jag är en självklarhet. Jag tror, precis som du, att förbudet mot agan 1979 i Sverige gick snett på något sätt. Folk blev fega helt enkelt. Och man blev rädd att andra skulle anmäla något som kunde tolkas som aga (även om det inte var det). I Sverige är människor ju så otroligt beroende av gruppen och att göra som alla andra.
Tord: Det är säkert en blandning av sanning och reality-TV. Jag tror inte att det är så fejkat att inget stämmer. Det som jag tror det här programmet kanske kan få igång är en diskussion om överbeskyddande föräldrar och föräldrar som inte vill utsätta sina barn för "normala" liv (med utmaningar osv) - dessa curlingföräldrar är ju ett faktum. Det är ju inget påhittat.
Katarina: Ibland kan man ju bli "tillsagd" om man uttalar sig om saker man inte har så mycket erfarenhet av ;) - i mitt fall inga egna barn men självklart kan man tycka och tänka kring ett intressant fenomen. Du har samma uppfattning som jag tydligen om svenska barn och ungdomar - skönt att få en bekräftelse eftersom jag ibland undrar om jag bott utanför Sverige så länge att jag inte vet hur det är egentligen.
Annika: Visst är det ett intressant och skrämmande program. De här unga människorna är de som en gång kommer att styra företag och arbetsliv i Sverige. Vet inte om den tanken känns så tilltalande. Kanske de tvingas att bli vuxna på riktigt - om de nu klarar det. ;) Du som har K och träffar många amerikanska föräldrar - vad tror du är anledningen till att man i USA får säga till sina barn men att man i Sverige inte verkar få göra det på samma sätt? Bara nyfiken om du har några tankar. Kram!
Post a Comment