Tre bra filmer

Måste bara inleda med att jag undrar vad immigrationsverket håller på med eftersom inga uppdateringar skett på några veckor med min ansökan. Tydligen försöker de få folks fingeravtrycksbesök avklarade rätt snabbt men ingenting indikerar att jag har någon tid ännu. Kanske helgdagarna nu i november (Veterans Day och Thanksgiving) har orsakat förseningar. Dessutom gick avgifterna för flera ansökningar upp i förra veckan så jag kan tänka mig att många skickat in sina ansökningar innan dess. Jag börjar emellertid bli otålig!

Under de senaste veckorna har det gått tre olika filmer med George Clooney på TV. Två av filmerna var nya för mig medan den tredje var en "gammal goding".

Ocean's Eleven - en kul, intelligent film som berättar hur ett gäng "skurkar" rånar några av Las Vegas största och mest vinstgivande casinos. George Clooney är hjärnan bakom det hela och han har till hjälp bland andra Brad Pitt, Julia Roberts, Matt Damon, Elliott Gould med flera. Uppföljaren Ocean's Twelve var ett bottennapp och Ocean's Thirteen såg jag inte ens. Men den första filmen kan verkligen rekommenderas.

Up in the Air - George har ett mindre tilltalande jobb där han får åka runt till olika arbetsplatser och avskeda personer. Han har samlat på sig en ansenlig mängd "frequent flyer miles" och lever för att resa. Han börjar närma sig 10 miljoner miles när hans företag bestämmer sig för att låta sina anställda stanna på marken. Under en av sina resor har han träffat en kvinna som han börjar bli intresserad av på djupet men det visar sig att hon inte riktigt har talat om hela sanningen eftersom hon är gift.

Michael Clayton - George arbetar inom en advokatfirma och är deras "fixare" när något behöver "fixas". :) Filmen börjar med att visa hur han är på väg till ett möte. Av någon anledning stiger han ur bilen och beundrar några hästar som står på ett fält. Tur är det eftersom bilen exploderar! Vem försöker döda honom? Resten av filmen visar tillbakablickar under de senaste fyra dagarna och de turer som uppstår när en av advokaterna i företaget försöker avslöja företagets U-Norths planer på att tillverka ett cancerframkallande bekämpningsmedel.

George Clooney föddes 1961 (ett bra födelseår ;)) och hade ett antal roller i olika TV-shower till att börja med. Efter det har han varit med i flera stora filmer. Förutom att medverka i och regissera filmer arbetar han med olika slags humanitära insatser och organisationer. People Magazine har utsett honom inte mindre än två gånger till "Sexiest Man Alive". ;)

De här tre filmerna kan verkligen rekommenderas.



Bilden från Wikipedia.

Flygplatser med utmaningar

Att flyga här i USA innebär nuförtiden inte bara att bli scannad och kroppsundersökt utan man måste ofta även vara beredd på stora förseningar på många av de stora flygplatserna på grund av dåligt väder.

The Weather Channel (väderkanalen som bara sänder väder 24/7 här i USA) har gjort en sammanställning över de "10 värsta väderflygplatserna" i USA. Alla har jag inte egen erfarenhet av men några har jag flygit från/mellanlandat på och jag kan nog bara hålla med The Weather Channel. Vi börjar bakifrån:

10) Anchorage International Airport, Alaska. Har aldrig varit i Alaska men att det är ordentliga vintrar där står ju helt klart. Snö är alltså en av Anchorages utmaningar. Men inte bara snö kan ställa till det utan även vulkanaska. Alla minns väl Islands vulkanutbrott i våras när flyglinjer fick ställa in sina flighter över hela Europa. Alaska har många vulkaner, runt 50, som fortfarande anses vara aktiva.

9) Hartsfield-Jackson International Airport, Atlanta, Georgia. 59 miljoner människor passerade genom den här flygplatsen under de första 8 månaderna i år!!! Inte dåligt. Självklart blir allt extremt väder kännbart med en gång med så många passagerare. Tydligen regnar det mycket och det är också vanligt med åskoväder som för med sig både hagel, mycket kraftiga vindar och till och med tornados.

8) Lambert St Louis International Airport, Missouri. Har aldrig varit här heller men beroende på Missouris läge mitt i landet har de ofta intensivt och växelrikt väder. Här är det åskoväder som mest påverkar flygplanen. Inte mindre än mellan 45 och 50 dagar har åskoväder per år. Man får också en del snö som ställer till det på banorna.

7) San Francisco International Airport, Kalifornien. Här har jag varit många gånger och varit med om allt möjligt slags väder. Är det inte alltid soligt i Kalifornien? :) Nej, inte i San Francsico. De har många dagar med låga moln och dimma som gör att San Francisco International Airport faktiskt är den flygplats i USA som har flest förseningar! San Francisco har två andra rätt stora flygplatser - Oakland International Airport och San Jose International Airport. Båda har bättre väder.

6) Philadelphia International Airport, Pennsylvania. Inget speciellt utmärkande mer än att de ofta har låga moln vilket inte bra för flygplanen.

5) Logan International Aiport, Boston, Massachusetts. Det är USAs blåsigaste flygplats och de får även en hel del snö. Men det är också ofta låga moln och dimma som orsakar förseningar.

4) Minneapolis-St Paul International Airport, Minneapolis, Minnesota. Vad för slags associationer ger Minnesota? Snö! Trots all snö är det ovanligt att flygplatsen stänger på grund av dåligt väder men det blir ofta förseningar. Kanske det är "vikingablodet" (det finns många skandinaviska ättlingar i Minnesota) som gör att man verkligen försöker hålla flygplatsen öppen. ;)

3) Newark Liberty/JFK/LaGuardia, New York. Det finns tre stora flygplatser i New York. Mitt minne av Newark är att flygplanet var så försenat att vår flight från Stockholm (vilket var samma plan som bara vände) kom fram efter det att Newark stängt! Det blev övernattning på ett hotell och flyg dagen därpå. Mer än 100 miljoner flyger via de här tre flygplatserna. Det är ofta det kommer kraftiga regn, blåser och snöar i New York.

2) Detroit Metropolitan Wayne County Airport, Detroit, Michigan. Den här flygplatsen har lyckats att ha nöjda kunder och passagerare trots riktigt dåligt väder. 137 dagar per år regnar och snöar det och åska är också vanligt. Men de har byggt flygplatsen så att de kan hålla igång flygtrafiken bra, men har trots detta ofta förseningar.

1) O'Hare International Airport, Chicago, Illionois. Jätteflygplatsen i Chicago har fått förstaplatsen och jag kan bara hålla med. De har dåligt väder och det är ofta stora förseningar. SAS flyger via Chicago för sina Stockholmsflygningar så det är svårt att undvika O'Hare om man kommer från västkusten. O'Hare har allt - regn, snö, åskoväder, blåst, låga moln osv. Första gången jag flög via Chicago hade blixten slagit ner i det tågsystem som förbinder alla deras terminaler. Det gick alltså inte att komma från en terminal till en annan. Senast jag kom via Chicago kom det litet snö och vips så var det förseningar på flera timmar som gjorde att jag, och andra med mig, missade sina anslutningsflygplan. Ofta kan det ta en hel dag att komma ikapp en dag med dåligt väder och försenade och inställda flyg.

Att undvika de här flygplatserna är svårt eftersom de är de flygplatser man kommer till när man åker till och från USA eller mellanlandar för att resa vidare. Men bara att veta om vad som kan vänta kan vara till hjälp. Jag brukar alltid se till att jag har mycket tid mellan olika flighter.

Så här ser ofta San Francisco ut - låg dimma som också gör det svårt att flyga. Bilden från upi.com.

Första Advent

Redan igår tog jag fram min fina svensk-amerikanska adventsljusstake (svensk design, köpt i USA). Jag är troligen den enda personen i "downtown Weed" som har en adventsljusstake eftersom man inte firar advent i USA. Inga adventsljusstakar och inga adventsstjärnor syns här. Eftersom man ofta tar in sin julgran tidigare här i USA än vad man gör i Sverige kan man se julgransbelysning. Självklart ser man också utomhusbelysning som ibland tar över hela trädgården men ännu har jag inte sett den här överdådiga belysningen i Weed.

Att gå på promenad i kvällsmörkret Sverige under den här tiden på året är fint. Överallt ser man ljusstakar och stjärnor som lyser i fönstren. Det har tydligen snöat igen i södra Sverige så det måste vara en riktig stämning så här på första advent.

Stämningsbild från igår kväll.

Alternativ Thanksgiving och Black Friday

Igår hade USA sin största helgdag - Thanksgivinghelgen. Det är då man reser kors och tvärs över USA, träffar sin familj och äter kalkon och annat gott i stora lass. Jag var bortbjuden till min vän J på en litet mer alternativ Thanksgiving. Hon är vegetarian och vi skulle dessutom ha knytkalas. Vi var bara tre personer men det det var en trevlig middag. Jag hade kokat en vegetarisk soppa med potatis, lök, broccoli och timjan. Låter kanske inte så spännande men den är förvånansvärt god. J hade gjort sweet potatoes med äpplen, kanel och några andra kryddor (mycket gott) och en "limpa" i ugnen som bland annat innehöll nötter, morötter och en massa andra kryddor.
Hon har en vedspis och det var mysigt att sitta och prata framför en sprakande brasa. Det var kallt här även igår så brasan var välkommen.


Idag är det Black Friday, vilket innebär att de allra flesta affärer har reor. Eftersom skolan är stängd och jag inte hade något annat inplanerat gjorde jag en liten resa till staden Yreka där bland annat Walmart finns. Jag hittade en del saker som jag letat efter i Mt Shasta och bland annat gjorde jag ett riktigt fynd i en affär som heter JC Penney. Eftersom jag insett att mitt hus inte går att värma så där väldigt bra och jag inte vill betala en hel förmögenhet bara för uppvärmningskostnader har en större, varm filt (t ex fleece) stått på min inköpslista. JC Penney hade rea på så kallade microplush filtar idag och det var verkligen ett fynd eftersom alla olika storlekar kostade lika mycket. Eftersom jag ville kunna svepa in mig i filten tog jag den största varianten och jag känner redan att det här var ett bra köp. Filten hade kostat $55 och jag betalade bara runt $18 (ca 125:) och det märks att det är en filt med bra kvalitet. Microplush lär vara ännu varmare till och med än fleece.

Nu har de lovat mer snö och kyla i natt. Så det blir att svepa filten omkring sig och mysa. :)

Baka på hög höjd

När jag först kom till USA tog det ett tag innan jag hade ställt om till att bo 1000 meter över havet. Jag blev lättare andfådd och jag märkte att jag inte kunde göra lika mycket fysiskt till att börja med. Nu har jag givetvis vant mig men det är stor skillnad på att bo på havsnivå och högt upp - inte bara fysiskt utan man får även vänja sig vid en helt annan slags natur och att när det snöar, så snöar det mycket.

Nu bor jag inte alls särskilt högt egentligen. Min vän C i Colorado bor nästan 3000 meter över havet. Hon och jag pratade om något som jag inte ens kände till när jag kom hit. Att baka på hög höjd är inte alls som att baka om man till exempel bor på havsnivå.

En bakfavorit är sconeskaka. Första gången jag bakade den kakan var på högstadiet i hemkunskapen. :) Det har blivit en del sconeskakor sedan dess. Eftersom jag inte kände till det här med receptanpassning om man bor på högre höjd, har jag alltid bakat den här kakan som jag gjorde i Stockholm. Men C har berättat att hon alltid får göra korrigeringar i recepten. Tydligen jäser inte deg på samma sätt och det man bakar har en tendens att bli platt.

Vad beror det här på? Eftersom lufttrycket minskar allteftersom höjden ökar påverkas bland annat sådant man bakar. Tydligen påverkas till exempel jäst och bakpulver av det mindre lufttrycket och får en snabbare reaktion. När man bakat färdigt har vissa gaser försvunnit ur kakan och den blir plattare. Det som rekommenderas är att man minskar mängden jäst och bakpulver men ökar temperaturen i ugnen.
Mjöl är torrare på högre höjd så man bör öka mängden vätska.

Något som jag heller inte kände till var att vatten kokar vid lägre temperatur om man bor högt. Mat som kokas i vatten behöver kokas längre tid.

När jag bodde i Oregon fanns det faktiskt olika sorters mjöl och vissa var just för bakning på hög höjd.

Här kommer nu receptet på sconeskakan. Enkelt och gott:

3 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver
1 dl socker
75 g margarin
1 1/2 dl mjölk
2 äpplen i klyftor
1/2 msk socker
1 tsk kanel

1. Blanda mjöl, bakpulver och socker i en skål.
2. Lägg i margarinet och finfördela det med en gaffel.
3. Rör i mjölken och lägg smeten i den smorda, bröade formen.
4. Stick ner äppelklyftorna i ett trevligt mönster.
5. Strö över kanel och socker.
6. Grädda i 200 grader C (ca 392 grader fahrenheit) i ca 30 min. Prova om kakan är färdig.
7. Låt kakan stå i formen några minuter innan du stjälper upp den.

Tyvärr har jag ingen sconeskaka hemma så det får bli en lånad bild. Bilden från www.kokaihop.se

Rekordkyla, innetofflor, flip flops och shorts

Under den gångna helgen fick vi rekordtidig snö och under veckan kommer det att bli rekordkallt. De har talat om -10 till -20 på natten. Det är mycket kallt i norra Kalifornien så här års. Hur mitt hus kommer att vara att bo i under denna kyla vet jag inte eftersom det, som bekant, inte är världens bästa isolering i hus i mitt område. Mina extrafönster med plast har varit en "välsignelse" nu när det blivit kallare. Utan dessa ramar hade jag frusit konstant.

Trots snö och kyla har jag märkt att elever ibland kommer med innetofflor till skolan!?! Varför man inte tar på sig riktiga kängor och skor är ett mysterium. Jag skulle aldrig komma på tanken att ge mig iväg till jobbet med mina innetofflor. Har man börjat ha på sig innetofflor i skolor och på arbetsplatser i Sverige också? Läste på nätet att det tydligen inte är alldeles ovanligt här i USA. Ibland "slår man på stort" ;) och beger sig ut iklädd pyjamas! Tror folk att man vill se deras nattkläder? Är folk så lata att de inte orkar ta på sig kläder eller är det ett mode kanske? Vad vet jag, men konstigt är det.
Bilden från Zappos.com

Att se folk i flip flops och shorts under vintern är (som jag tidigare skrivit om) inte alls ovanligt. Det är ännu konstigare tycker jag. Att gå i snö och minusgrader med flip flops verkar ju inte vara någon höjdare.

I natt har vi blivit utlovade att få ännu mera snö. De här bilderna är från min lunchpromenad när solen faktiskt tittade fram en stund.

Lönnsirap och lönnsockergodis

För några dagar sedan fick jag och min kollega D. en trevlig present av en av lärarna som har kurser som vi supportar. Hon kom med en fin korg som innehöll litet småsaker - de flesta ätbara. Bland annat fanns det lönnsockergodis (maple candy). Ingen lönnsirap, men skriver man om godiset får man nog också skriva om lönnsirapen. :)

Lönnsirap som säljs här i USA (antar att det även finns att köpa i Sverige nuförtiden) kommer oftast från nordöstra USA (Vermont) och från Kanada. Tydligen är det här med lönnsirap en hel vetenskap eftersom det finns olika klassificeringar beroende på vilken färg och densitet den har, hur mycket socker den innehåller osv. Wikipedia har rett ut begreppen: http://en.wikipedia.org/wiki/Maple_syrup#Grades.

Amerikaner äter med förkärlek lönnsirap till pannkakor. Inte de där tunna pannkakorna som man ofta äter i Sverige utan de tjocka som kommer i stora högar om man går ut och äter på restaurang. Restaurangen IHOP (International House of Pancakes) har många olika slags pannkaksrätter - alla med massor med smör, socker, grädde och lönnsirap.

Lönnsockergodis tillverkas bland annat i Vermont. Staten Vermont är största tillverkaren av lönnsirap i USA. Om man hettar upp lönnsirap kristalliseras den. Man vispar den och häller den sedan i formar som ger godiset olika utseende. Lönnlöv är vanliga.

Både lönnsirap och lönnsockergodis är verkligen söta. Litet väl söta för mig men jag provade på godiset som fanns i korgen. Eftersom jag inte tänkte på att fota godiset blir det en lånad bild på lönnlöv. Jag tog hem korgen så den blev fotad i stället. Det ser ut som om den har litet björkbark och den känns skandinavisk på något sätt.

Nu kommer vintern. Det har utlovats rekordkyla och snö till helgen. Idag blev dubbdäcken påsatta, jag har ett par snöskyfflar, det stora hålet som funnits under den senaste månaden utanför mitt hus har fyllts igen. Det grävdes upp när min hyresvärd skulle lägga ner vatten- och elledningar. Det var tur att de fyllde igen det nu eftersom vattenledningar som går in i mitt hus var ute i fria luften. Och jag har inte sett till någon förlängningssladd i mitt uttag sedan hyresvärden fick egen el vid byggarbetsplatsen! :)

Bilden från Pieces of Vermont


Presentkorgen från vår lärare.

Flygsäkerhet och intima kroppsdelar

En kommentar som redan blivit en klassiker hördes häromdagen på San Diegos flygplats "If you touch my junk, I'll have you arrested." En man i 30-årsåldern, John Tyner, skulle flyga med sin svärfar och sin frus bror till South Dakota. När John uppmanades att gå igenom en full body scanner, som numera finns på många amerikanska flygplatser, sade han att han inte ville. Han blev då "erbjuden" en "full body pat down" och det var då han yttrade denna kommentar som farit fram som en löpeld på nätet. Hans blogg har fått flera tusen kommentarer av människor som håller med honom. "Junk" i det här fallet avser hans mest intima kroppsdelar. Han, som så många andra i USA, anser att full body scanners inte alls är så säkra som de framställs. Alternativet till en body scanner är numera en så kallad "full body pat down". Jag har fått flera "pat downs" under årens lopp och visst har det känts litet som en invasion av ens privata "sfär", men de var ingenting jämfört med vad som nu utförs på de amerikanska flygplatserna.

Det som nu upprör fler och fler amerikaner är att en "full body pat down" innebär att mycket intima och privata kroppsdelar vidrörs av personen som gör kropps"undersökningen". De flygplatsanställdas instruktioner är bland annat att röra vid kvinnors bröst och även vidröra testiklar och kvinnors underliv!!!! En full body scanner kan också se människors mest intima kroppsdelar och i USA talas mer och mer om "scanner porr" och att de som utför "pat downs" har uppträtt olämpligt i flera fall som involverar barn till och med.

Självklart skall det vara säkert att flyga men jag undrar om alla de här nya, mycket närgångna åtgärderna egentligen hjälper så mycket. Det har ju förekommit flera händelser under de senaste åren som har visat att det visst går att få med allt möjligt ombord på flygplan - och det är det vi vanliga resenärer nu får lida för. Jag tyckte det var roligt att flyga men det är det inte nuförtiden. Att ta av sig skorna och ta med sig mindre mängd vätskor går väl men när man börjar få gå igenom kränkande kroppsundersökningar då börjar det kännas att det får vara nog. Vissa kanske tycker det är löjligt att ha en sådan reaktion och tycker att man visst skall ha mer och mer säkerhetsåtgärder för flygsäkerheten.

John Tyners kommentar har skapat otroligt starka reaktioner och många hyllar honom idag som en folkets hjälte. Han fick inte flyga utan eskorterades från flygplatsen och får eventuellt böta flera tusen dollar. Den 24 november - dagen före den troligen största resehelgen i USA, Thanksgivinghelgen - har olika organisationer uppmanat folk att antingen inte flyga alls eller också att säga "I opt out" - vilket innebär att man vägrar gå igenom scannern. TSAs (Transportation Security Administration som är en del av Homeland Security) instruktioner säger att man har rätten att inte gå igenom en scanner men då måste man istället ha en "full body pat down". De här nya, mer agressiva kontrollerna har precis införst så många har inte ens varit med om detta på flygplatsen.

Många piloter och flygvärdinnor är också mycket kritiska till de här nya åtgärderna som även de måste gå igenom. Att bli bestrålad flera gånger i veckan är något som många känner sig oroliga inför och att bli "tafsad på" är väl inget som någon vill vara med om i sitt arbete.

Här finns hela händelsen med John Tyner:
https://www.signonsandiego.com/news/2010/nov/14/tsa-ejects-oceanside-man-airport-refusing-security/

En YouTube video om händelsen:



Kanske det blir att åka båt nästa gång jag åker till Sverige. ;) Queen Mary lär åka mellan New York och Europa.

Föräldrar och deras barn

Eftersom jag inte har egna barn borde jag väl egentligen inte uttala mig men jag gör det ändå. ;)

Alldeles nyligen startade en serie i svensk TV om ungdomar som har blivit bortskämda på grund av "välmenande" föräldrar - "Ung och bortskämd". I TV-programmet bor ungdomarna tillsammans och får klara sig själva under 8 veckor. De som bidrar minst röstas successivt bort av föräldrarna och den som till slut finns kvar vinner en resa ut i världen (verkar inte riktigt gå ihop med att lära sig att vara mindre bortskämd...eller). De här ungdomarna har egentligen aldrig behövt göra något hemma utan föräldrarna har passat upp på dem som hembiträden. Att tvätta kläder i tvättmaskin, diska, rengöra en toalett, bädda osv är främmande begrepp för de här ungdomarna. Självklart är programmet till viss del vinklat för att provocera och skapa reaktioner men jag tror att de här ungdomarna helt enkelt är bortskämda.

Många i Sverige har tittat på programmet och reagerat. Många har blivit arga över ungdomarnas attityd och hur arroganta de är. Jag tittade på SvT Play och fick mig några goda skratt över deras totala bortkommenhet när det gäller de mest grundläggande dagliga sysslor som de allra flesta faktiskt måste ta itu med. Men att skylla på ungdomarna verkar litet bakvänt. Det är ju inte så att barn föds bortskämda men om föräldrar plockar upp efter sina barn och aldrig ställer några krav så kan det ju inte bli annat än små "monster". ;) Hur de skall klara sig i livet är svårt att förstå. Föräldrarna måste ha några slags psykologiska "skador" eftersom de verkar tro att deras beteende är nyttigt för barnen. Jag blev nästan illamående när jag såg hur en av mammorna skämde bort sin dotter.

Curlingföräldrar kallas de. Föräldrar som vill att deras barn skall ha en tillvaro utan utmaningar och noll krav. Här i USA finns kallas de "helicopter parents". Det är föräldrar som hela tiden finns i barnens tillvaro och alltid lägger sig i på olika sätt. När jag växte upp var de allra flesta mammor hemma - det var så på 60-talet. Min mamma var hemma tills jag var 15 och det var litet utmanande när hon började jobba. Hon gjorde mycket av hemarbetet och både min pappa och jag fick "lära oss" att göra saker vi tidigare kanske inte gjort. I och för sig lagade jag en hel del mat, diskade och skötte i stort sett trädgården när jag var yngre så jag var inte ens i närheten av de här ungdomarna i TV-programmet men jag kan känna igen litet av deras attityder. Som tur är har jag nu "förvandlats" till en "normal" vuxen som gör allt som behöver göras i mitt hem. :)

Det här "fenomenet" med föräldrar som skämmer bort sina barn verkar alltså finnas på båda sidorna av Atlanten. Däremot verkar det som om många svenska barn och ungdomar ofta saknar något som de allra flesta amerikanska barn och ungdomar har mer av - respekt för de som är litet äldre och även för sina föräldrar. När jag nuförtiden kommer på besök till Stockholm blir jag mörkrädd ibland när jag ser hur svenska barn och ungdomar verkar ha tappat all respekt och ofta utmanar sina föräldrar och andra vuxna. Här i USA verkar föräldrarna fortfarande ha mer koll på sina barn (självklart finns det undantag men överlag stämmer det här). I affärerna kan man se barn skrika och gråta och vara allmänt "besvärliga" men när föräldrarna säger till skärper barnen till sig och fattar att mamma och pappa faktiskt menar allvar. I Sverige verkar barnen ofta utmana de vuxna och bryr sig inte. När blev föräldrarna så "svaga" och inte längre vågade stå upp för sina åsikter inför sina barn? En skrämmande utveckling tycker jag.

Jag kommer nog att kolla på fler avsnitt av Ung och Bortskämd - nästa gång kanske de lärt sig att inte blanda olikfärgade kläder i tvättmaskinen. :)

Idag kom mitt första "officiella" brev från USCIS. Notice of Action heter det och är en bekräftelse som jag kan referera till om jag behöver ha kontakt med immigrationsverket. Nu är det troligen bara att vänta på ett brev för att lämna fingeravtryck såvida de inte kommer på att de vill ha mer papper från mig.

Bilden från SvTs hemsida - ungdomarna i programmet "Ung och Bortskämd".

SPAM

Spam är inte bara skräppost i datorn utan även något man kan köpa på burk bland annat här i USA. Jag fick precis ett epostmeddelande som var spam och har den konstigaste avsändaren och rubriken jag någonsin sett. Avsändaren var: AdeandMamataMuhammad och rubriken löd: Assalamulakum Warahmatullahi Warabraakatu. En riktig tungvrickare. :)

SPAM är "fattigmansmat" - den engelska beskrivningen säger att SPAM innehåller: chopped pork shoulder meat with ham meat added, salt, water, modified potato starch and sodium nitrite. Inte bara amerikaner äter SPAM utan denna "delikatess" säljs också i Europa, Australien, Asien och Sydamerika.

När SPAM kom på 30-talet fanns bara originalreceptet. Nu finns det många olika varianter: Spam Classic, Spam Hot & Spicy, Spam Less Sodium, Spam Lite, Spam Oven Roasted Turkey, Hickory Smoked, and Spam Spread. Jag har smakat på Spam Classic och det var inte gott. Däremot är Spam Oven Roasted Turkey faktiskt ätbar ;). Inget jag skulle vilja äta alltför ofta men det är något man kan ta till om inget annat finns.

Storkonsumenter av SPAM bor på Hawaii (inget jag minns att jag såg när jag bodde där) och i de amerikanska territorierna Guam och Northern Mariana Islands. I Hawaii har till och med Burger King tagit med SPAM på sin meny.

Det finns många rykten och skämt kring SPAM. Ingen vet riktigt vad SPAM står för men några skämtsamma varianter är:
"Something Posing As Meat", "Specially Processed Artificial Meat", "Stuff, Pork and Ham", "Spare Parts Animal Meat" and "Special Product of Austin Minnesota".

Det finns till och med SPAM festivaler i olika delar av USA! Hormel Foods Corporation huvudkvarter i Austin, Minnesota, tillverkar SPAM för Nordamerika och Europa och varje år har de en festival som sammanfaller med 4 juli - Spam Jam heter den. De har även ett museum, the Spam Museum.
I Hawaii firar man en liknande festival i april i Waikiki.
Shady Cove i södra Oregon firar en årlig Spam Parade and Festival.
Ja, jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det här.

Tänk vad man kan hitta på med SPAM. ;)

80-tals musik

Det var ett tag sedan - 80-talet. Jag hade precis börjat jobba på mitt första arbete i Solna. Vad jag minns var 80-talet ett rätt optimistiskt årtioende - folk hade jobb, tjänade rätt bra och det fanns en framtidstro som inte riktigt verkar finnas nu.

Mycket bra musik kom ut under 80-talet som fortfarande står sig. Jag lyssnar mycket på en amerikansk radiokanal via nätet som spelar Top 40 och även litet äldre musik. Nyss spelades en av Prince låtar från Purple Rain (80-talsmusik). Prince hör till en av mina favoriter. Hittade en kul lista med BillBoard topplåtar från 80-talet - håll till godo: http://www.popculturemadness.com/Music/Number-One-Songs-80s.html

Här kommer några av 80-talets topplåter som är "still going strong". :)

Februari/mars 1980: "Crazy Little Thing Called Love" med Queen



Januari 1981: "(Just Like) Starting Over" med John Lennon



Hoppar över 1982 och går till mars/april 1983: "Billie Jean" med Michael Jackson



Oktober 1984: "Let's go Crazy" med Prince



Juli 1985: "Sussudio" med Phil Collins



Augusti 1986: "Glory of Love" med Peter Cetera



Februari/mars 1987: "Livin on a Prayer" med Bon Jovi



Mars 1988 - "Father Figure" med George Michael



November 1989 - avslutningsvis en av våra svenska storheter Roxette med "Listen to Your Heart"

Positiva nyheter

Ville komma med en liten uppdatering för medborgarskapsansökan. Fick idag ett epostmeddelande från USCIS att de mottagit min ansökan och initialt accepterat den. Egentligen betyder det bara att jag skickat alla de papper som de vill ha till att börja med. Det kan komma begäran om att jag skall skicka mer papper litet senare. Jag skickade min ansökan till en så kallad USCIS Lockbox Facility i Phoenix, Arizona. Tydligen skickas den nu till Immigrationsverkets National Benefit Center som, när de gjort sitt, skickar den till kontoret i Sacramento. Tala om byråkrati. :)

När jag ansökte om mitt gröna kort befann sig USCIS inte i datoråldern men nu har de faktiskt hunnit ikapp rätt bra verkar det som. Jag hade bifogat en blankett som sade att jag ville ha en epost-bekräftelse när de accepterat min ansökan. Och den kom som sagt idag. Och jag har också skapat ett konto på immigrationsverkets hemsida där jag skall kunna kolla statusen för min ansökan.

Nu vidtar väntan. Väntan på att det första brevet som kallas för Notice of Action skall komma. Sedan bör ett brev komma om att jag skall åka och lämna fingeravtryck. Tydligen får man veta ett par veckor innan man skall komma till Sacramento och lämna fingeravtryck. Får se hur lång tid det tar innan det blir av.

Att ha att göra med USCIS kräver tålamod och att ha koll på alla möjliga detaljer. Och att ha framförhållning. Man måste veta i förväg vad som krävs så att man kan vara förberedd.

En mycket god nyhet på "hemmafronten" är att min hyresvärd kommer att få sin egen el på fredag denna vecka. Det har varit en lång månad med den gula förlängningssladden som har satts in i mitt uttag utomhus i stort sett varje dag. Och jag har ett stort hål i marken utanför huset som inte kunnat fyllas igen förrän elbolaget har varit här. Jag kommer att fira på fredag! :) Jag har bävat litet inför min elräkning för oktober. Igår fick jag den via nätet och jag fick titta både en och två gånger eftersom den var lägre än månaden innan! Jag fattar ingenting och nu känns det litet oklart hur mycket jag skall be om ersättning - vilket jag blivit lovad att få. Varför räkningen är lägre är ett mysterium.

I morgon har vi helgdag i USA och skolan är stängd. Det är den dag då alla krigsveteraner hyllas på Veterans Day. Det skall bli skönt med en ledig dag. Hade det varit i Sverige hade vi säkert haft en klämdag på fredagen. Men nu är det här USA och då jobbar man som vanligt på fredagen.

Svenskar och väder

Svenskar lär vara det tredje mest väderintresserade folket i världen med tanke på hur många som bloggar om vädret. Mer än 100 000 av 300 000 svenska bloggare har skrivit om vädret under året. Bara Storbritannien och Kina lär vara värre.

Ingen tycks riktigt veta varför vi svenskar är så väderfixerade. Kanske det är för att vi har en så kort sommar och vi blir panikslagna om solen inte skiner. Jag trodde att jag var tvungen att tillbringa varje stund utomhus på sommaren när jag först kom till Kalifornien. Snart insåg jag att solen faktiskt sken i stort sett varje dag och det var till och med skönare att vara inomhus eftersom det var så varmt.

Jag minns en sommar när jag jobbade och hur det under mer än 1 månad var samma mönster varje vecka. Solen sken måndag-fredag och när helgen kom blev det mulet och regn. Inte konstigt om svenskar kastar sig ut i parker och trädgårdar när solen kommer fram. Det är rätt skönt att kunna ha ett litet mer avslappnat förhållningssätt till sommaren när man har sol och värme under flera månader.

En länk från en av skolans bibliotekssidor går till Executiveplanet.com. De skriver bland annat om olika länder och deras "egenheter". Om oss svenskar säger man bland annat att vi inte är särskilt bra på "small talk" men att vi är bra på att prata om vädret. Det går alltid att hitta något att säga om vädret - hur varmt eller kallt det varit, hur mycket det regnat eller snöat, att solen inte synts på flera veckor, osv, osv. Ett säkert ämne med andra ord. :) Alla kan säga något om vädret. Och de flesta har någon åsikt om vädret.

Idag har tydligen ett snöoväder dragit in över Sverige och nyheterna domineras återigen av väder. Och de svenska bloggarna! För att inte vara sämre kan jag rapportera att Mt Shasta området varit riktigt kallt och otrevligt idag. Det har blåst, snöat till och från och det är kallt. Sådär, nu har jag också bloggat om vädret - som en riktigt svensk. ;)

Besök i Dunsmuir, Kalifornien

När jag tog mina "passport style photos" (som immigrationsverket uttrycker sig) för min medborgarskapsansökan fick jag åka till Dunsmuir eftersom deras postkontor tar passfoton. Det gör inte postkontoren i Weed och Mt Shasta.

Dunmsuir är ytterligare en liten stad i Mt Shasta området. Det bor ca 2000 människor där. Eftersom Dunsmuir ligger lägre än både Mt Shasta och Weed får de sällan lika mycket snö som vi får i t ex Weed. Dunsmuir är faktiskt en rätt populär turistort och många kommer dit för att fiska i Sacramento- och McCloud-floderna. Det finns också vattenfall i närheten som en del åker och tittar på - Mossbrae falls. Eftersom Dunsmuir bevarat sitt utseende från 1920/30-talen är själva staden också en turistattraktion. Det är också i Dunsmuir som tågstationen för Amtrak finns. Där fick jag tyvärr en mindre positiv uppfattning om Amtrak här på västkusten eftersom mitt tåg var 10 timmar försenat.

När jag var där i tisdags i förra veckan var det en fantastisk höstdag med klarblå himmel och det var varmt så självklart passade jag på att fota en del.

California Theater byggdes redan 1926. Michael och jag var där några gånger och tittade på film. Det var en stor biograf - runt 800 personer kunde den ta emot. Den stängdes för några år sedan - numera finns det en biograf i Mt Shasta.


Blomaffär på vägen till tågstationen.


Fantastiska höstfärger.


En murmålning som verkar vara inspirerad av tågstationen och den tåghistoria som finns i Dunsmuir.


Eftersom vattnet från Mt Shasta filtreras naturligt behöver man inte göra något med dricksvattnet i Dunsmuir (ingen rengöring och inga tillsatser) därav stadens motto "Home of the Best Water on Earth".


Polis- och Sheriff-stationen med en liten kanon bakom skylten.


Fler fantastiska höstfärger.


Roligt att se litet annat än Weed ibland. :)

Amerikanskt medborgarskap

Nu har den börjat - "resan" för mig att få amerikanskt medborgarskap!

De senaste två månaderna har jag funderat en hel del på det här att "bara" ha grönt kort och att vara amerikansk medborgare. Jag kommer inte att gå in på mina tankar i detalj här på bloggen utan säger bara - jag vill ha större flexibilitet och det får jag med ett amerikanskt medborgarskap.

Självklart vet jag inte i dagsläget om jag blir godkänd men jag har påbörjat "resan" genom att skicka in min ansökan idag. Själva ansökan för att ansöka om medborgarskap är inte alls så omfattande som när man skickar in ansökan för grönt kort. Eftersom jag har fått en del frågor om medborgarskap tänkte jag dela med mig av det som jag kommer att gå igenom och vad som krävs.

Grönt kort ger inte automatiskt medborgarskap utan det är en separat ansökan. Man måste ha haft sitt gröna kort i antingen 3 eller 5 år innan man ens kan skicka in den. Är man gift med en amerikansk medborgare gäller 3 år - alla andra får vänta 5 år. Jag har haft mitt gröna kort i litet drygt 7 år nu.

Själva ansökan frågar om personinformation, var man har bott och arbetat de senaste 5 åren (jag fick lägga till ett tilläggsblad för alla mina bostäder - hoppas att de inte undrar vad jag har haft för mig), alla resor man gjort utanför USA under tiden sedan man fick sitt grönt kort (jag hade som tur var sparat alla mina biljetter så jag kunde ange exakta datum), många frågor som har att göra med ens bakgrund och om det finns något skumt i baggaget (t ex om man varit med i det kommunistiska partiet), om man är eller varit gift, osv, osv.

Något som tydligen bedöms rätt hårt är om man har en "good moral character". Om man fått trafikböter måste de tas upp. Och man måste redogöra för olika organisationer, klubbar och föreningar man varit med i.

Det kostar $675 att skicka in den här ansökan - det inkluderar kostnaden för blanketten och en så kallad "biometric fee" (kostnad att lämna fingeravtryck). Inte billigt inte. Och sedan skall man bifoga dokument som krävs - några av dessa är 2 foton (samma som när man ansöker om pass), kopia på det gröna kortet, bevis för äktenskap och om de avslutats etc.

Jag hade trott att jag kanske behövt åka långt för att ta passfoton men det kunde jag faktiskt göra i mina trakter. Men jag fick ta om dem eftersom de första fotona inte var exakt som USCIS (immigrationsverket) vill ha dem. Slarvigt av Rite-Aid som affären heter. Jag upptäckte det först när jag kommit hem. Häromdagen var jag i Dunsmuir på posten (alla postkontor tar inte passfoton) och de tog foton som verkade vara helt okej.

Som sagt, nu har ansökan skickats och jag känner mig litet pirrig. Jag hoppas att jag inte gjort några fel i ansökan och att allt nu skall flyta på. Nästa steg (om allt är okej) blir att jag kommer att få ett brev om ett tag där de säger att de mottagit ansökan och i ett första steg godkänt den (inte mitt medborgarskap utan bara ansökan) och sedan kommer jag att bli kallad till att lämna fingeravtryck, litet senare att gå igenom en intervju och prov i engelska och amerikansk historia och sist själva insvärjningsceremonin. Och jag kommer att få åka till Sacramento alla gånger. Tre olika resor blir det. Det blir att ta semester från jobbet. Sacramento är Kaliforniens huvudstad och ligger litet drygt 30 mil från Weed.

Jag håller tummarna och kommer med fler "rapporter" framöver - förhoppningsvis positiva. :)

Postkontoret i Dunsmuir där jag tog mina foton. Vi har fortfarande postkontor i USA - till och med på små orter!

Läsarfrågor

Varje vecka kommer en del frågor från de som läser bloggen. Det är alltid lika roligt att få epost med olika frågor. De allra vanligaste är hur man kan flytta till och bo och arbeta i USA och hur man gör när man gifter sig med en amerikan. Mycket av den informationen finns här på bloggen men kanske är litet svår att hitta bland alla inlägg. En anledning till att jag delade upp inläggen i olika kategorier var just för att det skulle bli lättare att hitta.

Att gifta sig med en amerikan för att sedan kunna få ett grönt kort är en rätt omfattande process och mina svar på de frågorna blir rätt långa. Man måste också vara medveten om att det finns olika alternativ och beroende på vilket man väljer kommer man att ha olika processer som man kommer att gå igenom.

Att bo och arbeta i USA är svårt - det har jag skrivit om många gånger på bloggen. Har man inget grönt kort är det enda alternativet ett arbetsvisum och det får man inte för att jobba i affär eller på restaurang. Universitetsutbildning och speciella kunskaper är krav för arbetsvisum. Och man kan inte komma hit och söka jobb utan visum eller grönt kort. Det måste vara klart INNAN man kommer! Viktigt att komma ihåg. Och att jobba svart är något jag absolut avråder från. Utvisning och utestängning från USA under lång tid brukar vara den vanligaste påföljden.

Många som skriver undrar hur det fungerar med olika saker och hur dyrt det är i USA. Den frågan kan man egentligen inte ha ett bra svar på eftersom alla stater skiljer sig åt. Alla som vill komma till Kalifornien (och det är rätt många) måste vara medvetna om att Kalifornien är en av de dyraste staterna i USA att bo i. Och en av de stater som har det värst ekonomiskt.

Sedan finns det alla möjliga frågor - vilken mat kan man förvänta sig att hitta i USA och vilken mat som inte finns, skolungdomar som skall göra ett skolprojekt om någon eller några frågor som rör USA, vilket slags bröd som är specifikt i USA (Kalifornien kan jag svara på men inte hur det är till exempel i North Dakota :)), hur man blir amerikansk medborgare, pension i USA och Sverige (jag kan tyvärr väldigt litet om det - jag vet att jag borde sätta mig in i det), sjukförsäkringar, frågor om bussar och tåg (idag kom en fråga om Amtrak), hur det är med skolor osv, osv.

Det är ett ansvar som bloggskrivare att kunna ge så bra svar som möjligt till de som frågar. Jag har lärt mig en hel del under mina 13,5 år här men självklart kan jag inte allt. Jag gör ofta själv litet efterforskningar innan jag skriver tillbaka eftersom jag vill ge så bra och informativa svar som möjligt. Som sagt, det är roligt att få frågor så fortsätt att fråga!

De som skriver tillbaka och tackar för ett svar som de fått är självklart litet extra roligt. Det sporrar att skriva nya inlägg och svar.

Ett typiskt Kaliforniskt bröd är "sourdough". Och det som kommer från Fisherman's Wharf i San Francisco är litet extra känt. (Bilden från www.yelp.com - sourdough bröd från Boudin Sourdough Bakery and Cafe).


I staden Dunsmuir (som ligger en liten bit söder om Mt Shasta) finns Amtraks enda tågstation i vårt område. Märk skylten som säger att tågen inte brukar vara i tid! Skulle man se det i Sverige? Nej, det tror jag inte. ;)

Familj på avstånd

Att bo runt 8400 km från Stockholm har sina utmaningar. En av dem är självklart att man inte kan träffa sin familj särskilt ofta. Har man ingen rik man och om man har en rätt låg lön kan man inte resa till Sverige mer än kanske en gång per år.

När Michael gick bort försvann min mycket lilla familj i USA. Han hade inga barn och han och hans syster träffades inte. I och för sig var jag redan van vid en mycket liten familj från Sverige så det var ingen enorm chock men självklart blev det en omställning. För det mesta tänker jag inte så mycket på det men ibland slår det mig att jag lever utan familj här i USA och att min enda familj befinner sig mycket långt bort.

Jag är enda barnet och har bara fyra kusiner. Min pappa var också enda barnet. Min mamma hade två bröder - numera finns bara en kvar. Som framgår är det ingen stor släkt. Två av mina kusiner bor i Stockholmsområdet där även min mamma bor. Jag vill helst inte tänka på vad som kan hända framöver när min mamma kanske inte klarar sig själv. Att helt plötsligt ta tjänstledigt är nog egentligen inte möjligt med tanke på de mycket snäva "ramar" vi har i USA för att vara borta från jobbet. Exakt vad jag skulle vara tvungen att göra vet jag inte i dagsläget.

Det som också är en utmaning är att man kanske inte hinner åka till Sverige för att ta hand om någon "katastrof". Så var det när min pappa gick bort. Han blev allvarligt sjuk dagen efter sin 70-årsdag och kom in till sjukhuset och bara fem dagar senare gick han bort. Jag hann inte ens åka hem till Sverige och säga adjö.

Om man vill flytta utomlands bör man verkligen vara medveten om hur begränsat umgänget troligen kommer att bli med den familj som finns kvar i Sverige. Har man äldre föräldrar blir det ytterligare utmaningar. Bor man i Europa blir allt självklart litet enklare men bor man på "andra sidan pölen" blir det mer komplicerat.

Ibland tänker jag på hur härligt det vore att kunna komma på kortare besök till Sverige litet oftare - kanske bara på middag. Jag får nog försöka få tag på Star Treks maskin (deras "transporter") som gör att man kan förflytta sig genom "teleportation". :)