Vilken vecka!
Det kom goda nyheter i morse via CalFires hemsida - branden i Weed är nu "100% contained". Det innebär att man anser sig ha total kontroll över den.
Antagligen kommer det att finnas en del brandmän kvar under en tid för fortsatt efterarbete men de allra flesta kommer nog att bege sig till andra skogsbränder. Som mest hade vi runt 1100 brandmän i Weed. En annan jättebrand som brinner öster om Sacramento (King fire) har mer än 5000 brandmän.
Människor har nu fått börja komma tillbaka till sina hem medan andra fortfarande bor hos familj och vänner eller kanske letar efter hyresbostäder.
Exakt hur Weed kommer att byggas upp igen vet nog ingen just nu.
Jag måste erkänna att jag känner mig litet slut efter den gångna veckan. Även om jag inte direkt drabbades har denna brand givetvis påverkat alla oss som bor här på ett eller annat sätt.
Igår eftermiddag pratade jag med en av lärarna som undervisar i min byggnad och hon berättade hur hon och hennes syster (som delar ett hus inte långt från min bostad) packat sin bil och sedan suttit och tittat på brandens framfart över den kulle som jag tidigare berättat om. Hon sade att helt plötsligt vände vinden och branden fördes åt ett annat håll. Det var nog det som räddade den delen av Weed där jag bor.
Jag känner en stor tacksamhet att fortfarande ha ett hem och att mina få tillhörigheter fortfarande finns intakta. Och jag känner tacksamhet att jag "tränade" tidigare i somras på vad jag skulle ta med mig vid en eventuell evakuering.
Hur bearbetar man sådana här traumatiska händelser? För mig fungerar det bäst att kunna prata om det som hänt. Andra har kanske blivit mest chockade. Många har gråtit när de återsett sina förstörda hem.
Hur hanterar ni som läser stora, omtumlande händelser? Jag kanske verkar tjatig som skriver om detta igen på bloggen men det hjälper att bearbeta det som i grunden förändrat Weed. Det är viktigt att ta sig igenom sina känslor och inte fastna i dem. Det gjorde jag när min pappa, mamma och Michael gick bort. Att gå vidare och att lära sig av det som hänt känns viktigt för mig. Man kan alltid välja att se vad man kan lära sig av en situation och att det finns en mening med det som sker.
Igår hade man i Bel Air Park en stor barbecue för Weeds invånare. Jag var trött efter den gångna veckan så valde att stanna hemma i stället. Jag hörde och såg dock en del hemifrån. Bland annat såg jag dessa brandbilar som stod på rad utanför parken. Brandmännen hyllades med applåder och tillrop. Det kändes rätt tryggt att ha bilarna inpå knuten. :)
Om ett par dagar lär det vara höstdagjämningen. Gissa hur varmt det var i Mt Shasta-området idag? +33-34 på eftermiddagen! Jag börjar undra om det ens kommer att bli en höst och vinter. Bilden går att klicka så att den syns bättre.
14 comments:
Kära Ann-Marie! Det är inte konstigt om du är hel slut! Jättebra att du kan prata och skriva om traumat. Svårt att förstå din situation men jag känner med dig och mina tankar har gått till dig och alla drabbade i branden. Minns det stora branden i Sverige... men detta i USA! Skönt att du har varit i säkerhet och hoppas allt blir det bästa! Brand, aska och denna värme ni har! Hoppas ni får en sval höst med regn. Tycker att det är riktigt läskigt med miljön och extremväder som bränder och orkaner!!
StyrkeKRAM!! Anna
jag tror det bästa är att prata och verkligen prata klart om händelser. Skönt att det är klart nu nu bara resten kvar och att alla människor får bostad och kan återgå till det vanliga fast vanligt blir det ju inte igen. ta hand om dig
Inte alls markvardigt att du ar trott efter allt som hant.och du ,skriv garna av dig har pa bloggen, om du kanner for det,det tror jag att alla som kommenterar har haller med om.
Det kommer kanske att ta tid innan
allt blir normalt 'eller nastan'
igen.
Man kan ju inte annat an beundra
dessa branman som kampar mot de stora brander ni har varje ar. Det
masta bara bara vissa, som passar for ett sadant tufft och svart jobb.
Ha en bra sondag!
Stor Kram!!
Gunilla
Godmorgon Anne-Marie,
Inte konstigt alls om du är helt slut då adrenalinpåslaget troligtvis varit på maxnivå ett bra tag nu och då blir man trött i både kropp och själ. Anspänningar och oro - fight or flight.
Man m[ste ta hand om sig och vila och trauman gör ofta att man ändras som person då man lägger om sina värderingar i livet.
Det är jättebra att du kan skriva av dej, det gör ju även jag på min blogg som du vet, för då får man ett utlopp och samtidigt som man skriver bearbetar man sina känslor och tankar. Jag tycker att du är väldigt klok och har fina livsinsikter och det är jätteintressant att läsa det du skriver.
Jag är så glad för din skull att inte ditt hus brann ned!
Ha en mysig söndag.
Kram, Anneli
Skönt att det gick bra och att bearbeta traumatiska händelser genom att prata (och skriva) om dem är nog det bästa man kan göra.
Hej, ja nu när det har lugnat sig.
Kommer tröttheten. Vi är glada att det.
Har lugnat sig för dej. Ja den, starka
värmen är ju jobbig. Men rök och brand.
Är ju hemskt. Trevligt att, man hyllade brandmännen. Hälsningar Stig.
Anna: Tack fina du. :)
Nej, att vara med om en så omfattande händelse på en liten ort är onekligen litet omskakande.
Nu blir det nog inga fler inlägg om branden förrän jag kan komma till de områden som fortfarande är avstängda för allmänheten och se förstörelsen med egna ögon.
Eftersom allt ser ut som det gjorde innan branden i den del av Weed där jag bor är det konstigt att tänka att det bara ett par km längre bort är en total förödelse.
Vi måste få svalare väder. Jag klarar inte av mer värme nu.
Kramar!!
Malix: Det är viktigt att bearbeta stora, omvälvande händelser som denna även om jag inte var direkt påverkad genom ett förstört hus eller liknande.
Det kommer nog att ta lång tid att få en mer normal tillvaro för många Weed-bor.
Ha det gott!
Gunilla: Det känns litet som om luften gått ur mig. En rätt normal reaktion troligen.
Som jag skrev till Anna blir det nog inte fler inlägg om branden förrän jag kan bege mig till de områden som fortfarande är avstängda för allmänheten.
Brandmännen är fantastiska. Och så många stora bränder som Kalifornien haft i år är troligen rekord. Brandmän flyttar mellan stater beroende på behov så det fanns säkert många "out of state" brandmän även i Weed.
Stor kram!
Hej Anneli,
I måndags gick jag på adrenalin. Det märkte jag. Sedan avtog det rätt snabbt men anspännigen och undran fanns under flera dagar. Skall de få branden under kontroll? Skall det blossa upp igen?
Jag är bara tacksam att jag haft föraningen att något skulle hända, att jag "tränat" och att jag kunde hålla huvudet relativt kallt när branden kom.
Tack för din uppmuntran! Den värmer. :) Innan jag kan bege mig till områdena som förstörts blir det nog inte fler inlägg just nu om branden.
Jag tror att det var någon som höll en skyddande hand över denna delen av Weed eftersom vinden vände. :)
Ha det bra! Kramar!
Marina: Väldigt skönt att akutläget är över.
Att bearbeta saker man är med om är nödvändigt. Det värsta är om man fastnar i något och inte kommer vidare.
Stig: Helt normalt troligen att känna en viss trötthet. Värmen gör också att jag blir tröttare. Det "skall" inte vara +33 i september!
Brandmännen har gjort en jätteinsats i den här branden. De har verkligen ett tufft arbete - hettan, all tung utrustning, att se människors hem försvinna, osv.
Omtumlande vecka, det kan jag lätt förstå. Du har ju lite tur trots allt att du har ditt hem kvar. Och skönt förstås med att brandmän finns kvar i Weed.
Hans: Det var minst sagt en omtumlande vecka. Att kanske 1/3 av en stad totalt förstörs är ju oftast något man bara läser om och inte är med om själv.
Jag är otroligt tacksam att mitt hem finns kvar.
De flesta brandmännen har nog lämnat Weed nu. De behövs för jättebranden King Fire öster om Sacramento i Kalifornien. 5500 brandmän finns där nu.
Post a Comment