Personlighetsförändring
Igår kväll, eller snarare natt, ringde jag till min bank i Stockholm. Att ha kontakt med svenska myndigheter eller företag på deras arbetstid är inte alltid det lättaste när det är 9 timmars tidsskillnad.
Något jag märkte när jag pratade med bankpersonen var att jag på något sätt förändrades. Inget dramatiskt men en liten lätt förändring. Eftersom jag nuförtiden i stort sett bara pratar engelska och nästan uteslutande träffar amerikaner känns det litet konstigt ibland att prata svenska med svenskar. Det kanske låter absurt men det är så det känns. Jag pratar regelbundet med min mamma och några vänner i Sverige och då är det inget konstigt alls men att ringa ett företag eller en myndighet i Sverige och prata svenska med någon där är annorlunda.
Kanske jag är ensam om den här känslan? men den blev påtaglig i natt av någon anledning. När man pratar med företag och myndigheter i USA är det mer opersonligt och inte alls så "kompisbetonat" som det är när man ringer till svenska företag och myndigheter. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen har amerikaner en helt annan telefonkultur än vad vi är vana vid från Sverige.
Eftersom engelskan är det språk som jag pratar till 99% numera har svenskan börjat bli som ett andra språk. Jag pratar precis som jag gjorde i Sverige - det enda kan väl vara att jag inte hittar alla ord på en gång - men det jag märker är att jag faktiskt känner mig annorlunda när jag pratar svenska respektive engelska. Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det är men någon skillnad är det.
Något jag tänkte på häromdagen är hur mycket lättare det är att "leka" med engelska ord och uttryck utan att det låter konstigt. Vi svenskar gör vårt bästa att införliva engelska ord i svenskan men det blir inte riktigt på samma sätt. Några nya ord som tydligen blev populära 2009 var: chippa, kvittra/twittra, prokotta och sitskate. Vet inte riktigt vad jag skall säga. :)
Ett språk påverkar helt klart en kultur och vice versa. Och språket påverkar hur folk är. Att vara immigrant verkar ibland betyda att man inte riktigt vet var man hör hemma.
14 comments:
Jag håller helt med dig i detta! På nåt sätt känner jag mig bekvämare med att prata med myndigheter på engelska i USA än i Sverige på svenska. Man är mer rak och framåt och min erfarenhet säger att man är mer servicebenägen i USA. I Sverige är det mer att kunden är underlägsen och man vill inte gå lika långt för att hjälpa till...
Jag känner samma sak de få gånger jag har pratat med någon i Sverige som inte är familj eller vänner. Jag tänker också på när jag senast pratade med min bank.
Det är en konstig känsla som det är svårt att sätta fingret på. Om jag tänker tillbaks så är det nog lite av samma 'konstiga' känsla som jag hade när jag flyttade över hit och var tvungen att prata med myndigheter eller företag på telefon.
Det känns konstigt när ens norm byts ut.
Du är definitivt inte ensam om den känslan...
Jag har bott i USA i 14 år (om en vecka), och varje gång jag åker till Sverige så tycker jag att alla som pratar Svenska låter så konstiga på nått sätt, men inte mina vänner, eller familj. TV pratare såsom nyhetsuppläsare, väder m.m. tycker jag låter otroligt konstiga.
Sist jag var i Sverige så frågade jag min syrra om hon tyckte att de på TV lät konstiga (typ falska på nått sätt), men hon sa de lät helt "normala", så det var definitivt jag som hörde dem på ett helt annat sätt.
Jag har svårt ibland att komma på vad saker heter på Svenska, precis som du. Det är inget fel på mitt språk i sig (ingen brytning mao.), men vissa ord är som bortblåsta ibland.
Eftersom det var ett bra tag sen jag bodde i Sverige på "heltid", så har jag väldigt svårt för nya uttryck som de kör med där. De senaste som nästan får mig att klättra uppför väggarna är; Tok- hit och dit, tokshoppa m.m. Det kryper i mig när jag hör någon form av "Tok...". Min mamma sa nåt med "tok..." och jag var bara tvungen att be henne inte använda det. ;oP Det var något annat ord också, men kan inte komma ihåg vad det var (tur nog det kanske).
Vet inte om jag har kommenterat i din blogg tidigare, men jag läser den regelbundet.
:o)
Du sa något där om kompisbetonat. Precis så uppfattar jag det också. Att ringa myndigheter och banker och vad det nu är för instanser i Sverige, är... ja, det känns som om jag måste skapa en vänlig men bestämd inte bara ton utan nästan förhållande med den jag pratar med. Ungefär som att om vi inte gillar varandra personligen blir det ingen business av. Som kund känns det som att jag måste smöra ganska mycket för att få den service jag vill ha, och det sker automatiskt! Det gör det inte om jag ringer myndigheter och banker här i Australien, då är det mer avslappnat och opersonligt. Man är artig, men behöver inte giftas bort med deras fasters brorson innan man får klart ärendet. Nä, det där sista var överdrivet, ha ha, men ändå.
Det är så roligt att läsa din blogg eftersom den är så varierande och intressant.
Har inte något att tillägga till det du skrivit här mer än det är
intressant läsning och lite att fundera över.
Tittar in varje dag och blir glad
när jag hittar nya inlägg.
Trevlig helg!
Trillingnöten: Det är intressant hur denna känsla verkar vara lika hos oss utlandssvenskar. Jag har faktiskt inget emot att prata med svenska myndigheter och företag men det är en annan slags "närhet" man har med den man pratar med jämfört med när man pratar med folk hos myndigheter och på företag här i USA. Det jag fortfarande tycker är konstigt med telefonkulturen i USA (skrev om det i mitt inlägg jag länkade till) är att folk ibland inte säger något tillbaka när man ringer upp. De kan vara helt tysta och det reagerar jag fortfarande på. Där gillar jag nog mer den svenska stilen.
Lars: Visst är det en konstig känsla. Mycket svår att förklara men den finns där. Bra sagt att det har att göra med att en norm byts ut. Jag får känslan av att svenskar är litet mer tillmötesgående i telefon än när man pratar "direkt" med dem (nu tänker jag på företag och myndigheter). I USA är det tvärtom. Mer opersonligt i telefon och mer personligt när man träffas. Märkligt.
Mimmi: Vad roligt att du kommenterade. :) Hoppas det blir fler gånger. Du verkar ha precis samma slags känsla som jag har. Folk på TV i Sverige låter konstiga (i brist på ett bättre ord) - det låter mer uppstyltat än vad det är i USA. Har mycket svårt att tänka mig att t ex svenska meteorologer skulle kunna ge en väderrapport med samma inlevelse som de på The Weather Channel. :) Tok-ordet var nytt för mig. Det låter ju "tok"igt att använda det i sådana sammanhang. När jag kommer till Sverige på besök tar det alltid ett tag innan jag börjar komma in i att höra svenska omkring mig. Vilket ju låter litet absurt faktiskt.
Inger: Vad roligt att du tycker det finns givande saker att läsa. Blir glad av dina komplimanger. :) Ha en fin helg!
Skumt, jag tror min kommentar försvann?
Mitt lååååååååånga inlägg försvann också...
Skumt. Nu syns min kommentar igen.
Matilda och Lisa: Vad konstigt med era kommentarer. Hmmm. Synd att jag inte fick läsa dem. Ibland gör Blogger konstiga saker. Jag brukar faktiskt ofta kopiera det jag skrivit, framförallt om det varit något längre och sedan spara det innan jag vet om Blogger fungerar som det skall.
Men min syns ju nu? Jag ser den i alla fall. Mellan Mimmis och Ingers.
Åh! Jag känner precis samma! Kanske är det bra att ha en blogg på svenska, så att man åtminstone skriver på sitt eget språk även om man pratar på ett annat? Du skriver i alla fall bra!:)
Lina: Jag kan ibland känna att jag inte riktigt vet hur jag skall skriva eftersom det låter bättre på engelska på något sätt. Det är troligen bra träning att skriva på svenska. :) Tack!
Post a Comment