Prata i telefon
När jag var i Stockholm ringde jag till några olika myndigheter och företag för att ändra min adress här i USA. Verkade enklast att göra det när jag ändå var i Sverige i stället för att försöka passa in samtalen antingen otroligt tidigt på morgonen eller mitt i natten (min tid).
Något jag tänkt på tidigare och som jag tänkte på även nu var att jag pratar annorlunda med folk i telefonen när jag ringer till företag och myndigheter i Sverige jämfört med hur jag pratar här i USA.
Skillnaden är att jag pratar mer personligt med folk i Sverige. Oftast svarar man i Sverige med sitt namn även om man jobbar t ex på Skattemyndigheten. I USA gör vissa personer det men det är mer ovanligt. När jag ringer i Sverige och hör ett namn i andra änden brukar jag också presentera mig med mitt namn. När jag först kom till USA gjorde jag som jag gjort i Sverige och möttes oftast av en stor tystnad. De flesta sade ingenting. Numera säger jag aldrig vem jag är när jag ringer här i USA utan väntar på att den andra personen skall fråga efter mitt namn.
Jag gillar den svenska stilen bättre eftersom det känns mer personligt och helt enkelt trevligare. Undras just om den amerikanska stilen har något att göra med att man bara svarar "hello" när man svarar i telefonen hemma. I början hade jag tänkt säga mitt namn men Michael sade att ingen skulle förstå var de hamnat. Så jag började säga "hello" och numera tänker jag inte så mycket på det. På jobbet säger jag min avdelnings namn och mitt förnamn.
Sådana här skillnader märker man inte förrän man faktiskt bor i landet och har en vardag. Intressant är det i alla fall. :)
7 comments:
Det tog väl cirka 2 samtal innan jag började svara med "Hello" här. Som jag alltid har tyckt är så otrevligt! Men på något sätt känns det som att det passar bättre.
Jag inser precis att jag gjort bort mig totalt! Jag svarade alltid i telefonen med mitt förnamn när jag bodde i LA. :-) Inte minns jag att någon sa något heller men dom tyckte kanske bara att det var lite lustigt exotiskt sådär..
Suddrik: Visst känns det naturligt här i USA. Jag skulle emellertid aldrig säga "hallå" om jag svarade i telefonen i Sverige. Där säger man sitt namn eller kanske telefonnumret.
Det verkar mer praktiskt att säga sitt namn eftersom folk vet vem du kommit till. Säger man "hello" har man ju ingen aning om vem som svarar. Kulturskillnader helt klart.
Elisabeth: De tänkte kanske att du var en exotisk utlänning. :) Jag hann aldrig säga mitt förnamn här eftersom Michael sade att jag bara skulle svara "hello". Nu känns det helt okej att svara så här.
Jag gjorde samma sak och svarade med namn i borjan men sager bara HELLO nu for tiden savida jag inte vet vem det ar som ringer da svara jag "Chesterfield Police department whats your emergency" alltid lika roligt med tystnaden som foljer.
Jag hatar nar nagon ringer och soker min fru och bara sager "can I talk to Kathie". Forsta som kommer ur min mun ar alltid "and who is asking?".
Fast har i Virginia sa ar det alltid How are you bla bla bla. Jag har nu for tiden problem att ringa till Svenska Ambassaden t.ex. i D.C. for jag fragar pa svenska automatiskt "hur star det till" och de blir alltid lika tysta da vi svenskar vanligt vis inte staller den fragan som oppningsreplik i ett telefonsamtal.
Svara i telefonkulturen här i USA är diametralt motsatt den vi har i Sverige vilket alla konstaterat i sina kommentarer.
Det är lustigt att läsa att jag inte var ensam om att uppträda svenskt när jag flyttade hit.
När jag ringde och pratade med någon, företag eller myndighet så presenterade jag mig med mitt namn och det blev knäpptyst i andra änden ända tills jag frågade; 'Hallå'???
Jag har också slutat att svara med mitt namn och säger endast 'Hello' eller 'Yeelllow' som det låter när vissa svarar, är det en förkortning för 'Yes Hello'?
Familjen Fors: Det var en kul grej med hur du/ni svarar. :) Kanske något att prova. Jag håller helt med om att folk skall säga vilka de är - har haft samma upplevelse många gånger. Jag har nog aldrig kört den "amerikanska stilen" med svenskar men kan förstå att svenskarna blir tysta då.
Lars: Undras just varför Sverige och USA har så olika telefonkulturer. Den svenska verkar ju helt klart trevligare och det går ju litet emot den trevliga och vänliga stilen amrisar ofta har i sitt samspel med andra. Intressant att du också mötts av den "stora tystnaden". :) "Yeelllow" har jag nog inte hört här direkt. Kanske det hör till de trakterna där du bor.
Yeelllow, så låter det när New York judar säger hello...............soliga kramar från Florida
Post a Comment