Barndomsminnen från Enebyberg
Häromdagen kom ett brev från min mamma i Sverige. Hon är 76 och har ingen dator och vet inte heller hur man gör när man skickar email. Det är roligt att få brev även om det kan ta lång tid innan de kommer fram.
Hon skickade med ett julkort som hon fått från ett ungt par. De köpte det hus där vi bodde i många år. När min pappa gick bort 2001 kunde min mamma inte behålla huset utan var tvungen att sälja det och flytta till en lägenhet. Det tog tid innan det blev sålt men den som väntar på något gott ....
Som sagt, ett mycket trevligt, ungt par köpte huset. Vi var väl litet oroliga och undrade - vad skall de göra med "vårt" hus? Om man bor i ett och samma hus under lång tid fäster man sig vid hur det ser ut även om det kanske inte alltid fungerar. Huset är byggt på 1920-talet och har spröjsade fönster och burspråk. Jag har varit där en gång sedan de köpte det och nog hade de gjort många förändringar men de flesta var smakfulla och gjorda med omsorg.
Det var fantastiskt att växa upp i det här huset eftersom det hade en tomt som var väldigt insynsskyddad. Det är en sk "skafttomt" vlket innebär att den ligger mitt ibland andra hus och har ingen väg vid tomtgränsen. Att kunna leka på den tomten var inga problem. Vi hade gungor, jag lärde mig att cykla där och på vintern åkte jag skidor och pulka.
Julkortet som min mamma fått hade en massa mindre bilder som var sammansatta till ett kollage och en av bilderna var ett foto på vårt hus. Olika känslor kom över mig och jag mindes med litet saknad och vemod min uppväxt i Enebyberg. Det finns en helt fantastiskt rolig bok av Jonas Gardell som heter "En komikers uppväxt". Den utspelar sig i Enebyberg där han också växte upp.
7 comments:
Visst kan man sakna och känna lite vemod över ett hus som inte finns kvar i ens ägo så där. Vi sålde mitt barndomshem i Nynäshamn förra året. Jag har inte ens varit där och sett hur det ser ut sen dess. Min syster som bor i samma stad säger att paret som köpt det bara har gjort fina renoveringar och det känns ju bra.De tär många barndomsminnen vi har därifrån! Kanske jag kan åka förbi där i sommar...titta på huset där jag växte upp.
Det är så svårt att lämna sin barndom, som man ju tvingas göra när ens barndomshem försvinner. Kan vara jobbigt att se det också efter att ngn annan flyttat in.
Boken har jag läst, och tyckte MYCKET om den!
Jag brukar till och med sakna min gamla etta i en av Stockholms förorter. Jag bodde där i nästan åtta år så visst blev det riktigt som hemma. Jag gick tillbaka veckan efter att jag flyttat för att kolla för säkerhets skull att ingen post råkat bli lämnad där och möttes av de nya hyresgästerna som inte alls ville prata med mig. Fy, vad det kändes. Som om de tagit mitt hem.
Hej Londongirl! Välkommen till bloggen. Det är nog rätt ovanligt att man har kontakt med de som köper ens bostad. Men visst är det roligt som i min mammas fall. Hon bodde nästan 40 år i huset i Enebyberg
Tänk, jag drömmer nästan varje natt om mitt barndomshus - trots att vi flyttade därifrån när jag var 13 år... Otroligt hur det sitter i.
Hej, Anne-Marie!
Just nu har jag nattat en liten två årig tjej i hennes lilla rum i Enebyberg. Hennes rum ligger just i ett hus från 20 talet med spröjs och burspråk. Det har en stor trädgård fullt med äventyr att fylla barndommen med. Vår dotter älskar huset och trädgården. Att växa upp i ett hus med en historia gör uppväxten ännu mer spännande. Att dessutom ha kontakt med den historen känns jättebra. Snart har den lilla tjejen somnat. I rummet, i huset, på skafttomten i Enebyberg. Det är hon som ler i stråhatt på din mammas julkort. Hälsa din mamma från oss att så fort knopparna slår ut och björkarna får musöron, så vill vi att hon kommer och hälsar på i trädgården (inbjudan gäller naturligtvis även dig, närhälst du har vägarna förbi).
Hej Johan!
Vad roligt att du skrev ett inlägg. Jag misstänkte nog vem den lilla tjejen i stråhatt är. Hon är fantastiskt söt! Skall säga till mamma att hon har ett Enebybergsbesök att se fram emot i vår.
Post a Comment