Potatislov

Innan jag går in på potatislovet ville jag bara länka till en artikel som Yahoo News hade idag: http://news.yahoo.com/hawaii-lava-flow-slow-gentle-yet-unrelenting-081514805.html.
Den handlar om lavan som fortsätter att röra sig mot den lilla staden Pahoa på Hawaii (The Big Island). Nu talar man till och med om att staden kommer att bli "itudelad" om lavan fortsätter sin framfart. För mig känns det konstigt att tänka sig att mina gamla "hoods" för alltid kan komma att se totalt annorlunda ut. Att stadens enda genomfartsväg kanske helt stängs av. Svårt att ens riktigt sätta sig in i hur det kan bli. Jag är i alla fall tacksam att jag inte bor där och behöver vara med om detta. Tänker dock på Pahoas invånare och hoppas att de kan klara av detta.

Vi har inget höstlov inom skolan där jag jobbar. Jag hade heller inget höstlov när jag gick i skolan i Sverige. Just den här veckan tycks stora delar av Sveriges skolor vara lediga. Tycker det är klokt att man har ett lov på hösten i Sverige som annars blir mycket lång. Vi har ju i alla fall litet mer ledigt här i USA med Veterans' Day (11 november) och Thanksgiving (infaller i år 27 & 28 november).

Tydligen gick jag i skolan just den tiden då man inte hade höstlov i Sverige. Tala om dålig "timing". ;) Förr i tiden hade barnen potatislov och nu alltså höstlov. I Skåne kallades det tydligen även ibland för pantoffellov. Potatis=pantoffel i Skåne. Potatis har förresten många olika namn: potät, knöl, jordäpple, jordpäron, potäta.
Potatislovet var inte något lov då barnen kunde ligga och sova halva dagen och bara göra kul grejer utan de fick vara med och skörda potatis. Förr i tiden deltog ju barn och ungdomar på ett helt annat sätt i arbetesuppgifter som fanns. Tror att det faktiskt var bra och nyttigt. http://www.heligahembygd.se/blogg/potatislov.html

Vad gör barn och ungdomar numera på höstlovet? Åker på resor kanske? Sover halva dagen? ;) Ni som bor i Sverige kanske har aktuell information hur man tillbringar ett höstlov hösten 2014. Berätta gärna.

En ny front är tydligen på väg till Weed. Vi får se hur mycket regn vi får. Igår eftermiddag fick jag gå tillbaka hem och hämta kameran eftersom jag fick se de härliga linsformade molnen (lenticular clouds) bredvid berget. De brukar bildas när det är en front på väg. Eller så är det lemurierna som landar med sina flygande farkoster! Det är en tolkning som en del i Mt Shasta har. En gammal kontinent, Lemurien, lär ha legat här och en del tror att deras farkoster döljs bland dessa linsformade moln. Jag gillar verkligen dessa molnformationer.

Beverly Hills 90210

Ser rubriken bekant ut? Det var en TV-serie som sändes på 90-talet om familjen Walsh som flyttade från Minnesota till Beverly Hills (tala om kontraster :)) och livet i denna mycket välmående del av Los Angeles-området. Var det någon mer än jag som tittade på den serien? Jag tittade på de första säsongerna bara. Senare blev det litet väl mycket drama.



Beverly Hills var faktiskt min allra första upplevelse av USA. Inte riktigt hur USA i övrigt ser ut vilket jag ju fått vara med om under mina 17 år som boende här. Som tur var fick jag se andra delar av Los Angeles, under min första resa, som visar hur de allra flesta lever.

Beverly Hills är en stad där väldigt många rika personer och kändisar bor. Jag minns att vi passerade Jack Nicholsons hus (troligen såg vi i stort sett ingenting på grund av grindar, trädgård osv) men litet häftigt var det. Och jag gjorde en utflykt en kväll med en kille till "the valley" (San Fernando Valley) där vi åkte förbi Michael Jacksons hus. Det vi såg där var en stor grind och det var allt.

Har man litet extra pengar över ;) finns det en del mycket stora och dyra hus i Beverly Hills.



Beverly Hills 90210 är postadressen där jag befann mig under tre veckor. Och gatan där jag bodde heter Mulholland Drive. En gata som förekommit i sånger, filmer och böcker. Det är en mycket lång gata - 21 amerikanska miles = ca 3,3 svenska mil - som slingrar sig upp över kullarna som omger Los Angeles. Man har en mycket fin utsikt därifrån över Los Angeles - med sin smog. ;) Smogen ligger som ett blåaktigt "täcke" över staden och jag har fått ont i halsen mer än en gång. Inte så konstigt kanske med smog eftersom motorvägarna kring Los Angeles har allt mellan 4-6 filer i vardera riktningen. Jag skulle aldrig våga köra där.

Minnena från min första resa 1985 till USA blev mer påtagliga efter det att jag nyligen såg inlägg hos Facebook som skrivits av den man som var orsaken till att jag överhuvud taget åkte till USAs västkust. Andy Lipkis som är grundaren av den miljöorganisation där jag bodde (i Beverly Hills) berättade hos Facebook om inbjudan han och hans organisation fått till Vita Huset, projekt i Los Angeles för att skapa nya lösningar för att avhjälpa torkan och en resa till Australien där Tree People skall lära sig hur Australien hanterat torkan och skapat olika lösningar som är långsiktiga. Tree People har gått från att ha varit en liten grupp som mest planterade träd i Los Angeles-området till att bli en stor och välkänd miljöorganisation som har fått utmärkelser från olika amerikanska presidenter. Tree People's högkvarter ligger inte alls bland de stora, lyxiga villorna utan i en park (Coldwater Canyon Park) och det var där jag bodde.

Jag hade förmånen att kunna umgås även privat några gånger med Andy och hans fru Kate. Bland annat var Andy och jag ute på en "frozen yogurt bar". Det var första gången jag smakade på frusen yogurt. Men det var inte bara Andy och hans fru som tog väl hand om mig utan alla som jobbade hos Tree People på den tiden såg till att jag hade en väldigt fin vistelse med utflykter och annat trevligt. Så är de flesta amerikaner - generösa, välkomnande och gästfria. Inte konstigt att jag blev "kär" i USA. :)



Hela Los Angeles-området med Hollywood, Beverly Hills och Bel Air är onekligen en mycket annorlunda värld. Kändisar, miljonärer, fattiga och hemlösa trängs i detta område. Ett område som kallas "greater Los Angeles" - det omfattar ett antal "kommuner" i och kring Los Angeles - är hem åt ungefär 18 miljoner människor! Absolut ingen plats jag skulle vilja bo på men det var en upplevelse att ha fått besöka ett par gånger. :)

Amerikaner som inte vill vara amerikaner

Ett par saker innan jag går in på dagens inlägg:

Dagens Nyheter hade till och med ett litet videoklipp om lavaströmmen på Hawaii. Nu evakuerar man runt 4000 människor: http://www.dn.se/webb-tv/klipp/nyheter/lava-tvingar-till-evakuering/

Jag blev nästan litet illamående när jag nyligen läste om killen som anlade branden i Weed. Tydligen hade han blivit portad från det lägenhetsområde som ligger i närheten där branden startade. Mest troligt var det en hämndaktion. Jag har inte ens ord för ett dåd som detta. Om det "bara" hade varit oförsiktighet kanske det hade varit en sak men att helt avsiktligt anlägga en brand på detta sättet är hemskt. Han har nog en del karma att ta itu med framöver. Som tur var höjdes borgen till $2,5 miljoner.
http://www.news10.net/story/news/local/california/2014/10/15/officials-boles-fire-arson-suspect-tried-to-burn-down-ex-apartment-complex/17335421/

Igår hade Yahoo News flera intressanta nyheter. Bland annat skrev man om något som blivit mer och mer vanligt - att amerikaner avsäger sig sitt amerikanska medborgarskap. http://finance.yahoo.com/news/hundreds-u-passports-tax-rules-040100412.html

Den amerikanska lagen FATCA (Foreign Account Tax Compliance Act) trädde i kraft redan 2010 men det var först den 1 juli 2014 som den verkligen började märkas för oss som är amerikanska medborgare. Då trädde olika krav i kraft för de utländska bankerna. Som jag skrivit om på bloggen var det flera nya blanketter som jag var tvungen att fylla i för årets deklaration här i USA. Bara på grund av FATCA,  mina svenska bankkonton och arvet från min mamma.

Tanken bakom FATCA var säkert okej eftersom man ville förhindra att människor kunde gömma stora tillgångar i utländska banker men för oss alla vanliga, ärliga medborgare blev det helt plötsligt mycket mera att tänka på och rapportera. Det blev väldigt komplicerat. Onödigt komplicerat. Och USAs deklarationer hör möjligen redan till världens mest komplicerade.

Hur långt rapporteringskraven kommer att gå vet nog ingen egentligen. Och bor man utomlands (tydligen finns det runt 6 miljoner amerikanska medborgare i andra länder) och har två medborgarskap så finns självklart möjligheten att avsäga sig ett medborgarskap.

Jag skulle aldrig avsäga mig mitt svenska medborgarskap som jag  värdesätter högt. Och helst vill jag ju kunna behålla mitt amerikanska medborgarskap. Vi får se hur långt den amerikanska staten går när det gäller att veta "allt" om sina medborgare - även om de inte bor i USA.

De svenska bankerna måste nu rapportera till Skatteverket om de har amerikanska kunder. Skatteverket rapporterar sedan till IRS (Internal Revenue Service - USAs skatteverk). Dessutom måste en del lagändringar göras i Sverige för att anpassa sig till USAs FATCA-regler.
http://www.swedishbankers.se/web/bf.nsf/$all/DDD0612C903C0738C12579D000413069?open

Igår sken solen stor del av dagen och det var ett vackert, vitt berg som visade sig. Och det såg väldigt lugnt ut - trots att det är en vulkan. :)

Och litet höstfärger från Mt Shasta.

Att bo granne med en vulkan

... har jag gjort sedan jag kom till USA. Både här i Weed/Mt Shasta och på Hawaii. Två helt olika slags vulkaner - den ena med våldsamma, sällsynta utbrott (det är den jag ser när jag kliver ut genom dörren varje dag) och den andra med nästan ständiga, långsammare utbrott.

Att komma från urberget i Sverige till Kaliforniens och Hawaiis mer "turbulenta" mark har varit litet av en omställning. Eftersom vulkanen Mt Shasta ser väldigt oskyldig ut är det lätt att glömma bort att det faktiskt är en aktiv vulkan. På Hawaii däremot är det litet mera påtagligt eftersom det varit olika slags utbrott under lång tid. Michael och jag gjorde en utflykt till vulkanen Kilauea som ligger inte långt från där vi bodde på östra sidan av The Big Island (Hawaii) och då var det ovanligt lugnt men det har egentligen pågått ett utbrott hos denna vulkan sedan januari 1983.

I morse fick jag se nyheter om att lava - som tydligen började röra sig ner för Kilaueas sluttningar i juni i år men sedan tillfälligt avstannade - var på väg in i den lilla staden Pahoa. En stad som jag besökt många, många gånger under mitt år på Hawaii. Vi hade vår postbox där, det finns en rätt stor hälsokostaffär där vi handlade, restauranger vi åt på osv. Med andra ord en stad jag hade som närmsta "knutpunkt" under året vi bodde där.

Det slog mig i morse att året på Hawaii nästan känns som ett annat liv. Jag har förändrats otroligt mycket som person sedan jag bodde där - på ett positivt sätt. Och det känns underligt nog som om jag inte var riktigt närvarande under vistelsen på denna tropiska ö. Kanske det berodde på att Michaels och min relation var i "sönderfall". Kanske beroende på att vi inte trivdes där. Och jag har knappt några foton från det året. Hade ingen digitalkamera då. Och om jag haft bloggen hade det varit annorlunda men 2004/2005 vet jag inte om det fanns särskilt många bloggar. Jag kände inte till bloggar då. Jag minns inte sådant som jag annars brukar minnas eller minns från andra platser jag bott på. Jag fick till och med ta fram det hyreskontrakt vi hade för att se vad adressen var där vi bodde - jag ville se hur nära vi bodde det område där lavan nu ödelägger. Och det var inte alls särskilt långt från lavans "väg".

Även om jag inte alls saknar Hawaii blev det plötsligt väldigt "nära" att läsa om att en del invånare i Pahoa troligen måste evakueras. Den lilla staden Pahoa kommer inte att se likadan ut framöver nu när lavan kommit så nära.

Det här är en länk som berättar om vad som pågår kring Pahoa: http://www.hawaiinewsnow.com/clip/10777856/puna-lava-flow-crosses-apaa-street-in-pahoa-county-begins-evacuation-notices-9pm-update

Och här är ett par bilder från USGS (US Geological Survey). Klicka på bilderna för att se bättre.

Den övre ovalen är där vi bodde och den undre litet mer fyrkantiga formen är där Pahoa finns (mina tillägg till bilden)

Och här ser man lavans "väg" och hur nära den är Pahoa.

Igår hade vi ett intensivt oväder med mycket starka vindar och regn hela dagen. Den gångna veckan har vi faktiskt haft regn 2-3 dagar. Så mycket nederbörd har vi inte haft under så kort tid på ca 2 år. Vinden var jobbig eftersom den pågick under ungefär ett dygn och med de stora träd vi har låter det väldigt mycket. Vindarna var så kraftiga på vissa håll att det var i stort sett orkanstyrka men här benämns dessa oväder aldrig som orkaner av någon anledning. En del blev av med elektriciteten när träd föll.

Hösten har definitivt kommit och nästa helg ställer vi om till vintertid. Nu är det "bara" 8 timmars tidsskillnad under en veckan mellan Kalifornien och Sverige. :)

Skolminnen

Det förra inlägget om särskrivningar gjorde att jag började fundera på hur vi fick lära oss att skriva när jag gick i skolan. Självklart kom även andra skolminnen upp till ytan.

Enebyskolan i Enebyberg (passande namn eller hur ;)) var min lågstadieskola. På den tiden promenerade och cyklade man eller åkte spark på vintern för att komma till skolan. Min klass hade flera olika lärare vilket troligen inte var det bästa och klassen blev "pratig". Det sade alla lärare - även när vi gick på mellan- och högstadiet.

Så här såg skolan ut i början av 1900-talet. By Åkers fotografier (Åkers fotografier) [Public domain], via Wikimedia Commons

Jag kunde läsa innan jag började skolan och även skriva litet enklare texter. Men på lågstadiet fick vi lära oss att texta väl - minns att vi hade linjer som vi fick hålla oss inom - och att sätta samman meningar. Självklart ingick det att lära sig ord och säkert enklare grammatik. Exakt hur enkelt eller svårt det var minns jag inte. Jag hade alltid lätt för att läsa och skriva och fick ofta läsa högt under lektionerna.

När jag gjorde litet efterforskningar kring just särskrivnings"fenomenet" läste jag att man under många år haft undervisning i svenska skolor där barn fått lära sig att skriva längre, sammansatta ord med bindestreck. När de väl lärt sig orden har bindestrecken tagits bort men orden har kanske fortfarande skrivits som separata ord. En teori till varför så många särskriver ord. Jag har inget som helst minne av att vi på min tid i skolan fick skriva sammansatta ord med bindestreck. Minns någon annan detta?

På 60- och 70-talen var det fortfarande relativt ordningssamt i skolan och vi hade oftast det lugn som krävs för att kunna lära sig olika ämnen. Och de allra flesta lärare hade auktoritet som gjorde att eleverna faktiskt lyssnade. Vi hade till och med betyg i ordning och uppförande fram till 1970. Varför togs det bort? Under sommaren läste jag en artikel hos Dagens Nyheter som beskriver en vikaries erfarenheter från en skola i Botkyrka. Han fick en chockartad upplevelse av en skola i upplösning. I alla fall var det så på skolan där han vikarierade: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/rapport-fran-en-vartermin-i-kaos/
Ni som bor i Sverige och kanske jobbar inom skolan eller har barn - är det verkligen så här kaotiskt numera? Förhoppningsvis är det inte så i de flesta skolor. Jag satt med öppen mun när jag läste artikeln och kände mig smått olustig.

Som artikelförfattaren påpekar är skillnaderna stora i Stockholmsområdet. Att gå i en skola i Danderyd är troligen inte alls samma sak som att gå i en skola i Botkyrka. Hela min skoltid var i Danderyd tills jag gick ut gymnasiet. Och det framkommer mycket klart i artikeln att det i stort sett inte finns någon respekt hos skolungdomarna för de vuxna inom just den skolan. Det har jag tyvärr även sett exempel på när jag varit på besök i Stockholm och i Sverige. Efter att ha bott så många år i USA är det ibland främmande att se den respektlöshet som en hel del barn och ungdomar har i Sverige. Så är det inte där jag bor i USA.

Skolan är den plats där vi tillbringar väldigt många timmar och år och den formar oss på olika sätt. Vad har du för skolminnen?

Jag tyckte inte om matte när jag gick i skolan. Numera har jag inga så starka känslor kring matematik men kan relatera till detta citat. ;)

Bilden lånad från http://becuo.com/funny-hate-quotes

Sär skrivningar ;)

Kanske jag är gammaldags, jag vet inte, men särskrivningar är inte "my cup of tea" så att säga. Språk förändras ständigt och så även svenskan men alla dessa särskrivningar som dyker upp i tid och otid har jag litet svårt att förlika mig med. De gör det svårt att läsa och det kan ju bli helt andra betydelser än vad den som skrev egentligen avsåg. Tydligen fanns de mer utbrett på 1700-talet men det är ju ett tag sedan, eller hur.

När jag gick i skolan har jag inget minne av att det var några som helst problem att veta vilka ord som var sammansatta eller inte. Nu verkar det ge många huvudbry. Kanske det är influenser från engelskan, sociala medier och så vidare som gjort att särskrivningarna blir fler och fler. Teorierna verkar vara många.
Det engelska språket har inte alls samma omfattning av sammanskrivningar som vi har i svenskan så med tanke på det engelska språkets influenser på svenskan kan det säkert ha bidragit. Här är några exempel:
Kattmat - cat food
Bilmekaniker - car mechanic
Datorskärm - computer screen
Julgran - Christmas tree
Potatismos - mashed potatoes

Även om jag kan reta mig på särskrivningarna kan man ju fortfarande skratta åt det hela. :) Jag hittade flera ord och uttryck på nätet som är litet smått absurda men tydligen inte alls omöjliga att se ute i samhället.

En hemsida gav en mycket förenklad regel för ord som inte skall särskrivas: En grej, ett ord.
Då tar vi om det igen ;) En grej, ett ord. Rätt glasklart tycker jag.

Här är några tokiga skyltar och texter - jag hoppas att de tillhör undantagen.

Samtliga bilder lånade från nätet.

Det kan verkligen bli märkliga meningar om man särskriver när man inte skall:

Rök fritt
Sjuk gymnast
Hand tvättas
Håll platsen
Dessa har jag lånat från: http://skrivihop.nu/exempel/roliga.php

Twitter har också ett par sidor om just särskrivningar:
https://twitter.com/sar_skrivning
https://twitter.com/hashtag/sverigemots%C3%A4rskrivning?src=hash

Och jag skrev helt medvetet rubriken som en felaktig särskrivning. :) Nu betyder den faktiskt "egendomliga skrivningar". Inte riktigt samma sak som att skriva isär.

Bacillskräck

Har skrivit tidigare på bloggen om att så kallade "antibacterial" produkter är MYCKET stora i USA. Vet inte om de är lika stora i Sverige. Här i USA verkar det nästan förenat med livsfara bara att leva ett normalt liv. ;)

Tror inte alls på dessa produkter i vardagen - självklart behövs de i vården och liknande - eftersom kroppen behöver ett visst "motstånd" för att behålla ett starkt immunförsvar. Jag kör med vanlig tvål och det tycks fungera bra. Tror faktiskt att amrisarna har blivit litet "hjärntvättade" när det gäller "antibacterial wipes, sprays, soaps" och så vidare.

Att ha ett starkt immunförsvar tror jag som sagt är A och O och det får man genom att sova ordentligt, motionera, äta varierat och välja mat som är så "ren" som möjligt och kanske ta litet tillskott om det behövs (som till exempel vitamin C). Eftersom vi tar i saker hela tiden som andra också tagit i är det väldigt lätt att till exempel en förkylning sprids på en arbetsplats och inom en skola. Bland det viktigaste verkar vara att undvika att röra vid ansiktet och ögonen under förkylnings- och influensatider.

Och antibakteriella produkter räcker inte till vid allvarligare sjukdomar som till exempel Ebolasmittan som tydligen kommit till USA och som fortsätts att spridas i hela världen.
Jag och många med mig ser mycket allvarligt på det som har hänt och tycks fortsätta i USA. Att det redan varit 3 personer som blivit sjuka och spridit smittan i USA är något som inte "borde" ha hänt.

Jag vet inte hur mycket man skriver i svensk massmedia om alla detaljer kring de som smittats men jag har följt detta rätt rätt noga. Den andra sjuksköterskan som blev smittad av "patient zero" (som kom från Afrika) reste med två flighter och var troligen sjuk under båda flighterna. Planet hon flög med gjorde sedan FEM ytterligare flighter innan det togs ur trafik. Flygbolaget letar nu efter 800-900 människor. Det verkar som om det inte har funnits några som helst protokoll för hur sjukhuset i Dallas i Texas skulle hantera Thomas Duncan (den första patienten) och folk har beskrivit scener som skulle kunna vara tagna ur en skräckfilm med lakan och kläder som legat staplade i rummet och ute i korridoren och som borde ha tagits hand om med en gång.

Jag såg till och med en bild av en kvinna (en helt vanlig passagerare) som satt på en flygplats i USA och hon hade full skyddsutrustning med Hazmat-overall, gummihandskar och gummiskydd på skorna.
Blir det nästa utveckling på flygplatserna i USA? Skyddskläder? Det är redan en mindre bedrift att ta sig igenom säkerhetskontrollen.
Jag skall villigt erkänna att jag inte skulle vara särskilt pigg på att flyga just nu. Troligen är risken att bli smittad mycket liten men det är ju ett mycket litet utrymme där många människor tar i samma ytor och använder samma toaletter. Hittills har heller ingenting skett här i USA ifråga om att stoppa flighter från de länder i Afrika som har ebola.

Känner ni till den geniala amerikanske standup komikern George Carlin? Han lever inte längre men hans minne lever ännu. Hans monolog om "fear of germs" är mitt i prick tycker jag. Varning för en hel del svordomar.

Att inte svara på telefonsamtal

För många år sedan registrerade jag mina hem- och mobilnummer hos USAs "Do not call" register. Det har fungerat förvånansvärt bra under årens lopp med bara ett fåtal samtal som har kommit från organisationer och företag som "får" ringa - politiska kampanjorganisationer, välgörenhetsorganisationer osv.

Det senaste året har dock antalet samtal skjutit i höjden som kommer från telemarketers och andra som egentligen inte "får ringa. Eftersom jag har telefoner som visar vilket nummer som ringer kan jag alltid se om det är ett okänt nummer eller inte. Alla samtal som visar ett nummer jag inte känner till brukar jag låta ringa tills min telefonsvarare sätter igång. Ingen lämnar meddelanden utan alla tycks lägga på om jag inte svarar.
Efteråt brukar jag alltid kolla numret via nätet och för det mesta är det nummer som andra har rapporterat som "telemarketers", "robocalls" och liknande. En bra hemsida för USA där man kan hitta andras kommentarer är: http://800notes.com/.

Under flera veckor ringde ett företag som faktiskt visade sitt namn plus telefonnummer - Nielsen Ratings. Det är ett legitimt företag som genomför enkäter beträffande TV-vanor. Jag råkade svara på ett samtal av misstag men alla andra har jag låtit gå till telefonsvararen. Efter många samtal - kanske ett par dag - tröttnade jag och ringde till "moderföretaget" eftersom ingen svarade (givetvis) när jag ringde till numret som visats hos mig. Kvinnan som svarade hos moderföretaget försökte få mig att tycka att jag nog skulle vilja ha en enkätundersökning trots allt. Redan innan jag ringde visste jag att jag skulle få köra en mycket tuff stil med den jag pratade med och jag hoppas att jag lyckats eftersom jag inte fått några samtal på flera dagar. Jag var inte alls trevlig mot henne och hade jag varit det hade jag aldrig lyckats ta mig ur deras "trakasserier" - vilket jag tycker att det är. Tyvärr måste man här i USA ofta vara väldigt tuff och nästan otrevlig för att få sådana här företag att fatta att man menar allvar.

Min telefonservice (genom AT&T) och deras Uverse service (som är ett kapitel för sig ;)) har faktiskt en funktion som innebär att man via nätet kan registrera upp till 20 telefonnummer som man inte vill få samtal från. Jag visste inte om denna service tidigare men har redan lagt in ett par nummer. Har en känsla av att jag relativt snabbt kommer att nå maxtaket. Tydligen får den som ringer ett meddelande som säger "This number does not accept calls from you".

Jag antar att det är likadant i Sverige numera. Hur hanterar ni som bor där oönskade samtal? Och ni som bor i USA har ni olika "strategier"? Det finns en hel del apparater som skall blockera nummer och samtal. Kanske det blir nästa steg jag måste ta. Uppenbarligen klarar inte "Do not call"-registret av att stoppa alla som försöker få pengar eller personlig information från mig och andra.

Jag vill helst kunna svara på samtal när min telefon ringer men tydligen får man värna mer och mer om sin personliga integritet gentemot dessa trakasserier.

Fortfarande står sig Jerry Seinfelds svar tycker jag när en telemarketer ringer. :)

Plastpåsar förbjuds i Kalifornien

Kalifornien blev USAs första stat som har förbjudit så kallade "single-use plastic bags". Ni vet de där löjligt tunna och sladdriga påsarna som jag visat på bild här på bloggen. Kalifornien brukar ha andra lagar och regler än de flesta andra stater och det här är alltså ett exempel. Skriver kanske i ett annat inlägg om hur "särbehandlade" vi ofta är i Kalifornien.

Som svensk känns de här tunna plastbåsarna som ett otroligt slöseri och dålig kvalitet har de också. Svenska plastpåsar brukar vara tjockare och mer rejäla och man får ju dessutom betala för dem i kassan.
De här tunna plastpåsarna vi har i USA är mycket mindre och handlar man hos Walmart - som är en av de affärer som har dessa - kommer man ut med en uppsjö av påsar. Jag har faktiskt aldrig sett en enda person ta med sig egna påsar/kassar till Walmart. Undras just om man ens kan göra det? Vore intressant att höra om någon har erfarenhet av det.

De tunna påsarna finns hos många stora affärskedjor och mataffärer. Mataffären Ray's som vi har i både Weed och Mt Shasta slutade med den här typen påsar för något år sedan. Numera är det papperspåsar som gäller. Fortfarande behöver man inte betala för påsarna men det kommer tydligen. Hela 10 cent skall man få betala om man inte har med sig sin egen påse eller kasse. En mycket låg summa egentligen tycker jag. För mig känns det självklart att ta med mig egna påsar och kassar men de allra flesta har det inte. Hos hälsokostaffären Berryvale är andelen kunder som har egen påse mycket större - antar att de som handlar där är litet mer miljövedvetna.

Lagen träder inte i kraft förrän i juli 2015 hos de stora affärskedjorna och först under 2016 hos andra slags affärer så tills dess kan man slösa om man vill. Och givetvis har tillverkare av plastpåsarna motsatt sig detta och hoppas att kunna upphäva lagen. USA i ett nötskal tror jag.

Det vore kanske idé att starta ett företag som säljer återanvändbara påsar och kassar. :)

Här kan man läsa om den nya lagen: http://www.huffingtonpost.com/2014/09/30/california-plastic-bag-ban_n_5904766.html

En tunn och inte särskilt hållbar amerikansk plastpåse. Har visat denna bilden tidigare på bloggen.

Man kan uppenbarligen hitta på en hel del dock med plastpåsar. En liten blombukett kanske? :)

Bilden lånad från www.designrulz.com

Att laga kläder

Jag äger ingen symaskin. Däremot har jag nål och tråd som får duga. :) Och ja, jag lagar en del kläder när det behövs. Inte strumpor och sådant men byxor, tröjor osv. Lagar ni era kläder?

För ett par veckor sedan gick dock lagningsbehoven längre än vad jag klarar av. En älskad läderjacka - som jag haft i drygt 25 år - blev oanvändbar då blixtlåset gick sönder. Jag ville absolut inte göra mig av med jackan eftersom den - trots ett något slitet yttre - är varm, praktisk och framför allt rymlig. Jackor nuförtiden tycks nästan alltid vara figursydda vilket jag inte tycker om. Man måste kunna röra sig!

Ja, den är sliten på utsidan ;) - men älskad och fortfarande väldigt skön.

För några år sedan var det en vinterjacka vars blixtlås behövde lagas och då fick jag reda på att det fanns en lokal sömmerska som visade sig vara väldigt duktig. Efter litet letande fick jag tag på henne igen - hon hade flyttat.
Eftersom vädret faktiskt slagit om och blivit litet mera höstlikt var det sämsta timingen eftersom jag egentligen inte har någon annan bra höstjacka. Men igår ringde sömmerskan och sade att jackan var färdig. Det var perfekt då den behövdes i morse - det var bara +8 när jag gick hemifrån. Kan ni tänka er - det regnade en hel del i går natt. Det är fortfarande så sällsynt med regn att jag måste berätta. :)

Den här skinnjackan har faktiskt en liten historia. Jag hade börjat på ett nytt arbete och vi var ute på en lunchrestaurang i Stockholm där jag hade hängt av mig en annan läderjacka i garderoben. När jag var klar med lunchen fanns inte jackan kvar. Någon hade helt fräckt stulit den. Min chef tyckte riktigt synd om mig så han såg till att jag fick den självrisk som försäkringsbolaget hade. Min familjs försäkring täckte kostnaden för en ny jacka (den jag fortfarande har) och jag kunde köpa en ny, finare jacka än den jag blivit av med. :) Som man säger på engelska - "every cloud has a silverlining".

På tal om att laga - jag försökte laga mitt "fitted sheet" som jag skrev om tidigare - http://bo-i-usa.blogspot.com/2014/09/hur-viker-man-det-har-lakanet.html. Det gick inte alls särskilt bra så efter många, många timmar ute på nätet hittade jag till slut lakan som jag tyckte borde kunna passa min "low profile mattress". De var inte lätta att hitta. Numera känns det ofta som ett mindre "forskningsuppdrag" att hitta saker som borde vara enkla att köpa.

Det blev ett lakansset även om jag från början hade tänkt att inte köpa mer än ett lakan. Men det visade sig att det var mera lönsamt att köpa inte bara ett lakan utan ett helt set - ett fitted sheet, ett slätt lakan och ett örngott. Ett, för mig, helt okänt företag har specialiserat sig litet på lakan som inte är så vanliga. Gotcha Covered heter de. Och företaget som jag slutligen köpte dessa lakan hos var också okänt - Hotelpillow.com. De var billigast, hade ingen "sales tax" för mig och gratis leverans och retur.

Lakanen verkar mycket välgjorda och deras fitted sheet är gjort för "low profile mattresses". Och det släta lakanet är större än normalt vilket gör att jag kanske kan göra om det till ett fitted sheet framöver. Då behövs nog dock en symaskin. Att hitta 100% bomullslakan som är av bra kvalitet är inte alldeles lätt nuförtiden men de här var gjorda av 100% Egyptian cotton. Rätt färg hade de och jag är en "happy camper" nu. :)

Titta så vackert berget var idag med snö på toppen!

Julpynt i oktober

Halloween närmar sig med stormsteg och affärerna har mycket pynt och annat som hör den högtiden till. Det känns helt okej. Men att se jultomar, snögubbar och annat julpynt i början av oktober känns litet konstigt.
En av affärerna i Mt Shasta hade nästan lika mycket julpynt som Halloweenpynt när jag var där i lördags. Tror inte att jag sett julpynt så tidigt här andra år. Men det är säkert inte alls ovanligt att det finns till försäljning redan i oktober.

Minnen från barndomen kommer och då var det julpynt i affärerna i slutet av november. Minns när Drottninggatan i Stockholm satte igång med sin julhandel. Då kändes det litet speciellt och högtidligt och julstämningen var påtaglig. Inte finns det mycket julstämning i början av oktober när det fortfarande är +25 utomhus.

När jag var barn kändes det viktigt med julpynt och även pynt till påsken. Jag var den som brukade klä julgranen och villan i Enebyberg blev ordentligt julpyntad. :)
Till påsken var det påskris, påskkärringar och påskägg som fick komma fram.

Numera känns julpyntet inte så viktigt. Bor man själv och inte har några barn känns det helt okej att vara litet sparsam med pyntningen. Påsken firas som bekant inte direkt i USA och då är det mest godis som tycks säljas i affärerna.

När jag var barn på 60-talet var det nästan alltid vita jular. Det var så det skulle vara. Sedan kom många gröna vintrar på 70-talet och det kändes litet konstigt minns jag att jularna inte längre var vita. På något sätt finns Jenny Nyströms bilder inpräntade i medvetandet med snö, tomtar och annat juligt och att det är så julen skall se ut. :)

Halloweenpynt - rätt årstid. :)

Julpynt - litet väl tidigt.

SMS-nacke och mobilen fastklistrad i handen

Min mobil används bara då och då vilket troligen verkar hur mysko som helst. Granntjejerna som blev vräkta hade sina mobiler "fastklistrade" i händerna. Precis som många andra har här i Weed. Och i Stockholm. Ibland blir jag nästan litet full i skratt när jag ser folk vara helt absorberade av sina mobiler. Och man tycks inte kunna leva utan dessa "nallar" utan de finns alltid med - när man promenerar, åker buss och tåg, sitter hemma osv. Varför har det blivit så undrar jag. Varför kan man inte leva utan sin mobil? Uppenbarligen är de beroendeframkallande.

Hos Dagens Nyheter har jag nyligen läst två artiklar som har med mobiler att göra. Numera finns det tydligen något som kallas SMS-nacke. Den kan uppstå när man sitter lutad framåt under timme efter timme och använder sin mobiltelefon. SMS-nacke kan leda till huvudvärk och nacksmärtor. Lösningen - mindre tid med mobilen! :)
http://www.dn.se/ekonomi/nytt-halsolarm-sms-nacken/

Och idag var det en litet märklig historia om en man som var ute och promenerade i Västerås. Han höll på att skriva sms och föll i vattnet i Mälaren! Som tur var klarade han sig. Men hallå, varför måste man använda sin mobil medan man promenerar? Det kan inte vara riktigt säkert. Precis som att man inte skall använda mobilen när man kör bil.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/gick-och-smsade-foll-i-vattnet/

Vad tror ni som läser det beror på att så många människor är beroende av sina mobiler? Och att man numera umgås "separat" trots att man är med andra, med mobilen i handen. Jag tycker historien från Västerås talar sitt tydliga språk. Lyft ögonen från mobilen och njut av omgivningarna under promenader! :) Mobilen kan faktiskt vänta.

Inga ord behövs ;) - bilden lånad från nätet.

Breaking News - Nu har man arresterat en 24-årig man (som bor här i Weed) som misstänkt för att ha startat den katastrofala branden som förstörde en stor del av Weed. Hur han kan leva med sig själv kan man undra. Tror att jag inte skriver mer om detta mer än att det är fruktansvärt och att jag hoppas att det blir ett mycket, mycket, mycket långt straff för honom.

I morgon är det Columbus Day i USA. Ingen "riktig" helgdag men en del statliga verk har stängt, bland annat posten. Och en del skolor. Dock inte min skola. Det är bara att sätta väckarklockan på ringning som vanligt. Godnatt!

Bananbältet eller the Chetco Effect

Idag träffade jag min nya granne. En kvinna ungefär i min ålder och med en härlig fransk brytning på engelskan. :) Hon är från Belgien ursprungligen och kunde tydligen ingen engelska när hon först kom till USA. Folk undrar ofta var jag kommer ifrån eftersom jag inte låter helt som amerikaner men jag tror att min brytning är minimal jämfört med grannens. Hon förlorade sitt hem i branden i Weed och kommer att försöka bygga upp ett nytt hus. Jag får hoppas att jag inte bor här längre när hon flyttar ut eftersom hon verkar vara en mycket tyst person och jag absolut inte vill inte ha fler nya, ljudliga grannar. Litet kul är det med ett heleuropeiskt hus just nu. :)

Eftersom det fortfarande är sommarvarmt känns höstkläder litet avlägsna men jag har varmare kläder på mig nu trots allt eftersom nätterna har blivit märkbart kyligare. Tyvärr var jag tvungen att lämna ifrån mig min älskade skinnjacka för att få blixtlåset lagat (den jackan är värd att laga trots att den närmar sig 30 år) och det kommer tydligen ta ett tag innan sömmerskan kan få den färdig så jag kanske får ta till vinterjackan om det skulle bli höst på riktigt. Vem vet, kanske hösten kommer även till Weed.

Den senaste veckan har det dock som sagt varit riktigt varmt. Som jag nämnde i det förra inlägget kan kusten i södra Oregon ibland ha ett fenomen som gör att det blir ordentligt varmt även där vilket det var några dagar den gångna veckan. Oftast är det dimmigt och litet kyligt utmed kusten men ibland kan det bli lika varmt som vi har här i Weed. Det är the Chetco (eller Brookings) Effect.

Michael och jag åkte till Brookings i början av min USA-vistelse och trots att det bara var april var det varmt och skönt. Brookings kallas även "the banana belt". Mt Shasta var fortfarande litet kyligt som det kan vara där i april men i Brookings var det sommartemperaturer. Anledningen till de högre temperaturerna är samma fenomen som Santa Ana-vindarna som finns i södra Kalifornien. Det är vindar som blåser från öst till väst och blåser ner i dalarna från bergen. De kan vara otroligt varma och orsakar ofta skogsbränder i södra Kalifornien. I Brookings i Oregon kan det bli mycket varmare än i staden Medford som inte ligger så långt därifrån. Om the Chetco Effect inträffar på vintern kan det vara några få plusgrader i Medford medan det kan vara +25 i Brookings.

På tal om bananer - det är en av mina favoritfrukter som jag äter varje dag och som är både nyttig och god. Och en av de smarrigaste efterrätterna jag ätit var i Frankrike på Rivieran - banana split. Mäktigt men gott. :)

Bilden lånad från nätet.

Minimilöner i USA

I mitt förra inlägg nämnde jag att många i USA har det tufft med flera jobb och minimilöner. Självklart är det inte majoriteten av de som arbetar i USA som tjänar så litet men det är ändå en hel del som kämpar med - i mina ögon - löjligt låga löner.
Jag hade minimilön inom skolan när jag var elev och arbetade som "tutor" och "note taker". Skolan ger de elever som arbetar där minimilöner och med det visum jag hade (F-1 - student visa) kunde jag inte lagligt arbeta utanför skolans område.

Eftersom jag inte bott i Sverige på så länge vet jag inte numera om det finns något liknande i Sverige med löner som man egentligen inte kan leva på. Kanske ni som läser kan fylla i mina kunskapsluckor. :)
I USA finns det i de flesta stater så kallade "minimum wages". De varierar en del (som vanligt) mellan de olika staterna men generellt sett är det mycket låga löner som jag inte förstår hur man ens kan överleva på. Därav troligen situationen med flera jobb som en del amerikaner lever med.

Här i Kalifornien gick minimilönen upp till "hela" $9/timme 1 juli i år. Med dagens växelkurs är det ungefär 65 kronor/timme. Inte mycket att "hänga i julgranen" inte. Jag minns faktiskt inte nu vad jag tjänade när jag jobbade i bokhandel under somrarna när jag gick på gymnasiet - det var i slutet på 70-talet - men nog tjänade jag ihop en hel del pengar redan på den tiden.
Många stater tycks ligga runt $7.25/timme som den lägsta lönen (vilket är den så kallade "federal minimum wage" som funnits rätt många år nu) men det finns även lägre och högre och till och med stater som inte har minimilöner. I staden Seattle i staten Washington beslutade man i juni i år att höja minimilönen till hela $15/timme! Det kommer troligen att få återverkningar även i andra delar av USA. Tydligen skall lönen höjas i steg under flera år. http://money.cnn.com/2014/06/02/news/economy/seattle-minimum-wage/
Fortfarande är $15 inte mycket med tanke på dagens kostnader för mat, bensin, hyror, osv.

Skolan jag jobbar inom har de lägsta lönerna i jämförelse med övriga så kallade "community colleges" i Kalifornien. Den nya minimilönen i Seattle ligger inte alls särskilt långt från det jag tjänar. Jag är en så kallad "hourly employee". Att idag (snart 18 år efter det jag kom till USA) tjäna mycket mindre än vad jag gjorde i Sverige 1996 är inte särskilt roligt skall ärligt erkännas. Som bekant har Siskiyou County överlag låga löner och medellönen ligger mycket lägre än i till exempel San Francisco-området.

Om minimilönerna hade följt övrig prisutveckling i samhället och inflation skulle de troligen ligga på över $20/timme idag. Jag tycker minimilönerna ligger i linje med en del av saker i det amerikanska samhället som inte är de mest positiva - ingen lagstadgad semesterlag (USA är nog det enda industrialiserade landet som inte har en sådan lag), mycket dåliga möjligheter att vara mammaledig och inte någon riktig anställningstrygghet.

Och väldigt många amerikaner lever numera "paycheck to paycheck" och har inga sparade pengar. Även USAs så kallade "middle class". Jag får i alla fall vara tacksam att jag inte hör till dem.

Den officiella hemsidan med information om "minimum wages": http://www.dol.gov/whd/minwage/america.htm

Sommaren fortsätter och igår var det mellan +25-30 i norra Kalifornien och södra Oregon. Till och med den sydligaste kusten i Oregon har haft det varmt där det annars kan vara kyligt och dimmigt. I staden Brookings utmed kusten finns det ett speciellt fenomen som gör att det kan bli riktigt varmt där - det kanske får bli nästa inlägg. :)

Blommor i Mt Shasta för några dagar sedan.

Att välja yrke

Igår var jag hos min kiropraktor. En person jag har fullt förtroende för när han knycker och trycker på olika delar av kroppen. Går man till en kiropraktor måste man veta att de kan sin sak. Det vet jag att min kiropraktor gör.

Ibland kan jag bli litet avundsjuk på människor som tycks ha hittat sin plats i yrkeslivet genom att göra något (som min kiropraktor som har en mycket framgångsrik praktik) som är ett kall och en livsuppgift. Inte bara ett jobb.

När jag gick på gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag "skulle bli när jag blev stor". Skolan tycktes oändlig med 12 år men slutet närmade sig med stormsteg och helt plötsligt insåg jag att jag var tvungen att komma på något jag skulle göra för att kunna tjäna pengar. Mina föräldrar gav mig total frihet - på gott och ont - och jag fick själv försöka komma på något som kunde leda in på en yrkesbana. Jag har alltid haft lätt för språk så jag tyckte att ett jobb som involverade språk kunde passa.
Eftersom det här var i slutet av 70-talet fanns ett arbete som väl knappt finns kvar längre - sekreteraren. Jag sökte till två olika utbildningar i Stockholm och kom in på båda och valde Frans Schartaus eftergymnasiala chefssekreterarutbildning. Där fick vi lära oss affärsspråk - i mitt fall engelska och tyska.

Innan jag flyttade till USA hade jag två olika arbeten som sekreterare, försäljningsassistent och "customer service" person. Det var internationella företag (ett svenskt och ett amerikanskt) och jag lärde mig väldigt mycket. Men fortfarande var det inte riktigt mitt kall utan mera "bara" ett jobb.
Här i USA har jag nog ett arbete som kanske knappt finns på samma sätt på andra arbetsplatser. Att arbeta med videokonferensteknologi och webprojekt är nog rätt specifikt för just min avdelning.

Fortfarande vet jag nog inte riktigt vad jag skulle vilja arbeta med som mera känns som en livsuppgift. Då jag var litet rädd för matte och fysik, kemi osv i Sverige valde jag bort den typen utbildningar. Numera har jag kommit över den rädslan och vet att jag kan lära mig och förstår även den typen ämnen. Tanken har föresvävat mig några gånger under senare år att om jag var litet yngre skulle jag ha kunnat tänka mig att bli meteorolog. Jag tycker väder är fascinerande och det är ju något som alltid finns. Alltså ingen brist på arbetsuppgifter. Men det är en rätt lång utbildning så den känns inte riktigt aktuell just nu.

Troligen har de flesta människor jobb och inte livsuppgifter som de arbetar med. Har ni som läser några tankar kring detta?

I USA har många människor ofta flera arbeten bara för att överleva ekonomiskt. Det är oftast relativt lågavlönade arbeten. Har tänkt skriva vid tillfälle om alla minimilöner som finns här.

Igår blev jag och några av mina kollegor bjudna på en mycket god plommonkaka som min chef bakat. Plommonen kom från en lokal trädgård. En av de som arbetar i skolans bibliotek hade tagit med sig plommon och bjudit på. Tänk så gott det är med närodlat och hembakat.

Det här med solbränna

Eftersom sommaren tycks fortsätta i oförminskad styrka hos oss - idag pratar man om att det skall bli uppemot +30 - tycks allt som har med höst och vinter vara mycket avlägset.
Det innebär att de allra flesta fortfarande har kortärmat och kortare långbyxor eller shorts till och med. Under en tidig morgonpromenad på skolans campus såg jag en av skolans anställda gå till sitt kontor. Hon hade "capris pants", det vill säga långbyxor som inte går ända ned till vaden och jag tänkte på något när jag såg hennes relativt vita ben. Något som är en påtaglig skillnad mellan Kalifornien (kanske även andra delar av USA) och Sverige. Man anstränger sig inte alls på samma sätt här för att ha en solbränna.

Jag hörde till dem som ville bli brunbränd när jag bodde i Sverige. Nu är min hud sådan att det inte är alldeles lätt för mig att få den där djupare solbrännan men jag gjorde vad jag kunde tills jag var runt 25. Sedan blev jag klokare. :)

Min första upplevelse av en solbränna som mer liknade brännskador fick jag faktiskt på Isle of Wight - en ö söder om England. Jag var där på språkresa och trodde nog inte att solen var så stark som den var. Jag och min kompis låg på stranden och "stekte" oss. Inte under särskilt lång tid men det räckte.
Efter det blev jag helt klart mera försiktig men ville fortfarande ha litet solbränna på sommaren. Men efter det att jag var runt 25 tyckte jag mig märka att solen blivit mycket starkare och det var nästan obehagligt att sitta alltför länge i solen. Självklart blev det stunder i solen, men kortare än tidigare.

När jag kom till Kalifornien trodde jag att jag var tvungen att ta tillvara alla solstunder men snabbt insåg jag att det var soligt VARJE dag. :) Och det var mycket varmare än vad det var i Sverige så skuggan blev min bästa vän. Solhatt och begränsad tid i solen har jag levt med sedan dess. Och många med mig gör samma sak. Självklart finns det de som kör med den "svenska stilen", det vill säga man pressar i solen men de är i minoritet här.

Det känns rätt skönt att det är litet mera avslappnat där jag bor och att det är helt okej att man inte är direkt solbränd - även under sommaren. Ibland får jag känslan av att man i Sverige "måste" vara solbränd. Hur ser ni på det som bor där? Jag vet att sommaren är kort i Sverige och att det vissa år kan vara riktigt dåligt väder. Men frågan som jag ställer mig ibland när jag ser människors stress att bli bruna - varför är det så viktigt?

Med den "filosofiska" ;) frågan rundar jag av för idag. Den här dagen kommer att bli lång för mig - massor med grejer på gång på jobbet och sedan ett besök hos kiropraktorn efter jobbet.

Bilden lånad från nätet.

Dricker du klor och fluor?

Snön försvinner i en rasande takt från berget. Inte så konstigt eftersom det är sommarvarmt - i oktober. Idag har det varit mellan +25-30 här i norra Kalifornien och södra Oregon. Långtidsprognosen visar inte på något som helst regn.

I slutet av ett inlägg häromdagen avslutade jag med att vi gärna vill kunna fortsätta dricka vårt vatten som är troligen ett av de bästa dricksvattnen som finns i USA. Jag vågar sticka ut hakan och konstatera detta. Under mitt första besök här 1997 var Michael och jag ute och åt på restaurang och jag minns att vattnet smakade mycket gott. Godare än något vatten jag smakat tidigare. Där vi bodde hade vi inte samma fina vatten eftersom det var en lokal källa. Vattnet i Weed är ungefär lika bra och gott som det i Mt Shasta. Och jag dricker i stort sett bara vatten varje dag som dryck. Så det är verkligen en förmån att kunna dricka gott vatten direkt från kranen.

Framför allt är jag tacksam att jag bor i ett område som inte tillsätter varken klor eller fluor till dricksvattnet. Det gör man nämligen i nästan alla delar av USA. Vi har inga tillsatser i vårt vatten mer än det som naturligt finns där. Kommer man till staden Redding en bit söder om Mt Shasta stinker vattnet klor när man sätter på kranen.

Fluor tillsätts i stort sett i hela USA till dricksvattnet. Detta ämne som egentligen är ett gift. I Sverige har man inte tillsatt fluor sedan början av 70-talet när det blev förbjudet. Stora delar av Europa är fria från fluor. Men här i USA fortsätter man att tillsätta fluor och runt 70% av dricksvattnet har denna tillsats. Och fluor tillsätts även om visst dricksvatten redan har fluor naturligt i mycket små mängder.

Alltmer av forskningen tyder på att den här tillsatsen inte alls har så stor betydelse som man trott ifråga om att förhindra karies i tänderna. Många länder som inte tillsätter fluor har mindre karies än vad USA har. Och fluor är som sagt ett gift som används till exempel i råttgift och andra medel som bekämpar insekter.

När jag gick på lågstadiet kom fluortanten (ni minns väl Jonas Gardells monolog om fluortanten? ;)) men mina föräldrar hade sagt nej till att jag skulle skölja munnen med fluor. Jag var nog den enda i klassen som inte gjorde munsköljningarna. Däremot borstade jag faktiskt tänderna med fluortandkräm vilket ju inte riktigt gick i samma linje. Jag var för ung för att veta och kunna något om fluor och jag kan inte fråga mina föräldrar nu varför de inte hade en enhetlig linje.
Jag slutade med fluortandkräm efter det att jag kom till USA. Michael borstade med tandkräm utan fluor och jag förstod att det nog var klokt. Numera borstar jag tänderna med tandtvålen jag berättade om tidigare. http://bo-i-usa.blogspot.com/2014/03/tandtval.html. Och jag har bara haft två små hål i hela mitt liv så något bra verkar jag göra. :)

Den här hemsidan har mycket bra information om just fluor i vatten: http://fluoridealert.org/

En karta som har några år på nacken men den visar rätt bra hur det är med fluortillsatsen i USA. Bilden lånad från internet.

Berget igår med fortfarande litet snö. Eftersom det kommer fortsätta att vara +25-30 de närmaste dagarna tror jag att all snö är borta nästa helg.

Grattis mamma!

I morse när jag vaknade skickade jag en grattishälsning till min mamma. Det kändes som om hon hörde den. :)

Det är nu litet drygt ett år sedan min mamma gick bort. Har litet svårt att fatta ibland att tiden gått så fort.
Och dödsboet är fortfarande inte avslutat. Vilken tid det tar. Min kontaktperson hos begravningsfirman har ännu inte fått slutskattesedeln och innan den kommer kan det hela inte avslutas. Det är bara att hoppas att jag inte måste föra över ännu mera pengar till begravningsfirman.

Ibland kommer tanken fortfarande att det nu "bara" är jag kvar. Inga föräldrar och inga andra nära släktingar. Men överlag tänker jag inte så mycket på det.
Att jag inte pratar svenska lika ofta har jag nog börjat märka av litet. Numera blir det med kompisar via Skype men det blir inte alls lika ofta. Tur att jag har bloggen där jag kan skriva och läsa svenska. :)

Min mamma var "min värld" tills jag började lekskolan och skolan. Jag hade väldigt få lekkamrater tills jag började lekskolan. Hon var den som tog med mig ut på promenader och gjorde annat tillsammans med mig.
På 60-talet kunde mammor i Sverige stanna hemma med barnen och det gjorde de flesta. Min mamma stannade faktiskt hemma tills jag var 15. Då kände hon sig "tvingad" att gå tillbaka till yrkeslivet som lärare eftersom "klimatet" i Sverige hade förändrats och det ansågs litet "fult" att vara hemmamamma. Så är det nog fortfarande. Det är en stor skillnad mellan USA och Sverige. I USA är det fortfarande helt okej att vara hemmamamma om man har råd.

Min mamma fortsatte sedan att arbeta tills hon gick i pension. Hon var lärare i Rinkeby utanför Stockholm. Inte någon lätt plats med "mixen" av så många olika nationaliteter. När hon gick i pension fick hon en fin guldklocka av Stockholms Stad. Den sparade jag givetvis. :)

Jag känner fortfarande stor tacksamhet att hon låg mindre än 24 timmar på sjukhuset innan hon dog. Även om det givetvis innebar att jag inte hann dit. Men jag var där i tanken och känslomässigt. Och jag vet att min pappa och mammas äldsta bror också fanns där i anden och det kändes bra. De hade alla gått bort före henne.

Grattis mamma på din 84-års dag!

Rosor som fortfarande blommade i Weed idag.

Bostaden bredvid min har redan hyrts ut. Min hyresvärd var där idag av någon anledning så jag pratade litet med henne. Tydligen har hon hyrt ut till en ensamstående kvinna som förlorade sin bostad i branden. Nu är det bara att hoppas att hon inte sjunger opera eller spelar piano. ;) Nästa onsdag skall hon flytta in. Det känns som om jag levt i ett "vakuum" de senaste dagarna eftersom jag inte haft en aning om vem som blir min nya granne. Det är bara att hoppas att det blir litet tystare framöver än vad det varit.

Vem tjänar mest?

Det har nästan varit konstigt tyst de senaste två dagarna efter det att collegetjejerna flyttade ut. Efter två månader med massor med människor de haft hos sig varenda dag och fester är det härligt att det är lugnt i alla fall några dagar. Jag har en känsla av att min hyresvärd kommer att hitta nya hyresgäster mycket snabbt efter branden som gjorde många hemlösa här i Weed.

Det finns inget tvivel numera hos mig om att jag måste äga min nästa bostad och att den måste ha utrymme runtomkring sig utan några grannar alldeles nära inpå. Jag klarar inte av "shared walls" längre - varken i USA eller i Sverige. Vill inte hålla på att ta hänsyn 24/7 och heller inte höra andra alldeles inpå mig. Har man vuxit upp i en fristående villa vet jag hur härligt det är med ett "eget utrymme". :)

Dessa tjejer som nu har flyttat ut tillhörde skolans "athletes", det vill säga de var med i sportlag. Min skola har rätt många sådana lag och många elever är just "athletes". De kommer även från andra stater till lilla Weed.

Något jag märkt är att de som är "coaches" - lagledare - tycks tro att de är litet av "gudar" inom skolan. De verkar ha en speciell attityd och inställning. Det märktes när min hyresvärd blev kontaktad av en lagledare och han tyckte att hon borde vara "forgiving" och låta tjejerna stanna.

Sport är otroligt stort i USA och det märks till exempel på TV. Helgerna innehåller väldigt många sportsändningar och de verkar "heliga", det vill säga alla andra program får maka på sig om det är en match som sänds. Och både amerikansk fotboll och baseball håller ALDRIG tiden. De går alltid över den planerade programtiden. Det är många gånger jag muttrat för mig själv över uteblivna program som jag velat titta på och som försvunnit på grund av sportsändningar.

Våra lagledare tjänar nog en bråkdel av vad vissa tjänar inom större skolor. Den här länken och kartan är rätt talande tycker jag och visar att det är STORT att vara "coach" i USA.

Man talar om vilka "public employees" som tjänar mest i de olika staterna och det är helt klart lönande att arbeta med sport. Och man kan verkligen undra hur prioriteringarna är här i USA.
http://deadspin.com/infographic-is-your-states-highest-paid-employee-a-co-489635228

Bilden lånad från deadspin.com och är klickbar.

Idag syntes berget efter flera dagar med mest moln. LItet snö syns till och med! Så skall det se ut. Har dock en känsla av att efter de närmaste dagarnas värmebölja - det är dags nu igen - kommer nog den mesta snön att smälta. Det är alltså snö uppe på berget som ger oss det mesta av vårt vatten. Ingen snö = brist på vatten. Och vi har ett mycket bra vatten som vi vill fortsätta att ha.