Vara överens och konflikträdsla
Det är alltid lika roligt att prata om kulturella skillnader med andra som har erfarenhet av de här skillnaderna. Jag pratade precis med en man som supportar våra videokonferenskurser i Yreka (skolans andra campus) och en av lärarna (hon som ramlade och bröt armen på väldigt många ställen) som har kontor i "min" byggnad.
Mannen i Yreka är gift med en kvinna från Kenya (tror jag det är) och läraren har en svensk svärmor. Båda har alltså direkta erfarenheter av personer från andra kulturer. Vi kom inte direkt in på det jag nu tänkte ta upp men det fick mig att fundera litet.
Något som slog mig häromdagen när jag var i mataffären Ray's i Mt Shasta - amerikaner verkar inte alls vara lika konflikträdda som vi svenskar ofta verkar vara. Ytterligare en kulturell skillnad kanske? Stämmer det?
En av kassörskorna hade en jobbig kund i sin kö och sade efter en stund ifrån. Tydligen hade hon stött på honom tidigare. Hon kallade helt sonika dit en chef och chefen fick ta hand om mannen. Mannen fick betala det han köpt men blev tillsagd att han inte fick komma in i affären igen om han betedde sig likadant.
Här i USA säger folk ofta ifrån på restauranger. Tycker man inte om något talar man om det. Och oftast rättas det hela till väldigt snabbt. Jag har själv sagt ifrån några gånger och blivit bemött med bara positiv "customer service".
Likadant är det med föräldrar och barn där föräldrarna faktiskt säger ifrån och barnen lyssnar. Kanske motvilligt men de vet att föräldrarna bestämmer. Ibland har jag sett föräldrar och barn i Sverige där barnen helt har tagit över och föräldrarna inte verkar ha någon som helst kontroll på sina barn.
Jag vet med mig själv att jag förändrats under mina år i USA. Det är okej att våga ha konflikter. Man överlever. :) Bara på de senaste veckorna verkar folk i Sverige inte riktigt ha kunnat hantera att jag sagt ifrån. Kanske delvis också på grund av att jag delvis ifrågasatt vad de hållit på med. Det rör sig om min mammas huläkare och den Goda Mannen. Kanske de får ett eget inlägg eftersom de belyser äldrevården idag i Sverige. Det kommer ett inlägg om äldrevården.
En hel del personer har sagt att vi i Sverige vill vara överens. Att vi känner oss mer bekväma om det inte är konflikter. Konsenskultur har den typen kultur kallats. Självklart är det inget fel att vara överens, men risken kanske finns att den typen kultur kväver olika åsikter och uttryck av individualitet. Jag minns de år jag arbetade i Sverige och att vi under fikan (ett annat väldigt svenskt "fenomen" ;)) pratade om olika saker men att det väldigt sällan var en litet mer laddad debatt med eventuella konflikter. De flesta höll med och allt var frid och fröjd.
Sådant här tycker jag är väldigt intresant att fundera på och se hur man faktiskt förändras under ett längre utlandsboende.
Att sticka huvudet i sanden för att undvika konflikter kanske kan tyckas vara enklare ibland - men aldrig i längden.
Bilden från Loop of Confidence.
26 comments:
Ofta handlar det om rädslor, när man inte vågar stå upp med sin åsikt och helst bara vill släta över, vara överens. Man ska inte stöta sig...där kommer Jantelagen in tror jag.
Jag känner igen det där väldigt bra, det du beskriver. Det är svårt för människor som inte vågar ha sina åsikter, kanske de inte ens vet om de har sådana, för att allting skall vara så lagom i många sammanhang.
Hinner inte skriva mera nu, men ditt inlägg ger mig mersmak, jag vill gärna diskutera det här...men...måste iväg
Kramar!
Jag tror helt klart att skillnader i just detta med "konflikter" är kulturella. Eller snarare hur man HANTERAR just konflikter skiljer sig åt mellan olika kulturer. Hur man kommunicerar 8eller inte kommunicerar) är väldigt olika. I Sverige är vi ju ganska "lågmälda" rent allmänt. Stora känslor visas sällan på det vis som vissa andra kulturer kan göra. Och man vill ofta inte "vara till besvär". Så att klaga eller på något annat vis visa midssnöje offentligt är något många inte gör. Jag tycker det är bra att man säger ifrån då man är missnöjd! Men jag kan också tycka att vissa personer kanske klagar lite för mycket över saker jag själv inte tycker man borde klaga över. Här i NYC händer det inte alltför sällan att man kan höra folk klaga över saker (i t ex affärer, på restauranger etc) som jag personligen kan tycka låter mest bara "bortskämt". I vissa fall är klagomål eller diskussioner bra men i andra kan de faktiskt vara mest onödiga. Vad gäller barn och barnuppfostran är det vanligare här att föräldrar kan höja rösten på ett annat vis än i Sverige där man hela tiden ska "prata lugnt och diskutera med barnet" även då man är arg. Jag tycker absolut man ska sätta gränser och även kunna bisa ilska eller frustration till sitt barn. MEN jag har lite svårt för vissa föräldrar som här verkligen kan skrika åt sina barn eller faktiskt gå till mer fysisk handling (barnaga "i hemmet" är ju inte förbjudet här även om det är föbjudet i skolor). Men här i NYC finns även den totala motsatsen också vad gäller barnuppfostran och föräldraksap. Den ser man tyvrr ofta ute på t ex lekplatser etc. Det handlar om föräldrar som inte alls sätter gränser som inte säger åt sina barn även om barnen utför handlingar som drabbar andra barn negativt. Jag tror att det i många av dessa fall handlar om föräldrar som arbetar otroligt mycket och sedan när de umgås med sina barn helt enkelt inte orkar ta konflikter med barnen då. Tyvärr. För det gynnar ju inte barnen heller detta. Samma sak kan man ibland se med vissa nannys som tar hand om barn som de inte säger till när barnen gör något dumt.
Mycket intressant är det iallafall.
Kram!
Anne-Marie,
Först måste jag säga att jag älskar din blogg för att du skriver om sådana viktiga och relevanta ämnen.
En del svenskar är så konfliktsrädda att det gränsar till feghet. Många är livrädda för att stå upp för något och därför är det också inte helt ovanligt att de inte blandar sig i eller säjer ifrån när något totalt oacceptabelt försegår i deras omgivning. Bristen på civilcurage äklar mig. Jag har tappat respekten för mer än en handfull människor sedan jag flyttat hem när jag sett hur det låtit bli att ingripa eller säga ifrån eller stå upp för någon eller något på ett sätt som är totalt självklart för oss som bott i USA och som annamat deras "unflinching curage" när det gäller att stå för vad som är rätt även om det är obekvämt.
Tusen tack för ett fint blogg inlägg.
Mvh,
Anneli
Hi, hi vilken rolig bild!! Så rätt du har, vi svenskar är verkligen konflikträdda. Om man inte kommit underfund med det innan så gör man det när man bott utomlands ett tag.
Det där med kaffepauserna det är också typiskt svenskt (vad vore Sverige utan kaffe) men då i positiv riktning. Att chefen kommer och sätter sig med personalen för en fika på betald arbetstid skulle nog vara svårt att uppleva i Spanien . Kram på dig/Annelie
så mycket klokheter igen, tänk om vi svenskar var mera som franskmännen, jag upplever ofta det som vi i Sverige har en flathet och så rädda för att sticka ut stå upp för det vi tycker och tror på. När jag gör det så känns det som jag kommer från en annan planet eller som om jag svurit i kyrkan. Tror det finns mycket som bubblar under ytan på oss här i vårt avlånga land. Vi springer mera runt och är smygförbannade. Kanske en av anledningarna till att så många är sjukskrivna. Vi ska ju vara så lika varandra i Sverige vi är rädda för det som inte är som mig. Nu kanske jag inte ska skriva så mycket så, eftersom jag i hela mitt liv just varit annorlunda, sagt fel saker pratat för högt och stuckit ut hackan ibland lite för mycket. Det är ofta så att när jag är ute i olika sammanhang genom mitt företagande, så kommer människor fram till mig och pratar frågar hur jag vågar. Mitt svar är ofta då att ja men jag tänkte ju inte på det just då, Jag tänker ju oftare efter när saker har hänt.
Nej jag tror vi hade vunnit mycket på att våga vara oss själva våga stå upp för oss själva vågat visa vad vi tänker, tycker och sluta upp med att springa runt och fundera på hur andra upplever mig och det jag säger. Det är ju mera ärligt när jag säger det jag tycker i många lägen, som vän, granne, kund, mm dessutom så blir jag ju mera tydlig, i mig själv. Tror vi hittar svaren som är mera rätta för oss själva om vi vågade vara mera oss själva, och stod upp för det som var viktigt i mig själv.
Grymt rolig bild,
Ja vad rätt du har i det du säger.
RÄTT!
Amerikaner är verkligen inte rädda att säga ifrån vad det gäller med allt.
Från restaurangbesök till banker etc.
De tar i, och det lyssnas.
Nej, inte alls rädda för sådant.
Ibland tycker jag, precis som Saltis, att de kan gnälla pch klaga om småsaker i affärer eller på andra ställen lite VÄL mycket. Men det är nog ett bortskämt storstadsfenomen.
Jag är inte så bekväm med att säga ifrån, men jag har blivit BÄTTRE med åren.
Det där med barnuppfostran. Jadu, ja du vet nog var jag står där. Jag tycker att ungar är så trevliga och artiga i det här landet. De har verkligen respekt för äldre, och även yngre. Det känns som om det är för mkt slapphet hemma både i uppfostran och på skolorna.
Se bara på skolorna där eleverna har alla rättigheter, men lärarna i princip INGA.
Mkt intressant ämne.
Kramar!
Konflikt radslan var en stor skillnad nar jag kommer hit. I min mans familj tykcer man det ar roligt med livliga diskussioner om manga olkia amnen. Jag har vant mig vid det men haller med Salits att i bland kann det lata like bortskamt nar de klagar over nagot. Fast att klaga och konfilker ar inte riktigt samma sak.
Jag tycker det är väldigt bra att man säger ifrån på ett tydligt men ändå konstruktivt sätt i USA. Tänker på resturangbesöken som du tar upp. Man är ju väldigt mån om god service i USA och att kunden eller gästen ska få vad de betalat för. Men i Sverige vågar man inte riktigt säga ifrån även om man man fått tex kall mat eller något sådant på en resturang många gånger. Sedan tror jag absolut att man i Sverige tycker det är bäst då alla är överrens. När det uppstår debatt med olika åsikter tycker många att det blir jobbigt. Jag tycker man måste kunna disskutera saker, inse att folk tycker olika och ha respekt för att man tycker just olika.
Kram!
Håller med dig. Det är synd när folk är konflikträdda, jag har studerat management och det kan ställa till det på arbetsplatser när folk inte vågar ta konflikter och man aldrig "vädrar ut". Jag vet inte varför det blir såhär men jag tror att man som liten kanske får lära sig att det är fult att bråka. Tror både skola och föräldrar har en viktig del i detta. Kanske man även kunde få lära sig lite konflikthantering i skolans senare år.
håller naturligtvis med vad du skriver;) Sverige är nog extremt, kanske hänger det ihop med det homogena i Sverige? Jag tycker att jag märkte en stor skillnad redan i Danmark, folk vågar ställa krav. Tyckte det var jättejobbigt när jag jobbade i Sverige 2007, i Tyskland måste man verkligen lära sig att ta för sig och ut med armbågarna. Lite annorlunda då man inte behöver göra allt med ett leende som i USA, haha.
Kanske har det med att göra att man som individ bär ett tyngre ansvar över sig själv i USA; Man måste ta för sig, våga ta för sig till etc. Jag tycker att det är bra, folk vågar vara sig själva och med det kommer självförtroendet att man vågar klaga etc,
Karin: Tack för det du hann skriva. :) Visst handlar det om rädslor och den allmänna kulturen som finns i ett land. Flera som kommenterat på min blogg säger att Jantelagen inte riktigt finns på samma sätt i Sverige som den gjorde när jag bodde där. Det kanske stämmer men fortfarande verkar större delen av svenskarna vara ett folk som hellre slätar över och tiger i stället för att säga vad man tycker även om det skulle skapa konflikter på olika sätt. Japan är ett annat land som också har den här konsensuskulturen vad jag förstått.
Det är intressant med sådana här skillnader. Kramar!
Saltis: Tack för din långa kommentar! Bra med tillägget du har "hur man hanterar konflikter". Svenskar är lågmälda och kommer säkert alltid att vara det - förutom när de fått litet väl mycket alkohol i sig. ;) Amerikaner är mer "bullriga" - det är en del av kulturen. Folk pratar högre här i USA - det bara är så.
Att klaga på onödiga saker är säkert bortskämt och helt onödigt. Men att våga säga att man inte är nöjd med något till exempel på en restaurang (som är relevant) tycker jag är bra. I stället för att sitta vid bordet i tysthet och kanske bli förbannad på personalen. Och man kan ju säga saker på olika sätt och få fram samma budskap. Vissa sätt är mer konstruktiva än andra. :)
Eftersom jag inte har barn har jag ju inte behövt ställas inför barnuppfostran men jag tycker att många svenska föräldrar (i Sverige) är så flata inför sina barn att det är rent patetiskt och skrämmande. Jag minns när skiftet kom i Sverige och föräldrarna helt plötsligt inte längre skulle vara föräldrar. Något gick väldigt snett. Att säga ifrån tycker jag hör till men självklart inte att aga eller skrika åt sitt barn. Absolut inte. Tydligen finns det en del amerikanska föräldrar som liknar många i Sverige som inte bryr sig. Intressanta saker det här. Kram!!
Anneli: Vad glad jag blir för dina ord om min blogg - tack! :)
Roligt också att du tyckte om det här inlägget.
När jag bodde i Stockholm minns jag hur vi som bodde där agerade i olika situationer (mig själv inkluderad) - total feghet om någon var otrevlig till exempel på tunnelbanan. Jag sade inte ifrån och inte heller andra - inte ens män som var större och starkare. Det är otroligt fegt i Sverige. Har sett exempel här i USA att folk agerar likadant som oss svenskar men också där man griper in och faktiskt agerar. Ha det fint!
Hm, jag håller delvis med men inte hela vägen. Jag håller med om att folk i USA har lättare att konfrontera och ställa krav *som kunder*. Jag känner även att det är mer acceptabelt att visa ilska i USA.
Däremot är det ju INTE acceptabelt att vara ärlig och ifrågaställande om strukturella problem på t.ex. en arbetsplats ifråga om osjysst arbetsbörda eller för låga löner, delvis därför att vi lever enligt myten att om vi har för mycket på jobbet eller för lite betalt är det vi själva som antingen inte är tillräckligt effektiva eller har misslyckats med att komma dit vi vill. Och så rädslan för att bli avskedad omedelbart förstås.
När jag kom som doktorand till mitt universitet i 2001 ställde jag helt oskyldigt frågan "hur är stressnivån som doktorand, blir många utbrända". Och dom stirrade på mig som om jag var tokig och sa att nej, det hade dom aaldrig hört talas om. Under de nästa sju åren så såg jag ett väldigt stort antal av mina kollegor bli utbrända, få stressrelaterade sjukdomar, magsår, nedsatt immunförsvar, etc. Vilket dom naturligtvis aldrig pratade högt om eller eller ifrågasatte strukturen på utbildningen för det ansågs helt och hållet deras eget fel. Så detta är en typ av konflikt känner jag där amerikaner är mer konflikträdda än svenskar.
Den andra typen av konflikträdsla som är mer vanlig i USA har med artighet vs. ärlighet att göra. Här är jag iofs inte säker på att den svenska modellen är bättre men ibland behövs konstruktiv negativ feedback som kan hjälpa en att förbättra saker (t.ex. en jobbansökan eller resumé). Men amerikanen vill inte såra andra och vill se saker positivt (vilket ofta är bra!) och därför tiger man.
Annelie: Visst var det en kul bild. :) Och så sann. Kan tänka mig att man i Spanien har litet mer "krut i sig" precis som i USA.
Fikapauserna i Sverige tror jag är jätteviktiga och bra. Sverige är utan hierarkier egentligen och det är väldigt positivt tycker jag. Fikaraster finns inte direkt i USA och folk sitter mest vid sina skrivbord eller kanske pratar med kollegor när man möts någonstans inom företaget/organisationen.
Kram till dig!
Malix: Så mÅnga bra och kloka saker du skriver. :) Tack! Jag kan bara skriva under på det du säger. Att inte våga säga vad man tycker och inte visa vem man är gör att man förminskar sig själv och inte mår bra i längden. Det verkar ju vara en ren epidemi i Sverige med att "gå in i väggen" och det kanske är ett uttryck av att man skall likna varandra och inte våga visa vem man är.
Vad bra att du är som du är och människor kan bli inspirerade av dig!
När jag såg bilden var den ju bara perfekt. :)
Annika: Roligt att du kunde känna igen dig i det jag skrev. :)
Det intressanta är att amerikaner kan säga ifrån på ett trevligt sätt. I Sverige blir det ofta på ett otrevligt sätt. Kanske beroende på att det inte finns "mallar" i kulturen för hur man gör.
Att klaga i onödan kan nog vara ett "fenomen" av bortskämdhet - det var inte riktigt det jag avsåg. Utan mera att säga ifrån om till exempel maten är kall eller om man begärt kött "well done" och får "rare". Då tycker jag det är helt okej att säga ifrån.
Vet att du också har samma uppfattning om barn och deras uppfostran i USA jämfört med Sverige. Jag blir mörkrädd ibland när jag ser hur svenska barn och ungdomar inte har något hyfs eller vett alls. Och något som är väldigt påtagligt är att amerikanska barn faktiskt kan prata och uttrycka sig.
Kramar!
SAM: I USA är det helt okej att ha hetsiga diskussioner. Man blir inte osams medan det för en svensk kan låta och se ut som om man har en konflikt. I Sverige skall ju allt vara så "lagom". ;)
Att klaga och ha konflikter kan kanske vara samma sak i vissa sammanhang men inte alltid.
Desiree: Precis som du säger att man kan vara konstruktiv i sitt sätt att säga ifrån och visa att man faktiskt vill ha varm mat. I Sverige kan man säkert säga samma sak men skulle troligen inte alls bemötas med samma goda customer service efter det. I USA månar man verkligen om kunderna. Jag blir lika full i skratt varje gång jag är i Stockholm och man får leta med ljus och lykta efter expediter. I USA blir man ju nästan "anfallen" så fort man kommer in i en affär. ;)
Att kunna acceptera att folk har olika åsikter är A och O tycker jag. Bara för att jag har en viss åsikt behöver ju inte alla andra ha den och det är fortfarande okej.
Kram!
Antonia: Tror att en kultur genomsyrar så mycket av samhället att det kräver en stor "omprogrammering" av folk för att förändra beteenden. Det går men det tar tid.
Men visst borde konflikthantering vara ett ämne i skolan. Tror att skolan skulle behöva göras om väldigt mycket för att spegla det samhälle som vi faktiskter lever i nu.
Att inte våga ta upp obekväma saker tär i längden.
Jane: Du har mycket erfarenhet av andra länder och kan jämföra mer än vad jag kan. Intressant att höra att folk i både Danmark och Tyskland är mer "frispråkiga".
Ser en litet mer barsk tysk framför mig. ;)
I USA måste man klara sig mer själv och det kan kanske vara en anledning till att man kan inte förlita sig på gruppen som man ofta tycks göra i Sverige. Eller i alla fall har gjort. Jag märker på vissa kommentarer i andra inlägg att Sverige nog har ändrats en del sedan jag bodde där. Tror nog dock att konflikträdslan finns kvar.
Annika: Vad bra att du också har andra synpunkter. :)
Tror att risken för att få sparken i USA gör att man kanske håller tyst. Vilket givetvis inte är bra. I Sverige verkar man fortfarande sitta litet mera "fast" i ett arbete men vågar man ifrågasätta där? Eller tiger man också? Har läst en del artiklar om utbrända svenskar som heller inte vågar säga ifrån. Sedan är det nog också så att arbetskulturen i USA inte erkänner utbrändhet som man gör i Sverige. Där har det ju nästan blivit en folksjukdom och en epidemi. Folk i USA har ofta inte råd att vara sjuka. Man kanske har en sjukförsäkring som täcker "catastrophic events" eller ingen försäkring alls. I Sverige har det blivit mer krav vid sjukskrivning men fortfarande är det mycket "lättare" att vara sjuk.
Det är komplexa, mycket olika, samhällssystem om man jämför USA och Sverige.
Vet inte om jag håller med dig att man alltid uppmuntrar i USA. Jag har fått konstruktiv, negativ feedback på mitt jobb. Kanske det är sällsynt - jag har inte tillräckligt med erfarenhet från olika arbeten här i USA.
Ja, där kan man verkligen snacka om skillnad mellan USA och Sverige. Jag har ändrats typ 100% sen jag flyttade till USA, från att ha varit en typisk superblyg Svensk som inte sa ifrån alls, och accepterade allt eftersom "så har det alltid varit...", så står jag på mig och ursäktar mig inte.
Från att ha tyckt att min syrra (yngre) alltid var så tuff, så har jag nu många gånger fått säga åt henne att inte ta skit, och stå på sig. Har nu lärt både syrran och Mamma där i Sverige att säga ifrån om de tycker nåt är fel, och göra nåt åt saken, och de har fått upp ögonen för att man inte behöver följa alla löjliga "så har det alltid gjorts/varit..." regler.
Meseriet att inte våga säga ifrån är ju inte riktigt klokt nu när man ser det från andra sidan, så att säga. Tänk om jag hade haft all den "visdom" och "go get" anda som jag har nu då jag bodde i Sverige, SÅ mycket skulle ha varit annorlunda.
Jättebra inlägg/ämne (eller vad det nu kallas) Anne-Marie!! :o)
Anne-Marie, det är nog mitt perspektiv som är mer begränsat. Jag tänkte nog snarast på övergången mellan college och yrkesliv därför i college och skolan är fokuset så starkt på att stärka studenternas självkänsla att mer realistiska bedömningar av deras kapacitet halkar åt sidan. Internt inom arbetsplatser är det naturligtvis annorlunda, även för oss som får årliga och ganska tuffa bedömningar.
Mimmi: Tack för att du tyckte om inlägget. :)
Jag har också blivit mycket tuffare sedan jag kom till USA. Och inte på ett negativt sätt utan på ett positivt sätt. Sedan skall man ju inte klaga och vara "jobbig" till överdrift utan när det är relevant och behövs.
Men att inte våga rubba "status quo" - som det ofta verkar vara i Sverige - pga att man är rädd för konflikter, det är inte bra och hälsosamt. Precis som du känner tycker jag att en hel del är litet mesigt i Sverige. Ungdomar tar för sig mera men inte alltid på ett bra sätt. De tror att de vet allt och kan vara arroganta - vilket de ju inte alls gör.
Annika: Kan säkert vara som du skriver om skolan. Jag har ju bara erfarenhet av college som vuxen och som internationell elev så kan nog inte riktigt saga varken "ja" eller "nej".
Post a Comment