Monday, September 16, 2013

Att bli föräldralös

Min mammas lägenhet lär ha tömts nu. Märkligt nog känner jag mig inte så påverkad av det. Kanske jag bearbetade känslor och minnen i Sverige så att de är klara nu. Men det innebär att alla de saker jag sett sedan det att jag var en liten flicka är borta för gott. Och saker som kom senare in i mitt liv är nu minnen.

Många tankar och känslor har funnits de senaste veckorna sedan mamma gick bort. Nu är det jag kvar. Inga föräldrar, inga syskon, ingen annan nära familj. Ibland känns det tomt.
I och för sig har jag aldrig haft särskilt många runtomkring mig. Som liten hade jag bara några få lekkamrater och mina föräldrar hade inte något stort socialt umgänge. Michael var litet av en "eremit". Ibland undrar jag vad jag är för mysko typ. För det mesta känns det helt okej men ibland kommer känslor av tomhet och undran vad som nu kommer att hända.

Att våra föräldrar försvinner ur våra liv är något de allra flesta går igenom. Ibland blir föräldrarna kvar först. Att bli föräldralös är en stor omställning. Och man kan bli föräldralös även som vuxen. Jag blev det i somras.
När min pappa gick bort 2001 (bara 70 år) fanns min mamma kvar. Även om en person som alltid funnits i mitt liv inte fanns här längre i fysisk form hade jag fortfarande en del av min "grund" - min mamma. Och denna grund har funnits även om vi bott långt från varandra. Nu skall jag skapa en egen grund. Visst har jag gjort det till stor del men det har ändå alltid funnits en grund som var mina föräldrar.

Det är svårt att sätta ord på de här känslorna. De kommer och går och jag vet att det är bara att erkänna att de finns och arbeta med dem. Inte trycka ner dem. Och att inte vara rädd eller tycka att de är jobbiga.
Nu förstår jag vad min mamma pratade om när hennes äldsta bror gick bort för 2 år sedan. Hon tyckte det var jobbigt eftersom "han alltid hade funnits där".

Jag ser det läge som jag nu är i som en möjlighet. En möjlighet för mig att pröva mina vingar på ett helt nytt sätt. Det kommer att ta litet tid och träning men det är absolut en möjlighet. Jag ser mig litet som Jonathan Livingston Seagull. Måsen i Richard Bachs fina bok. En bok jag läst flera gånger och verkligen kan rekommendera. Jonathan lär sig mer och mer om sig själv, tänjer på gränserna och lär sig att flyga till höjder som inga andra måsar nått.
Vi får se vart jag flyger. :)


Bilden från Wikimedia Commons.

19 comments:

eastcoastmom said...

Jag förstår att du känner dig vilsen och ensam. Men samtidigt, friheten...

Äventyret framtiden said...

Det händer förr eller senare att man blir föräldralös. Livets gång.
Det är en speciell känsla att plötsligt vara den enda kvar av en tidigare familj, men å andra sidan har man ju levt ett vuxet självständigt liv länge redan, så på något sätt så rullar det på. Jag är mest irriterad över att jag inte kan ringa och prata med föräldrar och de andra som har gått vidare, så som man alltid gjorde.Jag kommer på mig själv att telefonen inte ringer lika mycket som tidigare... Det tar lite tid att anpassa sig, att inse att man har en total egentid. Jag tror du förstår vad jag menar med det.
Ha det bra, Anne-Marie

kramar!

Saltistjejen said...

Varm Kram till dig! Det ÄR verkligen svårt då en förälder går bort. Och man inser sin egen "litenhet" på ngt vis. Men samtidigt också sina styrkor. Saknaden efter din mamma kommer du nog leva med hela livet även om sorgen faktiskt bleknar med tiden.
Och du Jonathan Seagull ja! Den boken var en av mina närmaste vänners favoritbok och jag minns att jag också tyckte väldigt mycket om den.
Sköt om dig nu Anne-Marie, och vårda dina vingar.
Kramar!

malix said...

Tänk att ibland är det som ur olyckan föds lyckan även om man inte ser det just då och vägen fram så av någon konstig anledning så när man tittar tillbaka på sin resa så ser man de pusselbitar som var till för just vägen fram. Min pappa dog endast 59 år gammal. Det var sorgligt och ledsenheten bodde länge i tiden då. Idag har jag hans ord och olika klokheter som var hans med mig hela tiden. Ibland ger han mig svar

Mrs Clapper said...

Förstår att det måste vara en stor omställning. Har inte upplevt det själv, och det är svårt att sätta sig in i det. Som du skriver, de har ju alltid funnits där.

Att vara en eremit är på gott och ont. Jag är också av den sorten. Men jag trivs med det, många människor har oerhört svårt att vara ensamma.

Hoppas att alla bitar faller på plats och allt löser sig så som du helst vill.

Desiree said...

Jag förstår också att det känns väldigt ensamt när man mist sina båda föräldrar men jag tror inte att jag kan förstå det till fullo eftersom jag ännu inte upplevt det. Min morfar dog i sommras och då minns jag att min mamma ringde mig och sa att hon kände sig otroligt ensam på ett nytt sätt nu när båda hennes föräldrar hade gått bort. Ens föräldrar har ju alltid funnits där under hela ens liv och när de båda är bort tror jag att det är naturligt att känna en inneboende ensamhet. Men sedan tror jag också att det finns många som känner sig ensamma fast de har familj som lever. Alla famljerelationer är nödvändigvis inte okomplicerade eller goda många gånger. Min pappa träffar inte sin mamma (min farmor) fast hon fortfarande lever. Hon är dock ganska dement nu men det är som om hon redan vore död fast hon inte är. Jättetrist.
Men jag tror också att nästan alla situtationer för något gott med sig även om man inte alltid känner så med en gång. Man förlorar något men får något annat i gengäld. Du har fått friheten att bygga något nytt och fått chansen att lägga din egen framtid i dina händer. Det är guld värt. Men saknaden efter sina föräldar tror jag man alltid kommer att bära med sig.
En stor kram min vän.

Desiree said...

Jag förstår också att det känns väldigt ensamt när man mist sina båda föräldrar men jag tror inte att jag kan förstå det till fullo eftersom jag ännu inte upplevt det. Min morfar dog i sommras och då minns jag att min mamma ringde mig och sa att hon kände sig otroligt ensam på ett nytt sätt nu när båda hennes föräldrar hade gått bort. Ens föräldrar har ju alltid funnits där under hela ens liv och när de båda är bort tror jag att det är naturligt att känna en inneboende ensamhet. Men sedan tror jag också att det finns många som känner sig ensamma fast de har familj som lever. Alla famljerelationer är nödvändigvis inte okomplicerade eller goda många gånger. Min pappa träffar inte sin mamma (min farmor) fast hon fortfarande lever. Hon är dock ganska dement nu men det är som om hon redan vore död fast hon inte är. Jättetrist.
Men jag tror också att nästan alla situtationer för något gott med sig även om man inte alltid känner så med en gång. Man förlorar något men får något annat i gengäld. Du har fått friheten att bygga något nytt och fått chansen att lägga din egen framtid i dina händer. Det är guld värt. Men saknaden efter sina föräldar tror jag man alltid kommer att bära med sig.
En stor kram min vän.

Anonymous said...

Hej, en mås eller trut är nyfiken.
Och gillar att surfa på vinden. En,
fågel som njuter.
Jag gillar fåglar, har en dvärj
papegoja otroligt smart som är
änka. Som gillar att vara vacker,
är mycket vacker. Man kan fråga
henne och nickar åt föremålet. Hon
är fem år. Dom kan bli 34 år. Hon
heter Selma. Hon hälsar varje morgon.
Med att höja vingarna och sedan
fälla ut hela vingspelet. Mysigt,
en trevlig vän. Som inte för Oväsen,hälsningar Stig B


i onödan. Hälsningar Stig B

Anne-Marie said...

Eastcoastmom: Jag vet att när mer har fallit på plats betr. mammas dödsbo så kan jag fatta mer beslut vart jag skall ta vägen. Det är mera att det känns litet tomt då och då - den där "grunden" som alltid funnits i Sverige finns inte längre. Det gäller bara att skapa en ny riktning. :)

Anne-Marie said...

Karin: Jag undrar om det kanske inte är litet annorlunda om man har en egen familj vilket jag ju inte har. Har man man och barn har man ju en annan situation än när man lever själv. Min mamma och jag pratade egentligen bara 1 gång/vecka det senaste året men det har känts litet konstigt de senaste veckorna att de samtalen är för alltid slut.
Jag känner mig inte alls deprimerad eller något sådant. Det är mer det att det är konstigt att veta att det inte finns någon nära familjemedlem längre.
Jag är otroligt tacksam att jag fick ett helt år att förbereda mig mentalt och känslomässigt vilket jag gjort - medvetet. Men självklart är det verklighet nu.
Anpassning är ordet! :)
Kramar!

Anne-Marie said...

Saltis: Tack för dina fina ord. :) Jag saknade faktiskt min pappa mer eftersom han och jag stod varandra mycket närmare än vad min mamma och jag gjorde. Men 2001 hade jag ingen blogg och kunde dela med mig av min vardag.
Men då jag tror på att själen fortsätter efter det att kroppen dött har jag inte känt någon förlamande sorg. Inte alls. Varken när pappa eller mamma gick bort. Men känslan av att det bara är jag kvar har kommit då och då. Jag har förberett mig så mycket jag kunde det senaste året men självklart går det inte att veta exakt hur det känns.
Jag skall vårda mina vingar väl. :) Varm kram till dig fina Saltis!

Anne-Marie said...

Malix: Jag vet att det var min mammas tid att lämna sin kropp och jag är tacksam att det gick så fort som det gjorde. Hon har det bra nu och får tid att helas och lära sig saker. :)
Jag försöker alltid se möjligheter med sådant som känns som utmaningar och jag vet att det läge jag nu befinner mig i kommer att bli en vändpunkt i mitt liv. Men min mammas dödsbo måste bli mer uppklarat först.
Jag har känt min pappas närvaro en hel del sedan min mamma gick bort.

Anne-Marie said...

Mrs Clapper: Nej, jag tror inte att man riktigt kan föreställa sig hur det är när man inte har någon nära familj kvar. Och visst är det en omställning. Men det här grejar jag. Absolut! :)
Eremit är jag inte men jag kan mycket väl vara själv utan att känna mig ensam. Det är stor skillnad på att vara för sig själv och att känna sig ensam.
Jag vet att fler pusselbitar kommer att falla på plats när väl min mammas dödsbo klarats ut.

Anne-Marie said...

Desiree: Du har kloka ord som vanligt. :)
Jag tror det vore konstigt om man inte kände en viss sorts tomhet/ensamhet när ens föräldrar inte finns här i fysisk form längre. Men precis som du säger kan man mycket väl vara ensam även med en familj som finns här och nu.
Jag vet att du haft litet jobbigt i din familj och olika relationer och det är självklart inte heller roligt. Michael hade en syster (hans andra två systrar gick bort när de var rätt unga) men de hade ingen kontakt pga osämja.
Jag känner mig inte direkt ensam för det mesta men ibland kommer känslan över mig att "Wow, det är bara jag kvar nu".
När min mammas dödsbo är uppklarat vet jag att fler pusselbitar kommer att falla på plats.
Stor kram till dig fina Desiree!

Anne-Marie said...

Stig: Fåglar är vackra och fascinerande. Det låter väldigt trevligt med din papegoja. Har förstått att papegojor kan bli mycket gamla och är oftast riktigt kloka. Hälsa till Selma. :)

My kids' Mom said...

Vad fint skrivet och så mycket eftertänksamhet. Jag tror att det krävs enormt starka människor för att klara ensamhet. Att vara själv. Du är nog en mycket stark person känns det som.

Jag har blivit lite av en "recluse" faktiskt med jag tror att det har mycket att göra med att jag har ett sådant utåtriktat och socialt jobb. Har man människor runt sig som man leder och grupper som man håller i uppskattar man liksom lugnet och ensamheten i slutet av dagen.

Anne- Marie, du påminner mig om min svägerska Madeleine som bor i San Diego. Enda barnet, pappan dog för många år sedan, mamman bor på Alzheimers hem i Solna, inga släktingar (utom oss).

Kram!

Anneli

Anne-Marie said...

Anneli: Tack! Jag känner mig ibland som en "utomjording". :) Det kanske medför att man inte har så många runtomkring sig. Och jag känner mig rätt okej att vara själv. Som sagt, det är stor skillnad på att vara "alone" och "lonely". Tycker bättre om de engelska orden än de svenska.
Jag har en hel del folk runtomkring mig på skolan så det är inte att jag sitter avskärmad i ett rum där. Tror att du har helt rätt i att man efter en dag med många människor behöver lugn och ro.
Synd att din svägerska bor så långt från Weed. Vi kanske skulle ha en del gemensamt. Jag har 4 kusiner varav jag träffade 2 nu när jag var i Stockholm. De är ungefär lika gamla som jag men vi har egentligen inte mycket kontakt. Men de finns där i alla fall.
Kram!

Christina said...

Jag har tänkt på dig i sommar och vad du gått igenom. Så fint och starkt skrivet, går rakt in i hjärtat på mig. Har själv haft funderingar, med äldre sjuka föräldrar i Sverige. Som enda barnet så blir det ju bara jag kvar, fast jag har ju min mans familj förstås. Var en del i varför jag inte bloggade på ett tag, för mycket tankar i Sverige.
Jag tror du kommer flyga långt och högt, det är bara du som sätter dina gränser.
Kram!

Anne-Marie said...

Christina: Vad roligt att du tyckte om inlägget - tack! :)
Att bli kvar själv är litet av en utmaning men det kommer att gå det också. Hade Michael levt hade det troligen varit litet annorlunda även om han inte hade direkt kontakt med sin familj.
Du har också haft det jobbigt antar jag med många tankar och funderingar.
Kram!