Monday, April 27, 2015

Att gå i kyrkan

... har jag inte gjort sedan jag var barn. Jag är absolut ingen religiös person men jag tror på att det finns "något mer" än det vi ser med våra ögon.

När jag var liten gick vi vid enstaka tillfällen till Enebybergs kapell. Efter en snabb "googling" kunde jag se att kyrkan inte finns kvar numera. Och efter att ha sett Googles "street view" inser jag återigen att våra gator i Weed är rena motorvägarna i bredd jämfört med vägarna i Enebyberg. ;) Men så smala de är. Hur möts man ens om det kommer två bilar. Jag tycker vägarna ser smalare ut än vad jag minns men så är det väl troligen inte.

Min mamma kom från en frireligiös familj där det var syndigt att gå på bio! Mamma fick se Snövit men det var egentligen allt. Vilken tur att hon tog till sig kyrkligheten med måtta. Hon tyckte om att se på julottan på TV men annars gick hon inte direkt i kyrkan.

Båda mina föräldrar gav mig väldigt mycket "utrymme" att göra och tro på det jag ville - på gott och ont. Så även när det handlade om litet djupare livsåskådningsfrågor.

På högstadiet kom tiden när konfirmationen närmade sig. Eftersom jag redan då hade min egen tro ville jag inte gå i kyrkan för att bli konfirmerad. Så när alla andra i min klass konfirmerade sig, stod jag över. Det var rätt intressant att stå utanför denna upplevelse men det gick bra. Och mina föräldrar stod bakom mig och försökte inte övertala mig att göra något jag inte ville.

När jag kom till USA insåg jag att människor i allmänhet går mycket oftare i kyrkan än vad vi gör i Sverige. Det finns många kyrkor i både Weed och Mt Shasta trots att det är små städer. Och det är olika slags kyrkor med många inriktningar.

När halva Weed brann ned förra året försvann även två eller tre kyrkor. Eftersom skolan har en byggnad som står tom för det mesta började en av kyrkornas medlemmar att ha sammankomster och gudstjänster där.
Jag brukar se en strid ström av bilar som kommer till skolan varje lördageftermiddag och sedan även på söndagen.

I USA verkar många gå i kyrkan som ett sätt att knyta kontakter och få ett socialt nätverk. Jag hade nog knutit fler kontakter om jag gått i kyrkan men det måste ju kännas rätt om det skall bli bra. Just det här med kyrkligheten är en intressant skillnad mellan USA och Sverige och att vi i Sverige tycks vara mer privatandliga än vad människor är i USA.

Naturen är för mig litet av en "kyrka" och ett heligt rum och jag fyller på min energi när jag är ute i skog och mark.

Har ni som läser något ni tror på?

Berget Mt Shasta anses vara ett heligt berg och det är fint att kunna titta på det varje dag. :)

49 comments:

Desiree said...

Ja det är väldigt mycket mer religöst i USA. Religionen är så invävd i samhället på alla sätt. Nog hade det varit bra att gå i kyrkan för att knyta fler kontakter kände jag också då jag bodde där. Jag är inte heller religös. Naturen är min kyrka som du så vackert uttryckte det. Det håller jag med om. I USA är det nästan bättre att ha någon religös tro än ingen. Vi brukade säga att vi var medlemmar i Svenska kyrkan hemma vilket är sant även om vi inte är sådana som praktiserar vår tro. I djupaste södern som Alabama är tro jätteviktigt.
Kram!

Gunnel said...

Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Jag går aldrig i kyrkan, men tror ändå att det finns nåt som vi inte kan greppa riktigt. Det känns skönt att ha den tron och speciellt nu. Naturen är den bästa platsen att vara ute i när man är ledsen. Den ger ett visst lugn och delvis tröst. Min son berättade för mig , precis som du skrev, att det skapas väldigt många nya kontakter när man är med i en kyrka....både när det gäller privat och jobbmässigt. Kram

olgakatt said...

Till kyrkor går jag för att se på konst och arkitektur eller på konsert. Religion är opium för folket men dess betydelse för kultur kan ju inte förnekas. Tyvärr inte heller dess betydelse för intolerans, våld, krig, plundring och förföljelse.

Marina said...

Jag har förstått att det där med att "gå i kyrkan" inte har samma innebörd för oss i Sverige som i USA. (I alla fall om jag ska utgå från de jag träffat på) Utan där handlar det mer om, precis som du påtalar, att träffa andra och umgås. Några av våra vänner här träffades just i kyrkan, och jag tror igen någon av dem är speciellt "kyrkliga" i svensk mening.

Anonymous said...

Hej, det är nog mer familjärt.
kyrkan i usa. Mötet med naturen,
och som du har. Det magiska berget.
Är säkert, rogivande och stärkande.
Hälsningar Stig.

Pettas said...

Kyrkan, rent kultur och konst-mässigt är fin att besöka många gånger. Också att bara sitta ner och lyssna på vacker musik. Clarakyrkan i Stockholm brukar få besök av mig i lunchtid då det nästan alltid spelas ljuvlig musik där. En fin paus, men den kunde förstås finnas var som helst annars också. Jag är inte religiös på det sättet att jag hör till något samfund, kristet, muslimskt, judiskt eller så. Jag har min egen övertygelse om liv och död och allt vad det innebär.
Med alltmera förundran ser jag på hur religionerna skapar splitter mellan människor över hela världen. Rysansvärt

Annika said...

Jag avundas dem som har en kyrka att "komma hem" till, speciellt i ett så våldsamt och osäkert samhälle som vårt. Men de flesta (kristna) kyrkors dogma och grundinställning till världen gör att jag inte kan skriva under hos någon av dem. Själva uppdelningen av världen i ont och gott, idén om synd, är jag främmande inför, liksom även idén att kroppen är något förkastligt och smutsigt.

Nu finns det förstås kyrkor som är öppnare än så - jag har faktiskt funderat på att gå till Unitarian Universalists någon gång ibland - men det känns som om jag inte behöver den gemenskapen tillräckligt mycket för att det ska skicka mig i riktning mot kyrkan varje söndag.

Någonslags gud finns det ändå helt klart för mig - i musiken, i konsten, i naturen, i yogan, i kärleken mellan människor, i mitt eget inre. Det är jag helt övertygad om. Men jag har inte hittat en församling som jag kan vara del av för att "prata" med den här guden. Och liksom du struntade jag i att konfirmera mig - vid det laget hade jag sjungit i kyrkokör många år och tyckte jag visste vad de hade att säga i kyrkan redan...

em said...

Eftersom så många av mina vänner tillhör en kyrka, har jag besökt många olika samfund, fast jag aldrig tillhört något själv. Det är ju en mycket stor skillnad mellan de olika kyrkorna, men oftast har jag varit imponerad av hur väl man tar hand om varandra. Det är i det närmaste omöjligt att smyga sig in i en amerikansk kyrka utan att bli sedd och välkomnad.
Jag minns en gång att man saknade en ensamstående kvinna redan före gudtjänsten (i söndagsskolan som ofta hålls före gudstjänsten), någon ringde, men fick inget svar så ett par åkte dit och hittade henne medvetslös. Är man medlem i en församling, tar det förmodlingen inte flera månader innan man hittar en medlem död i sin lägenhet.
Och med tanke på att det amerikanska samhällets skyddsnät lämnar en hel del övrigt att önska, så kan det vara förutseende att "shoppa runt för att hitta en kyrka".
M

FREEDOMtravel said...

Jag är helt oreligiös och tror inte på nåt. På gott och ont. Det är väl typiskt svenskt gissar jag... Religion har ju både positiva och negativa sidor. De negativa skrämmer mig tyvärr, men jag vet att det finns mycket gott också. Oavsett så känns det omöjligt att plötsligt gå och bli religiös om inte känslan finns på riktigt ;)

lenaiwales said...

Bilden jag har av USA är att man går mycket mer i kyrkan än i Sverige och UK, så det verkar stämma.
Jag är inte heller en stor kyrkogångare, men är konfirmerad för att man bara skulle göra så, som mamma sa.
Ha det bra!

Annika said...

Jag är som du, icke-religilös, men tror ändå på ngn slags högre makt. En annan dimension, eller vad vi ska kalla det.
Men religiös är jag inte, går aldrig i kyrkan. Sant, folk går mer i kyrkan här, men jag tror som du att det är mer en social grej. Tror egentligen inte de är mer religiösa än du och jag.
De går av födsel och ohejdad vana och knyter vänskapsband där.
Precis som för dig är naturen min religion. Där känner jag ro, och stillhet.
Jag är tillbaka nu från en underbar resa. Återuppväcker min blogg på fredag. Kramar till dig!!!

Anne-Marie said...

Desiree: Ni bodde väl säkert i "bibelbältet" när ni bodde i Alabama. Det verkar som om kyrkorna har en helt annan roll i USA än vad de har i Sverige. Troligen av flera olika orsaker.
Naturen är helande och ger mycket tycker jag. Föredrar den framför en kyrka.
Kramar!!

Anne-Marie said...

Gunnel: Naturen är helande och kan verkligen hjälpa till när man inte mår så bra och behöver mer balans. Jag har alltid känt mig väldigt hemma i naturen och får ett helt annat lugn inombords när jag är ute i naturen jämfört med om jag är hemma.
Jag känner faktiskt inte någon (närmare vän) som går i kyrkan här i USA. Kram!

Anne-Marie said...

Olgakatt: Jag skulle kunna skriva en hel del om kyrkor och den "uppfinning" som de utgör för att kontrollera människor. Men det blir troligen inte särskilt väl mottaget ute på nätet. :) Håller helt med dig i det du skriver.

Anne-Marie said...

Marina: Jag skulle aldrig kunna vara med i en kyrka bara för att träffa människor. Det skulle kännas mycket falskt och fel. Men tydligen fungerar det för en hel del amerikaner.

Anne-Marie said...

Stig: Jag föredrar naturen framför kyrkan. Tittar hellre på berget än på en byggnad. :)
Men kyrkan tycks vara en plats som samlar människor i USA.

Anne-Marie said...

Karin: Att lyssna på musik och en konsert i en kyrka är mycket vackert och fint. Mycket pga akustiken. Men det kan man ju även göra på andra platser.
Både du och jag verkar ha vår egen tro som skiljer sig en hel del från den som predikas i kyrkorna. Det jag har svårt för med kyrkan och det som predikas där är hur snävt det är och att man inte vill att folk skall se det "större" som finns. Som jag skrev till Olgakatt skulle jag kunna skriva mycket mer om hur kontrollerande kyrkorna och religionerna är.

Anne-Marie said...

Annika: Kyrkorna och religionerna har skapats (som jag ser det) till stor del för att kontrollera människor. Något jag absolut inte kan delta i. Det finns krafter i världen som har sett till att vi befinner oss i det kaos som vi faktiskt befinner oss i och som till viss del har med religionerna att göra.
Jag har svårt för alla slags grupper där man "skall" se på tillvaron på ett visst sätt. Det verkar som om grupper ofta får den inriktningen.
Jag är övertygad om att det finns en god och vis energi och kärlek som genomsyrar allt och alla och det är den som jag vill komma i kontakt med - det gör jag till exempel om jag är ute i naturen.

Anne-Marie said...

Margaretha: Det ligger mycket i det du skriver att kyrkorna i USA utgör ett slags skyddsnät som behövs då det inte finns samma sociala skyddsnät som finns (eller kanske fanns) i Sverige.
Vilken fin och rörande historia du delade med dig av. Då kan det verkligen vara bra att höra till en grupp. Förhoppningsvis kan man ha en grupp omkring som ser till att de vet hur man har det och hur man mår även om man kanske inte är med i en kyrka.

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Jag vet inte om det är typiskt svenskt att inte tro på något. För en hel del år sedan läste jag att väldigt många svenskar är privatandliga och tror på något "större". Kyrkliga/religiösa är ju inte vi svenskar men det verkar som om många tror på något trots allt.

Anne-Marie said...

Lena: Eftersom jag aldrig varit med i någon kyrka i USA och inte har den kopplingen har jag inte upplevt den biten av det amerikanska samhället men det verkar ju som om många amerikaner är medlemmar i någon kyrka - troligen mycket för att skapa kontakter och få vänner. Tror att många konfirmerar sig bara för att göra det. Ha det bra!

Anne-Marie said...

Annika: Har ju följt dig på Insta även om jag inte kan kommentera. Har sett dina fantastiska bilder från The Keys. Hoppas du fick mina FB-meddelanden. Kul att du är tillbaka i bloggvärlden. :)
Absolut att det finns andra dimensioner. Tror att det finns många dimensioner som vi inte kan se men som finns där och som vi också är en del av.
Naturen är den plats där jag kan känna mer kontakt med dessa andra "världar". :)
Kramar tillbaka!

debbie said...

i alla grupper av människor, finns alla sorters människor, kyrkan är inget undantag. många är vidsynta och inser att livet utanför kyrkan inte leder till helvetet, medan andra har sina förutfattade meningar om hur syndigt det är att leva utanför en församling. precis som icke församlingsmedlemmar tror sig veta hur det går till i kyrkan.
jag är ju uppvuxen i en liten amerikansk stad där det var självklart att tillhöra en kyrka. det fanns några eldsjälar som betydde mycket för barn- och ungdomsverksamheten, och som blev mina vuxenförebilder, utanför familjen.
eftersom jag inte kan läsa andra människors tankar, vet jag inte hur religiösa församlingens medlemmar var, jag vet inte ens hur man mäter sådant, eller vem som bestämmer vad som är tillräckligt religiöst, men jag tror att en majoritet av medlemmarna gjorde sitt bästa för att vara goda människor.

Anne-Marie said...

Debbie: Visst finns det alla slags människor - både inom och utanför kyrkan.
Fint att du fick bra förebilder inom den kyrka som du tillhörde.
Tror säkert att de allra flesta gör sitt bästa och försöker vara goda människor.
Det jag har upplevt med kyrkan ibland är att man tycks vilja tala om vad som är sanningen och sedan finns det ju även mer övergripande "krafter" som har styrt kyrkorna i olika riktningar. Inte alltid kanske de bästa.

Krönikören said...

Jodå, det finns ett kapell, eller kyrka i. I det huset som heter Träffpunkt Enebyberg finns kyrka, bibliotek, café och en hel del annat. Här kan du se: http://www.kommun.danderyd.se/DanderydTemplates/Page____6190.aspx

Min dotter sjöng i kör ett litet tag när hon var runt 5 år i en av lokalerna där och säsongsuppträdandet var i själva kyrkan. Men inget religiöst på något vis. Sonen och jag satt i fiket och väntade medan hon sjöng. Ett billigt fik!

Håller med, alla får tro på vad de vill. Den amerikanska religiositeten har jag alltid tyckt verkar vara ganska hycklande. Är det så?

Mimmi i MA said...

Jag är inte det minsta religiös, och har aldrig gått i kyrkan. Jag är trots detta konfirmerad, och det är pga. familjetradition, även om ingen i familen är religiös. Jag har inget som helst problem med det. Min mamma brukar gå i Julottan för hon tycker det är fint.

Både jag och min syster är döpta i kyrkan, och även min systerson döptes i kyrkan. Om jag hade/om jag får barn, så skulle de nog också döpas i kyrkan (i Sverige).

Många Amerikaner är ju som sagt religiösa, och går i kyrkan regelbundet. Jag känner dock ingen som gör det.

Jag har aldrig stött på någon som har sagt något om mitt icketroende, samtidigt så hackar jag inte på dem som är troende, eller förlöjligar dem, som många svenskar gör (här i USA, och i Sverige). Skulle vara kul att veta om svenskarna skulle våga förlöjliga islam på samma sätt om de bodde i ett muslimskt land (tvivlar starkt). ;o)

Samtidigt som svenskar förlöjligar folk som är troende, så har de tydligen inga som helst problem med alla de lediga dagar de får pga. religiösa helgdagar. Hypocrits!!

Kattas Betraktelser said...

Jag går sällan till kyrkan i Sverige. Är även ateist. Dock besöker jag ofta kyrkor eller andra byggnader motsvarande byggnader då jag reser. Kultur är för mig bl.a. kunskap om religion och mat mm. Det intresserar mig då jag reser och jag finner många gånger en storlagen arkitektur. Akustiken är oftast magisk vacker och mäktig.

Steel City Anna said...

Jag ar kristen men inte dopt eller konfirmerad. Anledningen till det senare var just detta att manga konfirmerade sej bara for att man skulle, som hade hanat min tro hela min skoltid, det blev ju helt absurt! Jag ar inte aktiv i nagon kyrka och men har a andra sidan aldrig haft nagot storre behov av att engagera mej i grupp. Vill man traffa fina manniskor far man vara oppen for alla sorter for i en och samma korg kan det bara ligga en massa rotagg om man har riktig otur :) Tycker det ar intressant att manga svenskar ar sa avigt installda till religion men firar advent och vill sjunga psalmer pa skolavslutningar. Det dar har jag aldrig forstatt mej pa.

Anne-Marie said...

Lotta: Tack för länken. Men det var inte den kyrkan jag avsåg. Det fanns en annan kyrka på Slåttervägen i Enebyberg: http://www.enebyberg.com/wordpress/wp-content/uploads/2013/01/G%C3%A5rdsnytt_2013-3.pdf - sidan 5 pratar om denna kyrkan - Mariakyrkan/Enebybergs kapell. Och det var den kyrkan jag avsåg. Tror inte att det är samma kyrka du länkade till.
Jag vet inte om det är hyckleri. Tror nog att många amerikaner verkligen har en tro men det verkar som om kyrkan fungerar lika mycket som en social knytpunkt i USA vilket det ju inte riktigt är numera i Sverige.

Anne-Marie said...

Mimmi: Jag brukar säga "whatever floats your boat" ;) - bra att du gjort det som känts bra.
Jodå, mina föräldrar döpte mig i kyrkan. Tror nog att 1961/62 var en tid då man gjorde så även om man kanske inte var direkt religiös.
Det där med att inte kunna ge folk utrymme att tro på det de vill och låta människor göra det som känns rätt för dem kan göra mig väldigt negativ. Man måste låta andra göra det som känns rätt för dem. Givetvis inom rimliga gränser - man får ju inte skada andra eller orsaka olyckor osv.
Det är intressant tycker jag att man har så många religiösa helger i Sverige medan man i USA inte har det. Trots alltså att folk verkar vara mer religiösa i USA. Jag tror att svenskarna mest tycker om att vara lediga i och med helgerna. Mitt "recept" är att man borde skicka Sveriges befolkning till USA under en period. Då skulle man få bukt med många av de "lyxsjukdomar" som finns i Sverige - utbrändhet, att känna sig kränkt, att alltid kräva ledighet osv. Just my two cents.

Anne-Marie said...

Katta: Kyrkor kan verkligen vara intressanta platser att besöka - framför allt i länder som skiljer sig mycket från vad vi är vana vid. De kyrkor vi har i Weed och Mt Shasta känns dock rätt ointressanta rent arkitekturmässigt.

Anne-Marie said...

Steel City Anna: Jag tycker människor skall få göra vad de vill inom sin tro - inom rimliga gränser givetvis. Vi ser ju vad som händer på vissa håll i världen när religionen urartar på olika sätt. Det där med alla svenska helgdagar som bottnar i religionen måste vara en gammal kvarleva. De gamla psalmerna kanske folk tycker om mycket för att det är vackra sånger. Jag kan tycka om en del svenska psalmer trots att jag inte är det minsta religiös.

Annica said...

Kyrkor är vackra byggnader som alltid ger mig stillhet, eftertanke och känsla av högtid. Jag besöker dem sällan men det händer och då har det mest varit för att lyssna på musik och/eller beundra arkitektur och konst.
Jag är inte heller konfirmerad (till viss besvikelse för min troende mamma) men jag ville inte bara för att "alla andra" gjorde det. För mig skulle det betyda något och jag var inte redo. Och mamma respekterade det.
Jag är döpt och skulle absolut ha gift mig i kyrkan om det varit aktuellt. Och jag vill ha en kyrklig begravning när den dagen kommer. Det är något med kyrkorummet som jag tycker om trots att jag egentligen inte ser mig som religiös. Men på något sätt så har säkert min mammas tro färgat mig - kanske är jag en sökare. Jag hyser stor respekt för människors tro, men... Jag blir riktigt "tvärs-emot" när människor försöker påverka och övertyga mig om sin tro! Jag vill tänka själv, bilda mig en egen uppfattning. När missionerande personer ringer på min dörr och vill diskutera religion så säger jag genast ett bestämt nej och drar snabbt igen dörren. Men så känner jag ju i allt. Vill jag ha information i något ämne så söker jag upp den själv.
Ha en skön Valborgsmässoafton och "maj-start" - på andra sidan Atlanten! Kram!

Anonymous said...

Intressant och evinnerligt ämne; kan diskuteras i evighet.
Jag kommer ihåg att Mor och jag alltid sa "Gud som haver..." varje kväll, när jag var liten. Vi gick inte i kyrkan, men jag ville gå i söndagsskola och fastnade för Frälsningsarmén. Hade "shoppat" ett par andra frikyrkor, men Frälsis var bäst. Vi hade sandlåda på ben, där vi fick sätta upp scener från Bibeln. Kommer särkilt ihåg liknelserna som
Zacceus i fikonträdet, Den gode Samariten. Och alltid var det sång och musik.
Senare blev jag med i flickscouterna, de yngsta var "Solstrålarna" sen kom
"Garderna". Vi hade gråa flanellklänningar med läderbälte och hattar, som såg ut som cowboy hats.
Hade förstås julkonsert.

Men sen ville dom att jag skulle gå till botbänken och bekänna mina synder, s.a.s. och bli juniorsoldat. Då blev det slut på vårt förhållande.

Jag döptes i kyrkan med varken jag eller mina två syskon "gick och läste".
Mor hade nog sin tysta tro, men det var HON fick se sköta om familjen och inte förlita sej på nån högre makt.

När vi var en ung familj, var vi medlemmar i Unitarian church; en liberal organisation. Det var mer som en förening som brydde sej om sociala frågor mer än religiösa. T.ex. vår minister var med i marchen i Selma, Alabama. Var emot kriget i Vietnam, och dylikt.

Vi gifte oss i en kyrka, där Don´s mor var medlem och det hela var "spur of the moment" mer eller mindre. Mina barn är inte döpta. Vad betr. begravning - Jag har fortfarande min makes aska på hyllan i garderoben och vet inte, vad jag ska göra med den.
Kanske jag hamnar där också till slut.

Kyrkorna i USA gör mycket gott för sina samhällen, sånt som socialhjälpen i Sverige gör, skulle jag tro.

Är jag troende - Nej, men "I have an open mind".

Än en gång, Anne-Marie, har du tagit upp ett intressant ämne. Tack!
Trevlig Valborg - Inget dansbanebesök i kväll. Det var det stora, när man ung. Utedansbanorna öppnades! Sköna maj välkommen....

Ruth i Virginia

Mimmi i MA said...

Håller med 100% om det du skrev om att skicka svenskar till USA, och "lyxsjukdomar". SÅ himla sant!!! ;o)

Anne-Marie said...

Annica: Kyrkor är vackra "rum" där man kan lyssna på musik och uppleva stillhet. Håller helt med dig.
Skönt att höra att vi är flera som inte konfirmerades bara för att det skulle vara så.
Jag blev också döpt i kyrkan. Det hörde nog till i början av 60-talet. Kyrklig vigsel blev det aldrig för Michael och mig. Minns inte om du läste mitt inlägg där jag delade med mig om vårt giftermål i Reno (av alla ställen ;)) i ett enkelt kontorsrum. Vigseln gick så snabbt att jag knappt hann med.
Jag kan heller inte med folk som vill påtvinga mig något. Eftersom jag låter andra ha sin tro vill jag ha samma respekt tillbaka. Och det gäller allt i mitt liv. Jag vill inte pracka på någon vad jag tycker och tänker och blir nästan litet rabiat när andra försöker få mig att tycka som de gör.
Här har vi ingen Valborg och ingen Första Maj. Dessa dagar går helt spårlåst förbi i USA.
Tack för ditt fina kort - skickade ett email till dig. :)
Kramar!

Anne-Marie said...

Ruth: Jag var faktiskt också med i scouterna i just den kyrkan som inte verkar finnas kvar längre. Men vi gjorde inget av det du nämner. Minns faktiskt inte ens vad vi gjorde.
Det där med synderna osv kan jag inte med. Det är så fel enligt mitt sätt att se på saker och ting.
Tror nog att de flesta av oss är döpta inom kyrkan men att vi sedan kanske gör helt andra val i relation till kyrkan.
Jag har en känsla av att kyrkorna i USA har en helt annan funktion och fler olika slags aktiviteter jämfört med de svenska kyrkorna.
Michaels och mitt bröllop skedde på ett "kontor" i Reno. Helt civilt bröllop alltså.
Michaels aska fick jag skickad till mig via USPS!!! Han dog i Boise i Idaho och vi hade bott i Union i Oregon - jag bodde där tills jag kom tillbaka till Mt Shasta/Weed. Hans aska begravde jag sedan på en bit land som han hade ägt utanför Mt Shasta. Troligen fick jag inte alls göra detta (begrava askan) på någon annans mark men jag visste att Michael hade varit väldigt lycklig där så det fick bli som det blev. :)
Roligt att du tyckte om inlägget. :) Och tack återigen för att du delade med dig av dina upplevelser och erfarenheter. Ha en fin Valborg!

Anne-Marie said...

Mimmi: Jag blir irriterad ibland på hur bortskämda många svenskar är. De vet inte hur bra de har det jämfört med hur många amerikaner har det.

Anonymous said...

Hej Anne-Marie,
till skillnad från tidigare kommentatorer är jag en aktiv Kristen person och det är underbart! Genom tron har jag glädje, frid, tålamod, självbehärskning etc. Tyvärr har kristendomen genom historien blivit fel-representerad och är inte en uppsättning regler eller en försäkring för livet efter detta. Tron är en relation till den levande "jag är". Gud respekterar personer som säger nej. Ytterst är kristendomen en fråga hur man ställer sig till Jesus. Om du är intresserad kan du helt gratis tanka ner ljudfiler/tv program från www.awmi.net
Maria Gustafsson Grant

Anne-Marie said...

Maria: Välkommen hit! Tack för ditt tips.
Vad härligt att du funnit din tro och att det fungerar för dig.
Jag tror också på "Jag Är"-närvaron men inte det övriga som man har inom kyrkan och Bibeln.
Det viktiga tycker jag är att man respekterar allas sätt att tro och se på tillvaron - så länge som det sker inom rimliga gränser givetvis. Vi ser vad tro som blivit fanatisk kan leda till dagligen.

Andra året i Hjo said...

Har förstått att man knyter kontakter via kyrkan i USA. Här funkar det ju inte alls på det viset. Själv är jag övertygad om att vi döden dör och inget annat än den kalla grav är att vänta. Lite tråkigt men något annat är svårt att föreställa sig i den upplysta del av världen där jag befinner mig. Muslimerna tenderar att bli islamister och i Afrika tror man på allt möjligt. Inget vidare som ag ser det. Ger inget för kristna fanatiker heller.

Maria said...

Det här är ju väldigt intressant. Jag går inte i kyrkan, men de flesta som jag träffat i USA gör ju det. Det verkar som om det är en social grej, precis som en del andra sagt. Runt 9.30 på Söndagar undviker jag att göra ärenden, för det är trafikstockningar överallt, med finklädda människor på väg till kyrkan. Runt 12 är de flesta restauranger överfulla..Man ser ofta tre generationer av samma familj äta söndags lunch ute på stan. Det är en fin tradition..även om jag gärna skippar kyrko besöket..

Anne-Marie said...

Hans: Det kanske är en anledning till att jag fortfarande har fler vänner i Sverige än i USA. Jag har aldrig gått i kyrkan här i USA. Det finns mycket inom världens religioner som gått för långt och blivit tokigt. Egentligen är ju grundbudskapet detsamma inom religionerna så varför folk skall "tjäbbla" är rätt obegripligt.

Anne-Marie said...

Maria: Det är intressant med denna rätt markanta skillnad mellan Sverige och USA. Och att kyrkan i USA fyller en mycket större social roll än i Sverige.
Jag avstår också gärna från kyrkobesöket. Har faktiskt aldrig tänkt på att restaurangerna skulle ha fler besökare runt 12-tiden på söndagarna. I Mt Shasta finns det väldigt många som nog anser sig vara New Age-människor och som inte går lika mycket i kyrkorna.

Rebekah M said...

Jag föddes in i Svenska Kyrkan, döpt och konfirmerad. Har varit en sökare sedan jag kunde börja tänkta självständigt och reflektera. Min tro är det inget fel med, religion är det värre med ... jag har ingen 'label'.

Är man uppfostrad inom katolicismen sedan barnsben är det nog ganska svårt att bryta bojorna ändå ... det man lärt sig som riktigt liten tenderar att sitta i ryggmärgen.

Jag går inte i kyrkan här. Har gjort det ett par gånger ... den Anglikanska/Episcopalian och Lutheranska. Egentligen var det i rent 'studiesyfte' för jag ville se hur det var ... om det var lika. Inte riktigt.

Har du Instagram? Jag är @tassitus där.

Anne-Marie said...

Rebekah: Jag föddes också in i Svenska kyrkan och är döpt där. Konfirmerade mig aldrig.
Har läst att många svenskar är privatandliga - vilket jag väl får kalla mig - och går inte i kyrkan medan däremot många amerikaner går i kyrkan och har kanske en tro där. Samtidigt tror jag att många amerikaner går i kyrkan för att skapa ett socialt nätverk.
Nej, har inte Instagram eftersom jag inte har en mobil som kan ta bilder.

Rebekah M said...

I Sverige deklarerar ju många öppet, att de är ateister. Har inte träffat så många Nordamerikaner som gör det. Med de svenska ateisterna jag känner personligen, har jag försökt att 'skrapa lite på ytan', och det visade sig att flera av dem var inga riktiga ateister. Så ja ... visst finns det en stor del "privat andlighet", och jag antar att jag får sälla mig till den gruppen :)

Anne-Marie said...

Rebekah: Visste inte att man i Sverige deklarerar att man är ateist. Jag tycker att så fort man hör till en grupp som "skall" tro på ett visst sätt blir det tokigt. Jag är en "free spirit". :)

Rebekah M said...

Det är olika ... jag har träffat på jättemånga som kallar sig ateister. Om de verkligen ÄR det i ordets rätta bemärkelse, är en annan fråga.

Jag vil inte bli stämplad med någonting alls, jag faller utanför all organiserad religion och jag är rätt nöjd med det.