Monday, February 23, 2015

Att vara tvåspråkig

Efter snart 18 år i USA får jag nog lov att kalla mig tvåspråkig. Framför allt då jag inte pratat mycket svenska under de åren. Michael lärde sig aldrig mitt modersmål - han sade "you are so good at English and Swedish seems really hard" - så vi pratade alltid engelska med varandra. Det var ju heller aldrig aktuellt att vi skulle flytta till Sverige. Dessutom har jag under alla mina år i USA bott i områden med i stort sett inga svenskar alls. Fortfarande kan det dock vara så att jag ibland inte har ett fullt lika stort ordförråd på engelska som jag kan uttrycka mig med som det ordförråd jag har när det gäller att förstå engelska (i tal och skrift).

Redan när jag bodde i Sverige fanns engelskan till stor del i min vardag. Jag arbetade inom två olika företag där vi pratade och skrev engelska varje dag. På fritiden läste jag oftast böcker som var skrivna på engelska och min pappa och jag hade ett bokförlag där vi översatte böcker från engelska till svenska.

När jag letade efter en bild till mitt förra inlägg om orddelen på högskoleprovet hittade jag ett par andra bilder som jag tycker beskriver väldigt bra hur jag upplever att vara tvåspråkig.

När jag pratar engelska känner jag mig litet som en annan person än vad jag gör när jag pratar svenska. Det känns delvis som att ha en annan själ. Sådana här saker är svåra att sätta ord på men det engelska språket har en helt annan energi än det svenska tycker jag. Och när jag pratar engelska upplever jag att jag också har en annan energi. Litet mera frimodig och öppen känns det som.


Att lära sig engelska när man bor i Sverige är något helt annat än att prata engelska till vardags och leva med språket i ett land där människor har engelska som modersmål. Även om ord går att översätta mellan språken är innebörden inte alltid densamma. Som den här bilden beskriver så bra får man också ett litet annorlunda tänkande kring olika ord när man lär sig ett annat språk. Jag skulle vilja lägga till att just den förmågan kommer nog till största delen när man bor i landet där språket talas.



Något som jag även tidigare berört här på bloggen är att jag lärt mig vissa ord och uttryck på engelska på samma sätt som man gör när man är barn och lär sig ett språk. Jag kunde till exempel ingenting om bilar och bildelar när jag bodde i Sverige eftersom min familj aldrig hade någon bil. När jag kom till USA visade det sig att Michael hade en äldre bil (senare hade vi ytterligare en äldre bil) och den krävde en del reparationer och tillsyn. Jag har lärt mig vad bildelar och annat som har med bilar att göra heter på engelska men på svenska kan jag fortfarande i stort sett inte säga någonting som har med bilar att göra. Samma sak gäller för datorer eftersom datorer fortfarande var ovanliga i hemmen i Sverige 1997.

Ni som kan två eller flera språk, hur upplever ni att det är att prata på svenska respektive ett annat språk? Vore roligt att höra andras upplevelser.

Båda bilderna lånade från nätet.

42 comments:

Anonymous said...

Jag har läst att det tar ca 10 år i ett annat land innan en vuxen person kan tala det landets språk lika bra som sitt modersmål (och alltså kan anses vara tvåspråkig). För barn som är ca 2-5 år gammalt tar samma process två år.

Åsa said...

Det där med en annan själ var ett perfekt sätt att uttrycka det på tycker jag! Min dotter, som lärt sig portugisiska från scratch lätt som en plätt på de de ett och ett halvt år som vi bott här i Portugal sa att jag var för gammal för att kunna ändra rösten till ett annat språk, och lite så känns det tycker jag. Det känns som att jag är för gammal för att få en portugisisk själ...medans barnen helt klart redan har det, en svensk och en portugisisk. De ändrar personlighet lite när de byter språk. Men man vet aldrig... om några år kanske jag också... När jag var i tjugoårsåldern arbetade jag i alperna ett par säsonger och då gick det så långt på ganska kort tid att jag pratade tyska med tyrolerdialekt i sömnen...

Louise said...

Jo men absolut, jag känner mig som en annan person när jag pratar engelska. Jag vet inte om det är för att engelska är ett mer utåtriktat språk, att det är det som gör att jag lättare kan snacka med folk då? Den amerikanska kulturen?
Jag pratade med en kollega i London, han var från Portugal vi båda kände samma sak: att vi var ganska blyga på vårt modersmål, men så mycket mer utåtriktade och ja, hade lättare för att prata med folk på engelska?
Jag tycker ofta jag kan uttrycka mig lättare på engelska, och slänger ofta in engelska fraser och uttryck bara för att jag känner att jag oftare hittar orden där. Jag känner mig dock mycket säkrare att skriva på svenska, sen vet jag ju dock att jag inte skriver perfekt på svenska heller. Även om jag gillar att läsa känner jag inte att jag någonsin varit speciellt bra på just att skriva själv. Så jag vet inte om den osäkerheten bara blir dubbel på engelska, just bara för att det inte är mitt modersmål? Att jag är lite perfektionist också hjälper ju inte det hela... ;)

Gunnel said...

Intressant att läsa ditt inlägg speciellt som jag har två utlandsboende barn ...en son i USA och en dotter i Luxemburg. Det är lite klurigt nu när de har egna barn. Peter pratar bara svenska med Daniel, men hans mamma pratar enbart engelska. Han förstår båda språken, men eftersom han hör mest engelska är det också mest engelska ord han säger. Min dotter och hennes svenska man pratar enbart svenska med Zoé. På dagis och med kompisar pratar hon enbart franska, men hon kan en hel del svenska ord och ibland säger hon dem dubbelt ..både på svenska och franska...Då vet hon ju att någon ska förstå henne. Det tar några dagar för mig innan jag kommer in i engelskpratandet när jag åker över, och jag tycker nog också att jag då känner mig friare på nåt sätt. I Luxemburg håller jag mig mest till svenska, för min franska är inte lika bra. Ha en trevlig vecka.

FREEDOMtravel said...

Jag känner lite samma sak med skånska (som jag växt upp med) och stockholmska (som jag pratar nu). Det är olika rytm och jag känner mig som olika personer när jag pratar. Sedan kan man ju olika saker på oöika språk. Jag har skrivit min avhandling på engelska, så jag pratar nog helst om min forskning på engelska (inte för att jag pratar perfekt, men jag kan begreppen på engelska, inte på svenska.) När jag var 17 bodde jag på Island. På isländska kan jag en helt annan typ av ord, slang och vardagsspråk, sånt som äggkopp och gardinstång (som jag inte nödvändigtvis kan på engelska...)

Annika said...

Absolut två olika personligheter och språkfält beroende på språken.

På engelskan: allt intellektuellt och akademiskt iom att jag gick på universitet i USA men bara på gymnasium i Sverige. Min hela yrkesvokabulär - och jag använder ju språket extremt mycket i mitt yrke - är på engelska.

Även intensiva känslor, stora känslor, osv på engelska. Det här beror på att man var väldigt återhållsam med känslosamt språk i min svenska familj och bakgrund medan min amerikanska familj var intensiv, känslosam och pratsam. Sånt som i mina egna öron låter tillgjort och överdrivet om jag säger det på svenska kommer naturligt och bekvämt på engelska.

På svenskan: djur och natur, speciellt just i Sverige. Språkliga uttryck för vänskap - jag har nära barndomsvänner i Sverige som jag hade ett känslomässigt språk med och inte har någon motsvarighet på engelskan - fast även med de vännerna är man rätt återhållsam med språket.

Absolut stor skillnad - och jag känner lite att jag är både uttrycksfullare, kan säga saker på ett mer nyanserat sätt, är varmare, och snabbare i replikerna på engelskan (även ordlekar, vitsar, osv. lärde jag mig på universitetet snarare än i gymnasiet) :S ... Men jag försöker vidga båda språken så de kan uttrycka så mycket som möjligt av det som är jag...

Mimmi i MA said...

Oj… Vet inte riktigt vad jag tycker. Efter snart 20 år i USA (OMG!!), så är det inte så att jag har glömt svenskan, inte alls, men jag tycker nog att jag uttrycker mig bättre på engelska. Varje gång jag åker till Sverige, och man börjar höra folk prata svenska (typ på planet från Reykjavik till Stockholm - flyger alltid Icelandair), så låter det så fel, och när jag väl är i Sverige så tycker jag till en början att allt låter så… krystat (enda passande ord jag kan komma på). T.ex. nyhetsuppläsarna låter så konstiga, har frågat min syrra om det bara är jag som uppfattar det så, och det är det ju förstås. Sen när man har varit där i ett par dagar så börjar det flyta på och låta "normalt".

Det är vissa saker jag fortfarande tänker på på svenska, och det är bl.a. räkning; när jag räknar något (ett, två, tre…), då är det svenska som pågår i huvudet. En annan sak som jag inte klarar av på engelska är bokstavering, när någon t.ex. skall tala om för mig hur något stavas, så måste jag antingen se det skrivet, eller få det bokstaverat till mig oerhört sakta. Har dock inga problem med det på svenska. Vissa nummer funkar inte på det andra språket - om jag t.ex skall ge ut mitt mobilnummer till någon svensk, så måste jag antingen skriva ned det till dem, eller säga det på engelska. och tvärtom om det är några svenska nummer jag skall ge till någon amerikan. Det är säkert helkonstigt, men det går bara inte ihop för mig.

Jag tänker väldigt blandat, men oftast på engelska. Mina drömmar är också väldigt blandade (kom på att jag måste kommentera om drömmar).

Dataspråk på svenska är som kinesiska för mig, det är helt ofattbart, det funkar bara på engelska.

Ja, där har du lite om min tvåspråkighet. :o)

Marina said...

Det där med "tvåspråkighet" kan vara lite komplicerat, speciellt för barn som växer upp med föräldrar av olika nationalitet i ett land där det talas ett tredje språk. Det finns väldigt mycket litteratur om just detta, och risken är att många idag blir "dubbelt halvspråkiga", det vill säga att man inte vet riktigt vilket som är ens modersmål. Det går säkert alldeles utmärkt att klara sig ändå, och det är ju en fantastisk fördel att behärska många språk, men det är samtidigt väldigt viktigt att man har en känslomässiga bindningen till sina språk.
För övrigt kan jag meddela att när det gäller bilar och motorer så är jag nog dubbelt ospråkig!!

Anne-Marie said...

Anonym: Det kan säkert stämma. Jag var 35 när jag kom till USA så jag kommer troligen aldrig att bli lika mycket tvåspråkig som ett barn kan bli.

Anne-Marie said...

Åsa: Visst var uttrycket med att man har två själar bra. Tror att det stämmer till fullo.
Jag kommer heller aldrig att kunna ändra min röst tror jag till att bli amerikansk. Jag var nog "för gammal" (35) när jag kom till USA. Självklart har jag fått mycket mer av det amerikanska sättet att prata sedan jag kom hit men folk undrar titt som tätt var jag kommer från så nog har jag den svenska språkmelodin fortfarande. Fast en del tror att jag är från England.
Tyrolerdialekt i sömnen var inte dåligt. :)

Anne-Marie said...

Louise: Det är intressant det där att man kan känna sig mera frimodig när man pratar engelska. Det kanske har att göra med hur engelskan som språk är. Amerikaner är ju helt klart mer öppna och frimodiga jämfört med många svenskar.
Eftersom man älskar att ta till sig engelska ord i Sverige tror jag att vissa områden - som kommit under senare år - helt enkelt saknar bra, svenska ord. Det var nog litet annorlunda förr i tiden när den engelska influensen var rätt obetydlig i Sverige.
Att skriva kan vara svårt. Jag hade en lärare på högstadiet som inte tyckte om det jag skrev i uppsatser och det gjorde att jag fick en stor blockering och dåligt självförtroende. Det var faktiskt min blogg som gjorde att jag kom över den blockeringen. Du får starta en blogg också! :)

Anne-Marie said...

Gunnel: Eftersom jag inte har egna barn har jag inte varit med om att ge ett barn två språk. Hade jag haft barn skulle jag självklart ha sett till att barnet/barnen blev tvåspråkiga. Det måste ju vara en stor tillgång att ha två språk från det att man är liten.
Jag tror att det är mycket, mycket lättare att ta till sig två språk när man är riktigt ung jämfört med hur det är när man är äldre.
Franska kunde jag relativt bra på gymnasiet. Nu har jag glömt i stort sett allt tyvärr. Ha det gott!

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Jag kan tänka mig att även svenska dialekter kan ge olika känsla även om det är samma språk. Mina pappa var från Göteborg och min mamma från Smålandsstenar så jag fick nog med mig en hel del ord och uttryck som man använder i södra Sverige.
Just uttryck och ord inom ett arbetsområde kan vara väldigt svåra att översätta till ett annat språk. Jag upplever samma sak med det jag arbetat med.
Spännande att du kan isländska. Där måste man väl även lära sig litet andra bokstäver.

Anne-Marie said...

Annika: Det jag jobbar med inom skolan skulle jag inte ha en aning om hur man skulle säga på svenska. Precis som du har jag gått på gymnasiet i Sverige och college (inte så hög utbildning som du:)) i USA.
Min familj i Sverige var också mycket återhållsam med starka känsloord. Michael arbetade som terapeut och jobbade med känslor hela tiden. En av hans favoritfrågor var "how do you feel emotionally?" Jag kunde egentligen inte uttrycka mig alls när jag kom hit. Senare blev jag rätt bra på det och nu kan jag nog uttrycka känslor bättre på engelska än på svenska.
Intressant att du tar upp naturen och kopplingen till svenskan. Jag undrar om det också kan ha att göra med att vi svenskar har en mycket stark känsla för naturen och tycker om att vistas i naturen. Jag kan nog känna samma sak.
Numera kan jag skoja rätt obehindrat på engelska och hitta på nya uttryck och ord osv. Men det tog ett tag. Efter ca 1 år sade Michael att han märkte att min engelska förändrats eftersom jag kunde skämta rätt obehindrat. :)

Anne-Marie said...

Mimmi: Jag log när jag läste om din upplevelse på flygplanet och den första tiden i Sverige. Jag känner samma sak. Det låter fel och litet krystat på något sätt. För mig låter det konstigt att bara höra svenska omkring mig vilket ju låter helt vansinnigt att skriva eftersom man fortfarande pratar svenska i Sverige. Men efter ett litet tag kommer man ju in i svenskan igen. Något jag har svårt för är amerikanska namn och hur de skrivs och uttalas. Det finns så många variationer. Det tar mig litet längre tid att skriva ner siffror och om någon bokstaverar på engelska jämfört med svenska.
Ibland får jag påminna mig själv att tänka på svenska. Annars kommer det oftast på engelska. Tror att både du och jag har väldigt många amerikaner runtomkring oss. Är Barney tvåspråkig? ;) Såg honom i snödrivorna på Facebook.

Anne-Marie said...

Marina: Just det du beskriver måste vara en intressant situation. Har själv aldrig varit med om det men det måste ju onekligen finnas en risk att det kan bli litet förvirrat med tre olika språk. Och att ha en känslomässig koppling till ett språk är säkert otroligt viktigt.
Ospråkig var ett nytt ord! ;) Men bra.

Desiree said...

Du har så rätt i att även om ord går att översätta så är innebörden inte alltid samma. Språk tycker jag är jätte intressant. Jag märker att det är en helt annan grej att tala engelska med en native speaker jämfört med någon annan som har språket som sitt andra språk. Det blir inte alls samma kvalité att tala engelska med andra som inte har det som sitt modersmål. Jag är dock glad att min närmsta kollega på jobbet är som jag jobbar mest med är från USA så att det blir riktig och korrekt engelska jag får höra från henne. Språk och kondition är lite av färskvaror som måste hållas igång.Jag vill inte tappa min nivå på engelska.
Kram!

Anne-Marie said...

Desiree: Hade på känn att du skulle ha litet tankar kring detta med språk. :) Det är en stor skillnad att prata med en native och en som har det som ett andra språk. Företaget jag jobbade på innan jag kom till USA var ett amerikanskt företag med europeiska kontor. Alla pratade engelska med varandra eftersom det var vårt koncernspråk men de allra flesta hade engelskan som ett andra språk. Jag lärde mig verkligen att förstå olika brytningar på engelska när fransmän, tyskar, italienare satte igång. :)
Kul att din kollega är från USA så att du kan upprätthålla din engelska. Att tappa sin engelska är inte roligt. Jag var orolig för det när jag slutade på jobbet i Stockholm. Då hade jag ju ingen aning om att jag skulle komma att bo i USA. Kram!

Anonymous said...

Jag har bott i Stockholm i över 30 år, flyttade hit i övre tonåren. Jag växte upp i en del av Sverige där man talar en ganska ful dialekt och efter åren i Stockholm har jag lagt mig till med någon slags rikssvenska och kan inte tala min ursprungsdialekt längre! När jag försöker känns det så onaturligt och tillgjort, precis som ett misslyckat härmande av dialekten. Det är ju inte samma sak som att vara tvåspråkig, men det känns konstigt./Susanne

Annika said...

Idag, AM, var det så roligt då du kommenterade mitt inlägg på engelska. Då visste jag inte ännu att du skrivit om detta idag.
Det blir liksom en helt annan ton på engelska. Det tycker jag om tisdagarna också då jag skriver mina engelska inlägg. Tycker att jag skriver annorlunda på engelska än jag gör på svenska.
Jag tycker, precis som många ovan, att jag blir mer utåtriktad på engelska. MEN, fastän jag i år varit här i 22 på heltid så tycker jag att svenskan ligger mig närmare. Svenskan är mitt känslospråk. Det trots att Peter och jag bara talar engelska med varandra. Han har inte lärt sig mkt svenska på alla dessa år. Han förstår mkt, men han kan inte tala.
Jag har ju uppfostrat en dotter till total tvåspråkighet, och det är ngt jag är så stolt över. Jag har varit så konsekvent med svenskan med henne. Därmed blev Karolina sant tvåspråkig också.
Som du vet, och du är ju likadan, slarvar jag inte med svenskan. Inte i tal, och inte i skrift.
Det är fullt medvetet. Hela tiden.
Jag tänker inte sätta mig i ett språkträsk.
Precis, vad gäller somligt kan jag egentligen bara "snacket" på engelska, som datorer och kameror.
OCH även en hel del som var rent skolrelaterat då K gick K-12 klass. Kanske en hel del annat också som jag inte kan komma på så här på rak arm.
Jag tycker fortfarande att jag utrycker mig lättare/friare på svenska. Ibland tycker jag att jag har usla engelska-dagar. Typ, som när man har en dålig hårdag. Andra dagar bara flyter allt "som det ska".
Men, jag tycker nog att jag blir "frimodigare" på engelska. Att slänga mig med det språket.
Konstigt och lite dubbelt.
Gillar att leka med språken också, både på svenska och på engelska.
Tonläget blir annorlunda också vad gäller språken. Det märker jag extra tydligt på Karolina. När hon pratar svenska är det mörkare, och när hon byter till engelska åker tonläget upp en bit. Intressant. Säkert samma med mig.
KRAMAR!!!!

Andra året i Hjo said...

Klarar av att läsa en bok eller se en film (utan svensk text) på engelska. Men tvåspråkig - nix. Intressant detta att känna sig som två olika personer. Tror det skulle vara hemskt svårt i längden att flytta utomlands, speciellt om man inte kan språket flytande. Jag skulle nog längta hem. Gör du aldrig det?

Anonymous said...

Intressant ämne. Du är väldigt duktig på att hitta roliga ämnen.

När jag gick i realskolan, hade alla samma klasser. Vi började med tyska, andra året lades engelska till och tredje och fjärde åren franska, vilket betydde att vi hade tre språk de sista två åren.
Hade lätt med tyskan, för det har sån definitiv grammatik. Engelskan var också lätt (utom stavningen, förstås), för reglerna var ganska vaga. Franskan fick jag aldrig nån känsla för (i synnerhet numren). På handelsgymnasiet läste vi också alla tre språken med spanska som extra, om man så ville.

Mitt första (och enda) jobb i Sverige var på en import-exportfirma med huvudkontor i Teheran, Iran. Dom skrev till oss på franska, och vi skrev tillbaka på engelska. Kunde obehindrat läsa franska affärsbrev men kunde absolut inte skriva språket. I Teheran var det motsatt förhållande.

När jag kom hit, hade jag aldrig talat engelska. Hade turen att få jobb som
"live-in-maid" (vad skulle det bli på svenska?) hos ett äldre par. Deras 15-årige sonson kom varje veckända, och han fick stort nöje av att utpeka alla misstag jag gjorde med min engelska. Det bästa som kunde hänt mej!

Ett ord som används mycket här är
"love"; som avslutning till brev t.ex.
Tänk om man skrev "Kärlek" i ett svenskt brev! Min dotter skrev till min kusin "Jag älskar dej". Försökte förklara för henne att LOVE och ÄLSKA inte är precis samma sak i vissa sammanhang.

Betr. tonläget. Min sonhustru, som är vietnamesiska, när hon talar sitt språk går tonläget upp en hel del, jämfört med när hon talar engelska. Undrar om min röst är annorlunda?

Nog för idag. Temperaturen har gått upp till hela -8C från -19C i morse. :)

Ruth i Virginia

Anne-Marie said...

Susanne: Även dialekter kan forma oss och ge oss två själar tror jag. Efter 30 år i Stockholm förstår jag att du kanske inte riktigt kan prata din ursprungsdialekt. Min mamma och pappa flyttade till Stockholm när de var unga och pratade mest rikssvenska men nog hördes det litet att pappa kom från Göteborg och mamma från Småland. Jag pratar den "dialekt" man pratar i Stockholm. Om det nu är rikssvenska eller något annat.

Anne-Marie said...

Annika: Det var därför jag kommenterade hos dig på engelska. :) Ville dock inte ge dig någon "spoiler alert."
Av någon anledning känns det konstigt för mig om jag skulle skriva blogginlägg på engelska. Kanske för att jag aldrig gör det. Att skriva email till vänner och affärskorrespondens på engelska känns dock hur självklart som helst. Absolut att det blir en annan ton. Det kändes väldigt mysko att skriva hos dig på engelska. Framför allt då vi är svenskar båda två.
Jag tror faktiskt att jag numera kan uttrycka känslor bättre på engelska än vad jag kan göra på svenska. Kanske det kan ha att göra med att min familj i Sverige inte var känslosam överhuvudtaget. Michael däremot frågade mig hela tiden "how do you feel emotionally?" Åh, vad jag blev sur på honom ibland. Varför skall jag känna? ;) Och på engelska dessutom. Nu är jag tacksam att han pushade mig hela tiden. Det var bra för mig.
Jag tycker det är fantastiskt att Karolina är så bra på svenska att man inte ens kan höra att hon bor i USA och alltid har bott här. Bra jobbat Annika! :)
Nej, att slarva med svenskan vill jag inte. Jag gör säkert fel ibland men helt omedvetet då. Vill inte särskriva och inte använda en massa engelska ord när jag skriver på svenska.
Jag tror att ord inom vissa områden som till exempel den amerikanska skolan inte går att översätta helt till svenska eftersom skolan är annorlunda i Sverige. Samma saker finns helt enkelt inte. Det är ju bara ett faktum.
Vissa dagar märker jag att jag har litet mer svensk brytning än andra av någon anledning. Det är bara att gilla läget antar jag.
Det var intressant att tonläget förändras på det sättet som du beskriver. Har faktiskt aldrig tänkt på det.
Kramar!!!

Anne-Marie said...

Hans: Tror att väldigt många svenskar är rätt bra på till exempel engelska men det blir självklart inte samma sak som att bo i ett land där modersmålet är engelska.
Eftersom jag alltid haft väldigt lätt för engelska var det inte direkt svårt att flytta till USA. Kändes rätt naturligt att ha engelskan omkring mig.
Jag längtade tillbaka till Sverige mer i början men numera har jag nog ställt om mig nästan helt och hållet.

Anne-Marie said...

Ruth: Roligt att du tycker om det jag tar upp här på bloggen. :)
Eftersom jag är litet yngre än dig började vi med engelskan, på högstadiet fick man välja antingen tyska eller franska. Jag valde franska. Och på gymnasiet läste jag dessutom tyska. Och för att komplicera saker ytterligare ;) läste jag latin. Sista året var det "bara" tyska och engelska har jag för mig och kanske litet latin. Har förträngt latinet.
På den eftergymnasiala sekreterarutbildningen jag gick läste jag affärsengelska och affärstyska och dessutom lärde jag mig stenografi på svenska, engelska och tyska. Stenografin har jag helt glömt.
Intressant med ditt jobb i Sverige och att det gick att ha affärskommunikation på engelska och franska utan att någon behärskade båda språken helt och hållet.
När du skriver att du aldrig talat engelska när du kom till USA innebär det att ni aldrig talade engelska i den svenska skolan? Bara läste och skrev?
Live-in-maid vet jag inte riktigt vad man säger på svenska. Husa kanske? Tur att du tog kritiken på ett bra sätt och inte blev nedslagen av det hela.
Love och Kärlek och Älska är definitivt inte samma saker. Där ser man att översättningar inte alltid fungerar särskilt bra. Love används ju också som tilltal mellan människor utan att man är i en kärleksrelation. Det skulle bli tokigt på svenska om man gjorde det.
Just det där med tonläget som även Annika påpekade har jag aldrig egentligen tänkt på. Jag får spela in mig själv och se hur jag låter. :)
Du har en riktig värmebölja hör jag!

Channal said...

En rikedom att vara flerspråkig! Tänker på lille Theo nere i Frankrike. Hans mamma pratar bara svenska och hans pappa bara svenska med honom. Han förstår båda och kan säga vissa ord. Plus så kan han franska som han har hela dagarna på dagis med fröknar och kamrater! Spännande!

KRAM Anna

Mimmi i MA said...

Nä, Barney är inte tvåspråkig. Min förra Golden (Spencer), som jag hade med mig från Sverige var dock tvåspråkig, då jag pratade svenska med honom (eftersom det var vårt orginalspråk, och det kändes helt fel att prata engelska med honom), och maken körde med engelska. :)

Anonymous said...

Språk är så roligt. När jag är i NYC brukar jag alltid ta en hotellslappardag. Denna dag infaller alltid på en söndag och jag laddar med dagstidningar, magasin, fruktpåsar och chokladask och annat gott. Till saken: En gång när jag skulle betala för varorna i butiken fick jag en fråga av killen bakom disken och jag begrep inte ett ord. Nu är jag ganska duktig på engelska men nu stod jag där som ett fån och glodde. Han prövade igen. Jag glodde och sa excuse me. Till slut suckade han och stoppade ner alla mina grejor i påsar och önskade mig ("ma'am") en trevlig söndag...tror jag. Efteråt slog det mig att det här var kanske en kille från The Bronx eller Queens eller nåt som snackade slang. Med andra ord: det finns engelska och så finns det...annan engelska. Det var riktigt roligt. :-)/Susanne

Anne-Marie said...

Anna: Jag tror att barn har mycket lättare att lära sig nya språk flytande än vad vi "gamlingar" har. Jag var ju 35 när jag kom till USA och då tror jag att man formats så mycket av sitt modersmål att det aldrig blir på samma sätt som om man flyttar till ett nytt land som liten.
Kram!

Anne-Marie said...

Mimmi: Förstår att det kanske vore konstigt för dig att prata svenska med Barney eftersom han är född i USA. Kul att din förra hund var tvåspråkig. :)

Anne-Marie said...

Susanne: M'am hör man ofta. Och då känner jag mig lastgammal. ;) Något som en hel del personer säger där jag bor - och detta kan vara i affärer - är "hon" (förkortning av honey) eller "sweetie" (något man också säger till sin partner till exempel). Det skulle verkligen bli fel om man sade det i Sverige!
Kanske killen du stötte på hade någon dialekt typ den engelska cockney-dialekten fast en amerikansk variant. När jag var på språkresa 1977 till Isle of Wight (strax söder om England) var föräldrarna i den familjen från en del av London där man pratade cockney. Det var som ett främmande språk.

Anonymous said...

När jag jobbade som "husa" fick jag
följa med paret till St. Petersburg,
Florida. (intressant tågresa från Providence, Rhode Island, till Tampa, Florida). Det var första gången jag såg skyltar ovanför toaletter med "White" och "Colored". 1952 och sydstaterna var sydstater!
Iaf - jag brukade gå till en drugstore (där är ett ord som inte finns på svenska) och köpa glass på kvällarna.
Jag blev callad "honey" och "darling" av servitriserna. Det var helt nytt för mej och helt olika än vad jag var van vid från det stelare Massachussetts. Tänk att bli kallad "honung" eller "älskling" i Sverige!
:)
När jag skrev att jag inte talat engelska, menade jag att jag aldrig talat med en person från ett engeslktalande land. Givetvis talade vi engelska i skolan, men det är inte detsamma. Dessutom lärde vi ju oss "the Queen´s English", inte amerikansk dialekt. Helt annorlunda.
I Indonesien träffade vi många fr Australien och New Zealand, och då fick man höra en annan sort engelska.

Lärde mej nog Bahasa Indonesia, så att jag kunde pruta med alla handlare som kom till huset och också prata med barnen på gatan. Blev dessutom populär som engelsklärare för flera japaner!
Man vet aldrig, vad ödet har att överraska en med. :)

Ruth i Virginia

Anne-Marie said...

Ruth: Verkligen intressanta resor och upplevelser du haft i ditt liv. Att ha besökt Söderna på 50-talet måste ha varit en omskakande upplevelse med tanke på rasåtskillnaden. Har bara sett bilder och filmer med de skyltar du beskriver.
Nej du, att bli kallad "honey" eller "hon" med den svenska motsvarigheten låter bara fånigt. Men på engelska/amerikanska är det rätt okej. Kan inte ens föreställa mig en kassörska hos ICA som skulle ha den sortens konversation med en kund. :)
Jag misstänkte att det var det du avsåg med engelskan men ville höra med dig. Skolengelskan är inte riktigt som den talade, vardagliga amerikanskan.
Jag säger det igen - du skulle kunna skriva en bok om ditt liv Ruth. :)

Anonymous said...

Jag gillar när jag blir kallad ma'm. Det låter så artigt. Men om jag skulle bli kallad "frun" i Sverige skulle jag tänka att personen skojade med mig. :-)/Susanne

Gunilla said...

Maste saga att jag kanner ingen stor skillnad pa mitt satt att tala franska eller svenska. Jag kanner mig ungefar som mig sjalv vid bada tillfallena. Har samma rostlage osv. Kanske ar det sa att jamfort med engelskan sa ligger fransk kultur och sprak mycket langre ifran svenskan.
Den enda skillnade jag kan komma pa ar att jag mojligen gestikulerar litet mer nar jag talar franska. Sonen ar ju tvasprakig , men sa har han allt i studievag som ar gjort i Frankrike. Svenskan som vardagssprak ar inga problem for honom, men saklart inom vissa specialomraden blir det litet mer komplicerat.
Jag har nu bott har 27 ar ,och anda sa lar jag mig nya ord hela tiden.Det tar liksom aldrig slut.Franskan (och engelskan) ar ju ett mycket ordrikt sprak, sa jag blir val aldrig klar med den? suck!..
Men jag ar sa tacksam over att fatt lara mig saa mycket om ett
land,manniskor,kultur,cuisine och sa mycket annat.Det ar berikande.

Jag tycker din svenska ar saa fantastiskt bra, med tanke pa att du inte praktiserar den dagligen.Men din bakgrund gor nog mycket till. Du ar uppvuxen med en ordrikedom, som du har lyckats med att behalla intakt.Det ar bra.

Ha en fin dag, har skiner solen och inga moln i sikte.Underbart!

Stor Kram
Gunilla

Stor Kr

debbie said...

det här pratade vi om på en annan blogg för några år sedan, jag minns inte vad du sa då, men flera av de andra tyckte att språket påverkade deras sätt att uppträda. delvis tror jag det beror på att man talar med olika människor på de olika språken, och man påverkas ju av dem man talar med. jag blir mer svensk på svenska, därför att jag talar med svenskar, precis som jag blir mer sentimental när jag talar engelska med amerikaner, men inte med britter. och jag talar dålig engelska när svenskar som talar dålig engelska envisas med att tala engelska med mig.

Steel City Anna said...

Jag har blivit mycket artigare och småpratigare av mej på svenska sen jag flyttade till England. Kallar dock ingen för anka eller kyckling, vanligt här i Sheffield - chicken, petal, flower, duck, love (uttalas 'Luv' här) samt alla mer generella engelska smeknamn som dear, darling, sweetheart, honey. Tycker jättemycket om det. På svenska letar jag febrilt efter något som kan likna please och säger tack hysteriskt mycket. Jag tycker att jag nu har samma personlighet på båda språken och kan uttrycka allt lika väl. Men i några år i början så var det svårt att uttrycka humorn och jag upplevde mej som tråkigare på engelska.

Något som jag tror jag skulle tycka vore svårt om jag flyttade till Sverige igen är att vara formell, både i skrift och tal. Tycker det finns få nivåskillnader i svenskan, antingen för personligt eller kanslisvenska. Engelskan har väldigt många mellanting. Men det är väl än vanesak.

Anne-Marie said...

Susanne: Jag känner mig litet gammal faktiskt när folk kallar mig m'am. Men frun låter bara konstigt tycker jag. De gånger jag känt mig lastgammal i Sverige är när någon mamma sagt till sina barn "låt tanten gå före". :)

Anne-Marie said...

Gunilla: Det var en intressant iakttagelse du gjort att franskan kanske skiljer sig så mycket från svenskan att det kan vara en anledning till att du inte förändras så mycket.
Jag har märkt att jag gestikulerar mer sedan jag kom till USA. Och fransmän brukar nog ofta vara rätt bra på att gestikulera.
Att barn blir tvåspråkiga tycker jag är väldigt bra. Som barn lär man sig ju allt mycket snabbare och enklare.
Visst är det berikande att leva med två olika kulturer. Även om jag märker att jag hamnar mittemellan rätt ofta. Är inte del till 100% av någon av kulturerna numera.
Tack för dina fina ord om min svenska. Jag tror att ju äldre man är när man lämnar ett land, desto lättare är det att behålla sitt modersmål. Ibland kommer jag inte på ett ord på svenska eftersom det engelska kommer först i huvudet men i övrigt pratar jag, skriver och läser precis som jag gjorde när jag bodde i Sverige. Något annat vore faktiskt otänkbart för mig.
Ha det gott i det fina vädret! Stor kram!

Anne-Marie said...

Debbie: Vi har säkert "avhandlat" det här tidigare - vissa ämnen tycks vi bloggare återkomma till :) - men jag minns faktiskt inte vad jag skrev/sade då.
Jag märker att jag vid enstaka tillfällen börjar prata på engelska när jag varit i Sverige i en affär till exempel. Är ju van att alltid ha konversationer på engelska när jag är i affärer. Vårt modersmål tror jag är förknippat med vissa känslor och sätt att vara medan ett nytt språk kan ge andra upplevelser. Intressant är det i alla fall.

Anne-Marie said...

Steel City Anna: Just de där tilltalsorden som vi tycks ha både i USA och i England finns helt enkelt inte i Sverige. Man undrar vad det kan vara uttryck för? Att ens säga något som liknar dessa på svenska skulle troligen bli väldigt fånigt.
Jag tror att man i både England och USA är artigare överlag och använder "sorry", "excuse me" osv mycket mer än motsvarande ord i svenskan.
Jag var nog också tråkigare när jag pratade engelska i början av mitt USA-boende men nu tror jag det blivit tvärtom. Känner mig tråkigare faktiskt när jag pratar svenska.
Intressant iakttagelse om formalitet. Det stämmer säkert. Vi hade kanske fler nivåer tidigare i svenskan men eftersom allt skall vara "samma" i Sverige kanske det är en anledning till utslätningen.