Det kom ett par checkar

Vilken vecka det har varit på jobbet. Problem med våra klassrum och en ny person (tillfälligt anställd) som nu måste få träning på vad jag gör och vad min kollega gör. Jag hinner egentligen inte alls med det jag borde göra innan jag lämnar skolan. Igår somnade jag så fort jag lade huvudet på kudden. :) Att ta en längre "semester" som jag nu kommer att göra känns litet utmanande (därav en del av fjärilarna i magen som jag har) men vi (classified employees) kan inte enkelt ta tjänstledigt under en längre tid. Man måste kunna visa på studier eller annat man skall göra som har att göra med det man arbetar med. Att följa den inre känslan och sitt hjärta är inte riktigt godtagbara skäl.

Jag fick kontakt med en kvinna på en annan avdelning inom skolan under sommaren och hon och jag pratade en hel del om det där att följa sitt inre. Hon förstod precis vad jag känner eftersom hon är likadan och det är fint när man stöter på andra som kan se "the bigger picture". Visavi vår personalavdelning gäller mer "normala" anledningar att lämna skolan. :)

Minns ni allt det jobbiga jag gick igenom i våras visavi USAs skatteverk? Jag skrev om det här, här, här och här.
Det min advokat sade då var att trots att jag betalade straffavgiften och mina deklarationer gjordes om fanns inga garantier att skatteverket inte ville ha mer information från mig. Tydligen finns aldrig några garantier när man går med i "programmet" jag gick med i. Fortfarande vet vi inte om de godkänt mig eller inte.

Men skatteverket har i alla fall arbetat med min "lunta" eftersom jag fick ett brev för ett par veckor sedan som sade att 2014 års deklaration var "amended", dvs omgjord. Och under den gångna veckan kom två checkar (som bekant är checkar ett mycket utbrett betalningssätt i USA fortfarande) från skatteverket med den återbäring som de var skyldiga mig. När deklarationerna gjordes om för 2012 och 2013 visade det sig att skatteverket var skyldig mig ungefär $100!!! En rent löjlig summa i relation till den mycket stora summa jag fick betala till dem. Och igår låg ytterligare ett par brev i brevlådan som bekräftade återbäringen och en bekräftelse av straffavgiften. Jag ringde upp min advokat för att kolla att jag faktiskt inte var skyldig något vilket han bekräftade och han sade "we have never seen the kind of letter before that you have received". Jaha, vad betyder det? Advokaten skulle kolla med sin chef nästa vecka så vi får se om jag får någon mer information. Fortfarande vet vi alltså inte om skatteverket verkligen godkänt mig eller inte men advokaten verkar tycka att det är ett gott tecken i alla fall att checkarna och breven kommit. Bra också att jag kan lösa in checkarna innan jag åker från Kalifornien.
Den här känslan av att inte veta har jag levt med sedan mars i år och det har varit utmanande minst sagt.

Min uppfattning om hur man bedriver "verksamheten" i USA illustreras bra av den bumper sticker som jag såg tidigare i våras. ;)

Hinner inte riktigt med

Det damp ner ett email idag från en av mina fina bloggvänner. Hon undrade var jag höll hus. Tack A! Jodå, jag lever fortfarande. ;) Den senaste veckan har det dock varit väldigt mycket att göra på jobbet och det har blivit övertid och varit fullt ös precis hela dagarna.

Våra nya, "uppgraderade" rum i min skolbyggnad var inte roliga att ha att göra med i måndags. Två helt nya delar av utrustningen hade av någon märklig anledning slutat att fungera över helgen. Hur det ens är möjligt förstår jag inte. Andra saker gick också snett med våra rum och rum på skolans andra "campus" i Yreka. Problemen fortsatte igår kväll när jag jobbade och även idag. Vid det här laget känner jag mig rätt utmattad faktiskt.

Och jag håller på med olika förberedelser hemma inför mitt "hopp" framöver. En biljett är faktiskt bokad till slutet av september och jag hade mil hos United vilket gjorde att jag bara behövde betala en mindre summa för skatter och avgifter. Min första anhalt kommer att bli Sverige eftersom jag måste ta tag i olika saker där på plats. Saker jag inte kan göra från USA.

Numera är det inte lika lätt för mig att stanna i Sverige eftersom jag inte har någon naturlig plats att "landa på" efter det att min mamma gick bort. Men jag har några goda vänner som har sagt att jag är välkommen. Sedan finns givetvis även Airbnb där man kan hyra rum och bostäder för kortare och längre tid. Airbnb är inte alls lika stort i Sverige som det är i USA men det börjar komma mer och mer även i Sverige.

Jag har inte varit i Sverige under någon längre tid sedan 2001 så det kommer att bli mycket konstigt och ovant att stanna mer än 2-3 veckor. I skrivande stund har jag ingen aning om hur det kommer att kännas. Jag är mycket väl medveten om att det land jag bodde i inte längre finns och att Sverige har förändrats väldigt mycket bara de senaste 2-3 åren. Jag har absolut inga rosenröda bilder av hur det är i Sverige. Om jag kommer att stanna i Sverige står skrivet i stjärnorna. Men då jag känner att det är dags att lämna Kalifornien (här skrev jag om olika anledningar) är Sverige en naturlig plats att komma till i alla fall till att börja med. Och kanske jag kan plocka svamp i höst. :) Något jag saknat sedan jag bodde i Sverige. Den svenska naturen har jag saknat under 18 år.

Eftersom jag inte vet exakt hur saker och ting kommer att utvecklas har jag bestämt mig för att inte dra med mig allt jag har till Sverige just nu utan kommer att finna andra lösningar här i Weed/Mt Shasta-området under en period i alla fall. Man kan inte börja skicka saker tvärs över halva världen när man inte har exakta planer.

Jag skall villigt erkänna att det känns både konstigt och nervöst att stå inför denna stora förändring men Weed känns som en återvändsgränd.

Förra veckan hade vi faktiskt flera dagar med klar luft och det var underbart att se berget och kunna andas luft utan röklukt. Sedan några dagar har det dock blivit värre igen. Idag ser man inte berget överhuvudtaget och det stack i näsa och ögon av rök den korta promenaden hem från skolan. Bränderna brinner fortfarande och det kommer nog att finnas rök här under lång tid framöver. Varmt har det varit också med över +30 de senaste dagarna. Och inget regn syns till alls.

Sverige lär ha ett rekordår med svamp oå grund av mycket regn så vem vet, kanske det går att hitta trattkantareller. En av mina favoritsvampar som jag plockade mycket av när jag bodde där.

Bilden lånad från nätet - By Amphis (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons.

Våga prata inför andra

Hur känner ni när det gäller att prata inför andra?
Jag var under många år skräckslagen om jag var tvungen att stå inför en grupp och tala om något. När jag gick i skolan i Sverige var det sällsynt att vi fick hålla anföranden och det blev otroligt stort de få gånger vi faktiskt gjorde det. Tror att det är annorlunda numera i den svenska skolan. Rätta mig om jag har fel.

I den amerikanska skolan är det vanligt att eleverna får prata inför klassen och vår skola har så kallade "speech"-kurser varje termin. En av mina första terminer som elev inom skolan gick jag en sådan kurs och det var mycket lärorikt och bra. Att prata på engelska inför klassen var givetvis ytterligare en utmaning men läraren vi hade var riktigt bra och han gav mig alltid uppmuntran vilket hjälpte. Men nervös var jag och det kändes obehagligt att ha alla ögon riktade mot sig.

Medan jag bodde i Sverige gick jag faktiskt en kurs (hos någon av kursverksamheterna) i att tala inför andra men den hjälpte mig i stort sett inte alls. Jag var otroligt nervös och tyckte att min rädsla inte alls blev mindre.
Hemma fanns motsatsen till mig, nämligen min pappa. Han älskade att hålla föredrag och tyckte om att få den uppmärksamheten från en publik. Han var en mycket duktig föredragshållare och fick chansen att prata inför publik på många olika håll i landet. Under flera år höll han hundratals föredrag för sitt arbete vilket säkert bidrog till hans säkerhet.

I USA verkar många människor relativt enkelt kunna ställa sig inför en grupp och prata rätt obehindrat och det gäller både barn och vuxna. Det är en del av det amerikanska samhället och den amerikanska kulturen som känns positiv tycker jag.

Jag glömmer aldrig när jag gick på Friskis och Svettis i Stockholm och ledaren för vår grupp ville prata litet efter passet. Han var väldigt utåtriktad och trevlig men responsen han fick från gruppen var i stort sett lika med noll. Ingen verkade våga säga något. Och jag tror inte att det berodde på att folk var slutkörda utan helt enkelt för att man inte vågade.
Vid ett tillfälle fanns tre amerikaner med som besökare under passet och då fick ledaren verkligen respons. För dem var det helt naturligt att man samtalade om ditt och datt och det var inget konstigt eller besvärligt. Vi andra (svenskar) följde förundrat samtalet. ;) Det var ett tillfälle när jag insåg att amerikaner har lätt för att prata med i stort sett vem som helst.

Nu under sommaren har videokonferensteknologin bytts ut till stor del i våra klassrum (i den byggnad där jag arbetar) och de lärare som skall börja undervisa nästa vecka behöver små "träningspass" för att kunna genomföra sina kurser. Det föll på mig att hålla dessa anföranden och idag pratade jag inför en grupp lärare. Några hade till och med varit mina lärare när jag var elev - det kändes litet lustigt med de ombytta rollerna. Jag hade varit litet nervös inför det hela men inte alls så att jag kände mig hindrad av nervositeten. Och när jag väl stod inför lärarna kom det jag skulle säga naturligt och det kändes roligt.

Efteråt slog det mig att jag förändrats väldigt mycket under mina år här och det kändes som ett bra betyg. :)

Tur att jag inte behövde dricka alkohol för att klara av anförandet idag. ;)

Höns som grannar

Idag såg vi litet blått på himlen men frampå senare eftermiddagen var det återigen dags för det välbekanta rökdiset att dra in över Weed. Prognosen visar inte på någon stor förändring de närmaste dagarna. Det är en underlig känsla att inte kunna se lika långt som vanligt. Litet som när det är dimma.

Till nästa granne är det i alla fall klar sikt. :) Under sommaren har det tillkommit ett litet hus på deras tomt och efter ett samtal med en av lärarna inom skolan, som hade pratat med dem, visade det sig att de skulle ha höns.

Huset har ett fönster på andra sidan och en dörr för människor och en mindre dörr för hönsen på varsin sida.

Arbetet med det lilla huset har framskridit och förra söndagen såg jag sex hönor som släpptes ut i den inhägnad de skapat där huset står. Litet orolig hade jag varit att de skulle ha en tupp men som tur är har jag inte hört något galande ännu.
En bit bort från mitt hus finns det också hönor och där har de även en tupp. Trots att det huset ligger precis bredvid ett lägenhetsområde.

Jag kan inte bestämmelserna i Weed och exakt vad som gäller beträffande djurhållning men tuppar borde inte få finnas i ett område där många bor. För flera år sedan ringde jag faktiskt till polisen när jag bodde i en annan del av Weed, där det också fanns en tupp i närheten, och då sade man att det inte var tillåtet.
Hur som helst så är mina grannhönor tysta och idag var de ute en stund och pickade. Jag kan bara se dem från övervåningen så fick ta bilderna genom fönstret.

Minns ni låten "Hönan Agda" som Cornelis sjöng? Litet småfräckt i hönsgården. ;)

Allt ser annorlunda ut med röken

Med bränder runt omkring oss har Weed svepts in i ett rökdis de senaste dagarna som gör att allt ser litet annorlunda ut.

Att inte se himlen även om det inte är molnigt.
Att inte alls se berget trots att man vet att det finns där.
Att se röken mellan husen och träden tvärs över gatan.

Röken sticker i näsan och halsen och jag befinner mig utomhus så litet som det går. Idag efter jobbet åkte jag till min bank och posten och jag som annars brukar promenera mellan olika platser "downtown" Weed åkte bil.

Det är så många bränder i nordligaste Kalifornien att jag har tappat räkningen. Jag har flera hemsidor jag brukar titta på - länkade till några av dem häromdagen - och det är överväldigande att se alla skogsbränder.

Jag har en länk i högerspalten till en webkamera som visar berget - när det är dagtid förstås ;) - och den brukar jag kolla med jämna mellanrum eftersom jag numera inte ser berget särskilt bra från min bostad.

Berget syntes litet mitt på dagen men senare på kvällen hade det faktiskt helt försvunnit.

Solen såg ut som en blodapelsin i kväll där den lyste genom rökdiset.

Bakom lås och bom

Minns ni den katastrofala branden, the Boles Fire, i Weed i september förra året som ödelade stora delar av min lilla stad? Jag klarade mig som tur var utan att förlora hem och ägodelar men jag lämnade Weed och visste inte när jag stängde ytterdörren om jag skulle återse mitt hem eller inte. Flera av mina kollegor förlorade sina hus i branden. Ungefär 150 hus brann ner - mest privatvillor - och även om viss återbebyggelse har skett är Weed sig inte likt. Jag skrev om branden här och här.

För någon vecka sedan kom en preliminär dom för den yngre man som låg bakom branden. Den här branden var alltså inte en "vanlig" skogsbrand men den fick ett ödesdigert förlopp på grund av torkan och den starka blåsten som vi hade just den dagen. Ronald "Beau" Marshall dömdes till 3 års fängelse. För mig är det ett skämt med tanke på hur stora skadorna blev jag tror att många känner likadant. Och troligen är han ute ur fängelse mycket snabbare än så.

Exakt vad som hände får vi nog aldrig veta. Ronald Marshall säger att han startade en liten eld för att hålla sig varm tidigt på morgonen dagen då branden bröt ut och han trodde att han hade släckt den. Andra säger att han ville starta en brand för att han inte fick hyra en lägenhet i det lägenhetskomplex som finns där branden satte igång.
Yreka News hos Facebook har skrivit om domen och det som påstås ha hänt - man behöver inte logga in för att läsa utan det går bra att klicka på länken: https://www.facebook.com/Yreka.News/posts/394393167416968

Våra små städer har inte alls samma kriminalitet och brottslighet som större städer har men det har ändå hänt dramatiska saker de senaste 2 veckorna i Mt Shasta-området.

För ett par veckor sedan stal en man från Shasta County (som ligger söderut) en bil som han körde till staden Dunsmuir som ligger strax söder om Mt Shasta. Det polispådrag som fanns där var av det större slaget. Det hela slutade med att mannen sköts till döds och man utreder nu vad som egentligen hände. http://www.actionnewsnow.com/news/matthew-graham-shot-and-killed-in-dunsmuir/

Och i förra veckan jagade polisen en bil på motorvägen eftersom mannen i bilen smitit från poliserna när de ville kolla varför den var parkerad utmed vägen. Polisen lade ut en så kallad "spike strip" för att stoppa bilen och när bilen väl stannat vidtog "combat shooting" och mannen dog. Även den här händelsen utreds just nu.

Sådana här händelser är mycket ovanliga där jag bor och att ha två sådana inom ett par veckor är något vi inte alls är vana vid. En del personer lämnar till och med sina hus och bilar olåsta i vissa områden eftersom brottsligheten är låg. Vapen finns som bekant i USA men jag läser om liknande händelser i Sverige där vapen väl inte är lagliga att köpa så som i USA.

Idag var luften litet klarare och jag kunde se berget. Det har blåst en del och det går att andas. :) Vi får vara tacksamma för varje dag som röken inte finns här. Jag tänker på de som har fått fly sina hem undan de stora bränderna. Jag vet hur det känns.

På tal om poliser - en av mina favoritfilmer är "Thelma and Louise" där de båda damerna verkligen utmanar "lagens långa arm". :)

Det välbekanta rökdiset

Uppdatering 2 augusti - Röken är mycket mera påtaglig här i Weed idag. Rocky Fire nästan dubblerade i storlek under natten från 27,000 till 46,000 acres och hotar nu mer än 6000 hem. Denna brand befinner sig nordväst om Kaliforniens huvudstad Sacramento.
Men vi har även ett antal bränder som brinner mycket närmare mina trakter - Fork Complex som består av flera bränder. De uppgår nu till ca 23,000 acres. De befinner sig i jämnhöjd med staden Redding som ligger ca 11 svenska mil från Weed. Det här kommer att bli en lång augustimånad med rök och värme.

Hettan har varit påtaglig de senaste två dagarna här i Weed och min utomhustermometer har visat +36 både igår och idag. Frampå eftermiddagen blir det onekligen varmt och instängt inomhus, men jag håller mig hellre inomhus när det blir så här varmt.

Igår utlyste Kaliforniens guvernör, Jerry Brown, en "state of emergency" i hela Kalifornien på grund av alla de bränder som pågår just nu. "California's severe drought and extreme weather have turned much of the state into a tinderbox," sade Jerry Brown.
Just nu finns mellan 8000-9000 brandmän i Kalifornien och de har att göra. Runt 18 bränder av olika storlek brinner från norr till söder. En av de största, Rocky Fire, startade i onsdags och spreds explosionsartat på bara en dag. Just nu är det den största. Den uppgår till 27,000 acres = det motsvarar litet drygt 2 stycken Uppsalastäder och den fortsätter att växa och är bara kontrollerad till 5%.
Här kan man läsa om de bränder som bekämpas av CalFire - Kaliforniens brandkår: http://cdfdata.fire.ca.gov/incidents/incidents_current
Den här hemsidan visar olika slags "incidents", mest skogsbränder just nu, för hela USA: http://inciweb.nwcg.gov/
Och den här hemsidan hittade jag förra sommaren när vi hade så många bränder på nära håll. Där ser man bland annat prognoser för röken från bränderna: http://californiasmokeinfo.blogspot.com/

Idag var det påtagligt disigt kring berget och så här såg det ut i kväll.

Med den hetta som vi haft och har, torkan och många åskoväder med blixtnedslag är det inte konstigt att denna stat tycks "brinna upp" just nu. Den insats som brandmännen gör är nästan omänsklig och de är hjältar. Och jag är tacksam varje dag som jag kan ha mina fönster öppna på kvällen och natten utan alltför mycket rök.
Moln i kvällssolen.