Sunday, July 26, 2015

Därför kommer jag att lämna Kalifornien

Sedan jag skrev inlägget om att det är dags att hoppa ut i det okända har mina hyresvärdar varit här och de hade med sig de eventuella köparna av huset - vet dock inte alls om det blir en försäljning just nu eller senare. Det var ett gift par som kom och tittade på huset och hustrun var inte helt okänd eftersom det var en före detta arbetskollega. :) Vi skrattade gott och gav varandra en kram när vi såg vilka vi var. Världen är liten ibland.

Många människor följer mest sin hjärna och fattar bara beslut utifrån det som verkar logiskt. Så gör inte jag. Jag har sedan jag var ungefär 25 följt mitt hjärta, min intuition och magkänsla så gott det går och dessa är ofta inte alls lika logiska. Det var så jag kom till USA för 18 år sedan. Och jag har inte ångrat ett dugg att jag valde att följa min intuition. Nu verkar det som om det är dags att följa den igen även om hoppet denna gången känns mycket mera utmanande. Då, för 18 år sedan, hade jag kvar min lägenhet i Kärrdal under flera år och jag kom till Michael och hans hem. Jag var (mest frivilligt) arbetslös i Sverige medan jag nu har ett arbete. Och jag är äldre nu. Men ändå vet jag att något "större" än mig vill att jag prövar mina vingar ordentligt nu.

Igår var jag hembjuden till min vän J och en annan kvinna C (som jag träffat några gånger) var också där. C och jag pratade om detta med att flytta och lämna något tryggt och invant. Hon känner också inombords att det är dags att ge sig av härifrån och hon vet också att hon måste hoppa utan en massa säkerheter. Och även hon har känt att september är någon slags "kritisk tid". För mig känns det viktigt att ha sådana samtal och veta att jag inte är ensam. Och hon är äldre än mig.

Den allra viktigste anledningen för mig att lämna Kalifornien är alltså min intuition och inre känsla. Låter troligen väldigt flummigt för en del men för mig är det helt naturligt.

En annan stor orsak är torkan i Kalifornien. Den blir inte bättre utan tvärtom sämre. Stora skogsbränder härjar nu i delar av Kalifornien och de blir fler för varje år som torkan fortsätter. Minnen från storbranden i Weed förra året finns fastetsade inom mig. Jag vill inte vara med om att leva i en miljö där det inte finns tillräckligt med vatten. Det finns redan städer och områden i Kalifornien som inte har rinnande vatten. Det är svårt att ens föreställa sig hur det skulle vara.

En annan orsak har sitt ursprung i Japan. En orsak som vanliga massmedia inte längre skriver om men som pågår dag och natt sedan 2011 - den stora jordbävningen i Japan som orsakade kärnkraftsolyckan. Väldigt få har skrivit om hur katastrofala effekterna egentligen blev av denna olycka. Förutom Japan blev hela USAs västkust mycket hårt drabbad och fortsätter att se effekterna. Det radioaktiva molnet kom hit bara ett par veckor efter olyckan. Och det radioaktiva vattnet fortsätter att strömma ut i Stilla Havet, dag och natt 365 dagar om året. De olika djuren som lever i havet har påverkats av mystiska sjukdomar och hela arter har dött. Självklart påverkar det radioaktiva även oss människor genom luften vi andas, maten vi äter och vattnet vi dricker.

Kalifornien har en stor påverkan på övriga USA och det som sker här brukar ofta litet senare komma till resten av USA. Alldeles nyligen skrev Kaliforniens guvernör under en lag som gör det till ett tvång att vaccinera barn för att de skall kunna gå i vanliga skolor (alltså tvångsmässiga vaccinationer). Tidigare har föräldrar kunnat ange till exempel religion som en anledning att inte behöva ta vaccinationer. Nu gäller enbart mycket strikta medicinska orsaker. Många människor har reagerat mycket starkt på detta och jag skulle inte alls bli förvånad om vissa flyttar från Kalifornien på grund av detta. Och i kölvattnet på denna nya lag kommer troligen en liknande lag för vuxna - den har redan ett nummer och väntar på att behandlas. Jag vet att många förespråkar vaccinationer men jag gör det inte i den utsträckning som nu är. Tvångsmässiga vaccinationer vill jag inte vara med om.

Eftersom mitt hopp inte ger helt klar "vägledning" ännu blir det troligen ett hopp i mer än ett steg. Jag får återkomma om detta litet senare. :)

Berget Mt Shasta kommer jag att sakna. Den saken är klar. Den här bilden togs i november 2012 i Lake Shastina när vi fortfarande hade mer nederbörd.

38 comments:

My kids' Mom said...

Hej Anne+Marie,

Det låter som ett mycket bra beslut grundat på många genomtänkta aspekter. Jag kände också att Kalifornien inte längre var samma stat som vi lämnade för många år sedan denna gång. Det kändes så annorlunda och så mycket negativt har hänt och händer.

All lycka vart än ditt inre kompass må peka.

Kramar, Anneli

Stina said...

Jag tror stenhårt på att följs intuitionen och hjärtat. Ska man enbart köra logik så slutar det med att man lever någon annans liv till slut. Det finns så många "borden" och "måsten" som egentligen gör mer skada än nytta för många av oss.
Vi har märkt att oerhört många lämnar Kalifornien. Det skämtas ofta här om att halva Colorado består av utflyttade Kalifornier! :)
Som jag sagt tidigare så tror jag att det här blir bra. �� Kram!

Anonymous said...

Kan det vara jordbävning på gång? Vissa forskare siar om det. USA's kontinentalplatta beter sig underligt. Mycket skrämmande...... Var ska människor kunna leva någorlunda säkert nu och i framtiden? Din blogg är mycket läsvärd och tankeväckande.

Annica said...

Det verkar finnas många konkreta orsaker att säga tack och farväl till Kalifornien. Men de allra viktigaste är ändå hur det känns inom dig. Att ta hänsyn till intuition och magkänsla är klokt och inte alls flummigt. Ofta känner vi på oss när det är dags för förändring och förnyelse.
Förstår att du kommer att sakna Mt Shasta. Jag hoppas du får något vackert att titta på där du slår ner dina bopålar nästa gång.
Kram från ett ändlöst regnigt norr.

Anne-Marie said...

Hej Anneli,

Du som bott här så nyligen har ju upplevt Kalifornien med en utomståendes ögon kanske mer än vad jag gör. Men jag är nog trots allt rätt medveten om hur det faktiskt är här.
Denna fina stat har blivit mycket konstig på senare år. Trist men sant.

Tack för dina lyckönskningar!

Kramar!

Anne-Marie said...

Stina: Härligt att du också följer hjärtat och intuitionen. :) Ofta blir det inte särskilt logiskt men det brukar bli bra i slutändan. Det läskiga är att man måste lita på intuitionen eftersom man oftast bara ser slutresultatet efter ett tag.
Tror att många lämnar Kalifornien mycket pga de höga kostnaderna och bostadspriserna. De flesta tänker nog inte som jag. ;)
Jag uppskattar dina peppande ord. Tack!
Kram!

Anne-Marie said...

Anonym: Det kan säkert vara många orsaker till att människor känner som jag. Jordbävningar kan vara en. "The big one" kommer nog mest troligt att komma ute i Stilla Havet utanför Oregons kust där det finns en förkastningsspricka. Många säger att det kan bli snart som det kan bli en mycket stor och förödande jordbävning i just det området. Detta skulle givetvis leda till en enorm tsunami som troligen skulle ödelägga delar av nordvästra USA.
Tack för dina fina ord om min blogg. :)

Anne-Marie said...

Annica: Det har blivit många saker i det yttre som också bidrar men som du säger är givetvis det inre det allra viktigaste. Jag har ju en del "träning" i att följa min intuition men jag tror att detta hopp nog är det största jag varit med om när det gäller att våga lita på min intuition.
Berget Mt Shasta är mäktigt och magiskt. Och det dominerar ju hela området här.
Det kan nog dröja ett tag innan jag slår ner bopålar. Vi får se hur det blir efter hoppet.
Kram från ett fortsatt soligt och varmt Weed! Och den hemska hettan skall komma tillbaka igen denna veckan.

Gunnel said...

Du radade upp en hel del orsaker som man verkligen måste fundera starkt över. Jag förstår mer ditt planerande av att flytta när jag läser det. Som du skriver så är mahkänslan inte den sämsta käm¨nslan att fälja...den brukar många gånger var helt rätt. Lycka till med ditt planerande.

Maggan said...

Jag önskar dig lycka till i ditt beslut. Du är modig och jag tror att du gör alldeles rätt i att lyssna till ditt inre. Hitta dig ett nytt berg på en ny vacker plats. Föreslår Canigou i södra Frankrike vid franska Pyreneerna. Jag följer dig med intresse på bloggen!

Steel City Anna said...

Tycker inte alls det låter flummigt. Har man bara lite logik att backa upp med så går det ju utmärkt att göra det i omvänd ordning så att säga. Kärnkraftsolyckor har en tradition att tystas ner. Får hoppas att den nya planeten de upptäckt är OK för snart får vi väl flytta dit :) du har verkligen en unik chans att prova på nåt helt nytt. Finns massor av platser jag gärna skulle prova att bo på. Canada, Island, Tjeckien, någonstans i södra Sverige, och så nånstans varmt, ja som Lanzarote :) Liverpool vore också härligt men jag kan åka dit över dan än så länge! Norra USA hade jag också länge en dröm om. Tror jag tittat för mycket på Frasier och Gilmore Girls! Sen är Sheffield en mycket vänlig och trygg stad som jag kan rekommendera :)

Anonymous said...

Kan väl förstå att du vill lämna Kalifornien under nuvarande
omständighter. Jag vet, att jag bodde där under den bästa tid
som tänkas kan; 1954-73. Palo Alto-Mtn View-San Jose hade ännu
inte blivit Silicon Valley. Hus kunde köpas av "vanligt folk". Skolsystemet
inkl. universiteten var bäst i USA. Det fanns vackra fruktodlingar
överallt; aprikos, plommon, körsbär. Ja, kanske de s.k. tract houses
inte var architekta juveler, men de unga familjer, som drogs till den
delen av USA hade inte stora begär.

De flesta männen hade kommit hem från WWII, gått på college tack
vare the GI Bill, en av de bästa "upp-finningar" i USAs historia,
och börjat arbeta. Det var ingen arbetslöshet. Ingen av oss hade
mycket pengar. Alla kom från nån-annanstans, så vi blev varandras
familjer med en stark känsla av samhörighet - hjälpte varandra, när
det behövdes. De flesta kvinnor var hemmafruar. Ingen jag kände
ägde två bilar.

Ungarna var ute och lekte på gatan. Alla barn var allas barn.
Johnny Mailman kände alla på gatan, där han gick med posten.
Vi fick mjölk levererad. Ungarna jublade (och tjatade), när
"the doughnut man" kom med sin lilla truck. Det var helt enkelt
idylliskt - åtminstone om man inte härstammade från Afrika. :(

2005 flög jag till Seattle, hyrde en bil och körde utefter kusten
ner till Palo Alto. En härlig resa i maj månad, men Silicon Valley
har förändrat allt som vi tyckte om. Vårt Eichler hus, som vi köpte
för ca 35.000 dollar 1964 kunde nu säljas för 1 1/2 miljon, om inte mer.

Ingen plats är perfekt, men jag trivs mycket bra i lilla Herndon, som
har Washington i närheten, likaså en internationell flygplats (Dulles)
men har trots allt bibehållit en känsla av en liten stad, där folk
känner varandra.

Vet inte vad du har i tankarna, men jag tror att du har stor möjlighet
att göra ett gott liv för dej själv. Ensamt att inte ha släkt,
givetvis, men å andra sidan är du fri att utforska framtiden. Hoppas
få följa med dej på färden. Kram!

Ruth i Virginia

Annika said...

Fin berättelse om "det gamla Kalifornien", Ruth!

Anne-Marie, du vet att jag hejar på dig - bara att ta språnget nu!

Skickar sista versen av Karin Boyes vackra dikt om det här med stora förändringar som en vägvisare:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Anonymous said...

Låter så klokt! Jag tror också på att följa sitt hjärta, däremot kan det vara svårt och kräva mod förstås.. Vart bär det av? Kram Emma

Desiree said...

Jag föstår att du har en längtan efter förändring till något annat. Visst ska man följa sitt hjärta men jag tror också det är väldigt viktigt att fundera och vrida på alla för och nackdelar. Det kan vara svårt att starta upp på nytt någostanns om man inte har jobb. Tyvärr är det en faktor som blir ett större problem dessto äldre man blir. Själv hade jag nog stannat där jag var så länge jag hade jobb om jag inte hade fått jobb någon annanstanns. Vi råkade ut för en del trubbel då vi flyttade tillbaka till Sverige även om vi bara bott i USA i fyra år så hade vi förlorat vår kredithistoria i Sverige. Även om vi hade jobb så fick vi först inte lån på banken för att kunna köpa en bostad även om vi både hade pengar och jobb men våra jobb kontrakt ansågs vara för korta med bara ett år i taget. Löste sig till slut som tur var via en vän som kunde ge oss en personlig kontakt på en bank. Jag vet inte alls vare sig vart eller när du tänkt ta språnget. Det krävs mod att ta språnget ut någonstanns där man inte alls har ett skyddsnät av något slag men inget är å andra sidan omöjligt. Det finns många ställen förutom Svedala att flytta till naturligtvis. Sverige är svårt för att det inte finns någon bra fungernade hyresmarknad.

Miljökatastrofer som den i Japan tror jag tyvärr är något som drabbar oss alla globalt. Havet är stort och sådant där sprids i både vatten och luften så tyvärr får man nog en dos av detta vart man än bor. Torkan förstår jag är både oroande och hemskt.
Vaccinationsprogrammet tycker jag är enkom positivt. Vaccin har räddat så många liv. Många är rädda för vaccin av helt fel skäl och pga av många falska skrönor som spridits. Men vaccin är inte farligare än andra läkemedel. Alla läkemedel har och kan ha olika biverkningar men att drabbas av sjukdommen i sig för med sig större risker. Men detta är något som kan disskuteras både länge och mycket och jag vet att vi tycker olika. Men jag tycker att detta är en bra lag som CA infört.

Jag önskar dig naturligtvis stort lycka till vart och när du tar språnget. Du är ju en person som är duktig på att göra research så när du tar språnget är det säkert noga övervägt och inte bara hjärtat du följer.

Kram

Marina said...

Det låter som ett väl genomtänkt beslut! Önskar dig all lycka och hoppas du hamnar någonstans där du kommer att trivas!

Anna said...

Om jag bodde i USA skulle jag försöka hitta nån community som strävar efter att vara självförsörjande i största möjliga mån och som lever off the grid. Ingen sekt, bara folk som insett att det kan komma svåra tider och att vissa samhällsfunktioner kan komma att fallera.
Det låter kanske som en dystopi, men jag befarar att vi i väst står inför stora förändringar.

Anne-Marie said...

Gunnel: Min erfarenhet är att magkänslan är mycket mera korrekt oftast än logiskt tänkande. Ofta ser man först efteråt den "röda tråden". Det finns också många logiska tankar kring det jag står inför men mest är det nog intuitionen. Tack!

Anne-Marie said...

Maggan: Tack! Jag känner mig inte särskilt modig just nu men vet att det jag står inför kommer kräva mycket mod. Att lyssna till sitt inre är nog den "enda" vägen egentligen för mig.
Har inte hört talas om den platsen du rekommenderar. Min franska är tyvärr i stort sett borta nu efter alla år med bara engelska. Du är välkommen att fortsätta följa mina "irrfärder" ;) här på bloggen.

Anne-Marie said...

Anna: Det är verkligen roligt att så många tycker att det är helt naturligt att följa intuitionen. :) Ibland känner jag mig litet ensam bland människor som mest tycks använda logiken (på jobbet). Chernobyl tystades väl också ner men den i Japan ännu mera verkar det som. Kanske pga att det var värre än vad någon ville medge.
Jag ser fram emot en ny planet! :) Jag känner mig ofta rätt "alien" och med den kurs som tycks hållas på Jorden verkar det ofta gå åt fel håll.
Nordvästra USA påminner mer om Skandinavien med tanke på naturen.
Kommer jag till Sheffield hör jag av mig. :)

Anne-Marie said...

Ruth: Din beskrivning av Kalifornien på 50- och 60-talen låter väldigt trevlig. Jag kan förstå att många människor flyttade till denna stat. Det du beskriver låter mer som en liten stad med stor grannsämja och en fin atmosfär.
Silicon Valley och stora delar av Kalifornien har blivit astronomiskt dyra numera. Jag såg en karta över USAs stater som visade hur mycket man fick för pengarna i olika delar av landet och givetvis hörde Kalifornien till de delar där man fick minst med saker för sina pengar. Och bensinen är dyr. Just nu är den till och med dyrare än på Hawaii.
Tack för din fina berättelse om ditt liv i Kalifornien! När kommer din bok? ;)
Välkommen att följa med! Kram!

Anne-Marie said...

Annika: Jättebra att jag har "påhejare". :) Tack för uppmuntran.
Vilken fin och tänkvärd dikt!
Kram!

Anne-Marie said...

Emma: Välkommen hit! Att följa hjärtat och intuitionen kräver en del mod eftersom det ofta tycks vara så att man inte följer det logiska. De gånger jag har gått emot min intuition har det inte blivit särskilt bra så i slutändan verkar det som om hjärtat och intuitionen vet vad som är bäst. :) Jag får återkomma med fler detaljer litet längre fram.

Anne-Marie said...

Desiree: Jodå, jag är väl medveten om problemet med ålder och jobb. Och det finns med i tankarna men samtidigt så tycks den inre känslan säga att det faktiskt är dags, trots allt, att hoppa. Som sagt, intuitionen och hjärtat är oftast inte logiska. Och det är inte fel med det ena eller det andra - bara väldigt olika.
Jag har ju absolut ingen kredithistoria i Sverige efter 18 år i USA. Beroende på var man bor kostar ju boendet olika mycket. Nej, hyresmarknaden i Sverige är inte riktigt som i USA. Då får man nog köpa bostad om man kommer utan kredithistoria. Och som sagt, bostäder utanför storstäderna är ju inte alls lika dyra.
Jag vet att du och jag har litet olika åsikter om vaccinationer. :) Det jag reagerar inför är just tvånget. Det är inte okej som jag ser det. Jag blir sjuk av vaccinationer men skulle troligen inte kunna ange medicinska orsaker eftersom jag inte blir "tillräckligt" sjuk. Jag tycker man skall ha rätten att säga nej till sådana saker som sprutas in i ens kropp.
Tack för dina lyckönskningar! Du får följa med på mina fortsatta "irrfärder" ;) här på bloggen.
Kram!

Anne-Marie said...

Marina: Att följa intuitionen är att både tänka igenom saker och ting och att våga hoppa. Jag har följt intuitionen sedan jag var 25 men det här är nog det största hoppet jag kommer att ha gjort hittills.

FREEDOMtravel said...

Du gör helt rätt i att följa ditt hjärta och magkänsla! Så fattar man de bästa besluten tycker jag. De beslut jag fattat på det sättet är de jag varit mest nöjd med! Vart bär det av nu?

Anne-Marie said...

Anna: Jag tror att samhället som vi ser idag och som är välbekant inte kommer att finnas kvar särskilt länge till. Det finns alldeles för många signaler som visar på annat.
Jag håller helt med dig om "off the grid"-levande. Problemet i USA är att man nu ofta helt enkelt avhyser, med polisinsatser, människor från deras egendomar om de lever "off the grid". USA har blivit väldigt mycket av en polisstat. Har läst om flera fall där människor inte fått lov att bo kvar där de haft bostäder utan vanlig elektricitet.

Anne-Marie said...

Helena: Roligt att du också hör till "magkänsle-gruppen" ;). Absolut att de besluten i längden blir bättre. Det kan bli litet kaotiskt ett tag men i slutändan blir det oftast riktigt bra.
Jag föredrar att vara litet försiktig med att skriva om alla planer redan nu. Det känns att det är bäst så (du vet den där magkänslan ;)). Du får hänga med om du har lust. :)

Annica said...

Angående det att följa sitt inre så kom jag att tänka på detta citat. Det säger en del av vad det handlar om.

"Hjärtat har motiv som förståndet inte känner."

Anne-Marie said...

Annica: Men vilket bra citat! Tack för det. Det sammanfattar verkligen det jag har "jobbat med" sedan jag var runt 25. Logiken och förståndet har sina fördelar men hjärtat har helt klart andra "regler" som gäller. Kram!

Annica said...

Tror det är Blaise Pascal som sagt de kloka orden. :)

Min plats i solen said...

Jag tror att när känslan av att det är dags att gå vidare, dags för förändring, dyker upp allt oftare, ja då är det dags att lyssna till den inre rösten. Att hitta det där vardagsmodet och våga ta steget in i det okända. Våga tro på att det bästa fortfarande väntar. Och det gör det kära Anne-Marie. Jag förstår av dina ord att detta är något som du har funderat länge och väl på. Att du är redo att gå vidare. Mot nya äventyr. Spännande och skrämmande på en och samma gång. Precis som livet. Lycka till vännen och jag är helt övertygad om att det kommer att bli bra. Riktigt bra.

Ta hand om dig.♥

Kram Lotta

Anne-Marie said...

Annica: Känner inte riktigt till Blaise Pascal tyvärr. Bra sagt i alla fall. :)

Anne-Marie said...

Lotta: Du har väl också den där kopplingen till den inre rösten vad jag förstått och kan relatera till sådana här situationer. Det som känns mest läskigt är nog att hoppa ut i det okända utan att ha någon naturlig landningsplats egentligen alls. När min mamma gick bort försvann min sista plats som jag annars hade tidigare i Sverige. Jag har funderat på detta egentligen sedan min mamma gick bort. Det var 2 år sedan den 20 juli i år som hon dog. Tack för dina fina ord och lyckönskningar! Ha det gott!
Kram!

Maria said...

Å, det är stora nyheter. Har du någon aning om vart du skulle vilja flytta? Många kramar till dig.

Anne-Marie said...

Maria: Jag hade för mig att jag nämnt något om detta för dig men jag kanske minns fel. Skriver snart litet privat till dig. :)
Stor kram!

Pettas said...

Du gör förstås helt rätt att följa din inre känsla.
Du kan ju dessutom göra det utan att behöva tänka på andra i din närvaro. En skön frihet som möjliggör ditt beslut.
Jag önskar all lycka på vägen, vilken den än blir!
Kramar!

Anne-Marie said...

Karin: Det är mycket utmanande att ta ett hopp och många rädslor kommer upp. En del har hänt sedan jag skrev det här inlägget, men jag är litet försiktig med hur mycket jag skriver om.
Det är både på gott och ont att inte behöva ta hänsyn till andra. På ett sätt vore det litet enklare kanske om jag var mer beroende av andra men nu är det inte så. Möjligheterna vore färre då.
Tack snälla du! Kramar!