An emotional roller coaster

Tack för alla krya-på-dig-hälsningar på det förra inlägget. Jag är på “g" nu igen. :)

Av någon anledning passar en engelsk rubrik på det här inlägget. Jag har varit en dålig bloggerska på sista tiden men förkylningen gjorde att jag egentligen bara orkade gå till jobbet och sedan hade jag inte mycket energi kvar på kvällarna. Fortfarande är jag inte helt bra men i stort sett återställd.

Den gångna veckan hade jag min intervju för mitt eget jobb och det jag har jobbat med under en längre tid. Bakvänt, olustigt och konstigt tycker jag är ord som beskriver bra hur detta har känts. Byråkratin inom statliga skolor i Kalifornien är massiv. Allt rör sig i snigelfart och allt som är logiskt tycks man inte bry sig om.

Jag hade min intervju på onsdagen på morgonen och jag hade förberett mig så gott jag kunde genom att gå igenom vad jag gör och skriva ner svar för att kunna “repetera" litet för mig själv. Självklart vet jag vad jag gör ;) men under en jobbintervju är man ofta inte sig själv och då underlättar det att ha litet inövade svar.

Vid jobbintervjuer har skolan alltid en intervjukommitté som har träffats ett par gånger innan den första intervjun och gått igenom ansökningarna och även skrivit ihop en lista med frågor som alla som intervjuas får svara på. Det är alltså inte en naturlig dialog utan frågorna ställs och sedan får den sökande svara medan de i kommittén lyssnar. Det ställs alltså inte frågor som kan leda till mer ingående svar och det var därför jag ville vara förberedd så gott jag kunde. Det känns nästan som ett försvarstal man får hålla och jag försökte ha svar som gjorde att jag kunde “sälja mig" på bästa sätt - trots att jag redan gör och har gjort jobbet. Sjukt det hela.

Man får se frågorna en stund innan intervjun och numera är man tillåten att skriva ner litet svar och ta med sig dessa till intervjun. Det fick man inte när jag var på intervju för ca 10 år sedan. Alltid något positivt.
Det var en grupp om fyra personer som intervjuade mig, bland annat min chef som är VP of Instruction. Jag var litet nervös men tyckte att jag klarade av intervjun rätt bra och jag visste att det var ytterligare ett par personer som skulle intervjuas. Anledningen till att jag visste det var att en av intervjuerna var en Skype-intervju och då blir vår avdelning inblandad. Min kollega såg till att den intervjun fungerade.

I intervjubekräftelsen stod det att om man blev utvald till en andra intervju (det räcker alltså inte med en intervju utan det brukar alltid vara två för de som gått vidare) skulle man få veta detta samma dag som den första intervjun. Jag hörde inte ett ljud från personalavdelningen och jag trodde i stort sett att de hade valt någon annan för den andra intervjun. Jag var inte alls säker på att få jobbet och det var helt medvetet jag hade valt att inte ha några föreställningar om att jobbet var “vikt" för mig.

Onsdag kväll kändes inte särskilt rolig och jag började fundera på vad jag skulle göra om jag faktiskt inte gått vidare. Visst, jag har sagt länge att jag vill bort från Weed men på grund av den långdragna axelskadan kunde jag inte göra den efterforskning jag behövde göra under ca 6 månader förra året. Om jag nu blev tvungen att sluta skulle det bli väldigt dramatiskt att bara gå därifrån utan att egentligen ha andra planer som jag visste skulle fungera.

På torsdagsmorgonen skrev jag faktiskt till den kvinnan inom personalavdelningen som har hand om jobbsökanden och deras ansökningar och bara frågade om bekräftelser redan gått ut och att jag inte hade hört något. Efter ca 1 timme ringde hon mig och sade “Can you come in tomorrow to NM’s office and then she’ll offer you the job." !?!?! Jag var som åtta frågetecken och sade att jag inte riktigt förstod eftersom jag inte fått kallelse till en andra intervju. Svaret var att de hade “waived my interview", det vill säga jag behövde inte gå igenom den.

Tala om “emotional roller coaster!" Jag har nu skrivit under jobberbjudandet så nu får jag litet mera tid och möjlighet att se vad jag vill göra framöver. Ja, jag blir kvar i Weed ett tag till men jag hoppas att jag nu skall vara i form att kunna undersöka olika möjligheter och samtidigt ha en inkomst. Och jag behöver faktiskt ha en inkomst eftersom jag bor själv och hade en relativt låg inkomst stora delar av förra året. Plus att det sexsiffriga beloppet (i svenska kronor) som jag fick betala 2015 till IRS fortfarande har kvarlämnat ett rätt stort “hål" i mina besparingar.

Idag var jag hembjuden till min före detta chef på lunch (hon och hennes familj bor på gångavstånd från mig) och det var väldigt trevligt att få en liten gratulationslunch. Hon är en av mina referenser så självklart ville jag berätta för henne vad som hade hänt.

Jag känner mig rätt slut efter förkylningen och sedan denna känslomässiga anspänning med mitt jobb men kan nu slappna av litet mer i alla fall. Egentligen har jag levt med en osäkerhet sedan jag kom tillbaka från Sverige i december 2015. Nu är jag såpass bra i axeln att jag bör kunna jobba vidare med efterforskning för både USA och Sverige.

Samtidigt som allt detta har pågått har jag gått igenom ytterligare en deklaration där jag fick vara den som korrigerade fel visavi H&R Block. Dåligt, dåligt, dåligt är allt jag kan säga. Och den där förbaskade blanketten från IRS har ännu inte kommit. Jag skall skriva ett inlägg om den processen snart och nu kommer jag att bli “mean Anne-Marie" visavi dem. Jag var rätt så “besvärlig" för en vecka sedan när jag ringde till IRS för att stöta på (jag har ringt många samtal till dem de senaste veckorna) men nu blir det hårda tag. Rent kriminellt som de håller på denna myndighet som egentligen borde läggas ner och göras om.

Förra helgen ställde vi om till sommartid i USA (förutom Arizona och Hawaii) så nu har vi mörka morgnar och ljusa kvällar. Alldeles för tidigt tycker jag men ingen bryr sig väl om vad jag tycker. ;)