Är Alfons Åberg farlig?

Ibland undrar jag hur vi som är litet äldre faktiskt överlevde vår barndom och klarar oss rätt bra i livet. För någon månad sedan anmälde en förälder en förskola i Malmö då barnet fått mardrömmar efter att ha sett en film med Alfons Åberg. Tydligen har den här Alfonsfilmen visats under 25 år på bio och kanske en miljon barn sett filmen. Vet vi hur skadade dessa barn har blivit av filmen? Och vi som var barn på 50- 60- och 70-talen eller ännu tidigare hur klarade vi oss när vi tittade på barnfilmer som säkert var "skadliga"?

Jag är sarkastisk vilket jag hoppas framgår men ibland undrar jag hur mycket man kan skydda barn från olika upplevelser. Om man inte får vara med om både positiva och negativa upplevelser blir det litet som en "skyddad verkstad". Att "curla" barn finns både i USA och i Sverige, det vill säga föräldrarna vill ge sina barn så få negativa upplevelser som möjligt. Självklart vill man att ens barn skall ha en bra och trevlig uppväxt men livet består av både det som är roligt och mindre roligt.

Allt var inte bättre förr utan mycket har blivit bättre under årens lopp men det känns nästan som om man vill ta bort den delen av tillvaron och livet (kanske både för barn och vuxna) som kan innebära besvikelser, sorg och att det faktiskt är okej att inte alltid må bra. Vi växer som människor genom att få ta del av känslornas hela spektrum. Det kan jag intyga till 100% efter de senaste 19 åren som har varit en berg- och dalbana minst sagt.
Alfons Åberg är bara ett symptom på något större och det är intressant att fundera över sådana här saker tycker jag.

Jag var för gammal för att titta på Alfons men jag tittade på andra program. Minns ni de här i mitt tycke roliga och trevliga programmen?

Från A till Ö med Birgitta Andersson, Bert-Åke Varg och Inga Gill.



Fablernas Värld som innehöll sedelärande historier.



Anita och Televinken med tant Anita. :) Jag tittade inte på det här programmet 1978 men det fanns knappt några klipp hos YouTube.



Pellepennan och Suddagamman. Det här är 60-tal. En ritsaga av Gunnel Linde som handlade om Pellepennan som ritade och Suddagumman som suddade.



Pippi Långstrump var min absoluta favorit. Inger Nilsson - som spelade Pippi - är nästan jämngammal med mig och jag identifierade mig med Pippi. Hade till och med en Pippiperuk. ;) Numera har man skrivit om vissa ord i Pippiböckerna som inte anses vara passande.



Bamse världens starkaste björn som äter dunderhonung och har kompisarna Lille Skutt och Skalman. Tydligen lever Bamse vidare i allra högsta grad.



Ett program som jag aldrig tittade på eftersom jag var litet för gammal då var "Vilse i Pannkakan". Det här programmet verkar vara något av det mest surrealistiska som har sänts och barn lär ha blivit skrämda. Staffan Westerberg som var vilse i pannkakan har fått epitetet "Mannen som förstörde en hel generation".

För att listan inte skall bli alltför lång vill jag bara nämna några ytterligare klassiker: Beppes Godnattstund med Beppe Wolgers iförd nattmössa i en stor säng med dockor, Fem Myror är fler än Fyra Elefanter (en riktig klassiker), Humle och Dumle som var ett av SvTs första barnprogram där två skafferitroll hade huvudrollerna, Drutten och Gena som var med i Sveriges Magasin.

Vill bara avsluta med en av de absolut bästa TV-serier för barn och ungdoms som sänts - Kråkguldet.