"I love you"
Något jag undrat över sedan jag kom hit till USA är varför man i stort sett alltid, när man pratat i telefon med till exempel sin man, fru, flickvän, pojkvän osv, säger "I love you" innan man lägger på luren.
När jag först lärde känna Michael pratade vi i telefon mellan mina besök här i USA och efter varje samtal sade vi alltid "I love you" som avslutning. Men det är inte bara om man är ifrån varandra under en längre tid som den här frasen kommer med utan det kan även vara efter ett kort samtal på jobbet med sin käresta. Och nästan alltid säger man "I love you" som avslutning.
Är det en liknande fras kanske som "Hi, how are you?" som hörs i affärer? Man säger den av gammal vana. Eftersom jag inte är amerikan har jag nog tyvärr inget bra svar men jag tycker det är en intressant del av det amerikanska samhället. Jag kan inte tänka mig att man i Sverige säger "jag älskar dig" efter varenda samtal man har med sin man eller fru. Själva frasen "jag älskar dig" låter mycket mera högtidlig tycker jag än "I love you". Kanske för att engelska inte är mitt modersmål?
Kanske det är litet samma sak som med ordet "hon" (kort för "honey") som många säger till varandra i alla möjliga sammanhang här i USA. Massor med människor har sagt det till mig i affärer och ute i samhället. Det är inget konstigt med det utan en del av det amerikanska sättet att prata. I början reagerade jag nog litet men nu tänker jag inte så mycket på det. Har dock svårt att tänka mig att en svensk skulle säga samma sak till en restauranggäst eller en person i matkassan. ;) Det hör liksom inte till det svenska kynnet. Vi svenskar är litet mer återhållsamma med så "stora" ord.
Nästa vecka lär det bli mycket av "I love you" och alla kan fira sina "honeys" på Alla Hjärtans Dag. :) 
Bilden från examiner.com
30 comments:
jag haller helt med, men tycker att det ar bra att fa anvanda I love you ofta. Men pa svenska blir det ju sallan jag alskar dig...
Hon ar ju mycket vanligt har i soder. Speciellt om man kommer lite utanfor "storstaden"
Och i England blir man kallad för luv.
Jag reagerar också när man säger "love you" vänner emellan, jag skulle knappast sluta ett mejl ens till min bästa tjejkompis med jag älskar dig.
Svenskar slutar nog hellre samtalet med puss och kram - vilket jag också hör tjejkompisar säga till varandra här.
Margaretha
I think we (Americans) end phone conversations with loved ones with "I love you" is a little superstitious, actually. What if the person dies before you talk to them? Don't you want the last thing you say to them to be "I love you"? Kind of morbid, now that I think about it!
Jag/vi (min man) säger aldrig "I love you" efter telefonsamtal, jag tycker det är sååå larvigt.
Har en kompis (svensk) som pratar med sin man i telefon MINST 5 ggr om dagen, och varje gång MÅSTE hon säga ILY - en gång ringde hon upp igen efter att de lagt på för hon glömde! Skämtar du frågade jag henne, och hon sa att tänk om nåt hände och jag inte hade sagt ILY. Come on!!!
Det kanske kan antas att jag inte är väldigt romantisk av mig, men det har inget med det att göra, jag tycker bara det är fjanteri att säga ILY sjuttioelva gånger om dagen.
Vi (jag) kör med "ok, be good" när jag avslutar samtal med min man. Och vad gäller telefonerande oss emellan, så sker det VÄLDIGT sällan, det blir mer e-mail, och sms. När jag t.ex var i Sverige över Jul och Nyår, så pratades vi inte vid en enda gång. En kompis var helt förfärad. Big deal! Vi mailade nästan varje dag, och ibland behöver man ju "semester" från varandra. ;oP
Jag tycker också att detta är ett intressant fenomen. När jag bodde i mississippi sa de flesta love you, bye när de avslutade telefonsamtal, jag uppfattade det lite som "ha det bra,hej" typ.
jag säger "älskar dig puss" ibland i telefon när det är något speciellt tillfälle, det kan vara en födelsedag, när nån e lite deppig eller ska göra något "stort" t.ex. en arbetsintervju.
Just detta tycker jag är en av de finaste sakerna med USA och Amerikanerna. Idag tycker jag det känns sorgligt att vi inte i Sverige kan säga till varandra 'Jag älskar dig' på det normala sättet som man gör i USA. Jag tror aldrig att vi sa det till varandra i min familj i Sverige. Här är USA en föregångsland.
Jag tror det är lite olika hos olika amerikaner men visst rent generellt används stora känslouttryck mer vardagligt här än i Sverige. Mycket här är marvellous och fantastic när samma saker i Sverige är bra eller även jättebra. Me kanske inte så ofta fantastiskt...?
Jag tror det är kulturellt och helt enkelt ett annat sätt att använda språket. Jag tycker kasnke att om man säger "I love you" ALLTFÖR ofta så urvattnas orden. Det blir bara en tom fras. Jag skulle därför aldrig vilja använda just det uttrycket varje gång jag ringer min man. Däremot kan jag till viss del hålla med Lars ovan att vi svenskar istället är FÖR snåla med beröm och komplimanger och framförallt att visa vår uppskattning till vår omgivning. Jag säger "Jag älskar dig" ofta ofta ofta till min dotter, och ganska ofta till min man. DET känns rätt och inte slentrian. Men jag tror att jag fortfarande är lite dålig på att säga till vänner och annan familj hur mycket de betyder för mig på ett mer vardagligt och "naturligt" vis. Det blir istället lätt så att det blir lite "uppstyltat" om man vill säga det.
En mellanväg känns rätt för mig. Inte lika slentrianmässigt som här i USA men mer vardagsmässigt och ofta än vad som är brukligt i Sverige. :-)
Sam: Jag menade inte att det var något fel på att säga "I love you". Men jag undrar litet vad anledningen är. Kanske som Antropologa och Mimmi berättade - att man känner att det kanske är sista gången man kan säga "I love you" till någon man tycker om.
"Hon" reagerade jag över i början men nu är det bara en del av att leva här. Jag skulle nog själv aldrig säga det dock.
Margaretha: Det är riktigt att engelsmännen säger "luv". Minns att jag sett flera engelska serier där de sagt just detta. Puss och kram kanske är ett uttryck man använder i Sverige. Det har nog kommit mera sedan jag flyttade därifrån. Minns inte att folk sade det direkt när jag bodde där. Det är intressant att fundera på att det svenska språket har fortsatt att förändras sedan 1997 när jag lämnade Sverige. Mitt språk är alltså 14 år gammalt egentligen. Hela min Sverige-bild är 14 år gammal. Hmmm.
Antropologa: Welcome! Nice to see you here. That might be an explanation. But why would Americans believe that the other person might die? Interesting to think about. Don't know if Swedes are that superstitious.
Mimmi: Din man har kanske blivit svensk-anpassad? :) Kan nog hålla med dig om att ringa upp bara för att säga ILY verkar litet överdrivet. Jag tror också att det är bra att ha "semester" från varandra ibland. Numera kan man ju ha kontakt på så många olika sätt. När Michael och jag lärde känna varandra skrev vi brev! och pratade i telefon.
Sparkling: Det kanske är något motsvarande som "ha det bra". Ibland när jag hör folk säga ILY känns det litet som en automatisk fras och kanske inget jättestort. Självklart menar man det ibland men jag tror att det ofta kan vara en avslutningsfras.
Lars: Amerikaner är helt klart mer öppna och bjuder mer på sig själva än vad vi svenskar gör. Själva atmosfären i USA känns mer hjärtlig på många sätt. Vet inte om jag hörde "Jag älskar dig" särskilt mycket när jag bodde i Sverige.
Saltis: Jag tror att amerikaner överhuvudtaget är mer uttrycksfulla än vad vi svenskar är. Ställ en amerikan och en norrbottning bredvid varandra. ;) Skämt åsido - det känns som om amerikaner har litet lättare för att uttrycka sig och uttrycka känslor. Sedan kan givetvis uttryck bli slentrian och ibland känns det som om I love you sägs på det sättet - att det hör till på något sätt men att man kanske inte menar så mycket med det. Läste ditt inlägg om E's språkutveckling och hur hon uttryckte sin kärlek till dig. Härligt! Kram!
När man använder superlativen hela tiden kommer ju något att fattas när man verkligen behöver dem!
Håller med saltis - Sverige behöver mer beröm och USA kunde nog sila "älsklingarna" en del enligt min åsikt.
Att vara svenska och höra hela tiden, I love you. Det blir bara konstigt... Min make är amerikan, han säger det ofta, ofta. Dock tycker han själv inte att det är något konstigt med det!
Jag håller med er om att vi svenskar skulle gärna få ge varandra mer beröm och säga vänliga och varma saker till varandra, lite mer ofta.
Ja, en gyllene medelväg kanske? Jag tycker också det är FINT att man är så öppen om att säga I love you här. Inte för att jag går och slänger det omkring mig, men till min dotter säger jag det jämt. På svenska då...
Till Peter också ,men kanske borde jag säga det oftare? Peter avslutar alltid samtalen till sina fldra med i love you. DET tycker jag är fint.
Tycker övh att man är SÅ BRA på att ge komplimanger här! GILLAR!! Ett fint drag.
I sverige sitter jag älskar dig alldeles för långt inne...Jag kan knappt säga det till mina fldrar.
Ganska knäppt. helt sjukt faktiskt..
Lite mer uppluckring borde det vara. De tre små orden är alltför laddade hemma!
KRAMAR!!
Jag tror att det ligger i språket - love you, är så enkelt att säga. Jag älskar dig är tyngre, har inte samma flyt. Mor och jag säger ofta I love you, när vi talar med varandra, men talar vi svenska blir det inte alls lika ofta.
Engelskan har nog fler standarduttryck som är enkla att ta' till, kondoleanser till exempel, som inte är fullt så stelbenta som de svenska.
Men som Olgakatt så riktigt påpekar kan det bli svårt att få språket att räcka till om vi hela tiden brer på. Då gäller det att slå det tidigare rekordet, älskar dig härifrån och till månen, älskar dig, älskar dig, äls....
Det är ju trots allt i handling vi visar bäst vad vi känner.
M
Ibland tror jag att om man säger någonting bara för att säga det, så tappar det den verkliga innebörden. Nu menar jag inte att det är så i alla sammanhang men att det lätt blir en fras/trend om man använder det rent slentrianmässigt. Lagom är sällan hemma; för mycket superlativ gör att man funderar på äktheten.
Karin
Jag tycker definitivt inte att svenskar ska börja säga J.Ä.D. ofta, för det har en vitt skild betydelse från I.L.U. eftersom det används för trivialt. Möjligen skulle vi kunna säga det på engelska i mer triviala sammanhang, för det har jag hört ibland. Men när det kommer till det svenska uttrycket är jag grymt konservativ.
Olgakatt: Helt klart att amrisarna är mycket bättre på det där med att berömma. I Sverige får ju ingen vara bättre än någon annan så där blir det väl svårare med beröm. Håller helt med dig att om man använder superlativer för mycket blir de utvattnade.
Katarina: Det verkar som om alla är rätt eniga om att svenskar skulle må bra av mer beröm. Jag tyckte det var litet ovant i början det där med I love you men jag vande mig rätt snabbt.
Annika: Gyllene medelväg är nog det allra bästa. Det får inte bli slentrian tycker jag när man säger en sådan sak som att man älskar någon och samtidigt skulle nog vi svenskar kunna säga det mycket mer. Beröm tror jag sitter hårt inne för många i Sverige pga den "svenska, kungliga avundsjukan" och Jantelagen. KRAM!
Margaretha: Det där med själva språket tror jag kan ha en hel del med det här att göra faktiskt. Svenskan har inte samma flyt som engelskan. Som jag nog skrivit om tidigare i inlägg och/eller kommentarer känner jag mig annorlunda när jag pratar engelska än när jag pratar svenska. Det är svårt att förklara i ord men jag tycker nog att jag ibland har lättare för att uttrycka mig på vissa sätt på engelska jämfört med på svenska trots att jag fortfarande kan många fler ord på svenska. Så sant att det är i handling man egentligen visar vad som är det man känner.
Karin: Instämmer helt med det du säger. När folk här i USA säger "How are you?" svarar man ofast slentrianmässigt "Fine" trots att man kanske inte alls mår bra. Just det känns inte alls äkta tycker jag. I Love you verkar ibland litet grand på samma sätt. Kram!
El Sueco: Jag tror att det svenska språket helt enkelt har en annan sorts känsla generellt. Man kan använda vissa uttryck på engelska (i USA) och de skulle bli helt fel i Sverige. Språk har så olika innehåll och används på så olika sätt. Det skulle kunna bli ett helt inlägg bara om det. :)
jag håller med om att det har med språket att göra. mina tvåspråkiga barn och barnbarn säger aldrig jag älskar dig, men säger ofta i love you.
men jag tror som många har sagt, att det ofta är ett tomt uttryck, det hör liksom till att man ska säga det, precis som du säger att man frågar hur folk mår...
du har skrivit om avundsjuka förr och det har em också, och jag tror inte att man är mer avundjsuk i sverige än i något annat land. man visar det på olika sätt, men annars är det nog en egenskap som finns i alla länder.
Vi är nog mer sparsamma med såna ord i Sverige, men jag tror också att det skiljer från familj till familj. Precis som användande av hårda ord skiljer. Själv är jag ganska försiktig, starka ord betyder mycket och jag skulle inte använda dem i onödan. Men i en del andra familjer verkar man vara mer frikostig, och det betyder inte lika mycket om man blir arg till exempel...
I have thought a bit about the I love you/alska dig thing recently - since I've noticed how few children's songs there are in Swedish about 'jag alska dig' and how I've never heard my Swedish family say those words to each other - ever.
Sometimes it makes me a little sad, but they sure do manage to show they love each other lots, and that is more important.
As for hon - I certainly don't miss that - The Swede and I sometimes call each other 'bebis' in Swedish, mocking the English habit of calling a grown loved one 'baby' - we get funny looks for that one!
Debbie: Det ligger nog mycket i att svenskan och engelskan skiljer sig mycket ifråga om hur man uttrycker sig och vad som "låter bra". Jag tror också att avundsjuka finns överallt men jag har fått känslan av att man i USA har lättare för att ge beröm och komplimanger och mena det man säger. Man kan bjuda på sig själv mer än vad man kan i Sverige. Mitt minne av hur det var i Sverige är att man "håller hårt" med beröm osv. Kanske beror på vilka upplevelser man haft och vilka människor man haft runt omkring sig.
Freedomtravel: Så sant. Jag tror dock överlag att svenskar, precis som du, inte säger "stora ord" så ofta utan man är litet mer återhållsam.
Surviving Sweden: How interesting that you have not found many Swedish children's song with those words. I had not even thought about that. Of course the actual action is really important as well. But sometimes I think that words also are really good to hear. Funny calling each other "bebis". ;)
Jag tror att vi hakar upp oss för mycket på bara orden. Vi har helt enkelt olika sätt att uttrycka oss på, jag bodde många år i Sverige och hörde kanske inte jag älskar dig så ofta, men jag såg det i handling precis lika ofta som i Staterna. Dessutom upplever jag jag älskar dig som ett starkare än I love you. Den sortens uttryck, använder man mer privat i Sverige. Jag tycker bara att det är skönt så länge svenskarna inte apar efter ännu ett tomt uttryck från engelskan.
Och vad beträffar avundsjukan håller jag med debbie och em, min erfarenhet är dessutom att de som själva är bra på att dela ut beröm får det tillbaka. Kanske är det därför det finns de som inte tycker att svenskarna är snåla på beröm.
Q
Q: Viss är jag älskar dig starkare än I love you. Det håller jag helt med om. Nej, svenskarna har redan så många engelska uttryck att det räcker till. Intressant det där med avundsjukan. Jag måste ha haft andra erfarenheter i Sverige.
Why do Americans think their loved ones might die at any moment? I guess fatalism?
It's not that we think they really will, but we know that they might! It's a dangerous world! The US so long was untamed country, so uncertain, and of course the overarching ethos of the country is that anything can happen--and that includes good or bad.
That's my guess, anyway!
Good luck at your interview!
När man säger det på telefon är det nog mer som svenskans "puss och kram" eller bara "kram". Mitt amerikanska ex sa "I love you" till mig innan han kunde säga att han var "IN love with me". Svenskans "jag älskar dig" känns mycket starkare än engelskans "I love you". Fast i slutändan tror jag det handlar om tonfallet när man säger det. Engelskan kan också vara starkt.
Anna: "Jag älskar dig" låter starkare på något sätt än "I love you". "Puss och kram" eller "kram" måste ha kommit efter det att jag flyttade därifrån - jag minns inte att folk sade det när jag bodde där. Intressant med ditt ex och hur han pratade om "love".
Jag säger bara kram eller puss och kram på telefon med några vänner, oftast blir det bara hej då, även med mina föräldrar. Men Peters familj säger puss men så kindpussas det i has familj också.
Post a Comment