Uttrycka sig på engelska och svenska

Redan när jag bodde i Sverige använde jag mig av engelska på mitt jobb varje dag. Då var det mer affärsengelska och inte så mycket vardaglig engelska. När jag kom till USA så kastades jag in i att prata engelska (eller snarare amerikanska) varje dag, 24 timmar om dygnet eftersom min man (då pojkvän ) är amerikan. Han försökte lära sig litet svenska men tyckte det var svårt så det har blivit att vi bara pratar engelska.

När man kommer som vuxen till ett annat land har man sitt modersmål i ryggmärgen. Man har ett stort ordförråd och kan ofta använda litet "svårare" ord. Jag upplevde i början att jag använde samma sorts ord hela tiden och att jag inte riktigt kunde uttrycka vad jag egentligen ville. Att få fram djupa känslor och olika nyanser av känslor är mycket svårare på ett annat språk.
Man blir litet som en halv person när man bara får fram en del av allt som finns inombords.

Idag pratar jag mer obehindrat men fortfarande har jag inte samma ordförråd på engelska som på svenska. Under ca 20 år översatte min pappa och jag böcker från engelska till svenska som vi sedan publicerade. Det vi snabbt upptäckte var att det engelska språket har så otroligt många fler ord än vad det svenska har. Det kan finnas 20 ord på engelska för ungefär samma sak medan det på svenska kanske bara finnas tre eller fyra ord. Engelskan går också att "leka med" på ett helt annat sätt än svenskan. Man kan göra nya ord och det kan fortfarande låta som ett riktigt ord.
Min man introducerade mig till "pooh-världen". Han (och kanske andra) lägger till pooh på slutet av ord ibland och får då nya, rätt lustiga ord. Jag har själv tagit till mig pooh och tycker det är rätt kul. Det skulle man aldrig kunna göra på svenska. Svenskan känns litet mer allvarlig än engelskan. Kanske en återspegling av hur vi svenskar kan vara.
Intressant det där med språk och hur de formar oss.