Saturday, March 18, 2017

An emotional roller coaster

Tack för alla krya-på-dig-hälsningar på det förra inlägget. Jag är på “g" nu igen. :)

Av någon anledning passar en engelsk rubrik på det här inlägget. Jag har varit en dålig bloggerska på sista tiden men förkylningen gjorde att jag egentligen bara orkade gå till jobbet och sedan hade jag inte mycket energi kvar på kvällarna. Fortfarande är jag inte helt bra men i stort sett återställd.

Den gångna veckan hade jag min intervju för mitt eget jobb och det jag har jobbat med under en längre tid. Bakvänt, olustigt och konstigt tycker jag är ord som beskriver bra hur detta har känts. Byråkratin inom statliga skolor i Kalifornien är massiv. Allt rör sig i snigelfart och allt som är logiskt tycks man inte bry sig om.

Jag hade min intervju på onsdagen på morgonen och jag hade förberett mig så gott jag kunde genom att gå igenom vad jag gör och skriva ner svar för att kunna “repetera" litet för mig själv. Självklart vet jag vad jag gör ;) men under en jobbintervju är man ofta inte sig själv och då underlättar det att ha litet inövade svar.

Vid jobbintervjuer har skolan alltid en intervjukommitté som har träffats ett par gånger innan den första intervjun och gått igenom ansökningarna och även skrivit ihop en lista med frågor som alla som intervjuas får svara på. Det är alltså inte en naturlig dialog utan frågorna ställs och sedan får den sökande svara medan de i kommittén lyssnar. Det ställs alltså inte frågor som kan leda till mer ingående svar och det var därför jag ville vara förberedd så gott jag kunde. Det känns nästan som ett försvarstal man får hålla och jag försökte ha svar som gjorde att jag kunde “sälja mig" på bästa sätt - trots att jag redan gör och har gjort jobbet. Sjukt det hela.

Man får se frågorna en stund innan intervjun och numera är man tillåten att skriva ner litet svar och ta med sig dessa till intervjun. Det fick man inte när jag var på intervju för ca 10 år sedan. Alltid något positivt.
Det var en grupp om fyra personer som intervjuade mig, bland annat min chef som är VP of Instruction. Jag var litet nervös men tyckte att jag klarade av intervjun rätt bra och jag visste att det var ytterligare ett par personer som skulle intervjuas. Anledningen till att jag visste det var att en av intervjuerna var en Skype-intervju och då blir vår avdelning inblandad. Min kollega såg till att den intervjun fungerade.

I intervjubekräftelsen stod det att om man blev utvald till en andra intervju (det räcker alltså inte med en intervju utan det brukar alltid vara två för de som gått vidare) skulle man få veta detta samma dag som den första intervjun. Jag hörde inte ett ljud från personalavdelningen och jag trodde i stort sett att de hade valt någon annan för den andra intervjun. Jag var inte alls säker på att få jobbet och det var helt medvetet jag hade valt att inte ha några föreställningar om att jobbet var “vikt" för mig.

Onsdag kväll kändes inte särskilt rolig och jag började fundera på vad jag skulle göra om jag faktiskt inte gått vidare. Visst, jag har sagt länge att jag vill bort från Weed men på grund av den långdragna axelskadan kunde jag inte göra den efterforskning jag behövde göra under ca 6 månader förra året. Om jag nu blev tvungen att sluta skulle det bli väldigt dramatiskt att bara gå därifrån utan att egentligen ha andra planer som jag visste skulle fungera.

På torsdagsmorgonen skrev jag faktiskt till den kvinnan inom personalavdelningen som har hand om jobbsökanden och deras ansökningar och bara frågade om bekräftelser redan gått ut och att jag inte hade hört något. Efter ca 1 timme ringde hon mig och sade “Can you come in tomorrow to NM’s office and then she’ll offer you the job." !?!?! Jag var som åtta frågetecken och sade att jag inte riktigt förstod eftersom jag inte fått kallelse till en andra intervju. Svaret var att de hade “waived my interview", det vill säga jag behövde inte gå igenom den.

Tala om “emotional roller coaster!" Jag har nu skrivit under jobberbjudandet så nu får jag litet mera tid och möjlighet att se vad jag vill göra framöver. Ja, jag blir kvar i Weed ett tag till men jag hoppas att jag nu skall vara i form att kunna undersöka olika möjligheter och samtidigt ha en inkomst. Och jag behöver faktiskt ha en inkomst eftersom jag bor själv och hade en relativt låg inkomst stora delar av förra året. Plus att det sexsiffriga beloppet (i svenska kronor) som jag fick betala 2015 till IRS fortfarande har kvarlämnat ett rätt stort “hål" i mina besparingar.

Idag var jag hembjuden till min före detta chef på lunch (hon och hennes familj bor på gångavstånd från mig) och det var väldigt trevligt att få en liten gratulationslunch. Hon är en av mina referenser så självklart ville jag berätta för henne vad som hade hänt.

Jag känner mig rätt slut efter förkylningen och sedan denna känslomässiga anspänning med mitt jobb men kan nu slappna av litet mer i alla fall. Egentligen har jag levt med en osäkerhet sedan jag kom tillbaka från Sverige i december 2015. Nu är jag såpass bra i axeln att jag bör kunna jobba vidare med efterforskning för både USA och Sverige.

Samtidigt som allt detta har pågått har jag gått igenom ytterligare en deklaration där jag fick vara den som korrigerade fel visavi H&R Block. Dåligt, dåligt, dåligt är allt jag kan säga. Och den där förbaskade blanketten från IRS har ännu inte kommit. Jag skall skriva ett inlägg om den processen snart och nu kommer jag att bli “mean Anne-Marie" visavi dem. Jag var rätt så “besvärlig" för en vecka sedan när jag ringde till IRS för att stöta på (jag har ringt många samtal till dem de senaste veckorna) men nu blir det hårda tag. Rent kriminellt som de håller på denna myndighet som egentligen borde läggas ner och göras om.

Förra helgen ställde vi om till sommartid i USA (förutom Arizona och Hawaii) så nu har vi mörka morgnar och ljusa kvällar. Alldeles för tidigt tycker jag men ingen bryr sig väl om vad jag tycker. ;)

26 comments:

Pettas said...

Vilken märklig byråkrati och så ångestfullt det måste kännas, även om du fick jobberbjudande. Jag förstår att du känner dig emotionellt rätt slut, det är ju verkligen en anspänning.

Skönt att du inte är förkyld längre eller rejält på väg tillbaka.

Önskar dig all lycka Anne-Marie!

My kids' Mom said...

Grattis Anne-Marie!

Vilken bra upplösning på all oro, väntan och spänningar. Men vilken process!
Jag tycker även att det faktiskt var lite nonchalant att inte berätta samma dag som de lovade, men de kanske hade fullt upp med att meddela de som inte blev valda :-)

Vad trevligt med lunch hemma hos föredetta chefen.

Ha en skön söndag!

Kram, Anneli

Gunnel said...

Stort Grattis! Det måste ha varit en pärs med att både vara sjuk och ha denna oro. Hoppas du får det lite lugnare nu. Kram

Annika said...

Skönt att du fick behålla jobbet ett tag till! Jävligt tråkigt att de var tvungna att harva runt i flera månader och utsätta dig för den sortens stress innan det hände :( . Ingen respekt alls för individer eller för human behandling av anställda på "the corporate university". Men som sagt stort grattis iallafall och hoppas du får en chans att återhämta dig nu efter allt detta.
Kram

Lisbeth said...

Grattis till jobbet! Så konstigt att behöva gå på intervju för att söka sitt eget jobb, förstår att det blir en riktig berg-och-dalbana känslomässigt!
Så skönt att få lite andrum :)

Kram

Annica said...

Grattis! Hoppas du nu har en lång och välbehövlig andhämtningspaus framför dig och får möjlighet att lägga tid, ork och tankar på annat än märkliga jobbintervjuer och tröga blankettskickare. Vilka onödiga energislukare!
Och så skönt att förkylningen är på tillbakagång. :)
Ha en fin vecka i Weed! Kram!

Mimmi i MA said...

Grattis!! Skönt att det är över. Kram

Rebekah said...

Hej,
Synnerligen märkligt att behöva bli intervjuad för sitt jobb. MEN jag har varit med om något snarlikt inom Landstinget en gång. Jag hade gått på ett vik väldigt länge, tjänsten skulle bli permanent, och då kunde det faktiskt hända att någon annan kunde få det på grund av regler om anställningstid osv. Dessutom hade de folk i en "pool", som de inte visste vad de skulle göra med (svårplacerade). Skulle vara kul att berätta sån't för nå'n i Nordamerika. Hur som helst, det var ingen regelrätt intervju som Du beskriver, men jag fick jobbet.

Förkylningar kan verkligen suga all energy ut ur systemet, framför allt när man måste gå och jobba trots att man är sjuk.

Ska bli intressant och spännande att se vad framtiden bär ...

Kramisar!

Anne-Marie said...

Karin: Det är en mycket märklig byråkrati och det känns så onödigt på något sätt tycker jag. Ja, jag känner mig litet slut men inte alltför farligt.
Jag har kvar litet av förkylningen men är i stort sett återställd.
Tack Karin! :)

Anne-Marie said...

Anneli: Tack snälla! :)
Ja, det var litet väl dramatiskt för min smak faktiskt. Processen är sjuk tycker jag men vad gör man när det är som det är.
Nej, jag tror att HR höll på att dividera om de skulle godkänna att jag inte behövde bli intervjuad en andra gång. Och genom att jag stötte på tror jag att de snabbade på beslutet. Annars kanske de fortfarande hade “harvat" där inom HR. Inkompetensen är alldeles för utbredd inom denna skola för min smak.
Ja, det var trevligt med en lunch hos N. :)
Ha det bra! Kram!

Anne-Marie said...

Gunnel: Tack!
Att jag blev förkyld berodde givetvis på all stress och undran/oro kring jobbet. Tur i alla fall att jag inte var i det akuta stadiet förra veckan under själva intervjun.
Ja, förhoppningsvis blir det litet lugnare nu.
Kram

Anne-Marie said...

Annika: Ja, det känns rätt bra att ett tag till ha en inkomst som jag klarar mig bra på och att kunna spara en del. Nej, behandlingen av en anställd som jobbat där länge ligger under all kritik tycker jag. Man undrar om de har “stängt av" den sortens känslor och tankar inom skolan.
Tack snälla! :) Jag känner mig relativt pigg redan men har kvar litet av förkylningen. Kram

Anne-Marie said...

Lisbeth: Tack! Ja, visst är det konstigt att behöva intervjuas för det jobb jag har gjort under en rätt lång tid. Vem kan det bättre än jag liksom. :) Ja, i onsdags var jag inte i högform när jag trodde att jag stod utan inkomst och jobb.
Nu gäller det att ligga på med efterforskning och att bli klar inombords.
Kram

Anne-Marie said...

Annica: Blankettskickarna är ett kapitel för sig och i morgon blir det att ta i med hårdhandskarna. IRS har mina pengar men jag har inte fått det jag betalat för. Tyvärr kan man nog inte stämma IRS.
Intervjuer för mitt eget jobb känns väldigt skönt att slippa nu. :)
Jag tog en promenad idag i vårsolen och det märktes att jag inte har promenerat på ett tag men konditionen kommer säkert snabbt tillbaka.
Ha det gott! Kramar!

Anne-Marie said...

Mimmi: Tack! Ja, det känns rätt bra att ha sluppit en andra intervju och att vara nervös inför den. Kram!

Anne-Marie said...

Rebekah: Ja visst är det märkligt att bli intervjuad för sitt jobb. Och ibland kan det vara knepigt att verkligen få med allt man gör. Men jag hade “pluggat" innan så att jag skulle ha bra svar.
Det du beskriver låter ju inte helt konstigt med tanke på anställningstid osv men här var det ju så att antingen fick jag jobbet eller så fick någon annan det enbart pga hur man klarade av intervjun och vad intervjukommittén tyckte. Rätt hårt tycker jag om de hade valt någon annan.
Jag var väldigt tacksam att jag inte var förkyld i det akuta skedet när jag hade intervjun. Framför allt då jag bland annat var hes. Att sitta och hosta och snörvla på en intervju är ju inte någon höjdare.
Ja, vi får se hur allt blir framöver. Kramar!

Annika said...

Ja, det var underligt det där. SÅ sjukt sätt att behandla en "gammal anställd" på. Fattar verkligen noll av deras agerande. Verkligen noll.
Jag är glad att det är ÖVER och att du nu kan landa i det och slappna av.
Stora kramar!

Malin said...

Så skönt att du fick behålla jobbet. Grattis känns lite konstigt att säga då jag tycker det var självklart att du skulle få det då det redan är ditt jobb! Själv har jag inte varit på arbetsmarknaden på 11 år, och iochmed vår livsstil så kan jag egentligen inte göra det på några år än då min äldste kommer att ha körkort. Självklart så vill jag då jobba men amerikanska arbetsmarknaden känns tuff. Inte lätt att bara skaffa nytt jobb alla gånger trots erfarenhet. Jag önskar dig all lycka till i framtiden!

Channal said...

Verkligen en känslomässig bergodalbana! Inte ok att behandla en medarbetare på detta sätt! Men skönt att du fick jobba kvar. Ett stort grattis!! Mysigt att få bli bortbjuden. Din gamla chef kunde ha varit kvar på skolan.

KRAMAR Anna

Anne-Marie said...

Annika: Ja, deras förståelse för hur man upplever en situation som denna verkar vara noll. Ingen medkänsla alls som jag ser det. Tydligen var det VPn of Instruction som hade yrkat på att hoppa över en andra intervju och sedan är det upp till HR att godta eller inte. Om jag inte hade stött på kanske de fortfarande hade “harvat" med allt trams.
Nu gäller det att komma igång med ytterligare efterforskningar om allt möjligt kring boende.
Stor kram!

Anne-Marie said...

Malin: Tack! Ja nog är det konstigt att man kan förlora sitt jobb även om man redan gör det och har gjort det under lång tid.
Fördelen i USA är i alla fall att man inte har den totala åldersnojan som man har i Sverige, dvs att all över 35 är helt passé. Om jag skulle flytta till Sverige inser jag att jag aldrig skulle kunna få ett jobb. Jag fick helt enkelt leva på mina sparpengar eftersom jag är väldigt gammal enligt svenska mått.

Anne-Marie said...

Anna: Ja, det var en bergochdalbana minst sagt. Nej, jag tycker det kändes kymigt när de inte hörde av sig. Jag var i stort sett inställd på att det bara var att packa ihop och gå därifrån. Tack! Ja, N kunde ha stannat ett tag till men hon var trött på allt tjafs hon blev utsatt för. Jag vet att min nuvarande chef är en person man inte stöter sig med men som tur är är han rätt “frånvarande" i det dagliga arbetet.
Kramar!

Lena i Wales said...

Skönt att du är på bättringsväg.
Men vilket system, ja olika är det sannerligen i olika länder. Kanske finns det alternativ till vårt svenska tänkande också. Ibland bättre, ibland sämre.
Lycka till!

Anne-Marie said...

Lena: Tack!
Systemet inom den här skolan fungerar inte som jag ser det. Det är alldeles för byråkratiskt och otympligt. But it is what it is. :)

olgakatt said...

Visst finns det åldersnoja i Sverige, men inte överallt! Inom sjukvården finns den inte - massor med överåriga läkare jobbar kvar långt efter pensionsåldern (inte jag, dock) och min tekniske make har två olika jobb fast han snart fyller 73.
Så skönt att det ändå ordnade sig med ditt jobb efter skolans märkliga beteende!

Anne-Marie said...

Olgakatt: Vad bra att åldersnojan inte finns överallt i Sverige. Tror dock att arbetsplatser oftast inte anställer litet äldre personer. En av mina vänner som också bor i Siskiyou County är över 70 och fick ett nytt jobb bara för ett par veckor sedan. Skönt att höra att det går här i alla fall.
Skolan beter sig märkligt titt som tätt så det verkar vara mer regel än undantag. :)