Wednesday, March 25, 2015

Frieri och att gifta sig

Så tragiskt med flygplansolyckan i franska Alperna igår. Det har varit en del märkliga flygplansolyckor- och försvinnande det senaste året och denna tycks vara ytterligare en.
Jag minns med obehag en resa jag och min pappa gjorde från Denver till San Francisco sommaren 1986. Det var ett rejält oväder som orsakade förseningar men i stort sett alla andra flighter avgick (mer eller mindre försenade), förutom vår. Helt plötsligt kom ett flygplan till gaten, vi gick ombord men vi fick lämna planet efter en kort stund. Jag är fortfarande tacksam för det eftersom planet definitivt hade sett bättre dagar och var mer eller mindre fallfärdigt.

Häromdagen tog DN upp en mycket trevligare berättelse som också hade att göra med flygplan. En man friade till sin flickvän över högtalarsystemet på flygplanet mellan Seattle och Juneau (Alaska). Och hon sade ja. :)

http://www.dn.se/resor/nyheter/friade-till-flygvardinna-via-hogtalarsystemet/.

Denna historia fick mig att minnas mitt giftermål och att Michael och jag nog var väldigt oromantiska. Vi hade börjat prata om att gifta oss redan i december 1997 och då hade vi egentligen bara känt varandra sedan april samma år. I USA kan man tyvärr inte vara sambo med någon och få stanna i landet. Av olika anledningar kunde vi inte gifta oss då - även då var skatteverket i USA inblandat. Så vi fick lägga det hela på hyllan ett tag och jag blev i stället internationell elev med visum vid skolan där jag jobbar nu.

Vi gifte oss i augusti 2002 eftersom allt var utrett med skatteverket då. Vi hade hellre velat fortsätta att "bara" vara sambo men det gick ju inte. Frieriet bestod mest av "okay, I guess we'll have to get married then." Tala om romantik. ;)

Vi gifte oss i staten Nevada i Reno. Alla stater i USA har litet olika bestämmelser kring hur giftermål genomförs. När vi gifte oss 2002 var Nevada en mycket enkel stat att gifta sig i eftersom man kunde få sin "marriage license" och gifta sig omedelbart. Det verkar som om olika stater har förenklat det hela sedan 2002. I vissa stater krävs även ett blodprov för att få gifta sig. Den här listan visar bestämmelserna i olika stater: http://www.nolo.com/legal-encyclopedia/chart-state-marriage-license-blood-29019.html

Vi kom till Reno på eftermiddagen/kvällen, gick till ett kontor där vi fick vår "marriage license", spelade litet på kasino på kvällen och så gifte vi oss dagen därpå.
Vi hade inga speciella kläder och de enda som var närvarande vid giftermålet - som skedde på ett kontor - var mannen som var giftermålsofficiant och ett vittne. Mycket enkelt och "odramatiskt". :)

Jag har faktiskt bara ett par bilder från det kontor där vi gifta oss. Och jag respekterar Michaels önskan att inte synas på bild på nätet så låter bli att lägga ut dessa.

Jag tog aldrig Michaels efternamn eftersom det namn jag har är unikt i Sverige. Om jag bodde i Sverige skulle jag vara den enda personen med det namnet vad jag vet. Och att ha ett dubbelnamn var inte aktuellt eftersom mina för- och efternamn redan är mycket långa.

Som liten var jag nog aldrig en "typisk tjej" som drömde om ett fantastiskt bröllop. Jag trodde nog att jag kanske aldrig skulle gifta mig men nu blev det så. Michael och jag hade varit sambo i ungefär 5 år innan vi gifte oss sedan var gifta i ungefär 4,5 år innan han gick bort.

Har ni som läser några roliga och trevliga minnen av frierier och giftermål?

Det finns många filmer som handlar om bröllop. Här är några av mina favoriter.

Four Weddings and a Funeral



My Best Friend's Wedding



My Big Fat Greek Wedding.



The Wedding Planner.

35 comments:

Marina said...

Här är ytterligare en total oromantiker. Vårt bröllop gick av stapeln på rådhuset och tog ungefär tre minuter - men det blev billigt ;)

Mimmi i MA said...

Jag och maken gifte oss i Florida, trots att vi bor i MA. Det var två anledningar till det; 1. Det behövs inget blodprov, och ingen väntetid för out-of-staters. Jag är livrädd för sprutor, och undviker det om det går. 2. Giftermål och honeymoon (semester) i en smäll. Det var bara vi två, i ett court house. Lite uppklädda var vi, jag hade på mig en ljusbeigeklänning, och klackskor, och maken hade "finshorts" och kortärmad skjorta. Det hela var över på några minuter, och inte enda bild har vi heller då vi glömde kameran i bilen, och det var innan man hade en mobil med kamera.

Jag hade väl inte direkt haft något emot att ha ett bröllop, men maken var väldigt anti. Vi skulle ha en fest efteråt, men har fortfarande inte haft det (har snart varit gifta i 16 år). ;o)

Jag har inte heller bytt efternamn officiellt, utan kör med makens för det mesta ändå. Jag orkade helt enkelt inte byta ut körkort, pass och allt vad det nu kan vara. Troligtvis hade vi nog inte ens gift oss om det inte hade varit nödvändigt för mitt Green Card. Så ja, man kan nog säga att jag (vi) inte direkt är romantiska av oss. Ha, ha... ärligt talat så är sliskig romantik "so not us", och det funkar så bra så.

Mimmi i MA said...

Måste bara tillägga att jag gillar alla de filmerna du lagt upp, de är riktigt bra bröllopsfilmer. :o)

Desiree said...

Jag är nog rätt romantisk av mig. Vi hade ett fint bröllop med familj och vänner nere på C´s mammas gård där hon vuxit upp och där C tillbringat alla sina sommarar. Gifte oss under den stora Linden som C´s, morfar planterat. Vi var ca 60 gäster och det var en vacker sommardag första juni 2002. Så vi gifte oss alltså samma år Anne-Marie. I år firar vi 13 år ihop, helt otroligt. Mina föräldrar hade bekostat min bröllopsklänning som jag lät sy upp. Nu när jag tänker på det känns det som vansinne att lägga så mycket pengar på ett plagg som man bara använder under en enda dag. Det är sant att det inte går att vara sambo i USA. DÄr måste man vara gift.
Kram!

Cecilia/svengland said...

Jag och min man gifte oss på Midsommarafton i Sverige för snart 23 år sedan! Inget speciellt romatiskt frieri, vi hade redan bestämt oss och jag var gravid i 9e månaden när han gick ner på ett knä! Bröllopet var fint och somrigt och jag var bara 21år, klänningen gar jag gjort mig av med för många år sen, jag gillade den inte spaciellt och har inga sentimentala band!

FREEDOMtravel said...

Jag hade nog inte heller så romantiska drömmar. Men när jag träffade Peter ville jag vara gift med honom. Vi gifte oss på ambassaden i Hanoi, Vietnam. Det tog en minut och ambassadören och ett vittne närvarade.

Andra året i Hjo said...

Vi var inte heller så romantiska när vi gifte oss. En mycket kort borgerlig ceremoni. Det gick så fort att vigeseförrättaren fick uppmana brudgummen att kyssa bruden. För han förtod inte att han redan blivit gift.

My kids' Mom said...

Hej,

Vad kul att få läsa din historia och jag känner igen det där med att få lov att bestämma sig snabbt eftersom det där med tillstånd att vistas i landet inte alls är som i Sverige där det räcker med att man är sambo.

Haha...ja och så är det ju nästan som i filmen Green Card...Vi fick sitta på intervju hos immigrationsverket och jag fick den otroligt korkade frågar: Vilken färg har din man på sin tandborste? Haha, ja den byts ju ofta ut och ven sjutton har koll på färgen från vecka till vecka?

Kram, Anneli

Malin said...

Ja när det gällde själva frieriet så var det inte så romantiskt. Min make har dessutom varit gift en gång tidigare. Vi träffades när jag var 20 och var tillsammans i nästan 5 år innan vi gifte oss. Det var iof ganska romaniskt, bara vi två, vigselförättaren och hennes dotter med make som var vittnen och fotograf, på en strand i Hawaii vid solnedgången. I förrgår firade vi 15 år som gifta...

Pettas said...

Frieriet var romantiskt, vigseln mindre romantisk med okända bröllopsvittnen under de fyra fem minuter det tog att gifta sig borgerligt, middagen efteråt var väldigt romantisk :).
Mindre roligt är det med det störtade planet. Det har kommit fram att den ena piloten på 28 år var deprimerad och tog livet av sig och samtidigt tog alla andra med sig i döden. Brrr...denna värld!

Ha det bra!
Kramar!

Steel City Anna said...

Oj, enda romantikern har da kanske :) 2 timmar langt katolskt brollop, fin klanning, lang middag och fest, manga gaster. Jag ar verkligen glad for den dagen! Frieriet var dock ganska oplanerat, blivande maken rakade helt enkelt forsaga sej pa en pub :) men det ar ju kul det med.

Channal said...

Älskar bröllopsfilmer! Scenen i Love Actually när han kommer med lappar utanför dörren. Eller när hon gifte sig och alla musiker poppade upp i kyrkan. Eller när Colin F. friar i Portugal bland alla människor. Underbar film!

Flygplansolyckan är så fruktansvärt tragisk! Mår dåligt av det!! Andrepiloten gjorde det med vilje och dödade 149 personer! Två bäbisar, En hel skolklass och två lärare och många andra! Ryser och gråter!! Fy fan!!

KRAMAR Anna

Annica said...

I min ungdom var jag förlovad och sambo, men jag slog upp och flyttade innan vi kom så långt som till bröllop. (Kanske därför vi förblev väldigt goda vänner ända tills han dog.) Senare i livet har jag tackat nej till tre frierier - känner man att det inte är rätt så är det bäst att förbli singel. Och så har jag nog varit alldeles för rädd och försiktig av mig. Antagligen trivs jag för bra med att vara en "nucka" på glasberget. ;)

Flygkraschen - det finns inga ord.

Anne-Marie said...

Marina: Jag tror att Michaels och mitt bröllop också gick på kanske 3-4 minuter. Jag hann knappt fatta att vi var gifta. :)

Anne-Marie said...

Mimmi: Vad skönt det är att läsa att rätt många av er som kommenterar inte har haft stora, påkostade bröllop. Jag tyckte det var väldigt bra att inte behöva ta blodprov. Märkligt egentligen att det behövs för att man skall kunna gifta sig i vissa stater.
Har ni haft inflyttningsfest i nya huset? Kanske ni kan slå ihop firandet. :) Såg att ytterligare någon "mackapär" brakat ihop i ert hus för ett tag sedan.
Nej tack till sliskig romantik. :)
Visst är bröllopsfilmerna bra.

Anne-Marie said...

Desiree: Man skall självklart göra det som känns rätt. För Michael och mig passade det lilla och enkla bra.
Kan tänka mig att det var vackert på gården och under trädet.
13 år är en rätt lång tid. Hade Michael fortfarande varit i livet vet jag inte om vi varit gifta idag. Troligen hade vi gått skilda vägar eftersom det inte riktigt funkade i längden.
Det är litet synd att USA inte godkänner samboförhållanden tycker jag. Men, nu är det som det är.
Kram!

Anne-Marie said...

Cecilia: Låter fint med ett bröllop på midsommarafton. Att kosta på sig väldigt mycket pengar på en klänning som bara används en gång kanske känns litet onödigt. Men många gör ju det trots allt.

Anne-Marie said...

Freedomtravel: 1 minut verkar nästan vara rekord. :)
Ibland vet man troligen bara att just den personen är den man vill gifta sig med.

Anne-Marie said...

Hans: Det låter nästan som mitt och Michaels bröllop. Jag fattade knappt att vi var gifta eftersom det gick så fort.

Anne-Marie said...

Hej Anneli,
USA är inte riktigt som övriga världen på många sätt. Det har ju både du och jag märkt.
Michael hade varit gift två gånger tidigare och båda var rätt korta giftermål. För mig var det första gången.
Den frågan (om tandborsten) tror jag inte att vi fick men nog ville de veta en hel del vid intervjun. Vi hade läst på och tränat hemma eftersom vi visste att de skulle fråga en del ingående frågor.
Kram!

Anne-Marie said...

Malin: Hawaii låter ju rätt romantiskt. :)
Michael hade faktiskt varit gift två gånger innan han och jag gifte oss. Båda rätt korta giftermål. Han var en del år äldre än mig.
Grattis i efterskott till bröllopsdagen!

Anne-Marie said...

Karin: Borgerliga vigslar går tydligen väldigt fort - nästan så att man knappt hinner med. Trevligt att ni fick en fin middag efteråt.
Visst är det tragiskt med flygplanet som kraschade.
Ha det bra! Kramar!

Anne-Marie said...

Steel City Anna: Oj, två timmar - nästan i stil med kungliga bröllop. :) Vilket fint minne ni måste av en dagen då ni vigdes.
Spontanfrier är ju också trevliga. :)

Anne-Marie said...

Anna: Det finns många fina och trevliga bröllopsfilmer. Jag såg en hel lista när jag "googlade".
Det är alltid tragiskt när många människor omkommer samtidigt. Jag minns också Estoniahändelsen när så många svenskar omkom. Det finns ju vissa teorier att det var planlagt att sänka båten.
Kramar!!

Anne-Marie said...

Annica: Jag minns att du skrev detta i ett email - det var länge sedan vi hördes av via email. Får skärpa mig. :)
Vad fint att ni förblev goda vänner. Det är ju inte alltid det lättaste.
Inte dåligt att du fått tre andra frierier. Man skall alltid följa sitt hjärta. Gör man inte det blir det tokigt.
Tycker du verkar vara en väldigt fin och trevlig "nucka". :)
Kram!

Fullblodsekologen said...

På min kompis bröllop såg jag plötsligt hur brudgummen börjar röra på fickorna halvt hysteriskt och sedan rusar ner för kyrkogången och ut ur kyrkan. Han hade glömt ringarna hemma. Så han fick hoppa på en moppe som en kompis lånade och körde hem med slipsen fladdrande och hämta ringarna. Tur det var närma till kyrkan.
Ha en bra helg! Kram/Annelie

Gunnel said...

Jag har sett alla de filmer du visar upp..flera gånger om. Det är riktiga må-bra-filmer. Man kan bara slötitta och njuta. Sånt behövs med. Trevlig helg.

Anne-Marie said...

Annelie: Det låter nästan som uppslag till en film. :) Har en känsla av att nerverna kanske kan "ställa till det" en sådan dag.
Ha en fin helg! Kram!

Anne-Marie said...

Gunnel: Man behöver litet "må-bra-filmer" i dagens upp och nedvända värld. Trevlig helg!

lenaiwales said...

Dumma teknik! Skrev ett långt svar om vårt bröllop, så försvann det. Kanske inte teknikens fel, utan jag som tryckte på fel knapp!
I alla fall var det romantiskt och fint , liksom frieriet när min man gick ner på knä och firade. Till saken hör kanske att jag berättat för honom innnan vad romantik innebär, han var ganska ovetande om detta, hi, hi.

Anonymous said...

Flygkraschen i Alperna var fruktansvärd! Snart kommer konspirationsteorierna att hagla oavsett vad utredningen kommer fram till. Jag hade flera närstående som omkom på Estonia och jag mår dåligt av att höra alla sjuka konspirationsteorier som dyker upp ibland. Det var en olycka. Låt det döda vila i frid och låt oss anhöriga slippa höra hokus-pokus. Det är min, endast min, personliga känsla. Snabbt kast nu: Det är härligt med kärlek och bröllop. Har aldrig gift mig men myser när andra gör det. Skulle gärna gifta mig bara för att få välja att vandra fram till altaret till samma musik som Prinsessan Madeleine och Chris O'Neill valde till sitt bröllop: Brudmarch från Gotland, framtrallad av en stor skara ungar från Adolf Fredriks Musikskola och pampig orgel. Så vackert och gripande det var och Chris som kämpade för att inte börja gråta. Ack, ja. :-)/Susanne

Anne-Marie said...

Lena: Sådant är irriterande med kommentarer som försvinner. Det har hänt mig också och det jag alltid gör numera är att jag kopierar det jag skriver innan jag trycker på knappen för att publicera kommentaren. Då kan man enkelt bara klistra in den igen.
Vad fint att ni hade ett riktigt romantiskt bröllop. Jag tror att kvinnor är litet mer för romantik än män. :)

Anne-Marie said...

Susanne: Så trevligt att se dig igen bland kommentarerna. :)
Men så tråkigt att du hade närstående som omkom i Estoniaolyckan.
Du kanske kan spela brudmarschen hemma och få litet stämning. :) Visst kan bröllop vara riktigt vackra och stämningsfulla. Jag tycker både Victorias och Madeleines bröllop var mycket vackra. Det med Victoria var ännu litet mer gripande eftersom både Victoria och Daniel var så tagna av själva akten inne kyrkan. Man riktigt såg hur mycket de tycker om varandra. Då fick jag en tår i ögat. :)

Anonymous said...

Vet inte precis NÄR vi beslutade oss, men jag fick en förlovningsring vid en ankdam i Golden Gate parken ca 3 månader efter det vi träffats (april). Sen skulle hans syster gifta sej (i juni) i Rochester, NY och hon ville ha Don "to walk her down the aisle".
(fadern dog när hon var liten). Så Dons mor sa "Why don´t you get married at the same time?" Inte dubbelbröllop, men samma veckända. Så vi tömde våra bankkonton och flög till Rochester.
Jag fick ett par kompisar med mej att shoppa för en fin dräkt och hatt.
Systern gifte sej på en lördag och Don och jag följande dag i kyrkan som hans mor var medlem i. Min corsage var gjord av systerns brudbukett.
Vi hade en lunch efteråt. Hade bara tänkt oss några få gäster, men det visade sej, att en hel del släktingar från Kanada hade kommit till systerns bröllop, och när dom fick veta att VI skulle gifta oss, stannade dom och kom till lunchen. Don och jag fick lov att låna pengar av svärmor, för att kunna betala "kalaset".

Fick låna best man´s bil och hade en 18 timmars honeymoon vid Niagarafallen, sen tillbaks till San Francisco.
Följande dag fick Don ge sej av på
"fieldwork" (geolog) norr om SF, och vi träffades inte på två veckor. Jag fortsatte att bo i den lägenhet jag delade med 5 andra flickor, och Don och jag träffades varje veckända till
oktober då han slutade sitt fieldwork,
och vy hyrde en enrumslägenhet.

Det var ganska skönt att sakta vänja sej vid att vara gift. :)
Fick nästan 50 år tillsammans.

Ruth i Virginia

Anne-Marie said...

Ruth: Vilken fin historia kring ditt giftermål och att ni kunde gifta er samma veckända som Dons syster. En riktig "feel-good" historia. :)
Eftersom Michael och jag hade levt tillsammans under flera år innan vi gifte oss var det inte så stor skillnad mer än att det kändes litet konstigt att säga "my husband". Härligt att ni fick nästan 50 år tillsammans och att ni hade fina år. Tack för att du delade med dig. :)