Tuesday, September 24, 2013

24 september

I morse sade jag högt "Har den äran pappa!" Hade min pappa levt hade han fyllt 82 idag. Ibland har jag svårt att riktigt fatta att han inte funnits här på Jorden sedan 2001. Fattar inte att tiden gått så fort.

Det slog mig idag att min pappa faktiskt är en anledning till att jag bor i USA idag. Min pappa och jag stod varandra mycket nära och vi gjorde väldigt mycket tillsammans. Bland annat gick vi ofta på föredrag som hölls på olika håll i Stockholm. Kan i parentes nämna att min pappa också var en anlitad föredragshållare. Han älskade att stå inför folk och prata. :)

1985 var ett amerikanskt par i Stockholm - Andy & Katie Lipkis som grundat miljöorganisationen Tree People. Sin vana trogen inledde min pappa ett samtal med Andy & Katie - han pratade alltid med folk överallt. Och eftersom jag också var där pratade även jag med dem. Senare samma år åkte jag (själv) till Los Angeles och bodde under 3 veckor hos Tree People och fick vara med på olika evenemang och utflykter. När jag kom hem till Sverige sade jag till pappa "jag vill flytta till USA".
Genom någon av sina hundratals kontakter fick pappa kontakt med en advokat i Los Angeles som berättade hur det går till att immigrera till USA. Och vi fick klart för oss att det nästan var omöjligt. Eller i alla fall mycket svårt. Jag lade mina planer på hyllan men det blev flera resor till USA innan jag 1997 kom hit "på riktigt".

Sommaren 1986 åkte min pappa och jag till USA på en rundresa till New York, Washington D.C., Santa Fe (i New Mexico), San Francisco och Los Angeles. Det var både "business" och "pleasure". Vi drev själva en miljöorganisation (som aldrig "bidde" något egentligen men vi försökte verkligen) och vi hade satt upp möten med flera avdelningar inom till exempel FN, Sierra Club, osv. Eftersom vi drev ett bokförlag på fritiden besökte vi också författare och amerikanska bokförlag.
Sedan hann vi också med att hälsa på vänner i Santa Fe och Los Angeles. Den resan har en speciell plats i mitt minne.

Jag kom sedan själv tillbaka till USA 1992 till både San Francisco och Los Angeles och även genom mitt arbete fick jag förmånen att något år senare resa till huvudkontoret i Connecticut.

Hade min pappa inte inlett samtalet med Andy & Katie tror jag faktiskt att jag inte hade bott i USA idag. Den där röda tråden som finns när man ser tillbaka på händelser är rätt klar för mig. Och jag ser synkroniciteter och andra möten och sammanträffanden.

Grattis pappa!


Bilden lånad från nätet.

16 comments:

Desiree said...

Väldigt fint skrivet om din pappa. Det märks att ni stod varandra mycket nära. 82 är ju ingen jättegammal ålder om han hade levt idag. Ledsen att han behövde gå bort så tidigt i ditt liv. Det var väldigt intressant att höra historien om hur du hamnade i USA. Var det genom dessa resor i USA som du sedan träffade Michael?
Kram vännen

Malix said...

Vilken fin text att läsa om dig och din pappa, och riktig prinsesstårta till äran hoppas du i alla fall själv äter en bit och firar ändå då tror på riktigt att våra nära och kära är med oss även då de inte är med oss kroppsligt. De blir levande av våra tankar och deras energier finns här.

Annika said...

Ja, jättefint skrivet om din pappa.
Nej, 82 är inte gammalt i dagens läge. Så synd att din far skulle behöva dö så tidigt. beklagar det verkligen.
Tänk vad små saker, som ett samtal, kan bli avgörande.
Jag tror också, precis som malix, att våra nära och kära finns med oss även efter döden.
Jag är ganska säker på det.
Stora kramar!!!

Malin said...

Alltid spännande att höra om hur/varför man hamnat där man är, särskilt som immigrant.

Lotta said...

Vad fint att läsa! Er resa och relation låter underbar. Vad härligt att ni både arbetade och reste tillsammans. Mäktig känsla att ditt liv förändrades efter dessa möten.

Din pappa delar födelsedag med min yngsta dotter!

KRAMAR
Lotta

Anonymous said...

Hej ! Trevligt skrivet om din pappa.
Jag miste förälder två min mor 2001.
Kommer ihåg vi firade mileniumskiftet tillsammans plus
alla andra minnen. Jag kommer ihåg,
allt trevligt. Tänder ljus hemma,
på hennes födelsedagar. Då får,
jag mer närhet. Jo våran miljö, är
ju väldigt viktig. Men våran mat,
utsätts för mycket labbande. Där,
skulle all mat bli mer ekologisk.
Tog upp egen ekologisk potatis i,
går. Smakade bra. Och den var,
otroligt fin. Utan någon gödning.
Bara det naturliga i jorden.
Hälsningar Stig B.

Anne-Marie said...

Desiree: Tack - och roligt att du tyckte om inlägget! :)
Nej du, 70 är otroligt ungt i dagens läge att gå bort. Han hade varit sjuk men inte på det sättet att vi trodde att han inte skulle leva.
Nej, inte genom resorna utan genom vårt bokförlag. Michael var terapeut och författare och vi planerade att översätta en av hans böcker och ge ut. Det blev inte så men jag hamnade i USA. Kram!

Anne-Marie said...

Malix: Tack! Prinsesstårta finns tyvärr inte här men jag mindes att pappa tyckte om den sortens tårta så jag tyckte bilden kunde passa. :)
Jag har faktiskt känt pappas närvaro mer sedan min mamma gick bort. Jag vet att han "vakar över" mig.

Anne-Marie said...

Annika: Tack!
Att gå bort när man är 70, vilket pappa var, är ungt numera. Men Michael var ännu yngre - bara 67. Och båda hade problem med sina hjärtan.
Visst finns de som gått bort kring oss på olika sätt. Absolut!
Varm kram!

Anne-Marie said...

Malin: Pappa var inte den direkta orsaken men en bidragande orsak. Och den där röda tråden är alltid spännande att se.

Anne-Marie said...

Lotta: Vi stod som sagt varandra mycket nära. Min pappa och jag hade faktiskt mer gemensamt än vad han och mamma hade. Det hette alltid att jag var "pappas flicka". :)
Den där resan 1986 var speciell, intressant och minnesrik.
Ett mycket bra datum tydligen den 24 september! :)
KRAM!

Anne-Marie said...

Stig: Fin tradition du har att tända ljus vid födelsedagar. Det har jag aldrig gjort. Men jag brukar komma ihåg datumen. Och den 2 oktober är det mammas födelsedag. Första gången jag inte kan säga "grattis" direkt till henne.
Men så gott det låter med egen ekologisk potatis. Vi odlade potatis i Enebyberg. Jag hade ett kort (det försvann nu när jag fick lämna så mycket i mammas lägenhet) där jag, som liten flicka, står bland potatisblasten - som är lika hög som jag. :)

Min plats i solen said...

Vilken fin kärlekshyllning till din pappa. Jag blir alldeles varm inombords av att läsa och genom dina ord förstår man som läsare vilket nära förhållande ni hade. Så fint att ha fått uppleva det. Och tänk hur alla våra val, små som stora, leder fram till de vi är idag. Hur annorlunda allt hade varit om man gjort andra val.

Ta hand om dig vännen och ha en fin helg!

Kram Lotta

Anne-Marie said...

Lotta: Vad glad jag blir att du tyckte om det jag skrev - tack! :)
Vi hade (har väl egentligen fortfarande även om pappa inte finns här fysiskt) ett rätt speciellt och unikt förhållande. Hade jag inte bott i USA - och fått litet mer avstånd till honom och Sverige - när han gick bort hade det varit otroligt svårt. Han var nog mer min vän än min pappa faktiskt. :) Ha en riktigt fin helg min vän! Kram!

Christina said...

Väldigt fint skrivet om din pappa. Vilken fin relation ni hade och tänk hur saker och ting hänger ihop ändå.
Stor kram!

Anne-Marie said...

Christina: Tack! Vad glad jag blir att du tyckte om inlägget. :) Saker och ting brukar hänga ihop med en röd tråd - som man oftast inte ser förrän litet senare. Varm kram!