20 år i USA!
Det här inlägget var tänkt för igår men min hjärna kändes så här efter en “brutal" vecka på jobbet. :)
Bilden lånad från nätet.
Den 21 april 1997 var jag på väg till Kalifornien för att besöka Mt Shasta för första gången. Året innan hade min pappa och jag köpt en bok som Michael skrivit och som vi även ville översätta och ge ut på vårt bokförlag. I början av 1997 fick Michael och jag mer kontakt via brev (jag hade ingen dator och email på den tiden) och telefon. Vi hade på känn att vi var mer än affärspartners men självklart visste vi inte alls hur det skulle vara att faktiskt ses.
Michael kom och hämtade mig i San Francisco och sedan körde vi den långa sträckan till Mt Shasta. Mina två veckor i Mt Shasta gick alldeles för fort och Michael och jag hade bestämt att jag skulle komma tillbaka under 3 månader och se hur det kändes att leva tillsammans. Mitt första år i USA tillbringades här som turist och det gick vägen att komma och stanna 3 månader några gånger men självklart var det ingen långsiktig lösning. Märk väl att detta var innan 11 september när USA var ett helt annat slags land och man inte var fullt lika hård kring antal besök som gjordes som turist.
Michael hade skaffat en bok som handlade om hur man lagligt kunde stanna i USA och studentvisum visade sig vara en lösning. Av olika anledningar kunde vi inte gifta oss redan då - skatteverket var inblandat. Sagt och gjort, jag blev elev på “gamla dar" och fick ett visum vid skolan där jag var elev under ca 4 år (1998-2002). Det var dyrt men jag lärde mig väldigt mycket och jag fick kontakter inom skolan. Eftersom trasslet med skatteverket var löst när jag hade tagit min examen kunde vi gifta oss. Både Michael och jag hade mycket hellre bara levt tillsammans men USA bryr sig inte om samboförhållanden i immigrationssammanhang.
Vi gifte oss i Reno och det hela gick så snabbt att jag undrade om vi verkligen var gifta. ;) Det var vi och sedan vidtog ansökan för mig om green card.
Under våren 2003 fick jag mitt green card även om det “bara" var ett “conditional green card". Det får man om man varit gift kortare tid än 2 år när man får sitt green card. Jag kände mig litet rädd inför att ge mig ut på arbetsmarknaden så det dröjde länge innan jag tog tjuren vid hornen.
Både Michael och jag var urless på all snö som vi hade under vintrarna och ville hellre bo någonstans där det var litet varmare. Därför gjorde vi några resor för att “kolla läget" och vi åkte till North Carolina, Belize och Hawaii. Som bekant blev det The Big Island/Hawaii under ett år. Vi flyttade dit i augusti 2004 och jag stannade ungefär ett år innan jag flyttade tillbaka till Mt Shasta-området. Michael flyttade ett par månader senare till Oregon. Vi trivdes inte i tropikerna och vi hade bestämt att vi skulle leva på olika håll ett tag även om vi fortfarande var gifta. Jag fick jobb inom skolan och Michael köpte ett hus i nordöstra Oregon.
I december 2006 flyttade jag till Union i nordöstra Oregon där Michael bodde. Tre månader senare gick Michael bort (28 februari 2007) och jag fick helt plötsligt "växa“ ordentligt eftersom jag inte kände en människa i Union och jag stod där med hus, bilar och allt annat som skulle avyttras. Med hjälp av en bra advokat, mycket vilja och jäklar anamma tog jag mig igenom detta. Att jag skulle stanna i Union var inte på tapeten utan jag återvände - återigen - till Mt Shasta-trakten.
Mitt jobb inom skolan hade märkligt nog inte tillsatts och min chef N såg till att jag fick komma tillbaka även om det var ett tillfälligt arbete. Efter många turer blev jag anställd (januari 2008) och jag hade fattat beslutet att jag skulle vara kvar i USA även om inte Michael fanns kvar. Och jag fick skapa ett nytt liv på egen hand.
Åren gick och jag flyttade flera gånger på grund av dåliga hyresvärdar och konkurser. Jag jobbade kvar inom skolan och det var vardag som det alltid är där man bor. :)
Jag blev amerikansk medborgare 2011 mycket på grund av att min mamma blev äldre och jag inte visste om jag skulle behöva flytta tillbaka för att hjälpa henne. Nu blev det dock inte så. Sommaren 2013 gick min mamma bort och jag blev helt plötsligt ensam kvar utan någon nära familj. Pappa hade gått bort 2001 redan och så Michael 2007. Det var en ny situation men jag växte även av den.
Våren 2015 blev dock omskakande med allt tjafs med skatteverket på grund av dålig information och mina svenska tillgångar som hade kommit i och med mammas bortgång. Jag blev uppriktigt förbannad över hur systemet fungerar när man är amerikansk medborgare och har utländska tillgångar och bestämde mig för att åka till Sverige för att se om det var en möjlighet. Eftersom jag inte hade en aning om hur länge jag skulle vara borta sade jag upp mig och hoppade ut i det okända. Min tid i Sverige innebar många praktiska saker som skulle ordnas men det var också en mycket omvälvande tid i Sveriges historia och jag blev osäker på hur allt skulle falla på plats med så stora förändringar som var på gång. Därför återvände jag till USA och min lägenhet som jag hade kvar.
Återigen drog min chef N in mig i skolan och sedan vet vi ju hur det gick. :) Och nu får vi se vad nästa steg blir.
Jag fattar inte riktigt att jag faktiskt bott i USA under 20 år. Vart tog alla dessa år vägen? Litet komiskt är det ibland när människor jag känner i Sverige säger att jag pratar precis som jag gjorde när jag bodde där. Även om jag pratat väldigt litet svenska de senaste åren känns det helt främmande för mig att inte ha mitt modersmål intakt.
När jag reste till USA för första gången 1985 sade jag att jag ville bo här men jag trodde nog aldrig att det verkligen skulle bli så. Nu blev det så och jag har blivit många erfarenheter rikare och växt väldigt mycket som person.
Mt Shasta som drog mig hit. :) Den här bilden togs för rätt många år sedan.
18 comments:
Grattis till att börja med. Tjugo år går fort men är faktiskt rätt så lång tid i alla fall. Du har varit med om både det ena och det andra, precis så där som livet är. Man vet aldrig vad som väntar bakom knuten.
Att Mt Shasta har dragningskraft fattar jag hur lätt som helst. Så vackert det berget är! Du är kanske m.a.o. bergtagen Anne-Marie!
Smålog när jag läste om att skatteverket egentligen såg till att ni gifte er...alltid är det någon eller någonting som påverkar ens beslut i livet.
Lycka till med fortsättningen på de första tjugo åren!
Du har verkligen levt ett omväxlande liv. Min som flyttade till San Diego 2000 för att jobba där ett år för sitt företag. Kanske är det lätt att något inträffar så planerna ändras. Har man rotat sig nånstans är det svårt att ge upp det. Själv skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i USA. Kram
Ja, vart tar åren vägen?!! Vilken resa du har gjort och så mycket du har gått igenom. Tragiskt att Michael gick bort... men du är en fighter! Tror din blogg gör så du håller svenskan intakt! Ett modersmål är viktigt att ha kvar. Stort Grattis till dina 20 år.
KRAMAR Anna
Kul att läsa! Många kringelkrokar är det i livet :) Så lite man vet.
Grattis till 20-årsjubileet! Tiden har verkligen förfärligt bråttom. Men du har hunnit uppleva mycket under dessa år; glädje, sorg och lite lagom med äventyr. Detta har resulterat i att du blivit en "tuff brud" - möjligen inte i lyxförpackning ;) - men som klarar allt själv. Det ger en skön känsla av styrka och frihet.
Att din svenska är perfekt trots två decennier med engelskan kan jag intyga, både i tal (telefonpratet) och skrift (bloggen). Beundransvärt! :)
Kramar!
Grattis!! Jag har varit här ett år och tre månader längre än dig, och jag undrar också var åren har tagit vägen. Kram 😃
Karin: Tack! Tjugo år tycker jag är en mycket lång tid. Absolut, livet tar olika vägar och tur är det väl att man inte vet exakt vad som skall hända.
Haha, ja man vet aldrig om det kan vara så att jag är bergtagen. :) Mt Shasta har en magi men många säger att den tycks ha klingat av nu på senare år. Du vet där med energier osv.
Nja, skatteverket hindrade oss från att gifta oss till att börja med och sedan var det nog mera immigrationsverket som “tvingade" oss att gifta oss eftersom man inte kan immigrera som sambo. Michael hade löst sitt “trassel" med skatteverket så då kunde vi gifta oss.
Tack Karin! Vi får se vad som händer framöver.
Gunnel: Ja, ibland har det nog varit litet väl omväxlande. När jag bodde i Sverige tycker jag att det var litet mer maklig takt. Din son har också bott i USA under lång tid. Jag skulle kunna lämna Weed och flytta till någon annan plats. Jag var ju rätt inställd på att flytta tillbaka till Sverige 2015 men var inte riktigt förberedd på de mycket stora förändringar som skedde där då. Det var nog ingen. Vem vet, kanske det blir Sverige trots allt. :) Kram
Anna: Ja man undrar ibland när man inser hur många år som gått. Jag tycker det har varit väldigt lärorikt med allt som hänt och jag försöker alltid se på vad jag kan lära mig genom det som sker. Tycker dock att alltför många i min nära omgivning gått bort alldeles för unga men jag vet att det har funnits anledningar (på andra plan än det fysiska). Låter kanske flummigt men det är så jag ser på tillvaron.
Ja, bloggen bidrar nog till den skrivna svenskan men talet tror jag sitter där eftersom jag var så pass “gammal" när jag kom hit. Jag var 35. Tack snälla du!
Kramar!
Anna: Tack! Kul att du uppskattade inlägget.
Jag skrev det delvis som jag gjorde för att visa på hur svårt det är att faktiskt immigrera till USA. Väldigt många som skriver till mig via min blogg tror att “det är bara å flytt". ;) Nej, tur är det väl att man inte vet exakt vad som skall hända.
Annica: Tack! Tiden går rätt fort och mycket har onekligen hänt de här senaste 20 åren. Ja, nog har jag varit med om mycket. Nästan litet väl mycket tycker jag. Men så var jag ju också gift med en fd hippie. ;) Ibland skulle jag vilja att någon tog hand om allt men samtidigt vet jag att jag helst gör saker och ting själv. Och klarar jag inte av något ber jag om hjälp. Som häromdagen när jag hade mina dubbdäck i bakluckan på bilen och de var litet väl tunga (axeln är fortfarande inte lika stark som den var tidigare) så då bad jag min kollega att hjälpa mig vilket han gärna gjorde. :) Eftersom jag följer min intuition till största delen gör och har jag nog gjort saker som kan verka väldigt konstiga ibland.
Jag skulle vara väldigt besviken på mig själv om inte svenskan var intakt. Tack för snälla ord. :)
Kramar!
Mimmi: Tack! Ja, du är ännu litet mera en veteran än vad jag är. I FB-grupperna ser man ju ibland folk som bott i USA 50 år vilket ju är fantastiskt lång tid. Åren går fort och inte tycks de sakta ner. :) Kram!
Häftigt och där ser man vad lite man vet om vad som komma skall - och tur är väl det! Och visst kan man fundera över vart åren tar vägen...
Ändå spännande att läsa hur allting kom sig. Tycker du var väldigt modig som bestämde dig för att stanna trots allt. Själv har jag nu bott i USA i snart 21 år också först som studerande. Alltså halva mitt liv har jag bott i USA-inte klokt, och ändå känner jag mig väldigt svensk. Intressant egentligen var de där första 20 åren eller så gör när det gäller ens samhörighet med en kultur. Jag älskar Sverige på mpnga sätt, men jag trivs också väldigt bra i USA och känner mig hemma här. Det skulle nog vara svårt att flytta tillbaka, och om något händer min make så tror jag att jag ändå skulle stanna i USA, liksom du.
Grattis!
jag har varit här på heltid i 24 år!
Fattar det inte.
Kom visserligen som au-pari redan 1990, men räknar åren från då jag gifte mig, 93.
Vet inte om jag skulle stanna kvar i US om ngt (herregud kan inte ens tänka tanken) skulle hända Peter. Tror nog inte det, om jag ska vara ärlig. MEN jag älskar samtidigt att bo här. GAAAHHH, komplicerat det där.
Precis som du har jag behållt svenskan, och ingen hemma tycker jag att låter annorlunda än den dag jag for. Det är bra det, för klampa omkring i ett blandspråksträsk vill jag inte.
Det har hänt mkt i ditt liv sen du kom till US. Många olika boenden också. Känner mig väldigt rotad där jag bor, men kan givetvis samtidigt ångra lite att vi bara bott i NOVA. Oh well.
Kramar!!
Marina: Roligt att du tyckte om inlägget. :) Ja det är verkligen tur att man inte vet exakt vad som skall hända. Jag tycker de här 20 åren både är en lång tid och har gått fort.
Malin: Jag tyckte en liten summering kunde vara på sin plats. :) Jag kände inget tvivel alls att stanna utan det var helt enkelt magkänsla och intuition till 100%. Jaha, du har också bott så länge. Vi verkar vara rätt många som bott här länge. Jag har fortfarande bott ca 15 år längre i Sverige än i USA. Eftersom Sverige ändrats så drastiskt de senaste 10 åren vet jag inte längre om jag egentligen “kan" kulturen där numera. Och jag kan fortfarande inte allt kring den amerikanska kulturen. Jag frågade mig själv en gång vad jag saknar med Sverige och det enda som kom var “naturen". Och samma fråga för USA om jag skulle flytta härifrån och vad jag skulle sakna var “den expansiva energin". Har man flyttat är man i ett “mellanland" och har detta inom sig hela tiden.
Annika: Tack! Ja, du är ännu mera en veteran än vad jag är. :) Visst är det svårt ibland att greppa att vi bott här så länge. Mitt första år var jag ju här till och från men jag räknar med det ändå. :)
Som jag skrev till Malin fanns det inga tvivel alls när Michael gick bort utan det kändes självklart att jag skulle stanna. Minns att min mamma frågade mig och jag svarade att jag skulle stanna kvar.
Har ju hört dig i dina radiointervjuer (får lyssna på den senaste också :)) och du låter precis som jag kan föreställa mig att du lät när du bodde i Stockholmsområdet. Nej, vad trist om man inte hade svenskan intakt. Vi ondgör ju oss ibland över folk som inte kan skriva hos FB. ;) Särskrivningar, fel grammatik och konstiga blandningar av engelskan och svenskan. Du har nog i alla fall pratat mycket mera svenska än vad jag har gjort och efter det att min mamma gick bort har det verkligen blivit mycket mindre för mig.
Jag tycker att jag flyttat runt alldeles för mycket och det berodde delvis på Michael förstås och att han var den drivande kraften bakom ett par flyttar. Dåliga hyresvärdar tycks det finnas alltför många tyvärr.
Kramar!!
Post a Comment