Våga prata inför andra
För många år sedan gick jag en kurs i Stockholm där vi skulle lära oss att prata inför andra. Det gick inget vidare eftersom jag var väldigt nervös. Att våga prata inför andra är bra att kunna och en tillgång. Dessutom hade jag en pappa som älskade att prata inför folk. Han höll massor med föredrag både i Sverige och utomlands. Han satte ingen press på mig utan det var nog jag själv som tyckte att kunde han skulle jag också kunna.
Det var inte förrän jag kom till USA och pluggade som jag fick utmana den här rädslan. Jag skulle gå vissa kurser som ingick i min studieplan och "Speech" var bland annat en av dessa kurser. Läraren var också psykologilärare och jag gick även en psykologikurs där han undervsade. Jag gillade hans stil och han verkade gilla mig så det kändes litet mindre "farligt" att ställa sig upp inför de andra klasskamraterna.
Konstigt nog var jag inte nervös att prata på engelska inför alla i klassen trots att jag hade min svenska brytning. Inte så markant men självklart hördes det att jag inte var amerikan. Jag hade memorerat hela anförandet och hade stödanteckningar. Det hela gick förvånansvärt bra och jag fick högsta betyg av läraren. Tre eller fyra ytterligare anförande blev det innan kursen var över. Självklart var jag nervös men inte värre än att jag kunde hålla tankarna samlade och framföra det hela.
Fortfarande tycker jag det är litet olustigt att behöva prata inför andra men det är inte den där paralyserande skräcken jag kände i Sverige. I mitt jobb måste jag också vara i klassrummen ibland när läraren befinner sig på annan ort (det går med vår videokonferensteknologi) och säga saker till klassen. Idag hade vi ett stort tekniskt problem i en av klassrummen och jag fick tala med vår kontaktperson i Yreka via videokonferensen medan alla i klassrummet följde det hela. Då går det inte att stå och humma i ett hörn. :)
Många amerikaner verkar vara bättre på att tala inför andra än vad många svenskar är. Det har jag märkt i alla möjliga sammanhang. Kanske det delvis beror på att man i amerikanska skolor får hålla rätt många framföranden under skolåren. Jag minns några få (kanske 2 eller 3) i högstadiet i Sverige. Inte konstigt att det blir smått dramatiskt och verkligen utmanande att ställa sig inför andra då.
Det känns befriande att ha kommit över en del av rädslan jag tidigare kände. Vår skola har flera olika Speech-kurser och de brukar vara fullbokade. Lärarna har verkligen utstrålning och är medryckande och kan få med sig eleverna. Plus till de här kurserna! :)
Självklart är de allra flesta av oss inte som Martin Luther King - han kunde verkligen hålla ett anförande.
Bilden från thedailymind.com
15 comments:
Kul att du tar upp detta. Har samma känsla inför föredragshållande... Fast övning ger färdighet, såklart.
Har idag följt min 7-åring till första skoldagen i 2nd grade i Saratoga. Det är min förhoppning att hon får en god skolunderbyggnad samt ett (bibehållet) gott självförtroende i en bra amerikansk skola. Och en bra grund i muntligt framförande, som det hette förr...
Ja, här gäller det att speak up och kunna "take it away" utan att darra på rösten. Övning ger färdighet som Mia skriver. Numera kan jag se fram emot en presentation, men så har det inte alltid varit.
Kram!
Övning ger färdighet och man kommer så småningom över ev. blyghet och rädsla att göra bort sig. När man inser att man inte dör trots att man kanske inte klarar allting elegant, så får man en bra självkänsla. Nu för tiden kan jag ställa mig upp och prata utan att ens fundera på det hela. Men det har också funnits knäsvaga stunder innan dess:)
kramar!
Man märker det ju också när barn och ungdomar intervjuas i TV eller liknande i USA. De pratar och berättar helt utan hinder! I envy them! De svenska barnen sitter och mumlar, svarar ja eller nej och kan knappt utveckla svaret alls. Jag har lite svårt att prata inför större grupper, men jag klarar det mycket bättre nu på senare år. Vi har ändå en hel del muntliga framföranden i skolan nu för tiden tycker jag ändå, men jag var nervös inför varenda ett i grundskolan. Vi har det kanske inte så ofta som i amerikanska skolor...
Att lära sig att tala inför andra är väldigt viktigt. Det underlättar så mycket att kunna göra detta. Jag håller med dig om att Amerikaner är mycket bättre på det än svenskar. Jag tror för att man introducerar detta tidigt i skolan där och mycket oftare får chansen att öva på det. Det är toppen att du inte känner någon oro över detta längre. Jag tycker det är ok även om det alltid känns lite pirrigt. Borde egentligen öva mer på det.
Kram!
Absolut! AND YOU BET!!
Det här är ngt man övar redan på lekis, i Show and Tell. Fantastiskt bra! Sedan fortsätter det hela skoltiden med föredrag etc, det finns ju tom "debate" klasser på HS.
Det jag verkligen gillar med skolan här är att ingen annan får fnissa eller göra bort den som kanske nervöst håller föredrag vid svarta tavlan. Den som på ngt sätt gör ner personen därframme blir genast nedtystad och åthutad av lärare. Sedan är det ju debatt efteråt, eller frågestund etc.
Detta med att tala inför grupp kommer verkligen naturligt för de amerikanska barnen, och det följer ju dem genom hela livet sedan. Power till det!
OCH ja, jag var skakande nervös då jag skulle tala inför grupp i skolan då det begav sig. Jag skulle ha svårt att göra det än idag, tror jag.
Karolina, å sin sida, har absolut inga problem med detta.
Det tackar jag amerikanska skolan för.
Kram!
Det beror väl lite på i vilket sammanhang, och hur väl man behärskar sitt ämne, om man blir nervös eller ej. Blev jag tvungen att berätta om behandlingen av anthrax före 1881 på en läkarkongress, skulle jag säkert ha diarré en vecka i förväg - att tala om något man behärskar är en annan femma.
Visst är amerikanarna bra på att träna ungarna i att framträda - men det ta'r inte på alla. Jag har flera vänner som vägrar att tala inför en grupp människor, även om de känner dem alla. Och några av de absolut sämsta framföranden jag hört, har varit i staterna - kanske har man FÖR gott självförtroende ibland.
Man får nog inse att vi är olika, somliga vänjer sig aldrig medan andra frodas i rampljuset. Överlag tycker jag nog att barn i många länder är bättre på att umgås med vuxna än svenska barn - och därmed är bättre på att svara mer än ja och nej på frågor, och att framträda. Ryska barn (de få jag hört och sett) är ena riktiga baddare på att motivera svar och hålla anföranden.
Margaretha
som sällan kan
hålla mun
I min amerikanska skola på 1960-talet hade jag "Speech" som ämne och läraren hette Miss Story (sic!).
Det har jag haft glädje av sen dess. Jag glömmer aldrig den småruggiga morgon (jag hade detta som dagens första lektion alla dagar) och kom upp på podiet och såg på talarstolen en liten lapp där det stod "Smile, you
are on TV!" Jag sa inget om det, ingen annan heller, men ALLA inledde sina små anföranden med ett soligt leende.
Mia: Tror inte att jag sett dig här tidigare - välkommen! Jag är inte alls så där väldigt van men mer van än vad jag var när jag bodde i Sverige. Eftersom jag inte har egna barn vet jag väldigt litet om hur den amerikanska skolan fungerar men jag har förstått att det är vanligt med att tala inför andra inom skolan. Det är en bra kunskap att ha. :)
Lotta: Det jag märkt när vi haft möten inom skolan är att man pratar mer självsäkert inför andra och "projicerar" på ett helt annat sätt än vad de flesta svenskar gör. Amerikaner projecierar mer överlag tycker jag i alla möjliga situationer i samhället. Kram!
Karin: När jag gick i lågstadiet älskade jag att stå inför klassen på Roliga Timmen som vi hade. Sedan blev det annorlunda när jag blev tonåring och efter skolan fanns det egentligen inga tillfällen alls att träna på att prata inför andra. Du verkar ha kommit till ungefär samma plats som min pappa, dvs att du faktiskt gillar att prata inför en grupp. Kul! Kramar!
Lollo: Helt riktigt betr. barn i Sverige och USA. I svenska TV-program där barn intervjuas blir det inte mycket sagt utan mest hummande medan amerikanska barn pratar som "små vuxna". Jag gillar att de har lättare att uttrycka sig här i USA. Den svenska skolan har säkert ändrats sedan jag var elev (jag gick ut gymnasiet 1980 så det är ett tag sedan :)) men när jag pluggade på gymnasiet var det i stort sett inga föredrag alls.
Desiree: Jag kan fortfarande bli nervös men det är inte den där förlamande skräcken som jag kände i Sverige. Som jag skrev till Lotta tycker jag att amerikaner överlag "projicerar" mer i alla möjliga sammanhang och det är något jag lärt mig successivt att göra. I Sverige är det kanske inte riktigt lika "tillåtet" att projicera som här i USA. Kram!
Annika: Du har verkligen inblick i hur skolan fungerar och Karolina är ju ett jättebra exempel på hur man påverkas av de här anförandena. Om man har flera anföranden per termin blir ju inte en så enormt stor sak jämfört med om man har tre anförande totalt under tre år. Då blir varje anförande ett nästan oöverstigligt berg. Kul att Karolina har så lätt att tala inför en grupp. :) KRAM!
Margaretha: Bra att du inte kan hålla mun. :) Självklart har mycket att göra med hur väl man kan ämnet. Under den "Speech"-kurs jag gick i skolan fick vi lära oss om ett ämne (som vi kanske inte kunde så mycket om) och ju mer man lär sig desto lättare blir det givetvis att kunna prata om det. Att prata inför personer jag känner känns inte särskilt skrämmande men att ha ett helt rum fullt med elever som stirrar på en kan kännas litet nervöst ibland, men det är bara att göra sitt jobb och numera känns det mycket lättare. Har inte hört ryska barn prata men det verkar som om de flesta nationaliteter har lättare att uttrycka sig än vad vi svenskar har.
Olgakatt: Det låter nästan som ett skämt med Miss Story. :) Du lärde dig något som du troligen haft med dig sedan dess och haft nytta av. Man måste börja som ung eftersom det alltid verkar lättare att lära sig som liten. Vissa personer har det nog medfött att vilja stå på en scen men för de flesta av oss är det något vi måste lära oss.
Min kropp klarar inte alls av att prata infor andra, trots det sa var mitt forsta jobb har i USA som forsaljar (B to B). Jag lyckades ha det jobbet i 4 ar utan att fa sparken, sa jag var inte helt hopplos pa det. Men tyckte alldrig om att ga till jobb. Den typen av forsaljare ser man knappt i sverige tror jag.
Nagot som jar larde mig dar ocksa var att skriva mail snabbt - min mann kan ta 45 minuter pa sig att skriva ett email pa 3 meningar - det tar mig 2 minuter.
Hej Anne-Marie. Idag drar vi igång en tävling på studeravidare.se. Vill du också vara med och tävla? Du behöver bara nämna oss i ett blogginlägg och har då chansen att vinna
Nya MacBook Air. Infomation om tävlingen finns under www.studeravidare.se/bloggtavling.
MVH Studeravidare gänget
SAM: Vad jobbigt att ha ett sådant arbete som du verkligen kände obehag inför. Det vet jag inte om jag skulle ha klarat av. Hoppas att du framöver kan ha ett arbete som känns litet mer avslappnat och tilltalande. Skriva snabbt lärde jag mig när jag pluggade till chefssekreterare och senare när jag skrev brev och e-mail på mina arbeten. Det är bra att kunna. :)
Post a Comment