Tuesday, March 6, 2007

Overkligt

Det har varit tyst på min blogg under en vecka och det beror på att mitt liv i onsdags i förra veckan totalt förändrades på ett mycket tråkigt sätt.

Min man gick helt oväntat bort. Han fick en hjärtinfarkt för ca 1.5 vecka sedan men han åkte aldrig in till sjukhuset eftersom han inte trodde att det var en infarkt. Eftersom den inte behandlades fick han besvär att andas. Han trodde att det var astma eftersom det påminde om hur hans astma var när han var barn. Till slut åkte vi in till sjukhuset i måndags för en vecka sedan och där konstaterade man att han hade vätska i lungorna och kring hjärtat. Eftersom de inte kunde behandla honom här i La Grande flögs han till en stad i Idaho (staten öster om Oregon). Han intensivvårdsbehandlades men det gick inte att rädda honom.

Jag har haft en vän från Kalifornien här under några dagar men nu är jag själv. Det känns helt överväldigande just nu med allting. Att ordna allt praktiskt och att hantera mina känslor. Som jag skrev om i ett av mina första inlägg hade vi inte bott tillsammans under ca ett år och det berodde på att vi inte visste om vi skulle fortsätta att leva tillsammans. Jag flyttade till Oregon i december för att vi i alla fall skulle kunna bo närmare varandra. Men det hade blivit klart under mina månader här att vi inte skulle fortsätta att bo tillsammans. Trots detta känns saknaden svår eftersom vi stod varandra nära som vänner.

Jag kommer göra allt för att flytta tillbaka till Kalifornien men det är mycket jag måste ta hand om nu. Allting var i hans namn och i Oregon måste egendom i ett sådant fall gå igenom en process som heter "probate" trots att vi fortfarande var gifta.

Troligen kommer min blogg att bli litet annorlunda nu eftersom mitt liv blivit så annorlunda. Jag kommer nog att dela med mig mer av mina känslor efter min mans bortgång och hur det är att vara efterlevande här i USA.

9 comments:

JaCal said...

Åh, Anne-Marie! Vilka otroligt, fruktansvärda nyheter! Jag beklagar sorgen och kan inte ens föreställa mig hur tungt det måste kännas just nu - att förlora en så nära person så oväntat! Måtte du nu kunna vara stark och klara av att ta hand om allt och sörja samtidigt. Jag är så ledsen för din skull!

Annika said...

Anne-Marie! Du finns med mig i mina tankar.
Säger som jacal; jag kan inte ens föreställa mig hur du har det nu. Så hemskt och chockartat.
Jag beklagar verkligen sorgen. Må du orka! Verkligen ledsamt när något sånt här händer!
Massor av kramar ifrån mig!

Monica said...

Anne-Marie,

vad tragiskt att du förlorat din make och vän. Beklagar sorgen! Glad att höra att du haft en vän vid din sida...önskar dig styrka för den kommande tiden

t & t said...

Vad tragiskt och jag beklagar sorgen. Det var tråkigt att läsa att han har gått bort. Sänder en kram på detta sätt. Tänker på dej!

Matildas fikarum said...

Nej, vad tråkigt för dig och de dina! Åh, så ledsamt. Jag beklagar sorgen och tack! för att du lät oss få veta vad som hänt.
Mastodontkramar!!!

Victoria said...

Åh, Anne-Marie, jag vill skriva något men jag vet inte vad...
Ord känns futtiga i en sån här situation.
Jag beklagar sorgen.
Kramar/Victoria

Anne-Marie said...

Allihop: Tack för era fina ord. De värmer verkligen nu när jag sitter här själv i Union. Tack!!!

Ing said...

En kram till dig Anne-Marie, så ledsamt med din man. "Life changes fast. Life changes in the instant" skrev Joan Didion när hennes man plötsligt dog i en hjärtinfakt vid middagsbordet. En underbar bok, The year of magical thinking heter den. Hoppas allt det jobbiga administrativa ordnar sig och välkommen tillbaka till Kalifornien.

Anonymous said...

Kramar till dig. // Riitta