Deklarera via nätet

Under helgen gjorde jag mina deklarationer och för första gången gjorde jag dem via nätet. Som jag berättat här tidigare på bloggen måste man skicka in två olika slags deklarationer - en till den federala myndigheten IRS (Internal Revenue Service) och en till staten Kalifornien.

Förra året skickade jag in papperskopior men att göra deklarationerna via nätet var mycket enklare eftersom man fick frågor som var lätta att besvara och man blev vägledd vilka siffror som skulle finnas var. Att anlita en person eller ett företag är inte aktuellt för min del eftersom jag numera har en mycket enkel deklaration. I år fick jag tillbaka hela $2 !!!!! för den federala deklarationen men rätt mycket mera från staten Kalifornien. Det är skönt att inte behöva betala restskatt vilket jag gjort flera år.

Något man också måste göra om man har utländska bankkonton är att fylla i en blankett som inte skall skicks med deklarationen utan den skickas separat till Department of the Treasury. Eftersom jag fortfarande har ett par svenska bankkonton har jag troget skickat den här blanketten varje år.

I år har alla i USA på sig till den 18 april att skicka in sina deklarationer. Vanligen är det den 15 april som gäller (det är en av de 100 frågorna för medborgarskapsintervjun) men i år lär det vara en helgdag i District of Columbia som har gjort att senaste inlämningsdag har senarelagts. Den här helgdagen heter Emancipation Day och den firar frigivandet av slavar och medborgarrättigheter. Helgdagen finns inte i Kalifornien utan bara i några andra stater. Alla verkar fira den på olika datum men då Washington, D.C. ligger i District of Columbia och IRS har sitt huvudkontor i huvudstaden har de stängt den 15 april i år. Helgdagen infaller 16 april men man har stängt statliga kontor den 15.

Så här mycket pengar får jag inte tillbaka. ;)

Att ge gåvor och presenter

Något som jag tyckt varit det svåraste med att komma som vuxen till ett annat land och en annan kultur är att förstå de där små kulturella skillnaderna och nyanserna, jag brukar kalla dem "oskrivna regler". När man växer upp i ett land lär man sig hur man gör och säger i olika sammanhang helt enkelt för att man växer upp där och man ser hur andra gör och säger.

Att flytta till ett annat land innebär att man måste lära sig på nytt. Eftersom jag flyttade ihop med en amerikan fick jag självklart en viss inblick i hur man beter sig men Michael var en man som inte alls gjorde som alla andra så det var inte till så väldigt mycket hjälp.

För ett tag sedan pratade jag med min chef om det här att ge gåvor och presenter när man till exempel hälsar på någon. Jag har alltid tyckt att jag inte riktigt vetat vad som gäller eftersom Michael och jag hade ett minimalt umgänge (han var en riktig eremit ;)). I Sverige är det ju väldigt vanligt att ge blommor som gåva när man hälsar på någon. Enligt min chef är det också något folk gör här i USA men det verkar inte fullt så vanligt som det är i Sverige. Hon sade att många ger en flaska vin - det gör man kanske även i Sverige. Men det verkade också som om det är rätt vanligt att man inte tar med sig en gåva när man går bort. Nu kan säkert det här skilja sig från område till område och från stat till stat (som med allt annat i USA).

Eftersom min chef är en person som gjort många resor och som är mycket intresserad av andra länder har jag alltid känt att jag kan vara rätt svensk ihop med henne på jobbet. Väldigt skönt tycker jag. Och därför bestämde jag mig för att ge henne en vacker blomma som tack för att hon ställde upp förra veckan och tog mina arbetspass när jag befann mig i Sacramento. Och tårtkalaset gjorde ju inte saken sämre. :)

Hur folk pratar

Trots 14 år i USA har jag fortfarande en brytning - inte mycket men tillräckligt för att folk skall höra att jag inte är amerikan. I alla fall verkar det vara så i Mt Shasta området. Nu när jag var i Sacramento slogs jag av att i stort sett ingen verkade prata "riktig" amerikanska. De på hotellet var indier, taxichaufförerna kom från alla möjliga länder (några hade stora problem att hitta mitt hotell vilket gjorde mig litet nervös eftersom jag inte ville betala mer än vad jag behövde), folket på immigrationskontoret var en blandning av utlänningar och amerikaner. Restaurangfolket var också en blandning.
USA är en smältdegel av olika slags människor som har lärt sig engelska mer eller mindre bra. Förvånansvärt många kan inte prata engelska som man enkelt förstår. Jag låter som ett proffs ;) jämfört med många andra jag stött på.

Förutom alla olika slags brytningar som folk kan ha finns givetvis dialekter i USA, precis som vi har dialekter i Sverige. Här i Kalifornien (om man hör "riktig" amerikanska) pratas en rätt enkel engelska/amerikanska. Men så är det inte på många andra håll i USA där man verkligen får lära sig dialekten. Jag skulle ha svårt att klara mig tror jag i "the deep south". Eftersom Kalifornien har en enormt stor mexikansk befolkning pratar kanske inte så många denna enklare engelska utan det är ofta man hör mexikaner med en mycket stark brytning när de pratar engelska.

Weed har en rätt stor svart befolkning och en hel del har ett mycket speciellt sätt att prata och jag har svårt att förstå dem ibland. African English eller Ebonics kallas den här typen av engelska. Urban Dictionary har några rätt extrema exempel - inte lätt att hänga med:

Standard English Example:
Question: What do you need to do?
Answer: I need to take the time, to gather the information, and then double check it, to see if I am correct in my facts; Then I have to package it and take it to the Post Office, so that I can get it insured, to make sure I don't lose my valuable work.

Ebonics Example:
Question: What cha' gawn do?
Answer: Lawd ha' murcy! I nee' ta git dis stuff togetha
and take it ta da Post office, and git me some insurance!

Som sagt dialekten i södra USA är helt annorlunda än här på västkusten. Och det är många som pratar den typen av engelska. Den här kartan visar hur många stater det faktiskt är:


Här är några exempel på just den här typen av amerikansk engelska (Southern English):

- I only done what you done told me.
- You was sittin' on that chair.
- I might could climb to the top.
- This here's mine and that there is yours.
- He's fixin' to eat.

Inte precis vad jag lärde mig i skolan.

Många från Sverige utvandrade till Minnesota och där pratas en speciell engelska. Den lär vara en blandning av mer än 40 olika nationaliteter. Även i North Dakota pratas en speciell dialekt liknande den i Minnesota. Filmen "Fargo" utspelar sig i Fargo, i North Dakota och det var tur att jag kunde se den textad. Det var inte alldeles lätt att hänga med. Filmen är bra och kan rekommenderas - men med textning. :)



Bilderna från Wikipedia (kartan) och Brownielocks.com (Minnesota talk).

Som vanligt är USA ett land med stora skillnader och många kulturer.

Dubbelt medborgarskap

Flera kommentarer jag fått är om jag kommer att ha dubbelt medborgarskap eller om jag måste ge upp det svenska. Dags att reda ut begreppen litet. :)

Att ge upp mitt svenska medborgarskap är något jag ALDRIG skulle göra. Jag är svensk och kommer alltid att känna mig som en svensk. Mina 14 år i USA har inte ändrat på det. Självklart har jag förändrats som person och tagit till mig en del av det amerikanska men det betyder inte att jag under några omständigheter skulle vara beredd att ge upp mitt svenska medborgarskap.

Sedan 2001 erkänner Sverige dubbelt medborgarskap. Om man blev medborgare i ett annat land innan 2001 gav man automatiskt upp sitt svenska medborgarskap. Eftersom jag blev amerikansk medborgare först nu betyder det att Sverige aldrig kan säga att jag inte är svensk medborgare.
USA däremot erkänner egentligen inte dubbelt medborgarskap men det är mest på pappret som det gäller. De skulle aldrig komma till mig och säga "you have to give up your Swedish citizenship". Det skulle aldrig ske. På mitt Naturalization Certificate står det att min tidigare nationalitet är svensk. Så på pappret, enligt amerikansk lag, är jag inte längre svensk medborgare. Men det är alltså bara på pappret som det gäller. Litet konstigt kanske men det är så det är.

Just nu har jag bara mitt Naturalization Certificate som visar att jag är amerikansk medborgare. Och man kan inte resa med detta papper så mitt första steg är att skaffa ett amerikanskt pass. Det måste jag ha när jag skall resa till Sverige. Jag kommer att använda mitt amerikanska pass när jag reser ut från och in till USA och jag använder det svenska vid ut- och inresor till och från Sverige. Man skall alltså alltid resa med två pass. Här i USA tar det lång tid att få ett pass. Oftast tar det mellan 1-2 månader. Det kommer jag att sätta igång med under nästa vecka troligen. Efter måndagens helgdag. Vi har helgdag igen - Presidents' Day eller Washington's Birthday. George Washington var USAs första president. Det har jag lärt mig nu. :)

Något som slagit mig efter att ha levt i USA under 14 år i en "icke-amerikansk status" är att jag alltid känt mig kontrollerad på något sätt. En känsla av ofrihet har också funnits. När jag bodde i Sverige var det ju tankar och känslor som aldrig fanns eftersom jag var en "fullvärdig" medborgare. Så har det inte varit här i USA. Självklart har saker och ting förbättrats allteftersom jag blivit mer och mer integrerad men immigrationsverket har alltid funnits med i bakhuvudet. Till exempel att de måste veta när man flyttar och att man inte kan befinna sig utanför USA under en längre tid om man av någon anledning skulle vilja bo i ett annat land under ett par år till exempel.

Jag ser alltså bara fördelar med att ha dubbelt medborgarskap. Det enda som kan bli litet knepigt är om jag till exempel skulle flytta tillbaka till Sverige under en period eftersom man fortfarande måste deklarera i USA. Exakt hur detta fungerar har jag inte hunnit sätta mig in i men det är bra att känna till i alla fall.

Kanske jag skulle köpa en sådan här flaggkombination :) - bilden från Anderson Butik (som säljer svenska produkter i USA).

Ny amerikan :) och ny läcka :(

Min resa till Sacramento blev längre än vad jag trott. Kom inte tillbaka förrän igår morse till ett Weed i snöstorm.

Jag är nu amerikansk medborgare! :) Det har nog fortfarande inte riktigt sjunkit in att jag efter 14 år inte behöver ha ett dugg mer med USAs immigrationsverk att göra. Det har blivit en del under så många år - som turist, elev och permanent resident.

Det var bra att jag åkte till Sacramento en dag tidigare eftersom det snöade ordentligt på måndagen. Jag höll mig på hotellet större delen av dagen och gick igenom min ansökan och de 100 frågorna en sista gång .
På tisdagen var det nervöst och timmarna tycktes röra sig framåt med snigelfart. Min intervju var inte förrän halv ett och jag var på plats ungefär en halvtimme innan. Man får inte komma tidigare eftersom de har begränsat med sittplatser. Det var många andra som väntade på sin tur och ca 20 minuter försenat ropades mitt namn upp. Jag blev intervjuad av en kvinna som gick igenom min ansökan med en rasande fart. Jag var nästan löjligt mycket förberedd - men jag tror på att vara mer förberedd än vad man behöver vara. Jag fick sex frågor som jag klarade av utan problem och jag fick skriva en mycket enkelt mening och läsa en lika enkel mening. Det var allt och jag var godkänd!

Jag fick lämna ifrån mig mitt gröna kort - det kändes nästan konstigt faktiskt. Vi kom överens om att jag skulle få sväras in som medborgare samma dag eftersom jag gjorde det rätt klart att jag hade en mycket lång resväg. Efter ca 1 timme blev jag inkallad till ett rum och en man läste Oath of Allegiance och jag fick svara "I do." Jag fick mitt Certificate of Naturalization (jag är nu en så kallad "naturalized citizen" till skillnad från amerikaner som fötts här och på så sätt erhållit sitt medborgarskap) och allt verkade vara korrekt. Men jag såg inte att de missat en mycket viktig detalj - det såg jag först när jag kommit tillbaka till hotellet. De hade inte daterat mitt certifikat!!! Det är en detalj som inte går att utelämna. Hur skall man annars veta när jag blev medborgare. Jag kastade mig i en taxi men kontoret hade stängt tyvärr så jag fick ringa min chef och berätta att jag blev kvar ytterligare en dag. Jag var helt bestämd på att jag inte skulle lämna Sacramento innan jag hade mitt datum.

Nästa dag kom och jag åkte tidigt till immigrationskontoret. Det kontor jag hade besökt dagen innan hade inte ens öppnat. En kvinna passerade mig i korridoren och jag frågade om hon jobbade där. Det gjorde hon och jag förklarade vad som hänt. Hon tog mitt certifikat och kom tillbaka med det och nu hade det en datumstämpel. De skrev inte ut ett nytt certifikat. Jag frågade om det här kan hända och hon sade "oh ja, det har hänt" !?! Och att det här var vad de gjorde, dvs de fick stämpla datumet. Men herregud, varför är de inte mer ordentliga om det nu verkar vara något som händer litet då och då. Jag är SÅ glad att inte behöva ha med dem att göra mer. Jag hade nu mitt daterade certifikat men fick vänta många, många timmar eftersom bussen skulle gå först klockan 2 på natten. Greyhound har en mycket konstig tidtabell från Sacramento norrut - klockan 2 på natten och 7 på morgonen! Inget däremellan. Jag hade förlängt mitt hotellrum ytterligare en dag (den här resan kostade en förmögenhet med hotell, taxi- och bussresor) så jag tittade på TV, sov litet och gick och åt.

Till slut var det dags att bege sig till busstationen där vi fick vårt handbaggage genomsökt! Det här landet verkar helt ha spårat ur med kontroller precis överallt. Bussen tog sig genom snöstormen med nöd och näppe och en timme försemade var vi tillbaka i ett kallt och snöigt Weed. Och när jag kom hem möttes jag av en ny takläcka i en annan del av huset! och min hyresvärd har fortfarande inte kommit (han påstår att han och hans fru är sjuka - jag tror att han helt enkelt inte vill göra något) så jag får väl strida igen. Mitt tålamod beträffande det här huset har tagit slut och om jag kunde flytta ut skulle jag göra det med en gång. Vi får se om jag kan bryta mitt kontrakt.

Idag var det tårtkalas för mig på skolan. Min chef (jag har en mycket bra chef) hade ordnat med det för att fira mitt medborgarskap. Jag har blivit grattad och fått kort. Tänk att det hela har tagit slut - äntligen. Nu skall jag se till att jag skaffar ett amerikanskt pass eftersom mitt enda bevis just nu på att jag är medborgare är mitt Certificate of Naturalization. Dessutom vill jag ju kunna åka till Sverige på senvåren och då måste jag ha ett amerikanskt pass. Jag är otroligt tacksam att processen att bli medborgare bara tog litet drygt 3 månader.

Att vara amerikansk medborgare känns som en befrielse. Jag är fri att kunna stanna eller flytta utan att vara begränsad av alla möjliga regler för icke-amerikaner. Härligt!

Snöstorm

Efter 6 veckor med vårväder har vädergudarna bestämt sig för att ändra på det. Lagom förstås till min resa till Sacramento. Murphy's Law kanske.

I morgon dundrar ovädret in med orkanstyrka på vindarna, snö och kyla. Därför åker jag till Sacramento redan idag - söndag. Det blir en extra dag med hotell osv men jag vågar inte stanna här till i morgon eftermiddag när jag hade planerat att åka. Att bo uppe i bergen gör att vädret kan ställa till det så att man helt enkelt inte kommer härifrån genom att motorvägen kan stängas om det kommer mycket snö. Och det är självklart inte ett alternativ med min medborgarskapsintervju på tisdag.

Därför tar jag bussen till Sacramento idag och får en extra dag i morgon i Sacramento. Jag kommer inte att ta med mig någon dator så det får bli nya uppdateringar när jag är tillbaka. Förhoppningsvis har jag positiva nyheter efter intervjun.

På återhörande litet senare.

"I love you"

Något jag undrat över sedan jag kom hit till USA är varför man i stort sett alltid, när man pratat i telefon med till exempel sin man, fru, flickvän, pojkvän osv, säger "I love you" innan man lägger på luren.

När jag först lärde känna Michael pratade vi i telefon mellan mina besök här i USA och efter varje samtal sade vi alltid "I love you" som avslutning. Men det är inte bara om man är ifrån varandra under en längre tid som den här frasen kommer med utan det kan även vara efter ett kort samtal på jobbet med sin käresta. Och nästan alltid säger man "I love you" som avslutning.

Är det en liknande fras kanske som "Hi, how are you?" som hörs i affärer? Man säger den av gammal vana. Eftersom jag inte är amerikan har jag nog tyvärr inget bra svar men jag tycker det är en intressant del av det amerikanska samhället. Jag kan inte tänka mig att man i Sverige säger "jag älskar dig" efter varenda samtal man har med sin man eller fru. Själva frasen "jag älskar dig" låter mycket mera högtidlig tycker jag än "I love you". Kanske för att engelska inte är mitt modersmål?

Kanske det är litet samma sak som med ordet "hon" (kort för "honey") som många säger till varandra i alla möjliga sammanhang här i USA. Massor med människor har sagt det till mig i affärer och ute i samhället. Det är inget konstigt med det utan en del av det amerikanska sättet att prata. I början reagerade jag nog litet men nu tänker jag inte så mycket på det. Har dock svårt att tänka mig att en svensk skulle säga samma sak till en restauranggäst eller en person i matkassan. ;) Det hör liksom inte till det svenska kynnet. Vi svenskar är litet mer återhållsamma med så "stora" ord.

Nästa vecka lär det bli mycket av "I love you" och alla kan fira sina "honeys" på Alla Hjärtans Dag. :)




Bilden från examiner.com