Dubbelt medborgarskap

Flera kommentarer jag fått är om jag kommer att ha dubbelt medborgarskap eller om jag måste ge upp det svenska. Dags att reda ut begreppen litet. :)

Att ge upp mitt svenska medborgarskap är något jag ALDRIG skulle göra. Jag är svensk och kommer alltid att känna mig som en svensk. Mina 14 år i USA har inte ändrat på det. Självklart har jag förändrats som person och tagit till mig en del av det amerikanska men det betyder inte att jag under några omständigheter skulle vara beredd att ge upp mitt svenska medborgarskap.

Sedan 2001 erkänner Sverige dubbelt medborgarskap. Om man blev medborgare i ett annat land innan 2001 gav man automatiskt upp sitt svenska medborgarskap. Eftersom jag blev amerikansk medborgare först nu betyder det att Sverige aldrig kan säga att jag inte är svensk medborgare.
USA däremot erkänner egentligen inte dubbelt medborgarskap men det är mest på pappret som det gäller. De skulle aldrig komma till mig och säga "you have to give up your Swedish citizenship". Det skulle aldrig ske. På mitt Naturalization Certificate står det att min tidigare nationalitet är svensk. Så på pappret, enligt amerikansk lag, är jag inte längre svensk medborgare. Men det är alltså bara på pappret som det gäller. Litet konstigt kanske men det är så det är.

Just nu har jag bara mitt Naturalization Certificate som visar att jag är amerikansk medborgare. Och man kan inte resa med detta papper så mitt första steg är att skaffa ett amerikanskt pass. Det måste jag ha när jag skall resa till Sverige. Jag kommer att använda mitt amerikanska pass när jag reser ut från och in till USA och jag använder det svenska vid ut- och inresor till och från Sverige. Man skall alltså alltid resa med två pass. Här i USA tar det lång tid att få ett pass. Oftast tar det mellan 1-2 månader. Det kommer jag att sätta igång med under nästa vecka troligen. Efter måndagens helgdag. Vi har helgdag igen - Presidents' Day eller Washington's Birthday. George Washington var USAs första president. Det har jag lärt mig nu. :)

Något som slagit mig efter att ha levt i USA under 14 år i en "icke-amerikansk status" är att jag alltid känt mig kontrollerad på något sätt. En känsla av ofrihet har också funnits. När jag bodde i Sverige var det ju tankar och känslor som aldrig fanns eftersom jag var en "fullvärdig" medborgare. Så har det inte varit här i USA. Självklart har saker och ting förbättrats allteftersom jag blivit mer och mer integrerad men immigrationsverket har alltid funnits med i bakhuvudet. Till exempel att de måste veta när man flyttar och att man inte kan befinna sig utanför USA under en längre tid om man av någon anledning skulle vilja bo i ett annat land under ett par år till exempel.

Jag ser alltså bara fördelar med att ha dubbelt medborgarskap. Det enda som kan bli litet knepigt är om jag till exempel skulle flytta tillbaka till Sverige under en period eftersom man fortfarande måste deklarera i USA. Exakt hur detta fungerar har jag inte hunnit sätta mig in i men det är bra att känna till i alla fall.

Kanske jag skulle köpa en sådan här flaggkombination :) - bilden från Anderson Butik (som säljer svenska produkter i USA).

Ny amerikan :) och ny läcka :(

Min resa till Sacramento blev längre än vad jag trott. Kom inte tillbaka förrän igår morse till ett Weed i snöstorm.

Jag är nu amerikansk medborgare! :) Det har nog fortfarande inte riktigt sjunkit in att jag efter 14 år inte behöver ha ett dugg mer med USAs immigrationsverk att göra. Det har blivit en del under så många år - som turist, elev och permanent resident.

Det var bra att jag åkte till Sacramento en dag tidigare eftersom det snöade ordentligt på måndagen. Jag höll mig på hotellet större delen av dagen och gick igenom min ansökan och de 100 frågorna en sista gång .
På tisdagen var det nervöst och timmarna tycktes röra sig framåt med snigelfart. Min intervju var inte förrän halv ett och jag var på plats ungefär en halvtimme innan. Man får inte komma tidigare eftersom de har begränsat med sittplatser. Det var många andra som väntade på sin tur och ca 20 minuter försenat ropades mitt namn upp. Jag blev intervjuad av en kvinna som gick igenom min ansökan med en rasande fart. Jag var nästan löjligt mycket förberedd - men jag tror på att vara mer förberedd än vad man behöver vara. Jag fick sex frågor som jag klarade av utan problem och jag fick skriva en mycket enkelt mening och läsa en lika enkel mening. Det var allt och jag var godkänd!

Jag fick lämna ifrån mig mitt gröna kort - det kändes nästan konstigt faktiskt. Vi kom överens om att jag skulle få sväras in som medborgare samma dag eftersom jag gjorde det rätt klart att jag hade en mycket lång resväg. Efter ca 1 timme blev jag inkallad till ett rum och en man läste Oath of Allegiance och jag fick svara "I do." Jag fick mitt Certificate of Naturalization (jag är nu en så kallad "naturalized citizen" till skillnad från amerikaner som fötts här och på så sätt erhållit sitt medborgarskap) och allt verkade vara korrekt. Men jag såg inte att de missat en mycket viktig detalj - det såg jag först när jag kommit tillbaka till hotellet. De hade inte daterat mitt certifikat!!! Det är en detalj som inte går att utelämna. Hur skall man annars veta när jag blev medborgare. Jag kastade mig i en taxi men kontoret hade stängt tyvärr så jag fick ringa min chef och berätta att jag blev kvar ytterligare en dag. Jag var helt bestämd på att jag inte skulle lämna Sacramento innan jag hade mitt datum.

Nästa dag kom och jag åkte tidigt till immigrationskontoret. Det kontor jag hade besökt dagen innan hade inte ens öppnat. En kvinna passerade mig i korridoren och jag frågade om hon jobbade där. Det gjorde hon och jag förklarade vad som hänt. Hon tog mitt certifikat och kom tillbaka med det och nu hade det en datumstämpel. De skrev inte ut ett nytt certifikat. Jag frågade om det här kan hända och hon sade "oh ja, det har hänt" !?! Och att det här var vad de gjorde, dvs de fick stämpla datumet. Men herregud, varför är de inte mer ordentliga om det nu verkar vara något som händer litet då och då. Jag är SÅ glad att inte behöva ha med dem att göra mer. Jag hade nu mitt daterade certifikat men fick vänta många, många timmar eftersom bussen skulle gå först klockan 2 på natten. Greyhound har en mycket konstig tidtabell från Sacramento norrut - klockan 2 på natten och 7 på morgonen! Inget däremellan. Jag hade förlängt mitt hotellrum ytterligare en dag (den här resan kostade en förmögenhet med hotell, taxi- och bussresor) så jag tittade på TV, sov litet och gick och åt.

Till slut var det dags att bege sig till busstationen där vi fick vårt handbaggage genomsökt! Det här landet verkar helt ha spårat ur med kontroller precis överallt. Bussen tog sig genom snöstormen med nöd och näppe och en timme försemade var vi tillbaka i ett kallt och snöigt Weed. Och när jag kom hem möttes jag av en ny takläcka i en annan del av huset! och min hyresvärd har fortfarande inte kommit (han påstår att han och hans fru är sjuka - jag tror att han helt enkelt inte vill göra något) så jag får väl strida igen. Mitt tålamod beträffande det här huset har tagit slut och om jag kunde flytta ut skulle jag göra det med en gång. Vi får se om jag kan bryta mitt kontrakt.

Idag var det tårtkalas för mig på skolan. Min chef (jag har en mycket bra chef) hade ordnat med det för att fira mitt medborgarskap. Jag har blivit grattad och fått kort. Tänk att det hela har tagit slut - äntligen. Nu skall jag se till att jag skaffar ett amerikanskt pass eftersom mitt enda bevis just nu på att jag är medborgare är mitt Certificate of Naturalization. Dessutom vill jag ju kunna åka till Sverige på senvåren och då måste jag ha ett amerikanskt pass. Jag är otroligt tacksam att processen att bli medborgare bara tog litet drygt 3 månader.

Att vara amerikansk medborgare känns som en befrielse. Jag är fri att kunna stanna eller flytta utan att vara begränsad av alla möjliga regler för icke-amerikaner. Härligt!

Snöstorm

Efter 6 veckor med vårväder har vädergudarna bestämt sig för att ändra på det. Lagom förstås till min resa till Sacramento. Murphy's Law kanske.

I morgon dundrar ovädret in med orkanstyrka på vindarna, snö och kyla. Därför åker jag till Sacramento redan idag - söndag. Det blir en extra dag med hotell osv men jag vågar inte stanna här till i morgon eftermiddag när jag hade planerat att åka. Att bo uppe i bergen gör att vädret kan ställa till det så att man helt enkelt inte kommer härifrån genom att motorvägen kan stängas om det kommer mycket snö. Och det är självklart inte ett alternativ med min medborgarskapsintervju på tisdag.

Därför tar jag bussen till Sacramento idag och får en extra dag i morgon i Sacramento. Jag kommer inte att ta med mig någon dator så det får bli nya uppdateringar när jag är tillbaka. Förhoppningsvis har jag positiva nyheter efter intervjun.

På återhörande litet senare.

"I love you"

Något jag undrat över sedan jag kom hit till USA är varför man i stort sett alltid, när man pratat i telefon med till exempel sin man, fru, flickvän, pojkvän osv, säger "I love you" innan man lägger på luren.

När jag först lärde känna Michael pratade vi i telefon mellan mina besök här i USA och efter varje samtal sade vi alltid "I love you" som avslutning. Men det är inte bara om man är ifrån varandra under en längre tid som den här frasen kommer med utan det kan även vara efter ett kort samtal på jobbet med sin käresta. Och nästan alltid säger man "I love you" som avslutning.

Är det en liknande fras kanske som "Hi, how are you?" som hörs i affärer? Man säger den av gammal vana. Eftersom jag inte är amerikan har jag nog tyvärr inget bra svar men jag tycker det är en intressant del av det amerikanska samhället. Jag kan inte tänka mig att man i Sverige säger "jag älskar dig" efter varenda samtal man har med sin man eller fru. Själva frasen "jag älskar dig" låter mycket mera högtidlig tycker jag än "I love you". Kanske för att engelska inte är mitt modersmål?

Kanske det är litet samma sak som med ordet "hon" (kort för "honey") som många säger till varandra i alla möjliga sammanhang här i USA. Massor med människor har sagt det till mig i affärer och ute i samhället. Det är inget konstigt med det utan en del av det amerikanska sättet att prata. I början reagerade jag nog litet men nu tänker jag inte så mycket på det. Har dock svårt att tänka mig att en svensk skulle säga samma sak till en restauranggäst eller en person i matkassan. ;) Det hör liksom inte till det svenska kynnet. Vi svenskar är litet mer återhållsamma med så "stora" ord.

Nästa vecka lär det bli mycket av "I love you" och alla kan fira sina "honeys" på Alla Hjärtans Dag. :)




Bilden från examiner.com

Immigrationsverket fick mig att åldras idag ;)

Efter mitt vårinlägg igår kom vintertemperaturerna tillbaka idag. Men det var väl bara väntat eftersom det bara är början av februari. Det har varit en mycket ovanlig januari med sol och relativt varmt i stort sett varje dag.

Idag fick jag en smärre panikattack inför intervjun nästa vecka. Av någon anledning kände jag att jag skulle kolla litet mer på det här med "tax returns" (deklarationer) vid just medborgarskapsintervjuer. Jag hittade ett par hemsidor där det framgick att man med största sannolikhet kommer att få frågor om sina deklarationer. Det var jag förberedd på och hade kopierat de senaste fem årens deklarationer. Men det jag inte hade sett var ett dokument hos USCIS (immigrationsverket) där det stod i klartext att man var tvungen att ha med sig de senaste fem årens så kallade "tax transcripts" (en slags summering som görs av skatteverket och som man kan begära i efterhand). Eftersom jag inte kunde minnas att jag sett denna information tidigare och det inte stod något alls i intervjubrevet fick jag litet panik. Att inte skriva detta i klartext i intervjubrevet är urdåligt och jag fattar inte att det inte är en standardtext.

Som tur var fick jag tag på en trevlig och hjälpsam man hos skatteverket (vilket kanske inte alltid är det lättaste) och han pratade med mig och hjälpte mig under mer än en timme med dessa papper. Det visade sig också att de bara kunde faxa (det var ju inte tal om att skicka med post eftersom jag aldrig skulle få det i tid) tre tidigare års "tax transcripts". För de två tidigare åren var det något annat ("account transcripts") som jag inte vet om immigrationsverket kommer att godta. Alla papper kom fram till slut via faxen men som sagt, om immigrationsnissarna kommer att godta de papper jag fick idag det står skrivet i stjärnorna. Och jag vet fortfarande inte om staten Kalifornien har något motsvarande papper jag kan få. Jag hann inte ens ringa deras kontor idag. Ingen kul överraskning alls och det är bara att hålla tummarna nu att allt går vägen trots allt. Mycket underligt att man skall behöva leka detektiv och inte få klara instruktioner. Jag har gjort vad jag kan och har i alla fall mer bevis nu än vad jag hade tidigare.

Nog med gnäll. Men några fler gråa hårstrån fick jag nog idag. ;) Det där med ålder är intressant tycker jag eftersom man nuförtiden egentligen inte alls vet hur gammal en person är. När jag var liten var tanter oftast tanter och gubbar var oftast gubbar. Den svenska tanten med permanentat hår och blommig klänning var ett faktum. ;) Och de som var 60+ lyssnade på en viss musik - ofta på Bertil Boo - den sjungande bonden.

Idag är gränserna mycket mer flytande. Ett bevis är en av de nya domarna hos "American Idol". Jag hade tänkt att inte titta på programmet eftersom förra säsongen var otroligt tam. Men så halkade jag in i sändningen för ett par veckor sedan och det var en helt annan stämning med de nya domarna Steven Tyler (Aerosmiths ledsångare) och Jennifer Lopez (ingen mer presentation behövs väl). Steven Tyler har verkligen gjort att American Idol känns intressant igen. Han är 62 och trots sitt omfattande droganvändande skulle jag aldrig gissat att han var i 60-årsåldern. Kul är det i alla fall att folk inte åldras som förr.

Hittade den här videon hos YouTube med Aerosmith - härlig låt tycker jag.

Promenad i februarisolen

Den senaste månaden har Kalifornien haft ovanligt fint väder. Vi blev dränkta i december men de senaste veckorna har det varit vår. Igår var det rekord som slogs litet överallt. Vi hade runt +18 och normalt "skall" det vara runt +8 den här tiden på året. I Sacramento (dit jag skall nästa vecka) var det runt +25. Helt otroligt.

Det fina vädret lockade så jag begav mig ut på en promenad i ett skogsområde (där det faktiskt inte fanns några skyltar som sade att det var privat mark) alldeles i närheten av där jag bor.

Efter samtal med R i Arizona (som nu i stort sett verkar ha återhämtat sig från sin valley fever-sjukdom) fick jag klart för mig att det var en tidigare så kallad "rest area" som nu hade stängts. Några picknickbord fanns kvar men annars var det bara skogen och en bäck som går genom Weed, Boles Creek, som omgav mig.

Härligt med vattnet som porlade och solen som sken. :)

Marie Callender's pajer

Marie Callender's pajer är goda - och kaloririka. I fredags "syndade" jag och köpte en av deras så kallade "pot pies" (det är en paj som helt omsluter innehållet med en frasig pajdeg). Det är sällan jag köper färdiglagad mat men efter en intensiv arbetsvecka var det läge att ha något enkelt som jag bara kunde värma.

Marie Callender's tillverkar inte bara pajer och annan färdiglagad mat utan det är även en restaurangkedja här på västkusten. Don Callender grundade den första restaurangen 1948 i Long Beach i Kalifornien. Restaurangen fick hans mammas namn. Till att börja med såldes mest pajer men idag har man alltså all slags färdiglagad mat och dessertpajer. Jag kan rekommendera den här restaurangen - men bara om man inte bantar. :) De flesta rätter är "laddade" med kalorier men de är goda och känns litet som hemlagad mat faktiskt.





Idag är det "THE sportsevent" här i USA, nämligen Superbowl - finalen i den amerikanska proffsfotbollen. I år går den av stapeln i Arlington i Texas mellan Pittsburgh Steelers och Green Bay Packers. Under några timmar innan matchen börjar har man ett så kallat "pregame program" när man pratar om lagen, intervjuar folk och massor med reklam kommer att visas. Jag har försökt lära mig reglerna i amerikansk fotboll men har aldrig lyckats egentligen. Det verkar nästan som om man måste växa upp med den här sporten för att ha ett riktigt intresse. Men de allra flesta amerikaner kommer att sitta klistrade framför sin TV idag.