Stora portioner

I USA är det mesta stort - bilar, byggnader, människor och matportioner. USA har kallats "land of plenty" men nog har det gått litet till överdrift när det gäller maten.

De stora matportionerna man får på restauranger var något jag reagerade över när jag först kom hit. I Mt Shasta finns en restaurang som heter Black Bear Diner och de har megaportioner. Och de här stora portionerna finns på alla slags restauranger - Olive Garden, IHOP (International House of Pancakes), McDonalds, osv, osv. Inte konstigt att folk i USA är överviktiga. 60% av USAs befolkning sägs vara överviktiga och mycket feta.

Jag har aldrig lyckats äta en hel portion hos Black Bear Diner men jag kan äta mer nu än vad jag kunde när jag först kom hit - det kanske är lite skrämmande. Jag tror att de flesta amerikaner är så vana vid att det skall vara stora portioner - det är normen här i USA. Som tur är finns "doggy bags", dvs små förpackningar som man kan fylla med det man inte orkar äta och ta med sig hem.

Hittade de här bilderna som är rätt talande tycker jag - här kan man se hur mycket mer det är av allt när man går ut och äter jämfört med för 20 år sedan:

Två pizzabitar - 20 år sedan 500 kalorier - idag 850 kalorier:














Popcorn på biograf - 20 år sedan 270 kalorier - idag 620 kalorier














Cheeseburgers - 20 år sedan 333 kalorier - idag 590 kalorier













När jag landar i USA behöver jag aldrig känna mig osäker på var jag är - jag vet att jag är i "land of plenty". Så stor är viktskillnaden mellan amerikaner och svenskar. En epidemi har fetman kallats. Det är bara att hoppas att någonting ändras.

Bilderna från www.divinecaroline.com

Amerikaner och titlar

Ibland känns USA gammaldags och mer officiellt än vad jag någonsin upplevde i Sverige. Amerikaner använder titlar på ett helt annat sätt än vad vi svenskar gör.

När jag var riktigt liten sade folk "ni" till varandra, sedan kom "du-reformen" på 60- och 70 talen och nu verkar det vara en blandning av "du" och "ni". Jag har blivit "niad" flera gånger av expediter i Stockholm på senare år som är mycket yngre än mig. Kan ju leda till att man känner sig som en gammal tant. :) Engelskan är perfekt eftersom man kan säga "you" och det kan vara både "du" och "ni".

I Sverige säger man väl nuförtiden i stort sett aldrig "herr" och "fru" och jag kan inte tänka mig att elever säger "doktor" eller "professor" eller liknande till sina lärare. Men det är inte alldeles ovanligt här i USA. Jag hör det varje vecka i våra klassrum. Man säger "Mr" eller "Ms" och ibland hör jag även "Doctor" och "Professor". För mig låter det otroligt högtravande och gammaldags. Till och med andra anställda kan använda titlar för lärarna.

Det här känns främmande för mig och jag kommer aldrig att använda titlar på det sättet som amerikaner gör. Det får bli den svenska stilen för mig. :)

I USA kallar man ofta sin man/fru eller pojkvän/flickvän "honey" eller "sweetie." Men det är inte bara i mer intima relationer man använder det tilltalet utan det sägs till folk man inte ens känner. Jag har blivit kallad "hon" (förkortning av honey) flera gånger av helt okända personer i affärer. I början fattade jag ingenting men nu har jag vant mig vid att det är en del av den amerikanska kulturen och det amerikanska samhället. Kan inte ens föreställa mig att man i en svensk mataffär skulle bli kallad "älskling" av expediten. :)

Hur jag flyttade till USA

Jag får en hel del mail från svenskar som undrar hur jag flyttade till USA. Allt finns här på bloggen men i olika inlägg som kanske kan vara svåra att hitta om man inte läser hela bloggen. Så jag tänkte skriva ett separat inlägg om hur jag flyttade till USA och ha det som en separat länk som förhoppningsvis är lättare att hitta.

Hur jag flyttade till USA är givetvis inte det enda sättet men det kanske kan vara till hjälp i alla fall.
Något som jag alltid får skriva till de som frågar mig är att det inte går att flytta till och bo permanent i USA utan antingen ett grönt kort eller arbetsvisum. Det här skiljer sig från Europa där man ofta kan flytta till ett land och söka jobb. Man kan inte flytta till USA och söka jobb när man är här utan man måste ha antingen ett grönt kort eller arbetsvisum först. En viktig skillnad som många inte verkar känna till. Det finns många olika slags visum i USA men de är alla mer eller mindre tillfälliga (vissa kan dock gälla under flera år).

Ett grönt kort kan man få om man:
1) Gifter sig med en amerikansk medborgare, eller
2) Vinner ett grönt kort i det "lotteri" som den amerikanska staten anordnar varje år, eller
3) Har en arbetsgivare som sponsrar ett grönt kort. Då har man oftast haft ett arbetsvisum först, eller
4) Har mycket pengar (troligen runt 0,5-1 miljon dollar) som man kan investera i ett nytt företag

Ett arbetsvisum kan man egentligen bara få om man har universitetsutbildning och speciella kunskaper som en arbetsgivare efterfrågar. Man kan alltså inte få ett arbetsvisum för att jobba på kontor eller på McDonalds.

Eftersom jag kom till USA innan 11 september 2001 var många saker enklare. Jag kan inte i detalj vad som har ändrats men jag vet att mycket har blivit svårare efter den dagen då alla terrordåd hände.

Jag hade lärt känna en amerikansk man (Michael) som bodde utanför Mt Shasta. Till att börja med var det en affärskontakt eftersom min pappa och jag ville översätta en bok som Michael skrivit. Min pappa och jag hade ett bokförlag på fritiden där vi översatte böcker från engelska till svenska och gav ut. Det blev klart rätt tidigt att Michael och jag hade en koppling som var mer än bara "business". Jag kom till Mt Shasta första gången i april 1997 och stannade ett par veckor som turist. Eftersom Michael och jag ville bo tillsammans och han inte kunde komma till Sverige bestämde vi att jag skulle försöka komma till USA mer eller mindre permanent. Mitt första år åkte jag fram och tillbaka tre gånger som turist och stannade tre månader varje gång. Det var möjligt pga Visa Waiver programmet som Sverige är med i. Det enda som krävs är ett giltigt pass och en returbiljett. Det här var troligen mycket enklare att göra 1997. Nuförtiden har de en mer noggrann kontroll hur många gånger man åker fram och tillbaka som turist per år. Eftersom det var både dyrt och jobbigt med dessa ständiga resor sade vi att vi skulle försöka gifta oss. Tyvärr gick det inte pga nya regler som Immigrationsverket hade infört. Michael hade en tvist med IRS (skatteverket i USA) och kunde inte ge de papper som behövdes.

Det var då vi gick till nästa lösning. Jag ansökte om att bli elev vid det college där jag nu arbetar. De antog mig och jag hade ett så kallat studentvisum (F-1) under ca fyra år. Det var fyra krävande år men jag lärde mig mycket och det gav mig möjligheten att stanna i USA lagligt. Som tur var hade Michaels tvist med skatteverket lösts 2002 då mitt visum gick ut och då kunde vi gifta oss. Efter giftermålet påbörjade vi ansökan om mitt gröna kort. Att gifta sig med en amerikansk medborgare är den absoluta "gräddfilen" eftersom det inte finns en begränsning för hur många sådana gröna kort som delas ut per år. Det tog ca 6-7 månader från det att vi skickat in ansökan tills dess att jag fick mitt gröna kort. Det var ett så kallat "conditional green card" eftersom vi varit gifta kortare tid än två år när jag blev godkänd. Genom att vi gjorde allt själva lärde jag mig väldigt mycket om just att gifta sig med en amerikan.

Efter två år ansökte vi om att jag skulle få mitt permanenta gröna kort vilket jag fick i juni 2005. Då bodde vi på Hawaii. Senare flyttade vi därifrån - jag flyttade tillbaka till Kalifornien och Michael flyttade till Oregon. Vi var fortfarande gifta men valde att bo på olika håll. I februari 2007 blev Michael sjuk och gick oväntat bort bara en vecka efter det att han blivit sjuk. Som tur var bodde jag då i Oregon och kunde ta hand om allt som behövde göras. De inläggen finns under kategorin "Oregon". Jag valde att stanna kvar i USA och fortsätta mitt liv här. Eftersom jag hade mitt permanenta gröna kort var jag "fri" att göra det och var inte längre beroende av att Michael fanns. Jag hade kunnat ansöka om att bli amerikansk medborgare för ett par år sedan men har valt att ännu så länge ha mitt gröna kort.

Det här är givetvis en mycket kort version av hela min immigrationsprocess och det finns mycket mer jag skulle kunna skriva. Vill någon veta mer skriv gärna. Min mailadress finns under "Om mig".

Show and Tell: Mitt första jobb

Det här blir första gången jag hakar på Show and Tell/Fredagstemat. Får se hur det går. :) Under februari står Anna Fair and True in Stockholm som värdinna.

Jag har valt att skriva om mitt första "riktiga" jobb - hade ett par sommarjobb i en bokhandel men de kändes så otroligt avlägsna. Mitt första jobb har jag absolut inga bilder från här i USA. Det finns nog några pappersbilder i min mammas lägenhet men dessa kommer jag inte åt just nu. Efter gymnasiet gick jag på något som hette Frans Schartaus eftergymnasiala utbildningar. Det var en skola som låg på söder i Stockholm och jag gick något som hette Chefssekreterarutbildningen. Vår klasslärare sade att arbetsgivare ofta hörde av sig till skolan eftersom de visste att det var "top notch" elever som gick ut. När jag skulle ta examen i december 1981 (känns som en evighet sedan :)) var det en svacka i den svenska ekonomin så arbetsgivarna hörde inte av sig. Jag sökte massor med jobb och det var kärvt att inte ha någon arbetslivserfarenhet. En dag satt ett papper uppsatt i vårt klassrum där ett företag i Solna sökte en sekreterare. Jag sökte, fick komma på intervju och blev erbjuden jobbet samma dag som vi hade skolavslutning. Tala om bra "timing". Jag fick en hel månads ledighet efter det att skolan slutat eftersom jag inte skulle börja förrän 1 februari. Det var bra eftersom det var en "mördar"utbildning - den var på 1,5 år. Tidigare hade den varit på 1 år men de hade varit tvungna att förlänga den eftersom folk till och med kollapsade på grund av tempot.

Företaget hette (och heter) Kemi-Intressen. Då ingick det i Nobel-koncernen och är en agentur för olika kemikalieleverantörer. Jag hade ett mammavikariat på ett år men blev erbjuden fast jobb efter det. 5 år stannade jag där. Det var ett jobb som var stressigt men roligt. Jag jobbade som sekreterare/försäljningsassistent/customer service person och hade kontakt med kunder i hela Norden och leverantörer som fanns över hela världen. Vi pratade engelska varje dag och på den tiden kunde jag till och med både prata och skriva på tyska. Har helt glömt tyskan idag. På chefssekreterarutbildningen hade vi till och med lärt oss stenografi på svenska, engelska och tyska. Det här var länge sedan. :)

När jag började jobba där i februari 1982 fanns det inga datorer som jag och de andra sekreterarna använde utan vi hade skrivmaskiner. Tippex användes fortfarande. Inte ens en vanlig faxmaskin fanns utan det var en maskin som skapade hål i en pappersremsa allteftersom man skrev sitt brev/meddelande. Se bild i slutet av inlägget.
Tänk vad utvecklingen gått fort och jag undrar hur gammal jag egentligen är. :) Vi hade inte ens datorer när jag slutade där 1987. Det var på mitt nästa jobb vi hade sådana moderniteter.

Jag lärde mig otroligt mycket och min sekreterarutbildning verkar vara en bra grund som lett till andra jobb och möjligheter. Det här var alltså på den tiden som det fortfarande fanns sekreterare. :)



Bilderna från Wikipedia.

Rednecks

Det här inlägget skall tas med en hel del humor och inte alltför allvarligt. :) Men faktum är att det finns en stor grupp människor i USA som skulle kunna kallas "rednecks".

Rednecks beskrivs som vita, fattiga människor som bor på USAs landsbygd, har dålig utbildning och är relativt osofistikerade. Det är allmänt känt att det finns en hel del rednecks i Siskiyou County (där jag bor). Och det stämmer - många här har ingen högre utbildning, många är fattiga och som ni sett på bilder finns det en "slum" som man nog inte riktigt ser i Sverige.

Det finns fler hemsidor än vad man tror om rednecks, deras vanor, bilder osv. The Urban Dictionary har en hel del roliga definitioner - de flesta kan (tyvärr) passa in där jag bor. Jag vet egentligen inte om man skall skratta eller gråta. :)

You have flowers planted in a bathroom appliance in your front yard.

You move your refrigerator and the grass underneath it has turned yellow.

You mow your lawn and find a car.

There are more than ten lawsuits currently pending against your dog.

The hood and one door are a different color from the rest of your car.

The receptionist checks the rat traps at your place of business.

You need only two tools: WD-40 and Duct Tape. If it doesn’t move and it should, use WD-40. If it moves and it shouldn’t, use the duct tape.

You carry jumper cables in your car.

“Vacation” means going to the family reunion.



Bilden från http://redneckbabynames.com/

Kölappar

Kölappen - det svenska sättet att stå i kö. Den lilla lappen finns överallt - på banker, postkontor (de som nu finns kvar), apotek, systembolaget, SJ, osv, osv.
Ingen kan tränga sig före eftersom allt följer turordningssystemet. Allt är väldigt rättvist och svenskt. :)

Förra gången jag var i Stockholm hade jag nästan glömt att jag skulle ta min kölapp. Men jag påmindes snabbt av tavlan med de röda numren - som ibland hade väldigt många nummer före mitt. Man kan egentligen inte ställa sig i "fel" kö eftersom numren styr. Rätt praktiskt faktiskt.

Hittills har jag inte sett en enda kölapp där jag bor. Kanske de finns i större städer här i USA. Trots avsaknaden av kölappar fungerar kösystemet här. Ingen tränger sig före och allt är civiliserat, avslappnat och artigt.

Då kan man ju fråga sig - varför har vi så många kölappar i Sverige? Har vi dålig kö"disciplin"? Någon har säkert ett bra svar. Det enda jag vet är att jag flera gånger i stort sett blivit nedtrampad av tanter i busskön i Stockholm som tror att de är de enda personerna som skall åka med bussen. Eller stressade Stockholmare som absolut måste gå på T-banevagnen innan alla har stigit av. Brist på kö"kunskap"? Kanske.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att amerikaner överlag är artigare än många svenskar. Och det verkar också gälla hur amerikaner köar. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Det skrevs till och med ett par artiklar i DN för något år sedan hur mycket det skiljer sig åt mellan USA och Sverige när det gäller artighet. En kulturell skillnad? Ja, jag tror det.

Bilden från Bula AB.

Fika

Nu får det bli några andra slags inlägg som handlar om annat än min "bostadskris".
Vad vore Sverige utan fika och vad vore arbetsplatser utan fikarasten. Den där "heliga" stunden på förmiddagen och eftermiddagen då arbetsplatser stannar upp och man fikar. Enligt Wikipedia är till och med "fika en social institution i Sverige och centralt i svensk kultur".

När jag jobbade i Stockholm hade vi alltid fikarast både på för- och eftermiddagarna. Och det var inte bara 10 minuter utan kanske 20-30 minuter. Och vi hade en timmes lunch. Man kan ju undra hur mycket vi fick gjort egentligen. :) I USA har man ofta bara en halvtimmes lunch och många äter vid sitt skrivbord. Organiserade fikaraster är också rätt sällsynta.

Mitt andra jobb i Sverige var på ett mindre kontor och vi hade som sagt rätt långa fikaraster. Det bjöds dessutom på bullar, tårtor och kakor titt som tätt. Jag går inte upp i vikt särskilt lätt men där gjorde jag det. Jag insåg snabbt att det var bäst att börja ta med sig frukt i stället och bara äta bullarna och kakorna någon gång då och då.

Eftersom amerikaner redan är mycket överviktiga skulle organiserade fikastunder troligen inte alls vara bra. Populära amerikanska fikatillbehör är doughnuts, muffins, brownies, chocolate chip cookies osv. De godaste muffins jag ätit kommer från en affärskedja som heter Costco. Deras chocolate muffins är förrädiskt goda och man går garanterat upp i vikt. De är stora och ger alla kalorier man behöver under dagen. :) Det var många år sedan jag åt någon Costco muffin men jag minns hur de smakar.

Fika i Sverige och USA är inte riktigt samma sak. Här kanske man går till Starbucks och köper "coffee to go". I Sverige tar man en paus och umgås med andra.

Costcos stora, mumsiga muffins. :) Bilden från grasscity.com