Reser jag "hem" till Sverige?
Avresan till Sverige närmar sig med stormsteg. I nästa vecka bär det av och det är fortfarande mycket att förbereda och ordna med. Eftersom jag kommer att stanna borta en längre tid känns den här resan mycket "större" än någon av de resor jag gjort till Sverige under mina 18 år i USA. Flyttar gör jag ju inte nu utan det här är en resa för att ta tag i olika saker i Sverige och för att känna efter hur jag upplever mitt gamla hemland. Jag ser, som jag skrivit om tidigare, Sverige inte alls genom några rosenfärgade glasögon.
Reser jag "hem" till Sverige när jag nu åker? Nej, det kan jag inte påstå. Jag reser till Sverige men inte känns Sverige som "hemma". När min mamma gick bort sommaren 2013 kändes Sverige ännu mindre som hemma. Tidigare när jag har åkt jag ju alltid kunnat bo i antingen min egen lägenhet i Kärrdal eller hos min mamma. Nu blir det inte så utan jag kommer att bo hos snälla vänner som "förbarmar sig" över mig. :)
Hemma är USA numera och det är där jag har mina få tillhörigheter. Igår var jag hemma hos min fd chef på middag och jag lämnade en nyckel till lägenheten jag hyr (som jag alltså kommer att ha kvar i alla fall några få månader) och ett par krukväxter. Jag kommer alltså tillbaka till Weed eftersom jag absolut inte kunde fatta några så stora beslut som att permanent flytta någon annanstans i det här skedet.
Det tog mig många, många år att känna mig hemma i USA. Minns på ett ungefär när den känslan började infinna sig och det var ungefär 10 år efter det att jag först kom hit 1997. Det är kanske ovanligt lång tid för att anpassa sig men av någon anledning var jag "seg".
Som jag skrivit om tidigare på bloggen befinner man sig oftast i ett "ingemansland" när man väl lämnat sitt hemland där man vuxit upp och kanske bott många år. Och det är nog sällsynt att man känner sig helt hemma i det nya landet. Kommer man som liten är nog chanserna rätt stora att man tar till sig kulturen, människorna, landet osv på ett annat sätt än om man är vuxen. Jag var 35 när jag kom till USA så hade ju hela min uppväxt, delar av mitt yrkesliv osv i Sverige.
Jag kommer säkert att förundras, förvånas och undra över saker i Sverige och kommer absolut att känna mig osäker på hur saker och ting numera fungerar.
Ni som bor utomlands - känner ni att ni reser "hem" till Sverige när ni åker dit?
Igår kväll var jag alltså hembjuden till min fd chef. Hon och hennes familj bor på gångavstånd här i Weed. Jag bjöds på en trevlig middag och en mycket god efterrätt som hennes son tillagat. Han är utbildad kock och hade lagat en chokladtårta med aprikosfyllning och till det var det vispad grädde. Mmmmm. :)
Dessutom fick jag en vacker almanacka för 2016 med foton av Mt Shasta.
Och jag fick även en liten prydnadssak med Kaliforniens blomma - California poppy.
Baksidan är minst lika intressant som framsidan tycker jag.
28 comments:
Det låter som en vettig plan, Anne-Marie!
Och ja, hemma, var ligger det nånstans? Jag lyssnar ibland på Kristina från Duvemåla - just den sången och sen dessutom den som hon sjunger till sitt barn "En gång ska du fråga din mor..." och blir lite tårögd och får lite rysningar när jag tänker på det där med "displacement." Jag tror aldrig mer jag kommer komma "hem" igen och oftast är det okej men ibland tar det tag i hjärtat, den insikten.
VIlken dag åker du? Kram.
Absolut, Sverige är hemma. Beror nog på att jag åker tillbaka till just de platser där jag varit barn, gått i skola, pluggat. Det sitter i ryggmärgen. Vägar man gått fram och tillbaka på så oändligt många gånger. Skulle jag åka någonannanstans i Sverige skulle det nog vara en annan sak. Men England är också hemma för mej. Den engelska kulturen passar mej väldigt bra, jag liksom bara gled in i den. Det svåraste har varit att bo utan någon familj i samma land. Det tog tid att anpassa sej efter. Maken kunde sitta mol allena på juldagen och andra högtider om jag var tvungen att jobba. Då undrar man lite vad man håller på med kanske. Det ska bli spännande att höra om dina intryck från Sverige. Jag tror nog att du kommer trivas. Och gör du inte det är du ju fri att flyga vidare.
Ja jag reser hem till Sverige, eller hem till Stockholm. Det är hemma, men ändå inte hemma. Mest hemma är ju USA nu. Vi har ju flyttat några gånger, bott i flera länder sen vi flyttade utomlands för över 19 år sen, men sedan många år känns Connecticut som hemma. Vi kommer stanna här. Tror vi.
Annika: Jag hoppas att det är en vettig plan. :) Det känns onekligen litet underligt att inte ha någon mer detaljerad plan men det verkar som om det inte "skall vara så" den här gången.
Efter det att min mamma gick bort kändes det av någon anledning mer okej att inte uppleva Sverige som "hemma" längre. Nu känner jag mig litet "flytande" så där i största allmänhet. :)
Jag flyger på tisdag från södra Oregon.
Kram!
Anna: Eftersom du kanske kan åka litet oftare till Sverige jämfört med oss som bor på USAs västkust kanske det blir litet annorlunda. Jag vet inte om jag skulle känna mig mer hemma i Sverige faktiskt även om jag besökte de platser jag besökte som yngre. Jag har förändrats så otroligt mycket som person sedan dess att det känns som om det var en helt annan tillvaro. Ett annat liv till och med.
England är nog ett relativt "enkelt" land att flytta till. Det ligger rätt nära Sverige och de allra flesta engelsmän upplever jag som öppna och rätt lättillgängliga. Kanske jag har fel men det är den känslan jag fått efter alla resor jag gjort till just England.
Vi får se hur Sverige känns. Jag spekulerar faktiskt inte alls utan tar det som det kommer.
AM: Jag minns faktiskt inte när jag slutade känna att jag reste "hem" till Sverige. Det var ett tag sedan och det blev mera påtagligt efter det att mamma gick bort.
Om man har flyttat till flera länder kan jag tänka mig att det blir ännu mera "flytande" var hemma finns.
Jag har ju inte bott utomlands så länge (sex år har det i och för sig hunnit bli), och under den tiden har vi haft boende kvar i Sverige och jag har tillbringat hela somrarna där plus att våra döttrar är kvar i Sverige, så ja, Sverige är absolut hem för mig.
Jag har ju inte bott utomlands så länge (sex år har det i och för sig hunnit bli), och under den tiden har vi haft boende kvar i Sverige och jag har tillbringat hela somrarna där plus att våra döttrar är kvar i Sverige, så ja, Sverige är absolut hem för mig.
Jag har ju inte bott utomlands så länge (sex år har det i och för sig hunnit bli), och under den tiden har vi haft boende kvar i Sverige och jag har tillbringat hela somrarna där plus att våra döttrar är kvar i Sverige, så ja, Sverige är absolut hem för mig.
Jag förstår att det måste vara många känslor just nu. Även om inte Sverige är himmelriket på jorden så har jag aldrig, inte ens när jag var ung, haft någon tanke på att bo permanent utomlands. För mig är Sverige hemma. Mina två barn som bor utomlands säger fortfarande att de ska åka hem, men om de menar hem till Sverige eller hem till oss föräldrar vet jag inte säkert. Ingen av dem kan tänka sg att flytta tillbaka till Sverige i nuläget. Ha det bra.
Valdigt blandade kanslor kan jag tanka mig just nu for dig. Men valdigt klokt att aka till Sverige pa prov och tillbringa lite langre tid dar for att ordna med saker och kanna in vad som sedan kan bli ett storre beslut. Kommer du fortsatta blogga under tiden du ar I Sverige?
Sverige ar delvis hemma och delvis inte. Kanner mig mer som en besokare dar. Eftersom jag inte har nagot eget stalle att bo sa far det bli lite har och dar hos vanner och familj. Men eftersom jag vaxt upp I Sverige sa kommer det nog alltid delvis att vara hemma for mig.
Kramar och vilka fina sma presenter du fatt. Jag tror helt klart pa att man kan ha flera hem runt om I varlden.
Jo, jag reser hem till Sverige då jag reser hem. MEN, jag reser också hem till USA då jag reser tillbaka. Brukar säga att jag har "två hemma" och det gillar jag.
Känner mig väldigt hemma i Sverige, kanske mer än vad jag gör i US? Men samtidigt känner jag mig hemma här med...ooooh it is complicated ;-) men bra!! GILLAR att det är så!
Ja, klokt att köra Sverige på prov för dig först. Känna dig för, ta myrsteg. Se var bitar faller på plats.
Jag håller på dig, alltid.
Kramar!!
Har, som Annika, ocksa tva " hemma ".Nar jag ska upp till Sverige och Göteborg , sa aker jag hem.Det har alltid varit sa, speciellt nar min mamma levde. Da bodde jag alltid hos henne.
Nar det sedan ar dags for returen, da reser jag hem da ocksa. Markligt att ha tva hem, men jag tror nog iaf, att det ar sa de flesta utflyttade kanner. Fastan jag trivs utmarkt i Frankrike, sa ar det kanske inte ett av de lattaste landerna att anpassa sig till.Klimatet har i all ara ,men fransmanen kan vara ratt osmidiga och inte alltid latta att ha att gora med. Men allt ar ju relativt. Det finns forstas manga trevliga personer har ocksa.
Ja AM ,nu far du ateruppleva Sverige under en lite langre tid, ska bli intressant att se om du kan kanna dig liite "hemma" iaf.
Sa bra att kunna fa hysa in sig hos goda vanner, ist for att bo pa hotell.
Hoppas du hor av dig under Sverige tiden.
Ha det bra AM och lycka till!
Stor Kram
Gunilla
Marina: Efter 6 år kände jag nog fortfarande att Sverige var hemma. Och jag hade ju min mamma kvar i livet då.
Du har givetvis en helt annan situation än vad jag har med fler band till Sverige så förstår att Sverige känns som hemma för dig.
Gunnel: Jag hade nog inte ens tänkt tanken för 18-19 år sedan att jag skulle komma att bo utomlands. Men så fick jag kontakt med Michael och så "gick det som det gick". :) Efter 18 år i USA märker jag hur mycket jag förändrats och att jag inte längre riktigt vet hur man beter sig i Sverige. Jag tror att om man har nära släkt som föräldrar, syskon osv i Sverige känns nog Sverige mycket mer som hemma. Jag kände att Sverige var mer hemma medan min mamma levde.
Ha det bra!
Desiree: Jag tänkte tidigare i somras att jag skulle dra upp bopålarna och flytta för gott - kändes mer så när hela "historien" med skatteverket pågick - men sedan lugnade jag ner mig och insåg att jag absolut inte kunde flytta efter så många år i USA utan att först känna mig för i Sverige.
Jag kommer att blogga på den här bloggen (hoppas att jag kan ha tillgång till internet relativt jämnt - blir ju dock inte riktigt som hemma i Weed) och jag planerar faktiskt att dra igång en blogg även på engelska så att även engelsktalande personer kan följa mig.
Det är intressant att ha flera hem. Trots att jag bodde i Sverige tills jag var 35 känns faktiskt Sverige inte alls som hemma numera. Mycket av känslan försvann när min mamma gick bort.
Kramar!
Annika: Jag vet ju hur du upplever att du har två hem så dina känslor förstår jag. :) Och kanske det känns litet annorlunda pga att du har mycket släkt i Sverige. Du har syskon och föräldrar och säkert många fler släktingar än vad jag har.
Som jag skrivit till flera här försvann en del av "hem"känslan betr. Sverige när min mamma gick bort.
Jag kommer nog att försöka träffa mina 4 kusiner i alla fall när jag är i Sverige. Det borde jag ju klara av. ;) Har inte träffat 2 av dem sedan jag var relativt ung.
Absolut att man kan ha flera hem. Jag kommer att känna mig rätt bortkommen tror jag i Sverige nu. Kommer nog att "göra bort mig" en del och bete mig som en amerikan. ;) Inget fel med det heller. Kan ju låtsas att jag är turist. :)
Tack för din support! Uppskattas! Kramar!!
Gunilla: Jag undrar om min "frånkoppling" mer och mer från Sverige beror på att jag inte besökt Sverige mer än 1 gång per år och bara 2-3 veckor/gång? Men jag tror också att om man har få släktingar i ett land kan det också bidra. Med 4 kusiner, en moster och en "halv"moster är det inte mycket att "hänga i julgren". ;)
Jag kände mig väldigt hemma i USA på vissa plan när jag först kom hit som turist 1985. Minns att jag mådde dåligt efter bara 3 veckor när jag kom tillbaka till Sverige. Inte fysiskt utan på ett psykologiskt plan. Sverige kändes väldigt "litet" jämfört med USA.
Men sedan när jag väl kom mer permanent till USA insåg jag att USA alls inte var så lätt att bo i som jag kanske trott. Det var många uppförsbackar i början. Och jag saknade mer än vad jag hade trott att jag skulle sakna. Det jag fortfarande saknar är den svenska naturen. Annars har jag faktiskt inte något jag numera direkt saknar ifråga om Sverige. Intressant hur man kan ändra sig.
Kan tänka mig att Frankrike inte är alldeles enkelt att anpassa sig till. Min upplevelse av fransmän (jag var ju där 1978 på en språkresa under 3 veckor och bodde hos en fransk familj) är att de är rätt egensinniga och har sin egen stil som skiljer sig rätt mycket från andra länder.
Jodå, jag kommer att fortsätta att blogga. Hoppas bara att jag kan ha relativt jämn tillgång till internet.
Tack!
Ha det gott! Stor kram!
Nu är det tredje gången gillt. Försökte kommentera från mobilen ett par gånger under dagen men det gick inget vidare!
För mig är Sverige fortfarande hemma, även om jag känner att jag står mer och mer utanför det svenska samhället och det svenska “tänket” ju längre jag bor här. USA är också hemma. Jag har bott här i snart tio år, det är här jag har man, hus, hunden och katten och min vardag. Men inuti mig så har jag fortfarande min svenska bakgrund och uppväxt och jag kommer aldrig att känna mig helt och fullt amerikansk även om jag stannar här livet ut!
Så jag förstår hur du känner det. Jag tycker att du är klok som provar på ett längre besök i Sverige för att känna efter innan du fattar några större beslut. Jag ser verkligen fram emot att läsa om dina tankar och upplevelser under besöket i “det gamla landet.”
Stina: Vad bra att det gick att kommentera till slut. :)
Eftersom det tog mig ungefär 10 år att känna mig hemma här var nog Sverige mer hemma på vissa sätt för 8 år sedan. Du har mer band än vad jag har. Medan Michael och jag bodde tillsammans hade jag inte bott här tillräckligt länge (för mig länge i alla fall) och när han gick bort 2007 var jag utan band i USA och efter 2013 är jag utan band i Sverige. Märkligt på ett sätt att vara så "lös" och utan band.
Nej, jag känner mig inte alls som en helamerikan utan har någon underlig "mix" inombords. Att säga att jag åker "hem till Sverige" känns dock fel nuförtiden.
Kul att du vill följa med! :)
Kram!
Jag vet inte om jag åker "hem", jag säger aldrig att jag gör det, utan jag åker till Sverige, där min familj bor. Sen när jag åker tillbaka till USA, åker jag just "tillbaka till USA". Jag kallar alltså inget "hem". Jag kanske är "hemlös"? ;)
Jag tror att i och med att min mamma flyttade till ett nytt hus från det jag växte upp i så försvann mitt "hem".
Jag ser fram emot att höra om din Sverigevistelse.
Lycka till så jättemycket!!
Kram
Skrev en ganska lång kommentar tidigare idag, men
det försvann tydligen i rymden, och nu är det sängdags
för den här tanten. - Gillar verkligendin blogg!
Ruth i Virginia
Mimmi: Jag är nog mycket som du, dvs "hemlös" men jag märker att jag har sagt flera gånger de senaste åren att jag åker hem till Weed. Det tog rätt lång tid innan jag gjorde det.
Det ligger nog mycket i det du skriver om att inte kunna komma till den bostad där man växte upp och att det blir en annan känsla. Så kände jag när min mamma sålde villan i Enebyberg.
Tack! Och roligt om du vill "följa med". :)
Kram!
Ruth: Men så trist med din kommentar som försvann. Uppskattar alltid dina trevliga hälsningar här på bloggen. :)
Jag brukar faktiskt alltid kopiera min kommentar innan jag trycker på "Publish"-knappen. Då kan man enkelt "klistra in den" igen om den skulle försvinna.
Hoppas nattens sömn blev god.
Roligt att du tycker om min blogg - tack!
Hoppas att resan ger dig det du önskar! Det blir säkert lättare att fatta beslut efter en längre tid i Sverige! Lycka till!
Helena: Vi får se vad som händer i Sverige. Allt känns litet oklart just nu. Tack!
Hej,
Håller på och läser lite bakåt i tiden, eftersom jag fortfarande är relativt "ny" till Din blogg.
Närapå tolv år har jag bott här. Nu börjar känslorna bli lite blandade, men nej ... Sverige är fortfarande "hem". Att jag tvekar är av samma orsaker som Du nämnde; jag har ingen kvar egentligen -- när jag åker nu får jag bo hos vänner. Har ingen familj att tala om, kvar. Men det är ändå "hem". Tror jag var så pass gammal när jag flyttade att det kan aldrig bli på något annat sätt. Jag har aldrig kommit så långt som de som säger: "Home is where I hang my hat".
Det tog nära åtta år innan jag reste hem första gången. Jag saknar mitt hemland på något diffust sätt som jag inte riktigt kan förklara. Det är inte naturen, för här ser det precis likadant ut :) Kanske är det för att jag aldrig jobbat och inte riktigt kommit in i samhället på det sättet ... jag vet inte.
Rebekah: Trevligt att se dig även bland de tidigare inläggen. :)
Jag märkte när jag var i Sverige alldeles nyligen under en längre tid (eftersom jag ville se hur det kändes) att jag inte upplevde Sverige som hemma faktiskt. Men det kan nog delvis bero på att jag inte har någon nära släkt där numera.
Oj, det var lång tid innan du reste till Sverige. Jag har nog alltid saknat Sveriges natur eftersom det är så torrt i Kalifornien. Det tog mig ungefär 10 år innan jag kände att USA var mitt hem. Det är lång tid.
Post a Comment