USAs sjuka sjukförsäkringssystem

Igår var jag hos doktorn. Inte för att jag var sjuk utan helt enkelt för att "rengöra" öronen. Gör det hellre hos en profesionell person än försöker själv. Jag blir otroligt yr när vatten sprutas in i öronen.

Läkaren jag var hos är den enda öron/näsa/hals-doktorn i Mt Shasta och i det här området. Han kan verkligen sin sak och använder något instrument som helt enkelt suger ut vaxet i örat med luft. Väldigt enkelt och snabbt.
Han är en privatläkare och tar bra betalt för sina tjänster. Igår blev det rätt mycket dyrare än när jag var där för litet drygt ett år sedan. De hade tydligen inte höjt sina priser på länge och tyckte att det var dags nu.
Jag har en sjukförsäkring genom mitt arbete men den här läkaren ingår inte i försäkringsbolagets "preferred providers" vilket innebär att jag inte får en enda dollar i ersättning utan får betala allt ur egen ficka. Jag har ingen aning om vad ett liknande besök kan kosta numera i Sverige men jag fick betala runt 1200 svenska kronor för detta mycket snabba besök som bara kanske tog ca 5 minuter. Det är rätt saftigt.

Bild av mottagningen från förra året när jag var där. Igår tog batterierna slut i kameran så kunde inte ta någon bild.

När jag först kom till USA hade jag faktiskt ingen aning om att hela sjukvårdssystemet var så annorlunda jämfört med hur det är i Sverige, det vill säga att man måste ha någon form av sjukförsäkring för att inte gå bankrutt om man blir sjuk och måste uppsöka sjukhus. Jag var tvungen att besöka läkare flera gånger i början av min tid i USA på grund av allvarliga förkylningar och det enda jag hade ifråga om försäkring var via min hemförsäkring som jag fick förlänga. Detta var när jag var här som turist.

När jag var elev vid skolan med ett studentvisum var jag tvungen att ha en försäkring som skolan tecknade. Då var den billig och kostade bara ca $50 per termin. Nu kostar den runt $1000 per termin vad jag minns.

Har man ingen sjukförsäkring kan det bli mycket, mycket dyrt vilket Michael fick erfara. Han hade haft en hjärtinfarkt som 50-åring och kunde inte teckna en försäkring på grund av "pre-existing conditions" så när han fick problem med hjärtat 2002 och fick åka till Redding för att få "stents" insatta blev det astronomiskt dyrt. Räkningen han fick uppgick till $80,000! Ingenting han kunde betala så han fick hjälp via något som heter Medical.

När The Patient Protection and Affordable Care Act kom till trodde nog många att det skulle bli väldigt enkelt och billigare för de allra flesta. Det var onekligen en sanning med modifikation. De som hade "pre-existing conditions" kunde nu teckna en sjukförsäkring vilket givetvis var mycket bra men många fick mycket höjda premier för sina sjukförsäkringar. Något som jag tror många var helt oförberedda på. En del fick också sänkta premier men att det blev så "affordable" som det utlovats av mannen i det stora vita huset stämmer inte. Det vanliga - om man inte har en försäkring via sitt arbete - är att man betalar många hundra dollar i månaden för sin försäkring, det vill säga allt mellan ca 2000-5000 svenska kronor och kanske ännu mera ibland.

Något som USAs nationella sjukförsäkring innehåller är att den är tvingande vilket innebär att man måste ha en försäkring. Har man inte det får man betala böter. För 2014 är böterna låga men de stiger snabbt till flera hundra dollar de följande åren.
http://www.fool.com/personal-finance/taxes/2015/07/18/66-million-people-just-learned-the-hard-way-how-mu.aspx

Bilden lånad från nätet.

USA behövde en förändring för hela sitt sjukförsäkringssystem men jag tror inte att det vi har nu är det som folk längtade efter. Kanske det kan förbättras framöver.

I början hade regeringens hemsida där man kunde ansöka mycket stora problem och det blev snart ett stående skämt. Även Grumpy Cat försökte men lyckades inte. ;)

Därför kommer jag att lämna Kalifornien

Sedan jag skrev inlägget om att det är dags att hoppa ut i det okända har mina hyresvärdar varit här och de hade med sig de eventuella köparna av huset - vet dock inte alls om det blir en försäljning just nu eller senare. Det var ett gift par som kom och tittade på huset och hustrun var inte helt okänd eftersom det var en före detta arbetskollega. :) Vi skrattade gott och gav varandra en kram när vi såg vilka vi var. Världen är liten ibland.

Många människor följer mest sin hjärna och fattar bara beslut utifrån det som verkar logiskt. Så gör inte jag. Jag har sedan jag var ungefär 25 följt mitt hjärta, min intuition och magkänsla så gott det går och dessa är ofta inte alls lika logiska. Det var så jag kom till USA för 18 år sedan. Och jag har inte ångrat ett dugg att jag valde att följa min intuition. Nu verkar det som om det är dags att följa den igen även om hoppet denna gången känns mycket mera utmanande. Då, för 18 år sedan, hade jag kvar min lägenhet i Kärrdal under flera år och jag kom till Michael och hans hem. Jag var (mest frivilligt) arbetslös i Sverige medan jag nu har ett arbete. Och jag är äldre nu. Men ändå vet jag att något "större" än mig vill att jag prövar mina vingar ordentligt nu.

Igår var jag hembjuden till min vän J och en annan kvinna C (som jag träffat några gånger) var också där. C och jag pratade om detta med att flytta och lämna något tryggt och invant. Hon känner också inombords att det är dags att ge sig av härifrån och hon vet också att hon måste hoppa utan en massa säkerheter. Och även hon har känt att september är någon slags "kritisk tid". För mig känns det viktigt att ha sådana samtal och veta att jag inte är ensam. Och hon är äldre än mig.

Den allra viktigste anledningen för mig att lämna Kalifornien är alltså min intuition och inre känsla. Låter troligen väldigt flummigt för en del men för mig är det helt naturligt.

En annan stor orsak är torkan i Kalifornien. Den blir inte bättre utan tvärtom sämre. Stora skogsbränder härjar nu i delar av Kalifornien och de blir fler för varje år som torkan fortsätter. Minnen från storbranden i Weed förra året finns fastetsade inom mig. Jag vill inte vara med om att leva i en miljö där det inte finns tillräckligt med vatten. Det finns redan städer och områden i Kalifornien som inte har rinnande vatten. Det är svårt att ens föreställa sig hur det skulle vara.

En annan orsak har sitt ursprung i Japan. En orsak som vanliga massmedia inte längre skriver om men som pågår dag och natt sedan 2011 - den stora jordbävningen i Japan som orsakade kärnkraftsolyckan. Väldigt få har skrivit om hur katastrofala effekterna egentligen blev av denna olycka. Förutom Japan blev hela USAs västkust mycket hårt drabbad och fortsätter att se effekterna. Det radioaktiva molnet kom hit bara ett par veckor efter olyckan. Och det radioaktiva vattnet fortsätter att strömma ut i Stilla Havet, dag och natt 365 dagar om året. De olika djuren som lever i havet har påverkats av mystiska sjukdomar och hela arter har dött. Självklart påverkar det radioaktiva även oss människor genom luften vi andas, maten vi äter och vattnet vi dricker.

Kalifornien har en stor påverkan på övriga USA och det som sker här brukar ofta litet senare komma till resten av USA. Alldeles nyligen skrev Kaliforniens guvernör under en lag som gör det till ett tvång att vaccinera barn för att de skall kunna gå i vanliga skolor (alltså tvångsmässiga vaccinationer). Tidigare har föräldrar kunnat ange till exempel religion som en anledning att inte behöva ta vaccinationer. Nu gäller enbart mycket strikta medicinska orsaker. Många människor har reagerat mycket starkt på detta och jag skulle inte alls bli förvånad om vissa flyttar från Kalifornien på grund av detta. Och i kölvattnet på denna nya lag kommer troligen en liknande lag för vuxna - den har redan ett nummer och väntar på att behandlas. Jag vet att många förespråkar vaccinationer men jag gör det inte i den utsträckning som nu är. Tvångsmässiga vaccinationer vill jag inte vara med om.

Eftersom mitt hopp inte ger helt klar "vägledning" ännu blir det troligen ett hopp i mer än ett steg. Jag får återkomma om detta litet senare. :)

Berget Mt Shasta kommer jag att sakna. Den saken är klar. Den här bilden togs i november 2012 i Lake Shastina när vi fortfarande hade mer nederbörd.

Tecken

Vi har rök i luften idag från en eller flera skogsbränder. De senaste dagarna har vi haft flera och omfattande åskoväder med antingen inget regn alls eller skyfall. Ett par av de små städerna som finns i närheten av Weed har drabbats av översvämningar. Många mindre skogsbränder har satts igång men röken jag ser idag kommer troligen från en skogsbrand längre söderut. Den startade igår och växte explosionsartat över natten. Nu sticker den välbekanta rökluften i näsan igen och minnen från storbranden i Weed förra året kommer tillbaka.

Som jag skrev tidigare i somras skulle det troligen bli litet färre blogginlägg under sommaren på grund av allt jag måste ta reda på innan jag tar ytterligare steg härifrån. Åskovädren bidrog också till att jag fick stänga av datorn helt och hållet under flera kvällar.

Att lämna en bekant tillvaro och "hoppa ut" i det okända är utmanande och läskigt. Och det verkar vara det jag kommer att göra framöver. Och om jag dragit benen efter mig litet grand - helt enkelt för att det är läskigt - fick jag ett mycket tydligt tecken häromdagen att det nu verkligen är dags.

Min hyresärd hade lämnat ett meddelande på min telefonsvarare att hon och hennes man skulle visa min, och troligen grannens lägenhet, i huset där jag bor för en eventuell köpare av huset. Mina hyresvärdar har ekonomiska problem och vill sälja byggnaden. Jag har vetat att de tycks ha det litet kärvt genom en hemsida där man kan kolla "public documents" som finns hos Siskiyou County. Detta är alltså tredje bostaden jag hyr som är på väg att gå omkull. Idag skall de möjliga köparna komma och titta på lägenheterna. Tala om tydligt tecken att inte stanna kvar här!! Är man vaksam på sådana här tecken kan man ofta se en röd tråd efteråt som visar på den vägledning som kommer. Och det här var solklart.

Eftersom jag absolut inte vill bli fast i någon bostadskonkurs eller försäljning där man inte vet vad som händer med huset har jag nu satt upp målet att vara härifrån i slutet av september. Det finns fortfarande en hel del oklara saker kring vad jag skall göra med mina saker men jag har listor och massor med information som nu kan börja omsättas i praktiken. Och min chef vet om vad jag kommer att göra. Jag får skriva mer om allt som kommer att hända framöver.

Jag är i en unik situation och kan egentligen göra vad jag vill - om jag vågar. Jag har inga band till Weed/Mt Shasta mer än mitt arbete och jag har ingen familj jag behöver ta hänsyn till. Och tecknen finns där. :) Dags att hoppa!

Bilden lånad från nätet.

Handdukar och att sy för hand

Min mamma brukade alltid sy i hängare/öglor i handdukarna om det inte redan fanns. Minns att hon hade ett lager av små hängare som var avsedda för just handdukarna.
Nu var det länge sedan jag köpte några handdukar och en del av de jag använder här i USA är faktiskt några som jag hade redan i Sverige. De måste vara av mycket bra kvalitet eftersom de inte är särskilt slitna, men öglorna som jag hänger handdukarna i är slitna efter alla år.

Det är verkligen dags att sy i nya hängare eller hur! :) Jag har inte den typen hängare som min mamma hade så jag får ta det jag har men det går nog också bra.

Eftersom jag aldrig ägt någon symaskin syr jag för hand vilket går bra om det inte är alltför stora syjobb. Vi hade en symaskin i mitt barndomshem men den var gammal och inte särskilt "användarvänlig". Det var ingen trampsymaskin men man använde ena benet för att skjuta en "spak" åt sidan som gjorde att symaskinen satte igång.
Jag sydde en del enklare kläder på den här maskinen men blev aldrig riktigt duktig.
Så här såg den ut - bilden lånad från nätet.

Något annat som jag gör är att lägga upp långbyxor om de är för långa. Det gör jag också för hand med en systil som min mamma lärde mig. Den håller bra och man ser inte på utsidan av byxan att den har stygn.

När jag bodde i Sverige har jag för mig att det vanligaste var att man hängde handdukar på krokar. Det kanske man inte gör nuförtiden. IKEA verkar i alla fall ha en del handdukar med hängare.
I Michaels hem fanns inga handdukar med hängare utan alla hängdes på den "stång" som verkar vara väldigt vanlig i alla fall där jag bor. Alla bostäder jag hyrt har haft de här "stängerna" som är avsedda att hänga handdukar på. Är de vanliga även i Sverige numera?

Eftersom jag tycker om att även hänga mina handdukar på krok har jag "Command hooks" som är krokar man fäster med en klistrig remsa. De är perfekta när man hyr bostaden och inte vill göra stora hål i väggarna. Jag har flera krokar som jag använder. Såg nu att bland annat Clas Ohlson också säljer dessa.

Kvällen är varm och de närmaste dagarna skall återigen bli heta och inget regn tycks vara i sikte enligt prognoserna. Har läst att det regnar en hel del i Sverige denna sommar. Kanske Sverige kunde börja exportera regnvatten till Kalifornien. :)

Big sky country

Alla stater i USA har smeknamn. Kalifornien kallas "The Golden State" och staten Oregon som ligger strax norr om där jag bor kallas även "Beaver State". En stat jag aldrig besökt är Montana och den har smeknamnet "Big Sky Country". Montana gränsar mot Kanada och är en stor stat med inte särskilt många människor och mycket natur.
En av mina mostrar bodde i Montana under flera år innan hon gick bort 2002 men det blev tyvärr aldrig av att jag hälsade på henne.

Även om jag inte bor i Montana kallas ibland även den här delen av Kalifornien "Big Sky Country". Man kan se hur långt som helst från många platser och himlen tycks aldrig ta slut. Vi har inga höga byggnader och det är mest natur och öppet landskap som inte skymmer himlen.
Jag har nästan glömt hur det är att bara se delar av himlen på grund av byggnader. Det är en frihetskänsla att kunna se långt och att se himlen.

Igår när jag hälsade på hos min vän N i Lake Shastina slog det mig att vi verkligen bor i "Big sky country" när jag såg berget Mt Shasta och de andra bergskedjorna.

Här är en länk till staternas smeknamn och även staternas huvudstäder: http://www.50states.com/nickname.htm#.VaiWx_lcCOc

Sådant som är bra att ha

Igår kväll släcktes Weed. Vid halvtiotiden blev det mörkt och tyst. Så långt jag kunde se var det mörkt och efter ett par samtal till elbolaget fick jag informationen att både Weed och Mt Shasta hade stora elavbrott. Till att börja med var runt 9000 personer drabbade vilket kanske låter litet men våra städer är små. Det inspelade meddelandet hos elbolaget sade att man räknade med att avbrottet skulle pågå till ett-tiden på natten. Så långa elavbrott är rätt ovanliga. Det hade varit åskoväder norr om oss men anledningen gavs inte i meddelandet utan bara att "the cause was known." Idag såg jag att orsaken var en "transmission interruption."
Jag var tacksam att jag hade lagat mat, ätit och hunnit diska. Och att det har svalnat en del vilket förhoppningsvis skulle göra det litet lättare för kylskåpet och frysen att hålla maten kall.

Eftersom jag bor precis vid skolan var det en påtaglig skillnad mellan oss "vanliga" som inte har generatorer och skolan som har det. Det var som en osynlig vägg som skilde oss åt - det var becksvart hos mig och alla andra men lamporna vid skolans parkeringsplatser och utomhusbelysningen vid min byggnad lyste klart i natten. Det är vid sådana här tillfällen som jag funderar på att leva "off the grid." Michael kunde det eftersom han hade en bit mark där han levde utan elektricitet men han hann aldrig lära mig vilket är synd.

Alldeles nyligen köpte jag en ny ficklampa vilken kom väl till pass igår. Jag hade läst recensioner om denna lilla ficklampa och att alla tyckte den lyste upp så bra. Jag visste att den hade ett mycket bra ljus men igår fick jag verkligen bevis på detta. Ett köp jag är väldigt nöjd med.

Att ha belysning som inte går via elektricitet är något man måste ha. Jag har flera ficklampor och en litet större "lykta" som drivs med batterier. På den tiden när vi hade snö på vintrarna (vilket tycks vara sällsynt numera) var det regelbundna elavbrott.

Något jag visat tidigare på bloggen är min lilla "emergency radio". Den drivs antingen med el, batterier eller så kallad "hand cranking" (vet inte ens vad det heter på svenska). Nu behövde jag inte använda radion igår men det känns bra att ha denna radio som kan fungera om elen skulle försvinna under en längre tid. Man kan ta in flera olika slags frekvenser på radion.

Något som ju inte behövs särskilt ofta är en kompass men jag vill ha en i alla fall. Jag ärvde en kompass när Michael gick bort men alldeles nyligen märkte jag att riktningen på kompassen helt hade bytts, det vill säga norr var söder och tvärtom! Kanske vi har något mysko vortex här i Weed. ;) När jag köpte ficklampan beställde jag även en kompass. Det blev en kompass från det finska företaget Suunto. Förhoppningsvis kan den hålla kompassriktningen!

Tyst igen

Min del av Weed har blivit tyst och lugn igen. Efter flera dagar med den årliga Weed Carnevale känns det väldigt skönt att det är som det brukar, det vill säga tyst och inte många människor och bilar.

Varje sommar i juli ordnar Weed en stor "karneval" med mat, underhållning och olika nöjesparksattraktioner. Det hela började i torsdags och avslutades under eftermiddagen idag.
Eftersom "karnevalen" pågår i Bel Air Park som ligger alldeles i närheten av min bostad känns det nästan som om jag har haft bilar, människor och musik i min bostad under flera dagar. Och man har inte bara några få timmar med musik utan det är många timmar ända fram till midnatt både på fredagen och lördagen. Alldeles för sent tycker jag.
Varje dag har det också varit tävlingar då man kastat hästskor och spelat boccia.
Jag har ingen längtan att gå till parken men de hade många besökare även i år och bilarna stod i rader utmed vägen och på parkeringen.

Det är intressant hur olika ljudkänsliga vi människor är. När jag var liten var mina föräldrar väldigt tysta när jag hade lagt mig och det har gjort att jag har svårt att somna om det är en massa ljud omkring mig.
Vissa ljud går att koppla bort som bruset från motorvägen som går rakt genom Weed. Den tystnar aldrig och på sommaren när man måste ha fönstren öppna hörs motorvägen väl. Men den har jag vant mig vid.
Egentligen borde jag bo som en "eremit" ;) eftersom jag är ljudkänslig och inte tycker om en massa ljud. Naturens ljud däremot har jag inga problem med förutom väldigt morgontidiga fåglar. Alldeles i närheten av skolan finns ett hus där man har en tupp! Jag vet inte om man egentligen får ha tuppar inom stadens gränser men ingen tycks ha klagat.

Igår natt var det hög musik och jag sov inte särskilt bra. Nu ser jag fram emot en mycket tystare natt. :)

Här pågår boccia- och hästskotävlingarna för fullt.

Pariserhjulet skymtar fram bland träden.

Bilarna har som sagt varit parkerade överallt och även precis utanför min bostad.

Sveriges natur är magisk

Det finns en del intressanta artiklar hos Dagens Nyheter och alldeles nyligen skrev man om att naturen ofta är svenskars "heliga rum" och något man vänder sig till i stället för kyrkan. I många andra länder vänder sig människor till religionen och får stöd och hjälp genom den. Vi svenskar går hellre ut i naturen. Kanske det är vår fantastiska allemansrätt som bidrar. http://www.dn.se/insidan/naturen-ger-svenskar-trost/

Personligen föredrar jag naturen framför kyrkan och religionen. Att gå ut i naturen är mycket helande tycker jag.
När jag växte upp i Enebyberg bodde vi en bit från skogen men det var inte så långt varken att cykla eller gå. Vi cyklade genom skogen när vi skulle bada i Rösjön och ofta gav vi oss ut för att plocka svamp på hösten.
Under åren jag bodde i Sollentuna promenerade jag ofta genom skogen till mina föräldrars hus och jag gick på skogspromenader efter jobbet. Det var nära till vatten eftersom både Rösjön och Edsviken fanns i närheten.
Även inne i Stockholm finns naturen "inpå knutarna" och nog är Stockholm en av världens vackraste huvudstäder med allt vatten och all grönska.

När jag kom till USA fick jag en smärre chock när jag insåg hur "begränsad" naturen är där jag bor. Visst finns det "national forests" och liknande men man får vara väldigt uppmärksam på att man inte kommer in på privat mark. Och skyltarna som talar om att det är "private", "keep out" och "no trespassing" är alltför många. Och att vandra uppe på berget Mt Shasta kräver att man är litet av en "bergsget" ;) eftersom det är brant på många ställen.

Har man aldrig växt upp med rätten att vandra i stort sett överallt i skog och mark - som vi svenskar har - saknar man säkert inte den möjligheten och man reagerar kanske inte lika mycket på de skyltar som finns. Jag gör det och tycker inte om hur det är här i USA. Nu är det litet olika i USA hur tillgänglig naturen är men någon allemansrätt finns inte.

Sveriges natur är magisk. Den har en känsla och en energi som ger ro, helande och den är avslappnande. Alla sjöar och vattendrag som finns bidrar också. Det är svårt att riktigt beskriva med ord hur det känns när jag är ute i skog och mark men jag mår mycket bra. Naturen är bland de saker jag saknat mest sedan jag kom till USA. I och med torkan i Kalifornien saknar jag Sveriges natur ännu mer.

Jag har inga digitala bilder från Enebybergsskogen och områdena runtomkring. Här är några från Täby i närheten av det område där mamma hade sin lägenhet. Visst är naturen vacker!

Det här med ålder

Det har varit dåligt med inlägg mycket beroende på hettan. Något svalare har det blivit men fortfarande ligger temperaturerna på eftermiddagen över +30. I torsdags när jag kom hem vid 16.30-tiden visade min utomhustermometer +38! Jag mådde nästan dåligt på kvällen och natten

Den här bloggen handlar bland annat om skillnader och likheter mellan USA och Sverige. En skillnad som är rätt påtaglig mellan länderna är det här med ålder och hur man ser på ålder i olika sammanhang.

Häromdagen kom jag via en länk till en artikel hos Aftonbladet som handlade om ett upprop som en nystartad nyhetshemsida, News55.se, gjort. Det var ett upprop som skrivits under av flera kända, svenska personer och det gemensamma för dessa personer är att de alla har fyllt 55 och tycker att man inte värdesätter erfarenheten lika mycket som ungdomen. News55.se är en nyhetssajt som alldeles nyligen startats av journalisterna Artur Ringart och Fredrik Lundberg.

Jag tyckte att deras hemsida och initiativ var så bra att jag skrev ett email till deras redaktion och tackade dem och berättade även om hur det är här i USA. Döm om min förvåning när jag blev kontaktad för en intervju. Jätteroligt! Vi tog intervjun via email på grund av tidsskillnaden och nu ligger den ute på News55-sidan. Om någon vill läsa är länken: http://www.news55.se/artiklar/man-ser-annorlunda-pa-alder-i-usa/

Även om jag inte bott i Sverige på 18 år har jag följt mycket av utvecklingen i mitt gamla hemland. Bland annat har jag märkt att man tycks ha blivit alltmer åldersfixerad och numera tycks värdesätta ung ålder mer än livserfarenhet i en hel del sammanhang, bland annat i arbetslivet. Visst är det bra att vara ung, entusiastisk och ha nya, fräscha idéer men är man bara 25-30 har man inte livserfarenhet vilket man bara kan få genom att ha levt längre.

I USA finns en annan attityd som genomsyrar hela samhället och även arbetsmarknaden. Här finns en större spridning på åldrar i till exempel arbetslivet och man tycks inte vara lika fixerad vid att människor "måste" vara unga för att vara värdefulla och att man skulle vara "förbrukad" när man är 40-50.
Mitt college anställer just nu till många olika positioner och det är en stor spridning på åldrarna på de som får anställning. Alla mina kollegor är i min ålder eller äldre.
När jag sökte jobb fick jag veta att det är olagligt att fråga om någons ålder och man ser heller inte alls på samma sätt hur gammal någon är eftersom våra "personnummer" (heter Social Security Number) inte består av födelsedatum utan är en kombination av andra siffror.

Jag tycker det är väldigt bra att en debatt kan komma igång om det här med ålder. Tydligen har Sverige en mycket ung regering och Artur Ringart pratade bland annat om just detta i ett program och jämförde med USA där möjligen Hillary Clinton blir landets nästa president. Hon är nu 67 och skulle, om hon blir vald till president, vara nästan 70 då. Artur Ringart ställde frågan om man i Sverige verkligen skulle kunna tänka sig att ha en så pass "gammal" person som statschef.

En annan skillnad mellan Sverige och USA är att man i USA sällan pratar om en persons ålder i olika nyhetssammanhang. I Sverige nämns personens ålder omedelbart i olika sammanhang även om det inte har någonting att göra med det man talar om. Det är något jag reagerar över numera.

Vad tycker ni som läser om att det här med ålder och hur man ser på äldre och yngre?

Ett passande citat :) - lånat från nätet.

Semester en självklarhet? Inte i USA

Just nu har väl en semesterkoma galore ;) intagit Sverige. Människor tar flera veckors semester, mindre affärer har semesterstängt och många arbetsplatser har sommartider. Det är en värld jag har glömt. En gång i tiden hade jag också fem veckors semester och tyckte att det var en självklarhet.

Det tog ett tag innan jag insåg att semester inte var en självklarhet i USA. Eftersom jag började arbeta först efter flera år här berördes jag inte av avsaknaden av en längre semesterperiod.
Häromdagen skrev Dagens Nyheter om USAs korta semester och att det inte alls är en självklarhet som i Sverige. En bra artikel som väl belyser en mycket stor skillnad mellan USA och Sverige och större delen av världen. Många amerikaner har mellan en och två veckors semester per år. En del har litet mer men att vara garanterad 5 veckors semester är ingenting som finns i USA. USA skiljer sig helt från alla andra industrialiserade länder genom att man inte har en lagstadgad rätt till betald semester. Som svensk låter det rätt absurt tycker jag. http://www.dn.se/nyheter/varlden/amerikanernas-semester-langt-ifran-en-sjalvklarhet/

I artikeln talas det om att många amerikaner, som kanske har semester, trots allt knappt tar ut någon ledighet eftersom de vet hur mycket det blir att göra när de kommer tillbaka. Det finns helt enkelt inte personal som kan ta över arbetsuppgifterna när en kollega har semester.

Skolan där jag jobbar har nog litet mer semester än vad många andra arbetsplatser har. Och vi får ledigt kring jul och nyår utan att behöva ta semester när skolan stänger. Men nog ser jag samma trend här, att man jobbar mycket och tar rätt litet semestertid.
Nu under juni och juli har skolan stängt på fredagarna men det är inte så att vi får den dagen utan vi får antingen arbeta 10 timmar/dag eller ta semester 1 eller 2 timmar per dag.

Givetvis behöver alla ledigt från sitt arbete. Att inte få chansen att varva ner och bara vara är stressande i längden. Jag tror att det är klokt att vara ledig flera veckor i sträck eftersom det ger större chans att koppla bort jobbet och man kan komma in i en annan "rytm".

När jag bodde i Sverige var det inget konstigt att många arbetsplatser hade sommartid. Det är mycket ovanligt i USA och jag märker numera att jag ställt om mig och tycker det är konstigt hur man gör i Sverige. :) I USA verkar det vara "business as usual" i stort sett året runt.

I Dagens Nyheters artikel talar man också om att USA saknar rätt till sjukfrånvaro och föräldraledighet. Detta är också en stor skillnad mellan Sverige och USA. Som svensk förväntar man sig att kunna vara hemma om man är sjuk eller har fått barn.
Ni som vill flytta till USA - tänk på de här skillnaderna som är påtagliga och som man inte är van vid som svensk.

Klockan är runt 13 och det är redan 35 grader. Jag är tacksam att jag befinner mig i ett luftkondtionerat rum på jobbet. Kanske dags att ta och sova på jobbet snart.

I Sverige är det viktigt med sol och värme under semestern vilket är förståeligt med tanke på den långa vintern med mörker och kyla. Minns ni klassikern "Vi hade i alla fall tur med vädret" - en härlig parodi på hur det kan vara under semestern. :)