Nangijala
En liten förkylning smög sig på igår. Inte så konstigt kanske med tanke på den mycket långa resan och den torra luften när man flyger. Trots ett något luddigt huvud uppnådde jag mitt mål för dagen - att gå igenom alla email på arbetet. Runt 900! hade kommit medan jag var borta. De flesta behövdes inte åtgärdas men man måste ju ändå gå igenom alla för att veta vad som hänt. Nu kan jag börja arbeta "på riktigt".
Innan jag skrev det här inlägget kom jag att tänka på Astrid Lindgrens fina bok "Bröderna Lejonhjärta" där Skorpan och hans bror kommer till landet Nangijala när Skorpan dör. Jag hoppas att det här inlägget inte skall uppfattas som mörkt eller sorgset, det är inte min avsikt. Tyvärr verkar vi inte vara så bra nuförtiden på att kunna prata om döden på ett naturligt sätt. När jag var i Sverige fick jag bekräftat något jag anat under en tid - att en nära vän till mig inte längre finns här på Jorden.
Min kompis G var bara några år äldre än mig men han hade en mycket ovanlig medicinsk "åkomma". För litet drygt 10 år sedan var hans aorta nära att brista. Då klarade han sig men i november förra året gick det inte längre. Det kändes bra att få det jag anat bekräftat men litet konstigt var det att inte kunna ringa honom och ses som vi brukade göra när jag var på besök i Sverige. Eftersom jag tror att det inte alls är slut när vi dör tror jag att han är på en bra plats nu.
Dessutom gick min mammas bror bort när jag var i Sverige. Han hade drabbats av en mycket hastig demenssjukdom och hade redan ett svagt hjärta så det var väntat. Men, som min mamma sade, "nu är det bara jag kvar" eftersom båda hennes bröder nu är borta.
Sedan jag kom till USA har jag förlorat två mycket närstående personer - min pappa och Michael. Min pappa var bara 70 när han gick bort och det gick så snabbt att jag inte ens hann hem till Sverige. När det var Michaels tur var jag med hela tiden och det var något jag aldrig upplevt tidigare.
En skillnad mellan Sverige och USA som jag upplevt, när en person dör, är att man i USA ofta verkar begrava och kremera människor mycket snabbare än vad man gör i Sverige. Min pappa kremerades först flera veckor efter det att han dött och jag kunde vara med på hans begravning. Michael däremot kremerades dagen efter det att han dött och jag fick jag efter bara några timmar fatta massor med beslut som hade att göra med hans kvarlevor. Eftersom han dog på ett sjukhus i en annan stad och stat än där vi bodde hade jag redan lämnat sjukhuset när kremeringen skedde så hans aska fick skickas till mig med posten! Litet konstigt (och kanske makabert) var det att få en kartong i brevlådan. Tydligen kan man göra så i USA. Vet inte alls om man i Sverige skickar människors aska med posten.
I USA är det många som sprider askan på platser som betytt mycket för personen, till exempel ute till havs eller på en vacker plats i naturen. Jag begravde Michaels aska på en plats där han bott under några år. Det var en rätt stor bit mark/skog där ingen då bodde. Det kändes bra att han fick komma "hem" till en plats där han verkligen trivts.
Jag tror det vore bra om vi kunde ha ett mer naturligt förhållningssätt till döden eftersom den är en del av livet. Om man tror, som jag gör, att det inte tar slut blir det också kanske litet lättare.
Avslutar med ett par vackra bilder på liljekonvaljer som precis hade börjat blomma när jag var i Sverige.
15 comments:
Jag håller med dig om att vi borde vara bättre på att "leva med döden". När man har barn blir det också väldigt påtagligt tycker jag. Detta att det inte är "naturligt" för dem. Och att många försöker "skydda dem" genom att inte tala om döden. Visst är det svårt, men jag tror det är bra om vi kan prata om döden med andra i vår omgivning och göra det som känns läskigt, svårt och sorgligt till något som känns mer som en del av livet. För det är ju det det är egentligen.
Att förlora närstående är verkligen något som förändrar hela ens liv. Jag förstår att det måste varit en mycket svår tid på många vis när Michael dog. Min pappa gick bort endast några år över 50 vilket idag anses mycket ungt. Jag minns att det dröjde ett par veckor innan vi begravde honom. Så det stämmer nog att vi är lite "sena" med sådant i Sverige. Till viss del kanske för att de flesta av oss inte har några direkt religiösa eller kulturella skäl till att skynda på processen så som det är för många andra.
Sorgligt att din vän inte lever längre.
Kram!
Ja, jag håller med dig och Saltis. Leva med döden, det borde vi vara bättre på. Den angår oss alla och ingen undkommer den. Jag pendlar mellan olika känslor när det gäller det här.
Fint du skriver och sorgligt att din vän inte fick bli äldre. Alltid speciellt jobbigt när personer som i princip har många år kvar, inte får vara friska eller om en olycka händer.
Kram!
Ett finstämt inlägg om döden och tankar runt livet. De hör ihop, livet och döden. Även jag är övertygad om att det inte tar slut med det här och det är skönt att ha den känslan, fastän tvivel kan söka sig fram ibland, trots många "bevis" om att ingenting upphör.
Skulle gärna skriva mycket mera än så här, men min energi måste läggas på annat just nu.
Ha en bra dag!
Kram!
Vad fint skrivet Anne-Marie. Jag tror också att det skulle hjälpa en hel del att kunna prata om döden på ett naturligt sätt. Nangijala eller tanken på det gillar jag. Jag hoppas att jag kommer dit och får möta mina nära och kära då jag kommer dit. Vill gärna tro på det iallfall. Jag upplever också som att det tar lite mer tid innan personer begravs i Sverige.Medans vi bodde i Alabama gick min farfar bort men vi hann flyga hem och vara med på begravningen vilket kändes bra. Jag beklagar sorgen angående din mors bror. Tack för de fina bilderna på liljekonvaljerna. De är mina abosluta favoritblommor. Jag hade dem i min brudbukett för 9 år sedan. Jag fick ditt mail också och ska ta och skicka dig uppgifterna här inom närmaste dagarna.
Krya på dig från förkylningen. Det är så lätt att dra på sig något då man är ute och flyger och blir trött efter en sådan lång resa.
Vi är nog ovanligt senfärdig, när det kommer till begravningar i Sverige. Det tycks jämt vara kö till krematorier, och att få tid i kyrkan - om det är vad man önskar. Man behöver bara gå över sundet, till Danmark, för att det ska vara annorlunda. Alla mina utländska vänner tycker att det är konstigt att vi väntar så länge här.
När det kommer till att tala om döden, har jag insett att många (om än inte alla) gärna talar om döden - men ingen vill, eller kanske vågar börja samtalet.
Att man i Sverige inte få göra vad man vill med askan, därför att människor kan ta' illa upp, hör nog ihop med dödsångesten. Nej, här skickas ingen aska på posten i små lådor! "Vördnaden för konsten utarmar den" - byt ut konsten mot döden, så kommer vi nog den svenska sanningen på spåret.
Margaretha
som slutar innan
det blir ett helt
inlägg
Jag håller med om att det kan ta tid i Sverige, har dock för mig att ett av skälen är att det inte alltid går att begrava folk pga tjälen i marken när det är vinter och Sverige har vi sällan problem med att kroppar ruttnar då det alltid finns plats i frysar etc. (låter väldigt makabert) Antar att det helt enkelt blivit en vana att ta tid på sig så att alla nära och kära skall hinna/kunna vara med vid begravningar. Då vi i Sverige nu för tiden är så himla "upptagna" av oss så kan det strula en del. Det är så himla mycket annat praktiskt som måste ordnas vid ett dödsfall så på sätt och vis så är det väl bra om själva cermonin kan ske när man är redo att säga adjö...
Jag har följt din blogg ett tag
Cecilia Dahlgren, kolla gärna in min blogg om du vill
http://familjendahlgrens.blogspot.com/
jag skriver mest om mitt liv här i Indien Bangalore.
Em har nog rätt. I Sthlm tar det ju oftatst sådan tid eftersom det är lång väntetid på kyrkor, krematorier etc. Tror inte det har ngt med tjälen eller vintern att göra, det bara tar tid. Köer, helt enkelt.
Där kan det ibland gå upp till 2 mån. Lite väl lång tid, tycker jag, och säker ofta de anhörigas familjer också.
Här finns inte den väntetiden och det är nog därför alla begravningar sker inom en vecka.
En man jag känner har faktiskt sin frus aska under en stor lönn i deras trädgård här i NoVa. Annorlunda.
Och vanligt är att sprida askan på ett ställe som betytt mkt för personen. Själv vill jag bli spridd i havet...
Jag tror också livet fortsätter efter döden, att vi får träffa alla våra nära och kära igen.
Fint inlägg!
Kramar!!
Saltis: Eftersom barn ofta ställer raka frågor tror jag det bästa är att man svarar rakt som förälder och inte gör det hela till något konstigt och onaturligt. Jag läste något när jag var i Sverige att man (i Sverige) verkligen har svårt för att hantera döden. Vet dock inte om det är specifikt för Sverige. Din pappa var verkligen ung. På något sätt känns det orättvist att så unga personer lämnar jorden. Vet inte egentligen varför man begraver senare i Sverige. Ser att andra som kommenterat har en del tankar kring detta. Kramar!
Lotta: Att känna att det inte är slut när man dör är något jag är tacksam för att jag tror på. Det gör det hela blir litet lättare. Man vet aldrig hur länge en person kommer att leva och ibland "tar det slut" tidigare än vad man tror. Kramar!
Karin: Tack för dina tankar och känslor. Av någon anledning har jag alltid känt att det är självklart att det fortsätter och att det bara verkar konstigt om det skulle vara slut. Ha en bra dag! Kramar!
Desiree: Tack! Förr i tiden verkade döden vara mer en del av vardagen. Man blev sjuk hemma och dog ofta hemma. Nu stoppas de äldre undan och anhöriga behöver inte ta del av den delen av livet på samma sätt. Visst är liljekonvaljer underbara. De hade inte riktigt slagit ut men det doftade fantastiskt gott. Stort tack för ditt mejl! Jag känner mig litet bättre idag så det är bra. Kramar!
Margaretha: Intressant att det är långsammare i Sverige än till och med i andra länder i Norden. Det visste jag inte. Jag tror att många kanske känner sig "obekväma" inför tanken att prata om döden även om man skulle vilja prata. Det är litet tabu kanske till och med. Jag trodde nog att man inte får skicka aska med posten i Sverige. Och heller att man inte får strö askan var man vill. Du får gärna skriva långt, det gör inget. :)
Cissi: Jag tyckte det var litet konstigt att jag var tvungen att fatta så många beslut bara timmar efter det att Michael dött. Det var inte det att jag inte visste vad jag skulle göra utan mer en känsla av stress nästan. Vet inte vad de egentliga anledningarna är till de långa väntetiderna i Sverige jämfört med USA. Skall titta in på din blogg.
Annika: Man undrar varför det skulle vara så mycket längre väntetid i Sverige än i andra länder. Intressant att det skiljer så mycket. Jag tycker det är bra att man har mer frihet i USA att göra vad man vill med askan. Vet inte om det egentligen är lagligt att strö den var man vill men ingen verkar ju hindra folk från att göra det. Roligt att du också tror att det fortsätter. Tack för att du tyckte om inlägget. :) Kramar!
Ett fint inlägg Anne-Marie. Sorgligt med din vän. Jag tror precis som du att det finns något mer. Och när nära går bort för tidigt så blir det en tröst. Har också funderat över skillnaderna mellan hur snabbt begravningar är här. Det blev en överraskning för mig. En hel del verkar skilja sig. Nu vet jag inte om det är så här, men jag har fått en känsla av att det är mer fritt här i USA med var man kan sprida aska. I Sverige har det så vitt jag vet tidigare varit väldigt mycket regler kring var man får göra det.
Hoppas din förkylning blir bättre. Jag blir också ALLTID sjuk när jag flyger US - Sverige. Kramar
Magdalena: Tack! :) Roligt att du också känner att det finns något mer. Det finns säkert någon förklaring till varför det skiljer sig så mycket mellan USA och Sverige men jag vet inte varför. Jag tror inte att man får sprida askan privat i Sverige. Man kan göra det i en minneslund men inte på privat mark. Jag känner mig litet bättre men är ännu inte helt återställd. Kramar!
Fint att du skriver om så svåra saker som att mista en anhörig.
Vi som upplevt detta vet ju att det tyvärr ingår i livet.
Alltför många bloggar berör bara positiva saker.
Överlag så finns det idag en ganska jobbig påklistrad positivism. Som gör att man inte gärna talar om problem, rädslor, sorg och död.
Catdogs: Välkommen hit! Tack för att du tyckte om inlägget. Visst är döden en del av livet även om man självklart inte vill gå omkring och tänka på det varje dag. Många bloggar är litet överdrivet "glittriga". Jag tycker man måste kunna prata om allt - det som är roligt likaväl det som är jobbigt.
Post a Comment