Svenska Hollywoodfruar

Innan jag går in på fruarna ville jag bara göra ett tillägg till mitt inlägg om skatter i USA. Något som jag aldrig riktigt förstått är de olika skattesatserna för "single" respektive "married". Man beskattas mindre när man är gift och mer när man är singel. Jag får alltså ut mindre nu än när jag var gift. Det verkar helt bakvänt tycker jag. Och skillnaden är faktiskt rätt stor. En anledning kanske till att så många är gifta i USA?

När jag var i Sverige kunde jag inte låta bli att titta på TV-programmet "Svenska Hollywoodfruar". Hade hört talas om det men inte riktigt vetat vad det handlade om.

Blonda, rika svenskor i Kalifornien är vad det handlar om. Litet småkul (och samtidigt litet obehagligt) att titta på men långt från verkligheten för de flesta svenskor (och svenskar) som bor i USA. Det finns en hel del MYCKET rika människor i USA och det går att tjäna bra inom vissa yrken. Och säkert ännu mer om man har sitt eget företag. Mitt liv (och säkert de flestas liv) befinner sig ljusår från Hollywood och den rikedom som finns där.

När jag sitter vid mitt skrivbord i den nya lägenheten tittar jag ut över en brant skogsbacke där det finns en "workshop" (den hör egentligen inte till lägenheterna utan används av ett par personer som känner min hyresvärd). Där finns det en spis, "camper shells", byggmaterial och annat skräp. Långt från lyxen i Hollywood - och långt från min fantastiska utsikt i den tidigare lägenheten i Lake Shastina. Ja, jag saknar min tidigare utsikt. Jag skall ta litet bilder och lägga ut på bloggen men det är inte riktigt lika inspirerande som i Lake Shastina. Men jag ser i alla fall berget från ett par rum.

Som jag skrivit tidigare om på bloggen är skillnaden mellan rika och fattiga stor i USA. Det finns en enorm rikedom och en mycket stor fattigdom. Jag läste precis att arbetslösheten i mitt område ligger på 20%!! I och för sig har hela Kalifornien en hög arbetslöshet och är en av de stater som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen. Varje dag ser jag människor i Weed som helt klart har mycket ont om pengar. När jag var i Stockholm tänkte jag på hur mycket mer välbeställda människor verkade vara. De var välklädda och såg ut att ta hand om sig. Kontrasterna är mindre i Sverige - allt är helt enkelt mer lagom. :)

Mina besök i Los Angeles och Hollywod har visat på både lyx och fattigdom. Vissa kvarter kan vara värre än "slummen" i Weed medan andra områden är fantastiskt vackra och påkostade. Som svensk tycker jag att det fortfarande känns främmande med denna stora konstrast som man ser överallt i USA. Stockholms förorter skiljer sig också beroende på om man bor norr eller söder om stan men konstrasterna är mycket mindre. Jag brukar åka Roslagsbanan ibland från Täby in till Tekniska Högskolan och åker då bland annat genom delar av Djursholm. Det får väl vara Sveriges svar på Hollywood och det finns säkert en hel del rika, blonda Djursholmsfruar. :)

Svenska favoriter

Även om jag inte var i form att åka runt i Stockholm särskilt mycket under mitt besök alldeles nyligen fick jag i alla fall chansen att äta litet svensk mat. Mat som jag inte kan få tag på här i Mt Shasta området.

Rökt lax hör till mina favoriter och det skall vara den "svenska varianten". Den typen rökt lax vi har här är mycket fastare och hårdare och inte alls lika god som den man köper i Sverige. Litet falukorv och köttbullar blev det också. Köttbullar skulle jag ju själv kunna laga till men det har faktiskt inte blivit av. Falukorv däremot finns inte att få tag på. Räkor åt jag också ett par gånger. Och det var de små frysta, smakrika räkorna - inte de där jumbovarianterna som finns här och som inte alls är lika goda (tycker jag i alla fall).

En av mina sista dagar i Stockholm hade mamma köpt ostkaka. Det var länge sedan jag åt svensk ostkaka (som skiljer sig helt från den amerikanska cheese cake). Och den serverades med hemlagad lingonsylt. Inte alls söt utan så där litet lagom syrlig. Mums! :)

Pengar tillbaka

USA lär ha världens kanske mest komplicerade skattesystem. Det är väl troligen därför det finns så många företag här som hjälper människor med deras deklarationer.

Efter det att Michael gick bort anlitade jag också ett företag som hjälpte mig med min deklaration. Det var nödvändigt året efter det att Michael dött eftersom det involverade hus- och bilförsäljning, boende i två olika stater osv. Förra året betalade jag $200 för att få hjälp med min deklaration och det kändes mycket eftersom det då var en väldigt enkel deklaration (det var i stort sett bara min lön och litet andra uppgifter). Så i år "tog jag tjuren vid hornen" och sade att det här skall jag kunna göra själv. Jag fick litet hjälp av min chef att kolla siffrorna men annars gjorde jag deklarationen själv. Och jag som tidigare hade sagt att jag trodde att jag aldrig skulle kunna förstå deklarationsblanketten. De amerikanska blanketterna är helt klart mer komplicerad än de svenska, förtryckta blanketterna. Och de är fler.

I USA måste man dels betala "federal taxes" och dels "state taxes" (alltså den stat man bor i). Tyvärr blev det kvarskatt i år för mig för "federal taxes" men jag fick faktiskt tillbaka litet grand på Kaliforniens skatter. Och jag slapp betala $200 till företaget som tidigare hjälpt mig.

Det finns en hel del människor i USA som inte betalar sina skatter eftersom de anser att det, enligt den amerikanska konstitutionen, inte är lagligt att beskatta privatpersoner. Michael hörde faktiskt till denna grupp människor under flera år. Han var egenföretagare så han hade ingen arbetsgivare som drog skatt. Det var anledningen till hans tvist med skattemyndigheten. Efter flera år var hans skuld rätt stor och han insåg att han behövde hjälp. En tidigare IRS-anställd (IRS, Internal Revenue Service - skatteverket i USA) man hjälpte honom och fick ner skulden till nästan ingenting. När det var klart kunde vi gifta oss. Ett krav immgrationsverket nämligen har är att alla blivande immigranter skall ha en "ekonomisk sponsor" och då måste den personen kunna uppvisa tidigare års deklarationer. Jag skulle själv aldrig vilja eller våga vara i konflikt med IRS så det är bara att skicka in deklarationen varje år.

Skönt att ha ett helt år framför sig innan det är dags igen. :)

Flyga till USA

Att flyga till USA blir mer och mer omständligt. Snart behöver man kanske vara ute på Arlanda en dag innan man kommer iväg. :) Skämt åsido - det börjar kännas minst sagt komplicerat.

I januari 2009 blev det obligatoriskt för de som reser med Visa Waiver att registrera sig innan de skulle åka. ESTA heter det systemet och gäller utan undantag för alla som inte är amerikanska medborgare eller "permanent residents" (vilket jag är). När jag ringde till SAS för att bekräfta mina flighter tillbaka till USA fick jag beskedet att man nu skulle komma till Arlanda 3 timmar innan flyget gick! Jag trodde först att de skämtade med mig men så var det inte. Förra gången jag åkte räckte det med "bara" 2 timmar.

Nu kan jag förstå varför det behövs 3 timmar. Till att börja med var det väldigt få incheckningsdiskar öppna hos SAS. Jag tror att SAS ekonomiska bekymmer börjar visar sig inom alla områden. Sedan var det den gamla vanliga röntgenkontrollen av handbaggaget. Jag är förvånad att man fortfarande inte behöver ta av sig skorna i Stockholm. I USA är det standard att alltid ta av sig skorna oavsett om man flyger inrikes eller utrikes. Nästa kontroll var passkontrollen och till slut kunde man gå till gaten. Där visade sig anledningen till de 3 timmarna. ALLA passagerares handbaggage genomsöktes mycket grundligt av 4-5 personer OCH vi fick ställa oss med armarna ut när de kollade om vi hade vapen etc på kroppen/i kläderna. Inte ens när de började låta oss gå ombord på planet var alla genomsökta. Jag frågade den tjej som kollade mitt handbaggage om det här var nytt från i år och hon sade att efter julen hade de börjat med den här mycket grundliga kontrollen. Det var väl efter det som hände i USA någonstans kring juletid. Om det blir fler händelser med misstänkta bombare osv vet jag inte vad de skall kolla. Kanske det blir "strip search"? Det vill säga att man får ta av sig kläderna.

När jag kom till Chicago och skulle gå genom pass/immigrationskontrollen trodde jag givetvis att jag skulle få lämna fingeravtryck. Det infördes i januari 2009 och gäller för alla som har visum, reser genom Visa Waiver och även för "permanent residents". Amerikanska medborgare är de enda som inte behöver lämna fingeravtryck. Gissa om jag blev förvånad när mannen bakom disken bara frågade hur länge jag varit borta och vad jag gjort i Sverige. Inga fler frågor, inga fingeravtryck utan bara "Welcome back". Ett plus i alla fall. :)

Jag hade köpt en present till min chef i Sverige eftersom hon tagit hand om mina växter när jag varit borta och jag parkerade min bil där under min semester. Dessutom har jag en uppsättning bildäck i deras källare eftersom min nya lägenhet inte är tillräckligt stor för att ha däcken där. Jag hade köpt en fin Orrefors glasljuslykta och i Chicago fick den undersökas manuellt eftersom de inte kan se genom den typen av glas/kristall. Mannen som kollade mitt paket sade att det var en "beauty". :)
Innan jag åkte hade jag läst att Chicagos O'Hare flygplats precis hade köpt en "full body scanner", dvs man ser personens kropp under kläderna, men denna scanner såg jag inte till som tur var.

Som sagt, var "beväpnad" med gott om tid, mycket tålamod och en inställning att i stort sett vad som helst kan hända när man flyger till USA. :)

Bilden från Orrefors webshop.

Teaterbesök i London

Innan jag kom till Stockholm var jag 3 dagar i England för att hälsa på en vän till familjen. Jag hade inte träffat honom på många år men det var roligt att ses igen. Han bor i Harpenden som ligger ca 45 minuter från London. Harpenden är en trevlig stad med många fina hus och en hel del affärer. Kan rapportera att engelsmän är som svenskar när det gäller gardiner :) (med tanke på mitt tidigare inlägg om fördragna gardiner i USA), det vill säga man har gardinerna "öppna" på dagtid. Mycket trevligare tycker jag jämfört med alla för- och nerdragna gardiner och persienner här i USA.

J hade planerat litet aktiviteter så vi åkte till London dagen efter det att jag kommit. Vi gick till "The Natural History Museum" där kön ringlade kilometerlång. Som tur var upptäckte vi en ingång på baksidan där det inte fanns någon kö alls. Museet var fullproppat så vi stannade inte så länge.

Litet senare bjöds jag på middag på en marockansk restaurang. Momo Restaurant där det var låga bord - hade troligen varit enklare att sitta på golvet än på stolar. Hade helt missat att få med mig kameran - jetlag gör att man inte riktigt tänker klart. Sorry. Det är en populär restaurang och vi hade tur att vi fick ett bord. Mycket god mat och det var första gången jag smakade på marockansk mat.


Ännu litet senare var det dags för ett teaterbesök som jag verkligen uppskattade. J hade lyckats på tag på biljetter till "The Mouse Trap". Pjäsen baseras på Agatha Christies material och öppnade i West End i London 1952 och har spelats sedan dess utan avbrott! Man har haft 24000 föreställningar och är den pjäs i världen som spelats under längst tid. Imponerande! Den har ett par mord (givetvis) och ett slut som man inte väntar sig. Och vi som har sett föreställningen förväntas att inte avslöja vem som är mördaren. Föreställningen avslutas med att en av skådespelarna ber åskådarna att hålla det hemligt.

Jag har varit flera gånger i London och det är nog en av mina favoritstäder. Nu var det litet för kort tid men det var kul att komma tillbaka dit. Det var tur att jag mådde bra på lördagen så att vi kunde göra litet roliga saker. :)

Bilden från www.jiantevents.co.uk

Greyhound

Efter en mycket lång resa tillbaka till USAs västkust har jag äntligen kommit hem. Nästan två dygn tog resan pga helt otroliga förseningar i Chicago. I stort sett alla flighter var 2-3 timmar försenade pga några snöflingor. Hur flygledarna på O'Hares jätteflygplats i Chicago tänker vet jag inte men det var nog många med mig som var litet småsura. Dessa förseningar innebar att jag missade min nattbuss i Sacramento och fick sitta på Greyhounds bussterminal mellan 2 och 7 natten mellan lördagen och söndagen. Efter en så lång resa är det ingen höjdare precis. Men igår kom jag tillbaka och det kändes skönt.

När jag bodde i Sverige åkte jag inte långfärdsbussar särskilt ofta men de gånger jag åkte var det aldrig så skiftande upplevelser som när jag åkt Greyhoundbussar här i USA.
För att komma till Sacramentos flygplats tog jag Greyhoundbussen från den pyttelilla stationen i Weed. Den här gången gick faktiskt bussen i tid! I Redding (som ligger ca 1,5 timme söderut) bytte vi chaufför men inte buss. Bussens motor hade stängts av och det visade sig vara ett misstag. Den nya chauffören sade efter en stund att han inte kunde starta motorn. Hoppsan! Inte vad vi passagerare ville höra. Efter en stund fick han i alla fall igång bussen och vi kom faktiskt fram på utsatt tid till Sacramento. Tydligen styrs alla Greyhoundbussar av en dator och om inte datorn fungerar startar inte bussen.

Det finns alltid litet speciella personer med på Greyhounds bussar och den här resan var inget undantag. En kvinna i 60-årsåldern satt tvärs över gången och hon hade flera monologer som handlade om Mayaindianer, Nostradamus, mannen som upptäckte Florida och som enligt henne red på häst tvärs över USA till Kalifornien för att plantera palmträd!?! Någon av de stora bensinstationerna "would be hearing from her" (varför blev aldrig klargjort) och vi fick även höra om en man med efternamnet Croc som köpte bröderna McDonald's hamburgerrestauranger och spred hamburgarna över USA och världen. Hennes slutsats var att namnet McDonald's troligen var bättre än Croc eftersom "who wants to eat a Croc burger?" Vem hon talade till vet jag inte men hon var rätt underhållande.

Igår var jag så trött att det inte spelade så stor roll vad som hände. Jag ville bara komma hem. Vi får se om det blir fler resor med Greyhound eller om jag skall ta mig till en större flygplats på annat sät. Men det passar kanske att jag som svensk åker Greyhounds bussar eftersom det var en svensk (Carl Wickman) som grundade bolaget.

Livstecken

Här kommer ett litet livstecken. Har inte haft tillgång till dator sedan jag åkte för 2,5 veckor sedan - befinner mig på Täbys Bibliotek just nu. Känns litet konstigt att inte ha tillgång till dator eftersom jag är så van att kunna gå in på en dator dygnet runt i USA.

I morgon åker jag tillbaka hem till USA och skall komma till Weed (om allt fungerar som det skall) på söndag morgon. Tyvärr blev min resa till Sverige den här gången inte riktigt vad jag trott eftersom jag åkte på en dunderförkylning i England. Att flyga med en förkylning är inte bra och jag har tillbringat större delen av tiden i Stockholm att försöka kurera mig. Känner mig fortfarande inte helt bra så vi får se hur flygresorna går tillbaka till USA.

Litet trist minst sagt men vad gör man. Jag tror att jag var helt slutkörd, både fysiskt och psykist när jag åkte på grund av allt strul med min bostad. Har inte kunnat fota egentligen men kan rapportera att vintern håller Stockholm i ett fast grepp.

Räknar med att vara tillbaka här på bloggen nästa vecka. Inte med lika många intryck från Sverige som jag hoppats på men tillbaka i alla fall. :)

American cheese & string cheese

Det här blir litet fortsättning på matinlägget från igår. American Cheese - vad kan man säga om den här osten? Att den egentligen inte är en "riktig" ost - den kallas för "cheese product" eller "processed cheese", att den inte är särskilt god, och att amerikaner verkligen tycks gilla den här "osten".

För ett tag sedan ville jag prova och se hur den egentligen smakade. Kan meddela att den inte smakar som "vanlig" ost. Dessutom är den orange och säljs ofta i små paket med skivor som är inlagda i separata plast"fickor". Det hela känns väldigt amerikanskt. :)

Tydligen är den en favorit hos många amerikaner, både barn och vuxna. Den används som snack och ofta när man tillagar "grilled cheese sandwich" (ytterligare en amerikansk favorit). Som sagt, jag tyckte att den inte alls smakade som ost och den var helt annorlunda i konsistensen. Inget jag kommer att fortsätta köpa.

Ytterligare en amerikansk favorit är så kallad string cheese. Det är ost som säljs i runda "rullar" och osten går att skala i tunna band. Den är ofta gjord på mozzarella ost. Jag har nog smakat på string cheese men tyckte att det gick lika bra att köpa mozzarellaost i bit och skiva själv. Tydligen är string chesse en favorit hos barn som äter den som snack.

Jag ser fram emot att kunna äta litet svensk, fettsnålare ost när jag är där på besök. Imorgon bär det av - hoppas att jag kommer iväg som jag planerat eftersom de talar om snö och kallare väder. Greyhoundbussen måste komma i tid den här gången. :) Det är bara att hålla tummarna. Det kommer tyvärr att bli dåligt med tillgång till dator i Sverige. Får se om jag kan skriva någonting från Täby Biblioteks datorer.

Bilderna från sptimes.com och walmart.com

Ho Hos, Ding Dongs och Zingers

Efter en helg då allt möjligt litet konstigt har hänt ser jag fram emot att snart ha min semester. I fredags dog min telefonlinje efter ett ösregn. Den har senare kommit till liv igen men telefonboxen och ledningen kräver en del förklaringar av en reparatör som skall komma idag.
I lördags vaknade jag till nyheten av den stora jordbävningen i Chile och tsunamivarningen för bland annat Hawaii. Jag följde CNNs bevakning och kände igen mig när de visade bilder av Hilo Bay och havet utanför The Big Island. Jag var glad att jag inte bor där längre och behövde vara med om en tsunamivarning.
I lördags natt var jag med om en fest som troligen går till historien. Min granne i lägenheten bredvid min hade en fest som jag kunde ha varit utan. Som tur var var det tyst i natt så att det gick att sova.

Det verkar som om jag och de som kommenterat på bloggen verkar eniga om att amerikaner gillar söta kakor, tårtor, godis osv. I lördags var jag inne i en affär i Mt Shasta som säljer allt från kosmetika till glödlampor. Vid utgångskassorna har de en del sötsaker och godis (som affärer brukar) och mina blickar föll på deras Ho Hos, Ding Dongs och Zingers. Det här låter ju som fantasinamn men det är namn på sötsaker.

Ho Hos har funnits sedan slutet av 60-talet och är "cylindrical, frosted, cream-filled cakes".
Ding Dongs är en "chocolate cake, round with a flat top and bottom, similar in shape to a hockey puck". Ding Dongs har funnits med i TV-serier som "The Closer", i "Transformers" filmen från 2007 och i musikvideor.
Zingers finns i olika smaker som t ex devils food (som tydligen är en slags chockladkaka), vanilj, hallon, och Ecto-Cooler (vet inte riktigt vad det är). Zingers lära höra till top tio av snacks som säljs på bensinstationer.


Jag har smakat på Zingers och de är söta - precis som det skall vara här i USA tydligen. :)

Bilderna från Hostesscakes.com och Snackerrific.com