Thursday, October 1, 2009

Tysta svenskar och pratsamma amerikaner

Häromdagen hittade jag en blogg som är skriven av en svensk/amerikan (född i Sverige och uppvuxen i USA) som numera bor i Stockholm (A Swedish American in Sweden). Han skriver på ett humoristiskt sätt bland annat om tystnaden som ofta råder mellan människor i Stockholm på bussar, i tunnelbanan, i hissar osv. Jag log igenkännande flera gånger och tänkte för mig själv att "javisst så är det i Stockholm". Vad denna tystnad egentligen beror på är väl ingen som vet, men den finns där, det är ju helt klart.

Då är USA rena motsatsen. Här hejar man på folk man möter när man är ute och går, man kan ha kortare samtal med folk man träffar i t ex en affär och om man väntar på en buss eller åker hiss säger man i alla fall något till varandra. Man anses inte som konstig eller berusad om man faktiskt pratar med varandra. :) Det anses oartigt om man inte säger hej eller växlar några ord.

Det tog mig ett tag att komma in i att heja på någon jag mötte under en promenad. Även om jag nu hejar på främlingar här i USA faller jag nästan alltid in i det svenska mönstret när jag är på besök i Stockholm. Jag vet att jag generaliserar, givetvis finns det svenskar som är mer pratsamma och öppna gentemot främlingar. En kompis till mig som är amerikan men som har bott i Stockholm i ca 13 år sade en gång att hon blev så irriterad att folk hon mötte på promenader i Stockholm inte hejade. Hon tyckte att det var oartigt och jag tror att många amerikaner har samma uppfattning.

Amerikaner kan verkligen det där att ha små samtal med främmande människor utan att det verkar påfluget eller jobbigt. Jag tror det skulle göra oss svenskar gott att ta efter litet grand. Att bjuda på oss själva litet mer.

9 comments:

olgakatt said...

I min lilla by i Skåne hejar vi för det mesta! Men i Stockholm tycks man inte ha ens ha tid, där springer man ju som galningar, ibland rakt på en om man inte är snabb nog.
Jag åker till NY idag - minns inte att man hejar på gatan där heller. varken på 60 talet när jag var där första gången eller senare,senast 2008. Så det är nog mera lokalt än nationellt, det där.

Lena said...

Eftersom min kille bor i New York har jag tillbringat en del tid där och visst hejar man till en viss del i hissar , portar men inte på gatan kan jag inte säga. Och eftersom jag är Stockholmare kan jag inte låta bli att skratta åt olgakatts kommentar att vi springer som galningar :-))

Mamaya said...

I den har stan som inte ar sa stor hejjar alla pa varandra och har sma samtal. Det tog aven mig ett tag att bli van med detta.
Jag tror aven jag att Sverige skulle ma battre av den har attityden med.

Lars Hultqvist said...

Visst är det väldig annorlunda här. Idag klättrade vi ner och uppför ett berg för att se ett berömt vattenfall här i Arkansas och alla vi mötte upp och ned hälsade vi med, 'How are you doing?', 'Not long until there now', It is worth the walk', 'Don't give up' osv. Inte så vanligt i Sverige.

Inger said...

Hej!
Jag har under hela våren, sommaren
och även nu i den begynnande hösttid gått daglig en timmas runda utefter stranden.De flesta man möter är ute i samma ärende, alltså en motionsrunda.
Jag kan bara konstatera att jag tycker att svenskar i stort är riktigt ohyffsade. Jag hejar, nickar etc. men de flesta bara tittar bort utan ett svar.
Det har hänt endast tre gånger på alla dessa månader att någon förekommit mig med att hälsa. Jag har kännt mig riktigt irriterad ibland eftersom jag märkt att de tittar, men när vi väl möts så vänder de flesta bort blicken.Jag bär nästan alltid solglasögon, därför ser jag det så tydligt. Låter som jag ser konstig ut men så är inte fallet.
Har varit en del i US och har mött en helt annan artighet.
Jag bor i en mellanstor svensk stad.
Du satte fingret på något som jag verkligen reagerat på.
Må gott!

Birgitta said...

Ja det stämmer verkligen. Det är en av de saker jag verkligen tyckte om i USA, det här hejandet och småpratandet. Man blir glad av det. Jag är nog lite en sådan person som gärna hejar och småpratar med folk även här hemma i Sverige. Ibland går det bra ibland inte alls.

Har för övrigt precis hittat din blogg och gillar den verkligen. Jag har numera min son på college i USA, i New Jersey. Han är inne på andra året nu.

Anne-Marie said...

Olgakatt: Roligt att läsa om dina erfarenheter. :) Tror säkert att mindre orter i Sverige är mer öppna än Stockholm. Stressen är hög i en storstad. Har varit i New York en gång och folk verkade stressade även där. Det där småpratet har mer att göra med en del av den amerikanska kulturen tycker jag än bara att heja på folk. Man pratar med sina medmänniskor litet överallt. Ha en trevlig resa till New York.

Lena: Jag kanske inte var helt klart i mitt inlägg. Det här med att småprata med folk förekommer överallt. Det är inte bara det att man hejar på varandra. Alltid när jag flugit har jag märkat att många pratar med varandra vid gaten eller om man väntar på en buss. Visst var Olgakatts inlägg träffsäkert med oss Stockholmare. :)

Mamaya: Visst är det trevligt att kunna växla några ord med en annan medmänniska även om man inte känner varandra och kanske aldrig kommer att ses igen.

Anne-Marie said...

Lars: Precis det du skrev, det är det jag funnit är så amerikanskt. De där små kommentarerna som gör att man känner att man faktiskt får en kort kontakt med andra. Oftast leder det ju inte till något men det är rätt trivsamt.

Inger: Roligt att läsa din kommentar. Visst är det ofta så att folk vänder bort blicken i Sverige . Jag gör det själv när jag kommer till Stockholm trots att jag inte gör det här i USA. Det kostar så litet att säga hej och det blir en helt annan känsla tycker jag. Mer personligt och att man faktiskt ser och "erkänner" den andra personen. Ha det gott!

Birgitta: Välkommen hit! Kul att du gillar bloggen. :) Visst är det ett helt annat "klimat" när folk faktiskt pratar med människor runt omkring sig, även människor de inte känner. Jag tror att det är en av de sakerna jag gillar med USA - att man är litet mer personlig.

Anonymous said...

god start