Resan till Sverige

Min resa till Sverige förtjänar ett eget inlägg eftersom jag nog aldrig rest så länge bara för att komma fram till Stockholm.

Den första sträckan från Weed till San Francisco gick med Greyhound. Det finns ju en svensk film som heter "Vi hade i alla fall tur med vädret" - jag får väl säga "Jag hade i alla fall nära till busshållplatsen" eftersom det bara var att gå tvärs över vägen från min lägenhet. Att åka med Greyhound är en upplevelse i sig. Det är helt andra människor som åker med de här bussarna än vad man t ex ser på flygplatser. Bussen jag åkte med hade rätt gott om plats men trots detta var det en kvinna som absolut skulle sitta bredvid mig. En annan kvinna sade helt plötsligt (jag vet egentligen inte vem hon pratade med, troligen vem som helst som ville lyssna) att en busschaufför hade förföljt henne. Fast i nästa mening fick vi höra att hon var en ättling till Drottning Elizabeth i England! Hm. Jag säger inget mer. :)

Jag kunde inte åka direkt till San Francisco utan hade ett uppehåll i Sacramento (Kaliforniens huvudstad). Det var ett trevligt avbrott i min långa resa eftersom jag fick chansen att träffa en annan bloggare. Tack JaCal för att du föreslog att vi skulle ses. Det var verkligen roligt att träffas.

När jag väl kommit fram så småningom till San Francisco tog jag en lokalbuss till flygplatsen. Jag åkte genom staden och trots att San Francisco är en fantastiskt vacker stad är den också fylld av fattiga och utslagna människor och mycket skräp. På lokalbussen trodde jag nästan att tredje världskriget skulle utbryta när några asiatiska kvinnor blev riktigt upprörda. De trodde att det kostade mindre än vad det gjorde att åka med bussen och de skrek till busschauffören. Som tur var fanns det en man på bussen som talade deras språk så de lugnade ner sig så småningom.

Jag hade bokat ett hotell eftersom min flight gick tidigt morgonen därpå och det var riktigt skönt att få lägga sig ner efter att ha suttit på bussar hela dagen. Det var inte så många timmar jag var på hotellet men litet sömn fick jag i alla fall.

Jag flög med Continental och de är helt okej. De serverar fortfarande mat på sina flighter som man inte behöver betala för. Jag hade bara ett byte i New York och när jag kom fram till gaten för Stockholmsflyget kände jag mig helt plötsligt förflyttad till Sverige. Människor var långa, blonda och talade svenska. Det var en nattflygning som gick till Stockholm och jag hade givetvis hoppats på att kunna sova litet grand. Men tji fick jag och många andra passagerare. I raden framför mig satt en ung mamma med en liten baby (som man inte hörde ett pip från) och en dotter på 2-3 år. Denna lilla flicka "underhöll" planet under många timmar genom att skrika och gråta och alla som satt i närheten tittade menande på mamman som inte verkade bry sig. Tråkigt när sådant händer.

Ett par iakttagelser som jag gjorde på planet var att svenskar tyvärr inte är lika artiga som amerikaner. Sorry, men det verkar vara så. Det fanns tidigare i somras en artikel i Dagens Nyheter som också beskrev detta "fenomen". Här finns en länk till denna artikel. Den andra iakttagelsen var att det fanns många kassar med klirrande flaskor bland svenskarna. Har nog aldrig sett amerikaner köpa med sig sprit. Men det är klart, kan man köpa alkohol i mataffären kanske man har en litet annan inställning.

Det var ett gråmulet Stockholm som vi möttes av och taxichauffören jag åkte med sade att det redan blivit höst.

Efter nästan två dagar på resande fot kom jag till slut fram till Hägernäs i Täby. En lång resa och ett långt inlägg men jag tyckte det var roligt att dela med mig av min maratonresa.