Att prata och höra svenska och engelska
När jag var på besök i Sverige förra året märkte jag att jag reagerade över att höra andra prata svenska, t ex i affärer och restauranger, och att jag pratade svenska med dem. Det här låter kanske jättekonstigt. Jag tycker själv det är underligt. Likadant var det nu när jag var i Sverige.
Nu tror ni kanske att jag blivit en ny Dolph Lundgren. :) Så illa tror jag inte att det är. Undras just om det finns någon "magisk gräns" när man blivit så van vid ett annat språk att ens eget modersmål kan verka litet främmande innan man hunnit vänja sig vid att höra det talas runtomkring en?
Efter alla år i USA har jag ju vant mig vid att jag pratar engelska med folk i t ex affärer och att de pratar engelska med mig. Det verkar dock vara en skillnad beroende på vem jag pratar med. Om jag pratar med min mamma eller mina vänner i Sverige reagerar jag inte.
Eftersom jag var så kort tid i Sverige den här gången hann jag nog aldrig ställa om mig. Hade jag stannat flera veckor hade det säkert varit annorlunda. Men jag tyckte i alla fall att det var intressant att jag reagerade över detta. Och det hände flera gånger, inte bara en gång.
Jag har också märkt att jag omväxlande tänker på svenska och engelska. Troligen tänker jag mer på engelska vid det här laget än vad jag faktiskt tänker på svenska. Min drömmar växlar nog också mellan båda språken. Med tanke på drömmar berättade min pappa något som jag tyckte var litet kul när han och jag reste runt i USA 1986. Vi sov i samma rum och en natt hade han vaknat av att jag pratade i sömnen - på engelska. Givetvis pratade han och jag svenska med varandra så jag måste verkligen ha påverkats av min omgivning.
15 comments:
Jag vet precis vad du menar, så kan jag också reagera när jag är hemma, eller bara en sådan sak att jag reagerar på att jag ser en svensk bil, ha ha! Jag ser ju relativt ofta svenska bilar i Bryssel och har ngnslags tvångsmässig reaktion att alltid säga det högt om jag är med någon annan! Tror att det är från när vi var små och åkte på bilsemester i Europa och ropade ut var alla bilarna kom ifrån (igår sa jag till en kollega, oh titta en estnisk bil - som om han brydde sig!).
En svensk kompis till mig sa för nga år sedan att hon reagerat på att jag sökte efter ord mycket mer än förrut, när jag talade svenska. Har dock märkt att jag gör det på engelska och franska också, väldigt ofta är det "internationella" ord som är samma på alla språk (t.ex kompromiss är ett ord jag aldrig kan komma ihåg!) som jag inte kan komma på och så säger folk, säg det på engelska om jag talar franska - det går ju inte, eftersom det är nästan samma!
Ojoj, nu blev det lite svammel ;-)
Det är ju länge sedan jag var i Sverige, men sist jag var där började jag prata engelska av misstag flera gånger när jag var ute på stan. Det händer aldrig tvärtom här i Sydney. Jag har aldrig pratat svenska av misstag.
Efter att jag gått på skolan ett tag i USA så började med någon konstig svengelska.Ibland t o m bröt jag lite konstigt,lät nog ungefär som Dolph Lundgren kan jag tänka mig för Per hade jätte roligt åt det.Det bara blev så,var inte alls meningen.Kanske att det blev som omställning från enbart svenska till jätte intensiv engelska träning.
Har man varit länge i ett land och sedan hör sitt hemspråk så reagerar man ju.
Jag pratade engelska med kypare och butiksbiträden och svenska med amerikanska pojkvännen när vi var i Stockholm i somras. Kortslutning. =)
Å jag känner också igen mig så otroligt väl! Nu när jag var hem till Sverige tyckte jag det kändes jättelustigt med just språket.
Det började på planet hem där det var många svenskar eftersom jag flög SAS. MAn satt och liksom förundrades över hur många som pratade svenska...
Och jag sa "Thanks" till flygvärdinnorna ungefär halva resan och sedan "tack" resten. Men kasnke är det så att just detta lilla ordet kommer mer som en reflex än annat och då tar det en stund att ställa om sig.
Även hemma i Stockholm satt jag och tyckte det kändes jättekul att höra svenska omkring mig.
Knäppt jag vet!!!
Känner igen mig fullständigt. Som oftast inga problem att prata rätt med familjen, när man är hemma på semestern. Men alla svenska expediter osv... Antalet gånger jag har kommit på mig själv med att inleda samtalet med dem med hi itsället för hej osv. Det tar några veckor att vänja sig. Det är som en enda stor uppenbarelse som är svår för hjärnan att riktigt kopla; jag är inte ensam i världen om att prata svenska! ;-)
Och samma här, det omvända händer inte: Jag kommer aldrig till att prata svenska med någon här, och det trots att jag pratar 100 % svenska med min son på 3 år. Jag växlar över utan problem. Undantaget är riktigt små bäbisar, som jag av någon anledning helst pratar svenska med. Det kommer bara. Lustigt som hjärnan fungerar egentligen, eller hur?
Visst är det så! man reagarer starkt när man hör svenska, först i SAS-gaten och sen på planet och sen på Arlanda! Det kan vara svårt ibland, tycker jag...Som när man tackar, så blir det gärna "Thanks" istället...Och ett "excuse me" kan nog slinka över läpparna. Annars snackar jag ju svensak dagligen här med min dotter. För mig är det svårt att INTE snacka svenska med barn. Får ofta skärpa mig när Karolina har kompisar hemma. Knäppt, knäppt!
Kramar!!
Ja det är lustigt att det kan bli så men det är nog inte ovanligt. Jag känner också att jag hajar till numer om någon okänd pratar svenska. Man tänker på att andra pratar svenskar mycket mer än vad man gjorde tidigare.
när jag har varit utomlands längre perioder så blir jag van att jag kan snacka svenska utan att någon förstår mig. Till och med att sitta och kommentera personer helt öppet. Och så har jag gjort bort mig i Sverige ett par gånger pga det "ex gud vilken ful jacka" och så.
Det måste vara jobbigt för de som har engelska helt om modersmål då nästan alla alltid förstår vad de säger...
Hallo! Ville bara säga hej, eftersom jag titt som tätt är inne o läser din blog. Tycker det är så himla skoj att läsa om folk som bor i USA, då det är min dröm att få flytta dit nångång. Hoppas solen skiner på dej, här hemma är det vackert höstväder o kylan har hittat hit på riktigt verkar det som ;) Tjingeling, Mikaela
Oj vad jag känner igen mig. Och jag pratar ändå svenska dagligen med min son. Särskilt när jag är trött känns det ofta som om jag måste leta efter orden lite längre och mina menigar känns konstlade.
Petra: Jag är nog likadan som du att jag t ex kommenterar om jag ser en svensk bil. Det där med att söka efter ord märker jag att jag också gör ibland. Det första som kommer i mitt huvud är ett engelskt ord och sedan står det still vad det heter på svenska.
Matilda: Det är nog lätt hänt, om man bott länge i ett annat land, att man börjar prata fel språk. Jag har aldrig börjat prata svenska här. Undras just varför det kan bli åt andra hållet så att säga?
Cecilia: Hjärnan kanske blir överbelastad om man tränar väldigt intensivt på ett annat språk. Jag hoppas verkligen att jag inte skall få någon brytning på svenska om jag stannar i USA.
Petra: Skönt att höra att det inte bara är jag som får kortslutning ibland. :)
Saltistjejen: Visst är det en litet underlig och lustig känsla att man reagerar över att höra svenska. En sommar var jag i Sverige 3 månader innan jag kunde åka in till USA på mitt studentvisum och då ställde jag om mig till svenska förhållanden och till det svenska språket. Fast det är klart, då hade jag ju bara varit i USA 1 år.
Louise: Välkommen hit! Vad intressant att få besök av en grönlänning (kallas du så?) Ja, hjärnan tycks ha sitt eget liv ibland. Rätt intressant faktiskt. Skall genast kolla in din blogg.
Annika: Intressant att höra av dig och flera andra att just barn talar man helst svenska med. Undras just vad det beror på? Jag märker ju att jag tycker det kan vara svårt att förstå vad barn säger på engelska - och svenska med för den delen. Kram!
Desiree: Skulle jag höra svenska här i Mt Shasta skulle jag nog gå fram till den person/de personerna. Innan jag åkte till Sverige tror jag att jag hörde finska eller något liknande i en affär och det var ju otroligt ovanligt.
Maria: Ja, det gäller att vara litet försiktig med kommentarer. Känner igen mig i det du säger att man tror att ingen förstår och så märker man att de visst gjorde det. :)
Mikaela: Välkommen! Ja, det är kallt här också. Ovanligt kallt för att vara i början av oktober. Hoppas att du kan hitta någon möjlighet att komma till USA - det är ju inte det lättaste att komma hit och bo legalt.
Thy: Håller helt med dig om att det är svårare att veta vad man säger när man är trött. Hjärnan går väl på lågvarv då. :)
Post a Comment