Thursday, May 26, 2016

Avsked

Idag var det pizza och tårta när ett par av skolans anställda hade sin sista arbetsdag. När jag slutade i höstas anställdes en kvinna som till viss del skulle göra det jag hade gjort. Hon var bara tills vidare deltidsanställd precis som jag har varit nu under flera månader och när jag kom tillbaka blev hennes arbetsuppgifter annorlunda eftersom jag tog över mycket av det jag hade gjort tidigare. Av olika anledningar flyttar hon nu från Kalifornien till Austin i Texas och hoppas att kunna börja arbeta som mäklare så småningom.

En annan kvinna som bland annat varit min chefs assistent men också gjort mycket för IT-avdelningen har varit fast anställd sedan strax före jul förra året. Hon har tydligen träffat sitt livs kärlek och flyttar nu till Anchorage i Alaska. Hon och jag pratade häromdagen om hur mycket längre norrut Alaska ligger jämfört med norra Kalifornien och att hon kommer att få uppleva ljusa somrar och mörka vintrar.

Och i början av oktober kommer som sagt min chef att gå i pension så då blir det ytterligare ett avsked.

Jag minns min första resa till Mt Shasta och hur jobbigt det var att åka från Michael då. Vi visste inte riktigt hur länge vi skulle vara från varandra och den månaden jag var i Sverige kändes mycket lång.

Eftersom jag alltid har varit den som åkt till Sverige har avskeden mest varit på svensk mark. För det mesta har det gått bra men visst har det känts litet jobbigt ibland när man inte vetat hur länge det skulle dröja innan man skulle kunna ses igen.

Numera är det mycket enklare att ha en mera kontinuerlig kontakt jämfört med hur det var när jag kom till USA 1997. Med email, Skype, Facebook och liknande medier känns inte avstånden så stora.

Och även om man tar avsked från vissa kommer andra in i ens liv. Många jag har kontakt med nu är personer som blivit mina vänner (trots att vi aldrig träffats) via min blogg och deras bloggar. En av Michaels klienter har jag haft kontakt med sedan han gick bort och hon och jag har aldrig träffats men blivit goda vänner via telefon och email. Och visst kan man bli vänner även om man aldrig träffats personligen.

Hur tycker ni som läser det är att ta avsked? Hittade det här citatet som jag tycker passar idag. Visst är det så att man måste våga säga "hej då" ibland och sedan kommer nya vänner och bekantskaper in i ens liv.



Bilden lånad från nätet.

30 comments:

Gunnel said...

Ett påstående med mycket sanning i. Jag tycker det känns jobbigt att säga adjö till barn och barnbarn och så kommer jag säkerligen alltid att känna. Tack och lov för Skype. Precis som du skriver så kan man bli vän med personer man aldrig träffat. I varje fall känns det så när man bloggar. Trevlig helg.

Kattas Betraktelser said...

Avsked är jobbiga, ibland iallafall. Ibland vet man vid avsked att man inte kommer att se igen eller att det inte blir så frekvent att träffas. Vid avsked blir man ofta påmind om vad det är som gör att man gillar någon, det är då avskedet känns..

Generellt är vi nog inte så bra på att tala om för varandra att vi uppskattar varandra.

Steel City Anna said...

Avsked är jobbigare nu när det är så stor osäkerhet i världen tycker jag. Svårt att planera ens för den närmsta framtiden. Sverige som plats har jag ganska lätt numera för att lämna bakom mej, men vänner och familj är jobbigare. Både jag och maken är ensamvargar och inte särskilt sentimentala så att åka ifrån varandra är ganska smärtfritt, däremot har vi båda svåra problem att lämna katten ;) och att lämna England skulle jag tycka vore hemskt.

Pettas said...

Det ligger mycket i det Steel City Anna skriver om att ta avsked i dagsläget när världen känns så osäker. Fast å andra sidan så är det ju alltid lika osäkert om man någonsin ser eller träffar den man tar avsked av. Vad som helst kan hända i livet, precis vad som helst. Det heter ju att man ska leva varje dag som om det var den sista men jag tror inte att man orkar tänka i de banorna i alla fall. Man vill ju tänka framåt och framtid.
Ibland känner man förstås att det är ett avsked för alltid men att ta avsked av
arbetskolleger tror jag att jag inte skulle ta för annat än vad det är. Mötas och skiljas är tidens gång. Vi går in i varandras liv och vi går ut ur dem
Så är det ju i många förhållanden och relationer också, man växer åt olika håll och tar avsked för att man inser att det är bäst så, både för en själv och för den andra.
Att säga farväl till barn och barnbarn är jobbigt, man vill ju helst att de ska finnas i ens närhet hela tiden mera eller mindre.

Kramar!

Desiree said...

Jag tycker citatet från Paulo Coehlo är väldigt bra. Ibland vet man som tur är inte om att man inte kommer att ses igen. Om man hade vetat det alla gånger så hade det nog kännts betydligt jobbigare. Sedan beror det också på hur nära man står personen som man tar avsked av hur svårt eller jobbigt det är. Det där med avsked och nya möten är en naturlig del av livet. Man flyttar på sig, någon annan flyttar på sig eller man kanske bor kvar på samma ort men gilder isär av andra skäl. Men nog är man tacksam över den moderna tekniken med Skype, mail och annat som förenklar. Något annat som kan var sorgligt kan ju vara att man tar avsked och hoppas på att kunna fortsätta vänskapen men trots den moderna kommunikationen så blir det ändå så att man glider isär. För att hålla vänskap vid liv måste det finnas ett intresse från bådas håll.
En dörr stängs men en annan öppnas, avsked och nya möten, en del av livets flow.
Kram!

Annika said...

Idag skriver vi på exakt samma tema, Anne-Marie.
Jag med anledning av Karolinas resa till LA imorgon. Jag tycker det är lite jobbigt, som du vet. Även om jag nog förstår att allt ska gå bra. Men redan NU vet jag hur ledsen jag kommer att vara imorgon på Dulles Airport när hon drar. Jag ska försöka dölja det så mkt det går, vill inte visa henne riktigt hur ledsen hag är. Samtidigt är jag ju så glad och lycklig för att hon får chansen till detta i LA. GAAAH, alla möjliga känslor!
Annars, ja, avsked blir värre med åren.
Varje ggn jag lämnar Sverige och mina älskade där gör det SÅ ont i kroppen. Det är en känsla som bara förstärks varje ggn jag är hemma.
Det blir allt jobbigare. Samma när jag haft besök av familjen här i US. När de åker gör det ont i hjärtat. Det är som Anna säger också, världen blir en allt oroligare plats.
MEN det är också det att mina flädrar blir äldre, och jag vet aldrig vad som kommer att hända under den tid vi inte är tillsammans. Men just deras ökade ålder gör att avskeden från dem blir allt tuffare. OCH sen är det som Karin säger, ett liv kan släckas på en sekund. Ung som gammal. Avsked gör ont, de gör SÅ ont.
OCH aldrig, aldrig blir det lättare eller bättre.
Gillar citat, mycket bra sagt.
OCH ja, jag prisar den teknik som finns idag som gör det lätt att hålla kontakt, och som gör det lätt för oss att kolla flighter in real time under hela resan.
Japp, samma tema idag för oss två.
Kramar!

The Swedish Wildflower said...

Avsked tycke jag är jobbigt. Även om det är mycket enklare att hålla kontakten idag än t.ex. på 80-talet då varken mobiler eller internet fanns. Och hur mycket jag än älskar alla dessa tekniska möjligheter så slår inget den fysiska kramen, skrattet och tårarna. Och jag som har lika lätt till skratt som till tårar är ju helt hopplös att säga hejdå till på en flygplats. Hur jag än kämpar med tårarna så kommer de.
Självklart kan man bli vänner även om man inte träffats annat än via orden.:) Det är en av de fantastiska sakerna med bloggvärlden tycker jag. Vänskapsbanden som uppstår bland alla ord och bilder. Några tillfälliga och andra bestående. Som en vacker skattkista. :)

Ta hand om dig kära Anne-Marie och ha en fin helg!♥

Kram Lotta

Marina said...

Avsked är aldrig roliga. Efter att ha levt "expatliv" i ett land där de flesta stannar två, tre år så har det varit många avsked de åren vi tillbringat där. Fast å andra sidan har vi fått många nya bekantskaper också, apropå ditt citat.

Rebekah M said...

För en gångs skull vet jag inte riktigt vad jag ska säga. När jag lämnade Sverige 2004, blev det naturligtvis många avsked från vänner och bekanta. Inga problem där. Efter några år i Quebec, insåg jag att jag fick små attacker av hemlängtan ibland, men det var inte människorna ... det var själva landet i sig självt jag längtade efter, på nå't sätt.

Jag har inga barn -- hade man det, vore det säkert en helt annan sak. Några riktigt närstående hade/har jag inte.

I dagens läge har jag fler/närmare vänner online än i det "vanliga" livet. Jag är inte speciellt social, så det passar mig fint.

Om/när jag lämnar Saint John kommer jag att sakna det oerhört.

Annica said...

Avsked kan givetvis vara fruktansvärt jobbiga. Och ibland väldigt lätta. Det har förstås med känslorna att göra. Ju mer känslor desto svårare att säga farväl. Det gäller för både människor och platser.

Mina föräldrar och en av mina två bröder är döda sedan länge och jag har inga barn så mina få men nära vänner betyder mycket. Det skulle vara svårt att förlora dem. På vilket sätt det än skedde. Mina bloggvänner vill jag heller inte mista. De förgyller tillvaron i allra högsta grad. Särskilt när man är en hemmamänniska och ingen håll-i-gångare.

Börjar man komma upp i åren så blir ju tyvärr de flesta avsked för evigt. Alltför många nära och kära blickar numera ner på mig från sina molntussar. Jag saknar dem.
Kram från nattljust norr!

Anne-Marie said...

Gunnel: Eftersom jag inte har barn eller barnbarn har jag aldrig upplevt just den biten. Men jag minns att min mamma alltid blev väldigt känslosam när jag skulle åka tillbaka till USA efter mina Sverigebesök. Absolut att man kan bli vän med personer man aldrig träffat personligen.
Ha en fin helg!

Anne-Marie said...

Katta: Vissa avsked känns större och mer "omvälvande" än andra. Jag är nog rätt bra på avsked rent allmänt.
Ju mera "hel" man är i sig själv, desto lättare är det att ta avsked.
Det stämmer nog ofta att vi inte alls visar eller säger tillräckligt att vi kanske uppskattar någon.

Anne-Marie said...

Anna: Världen tycks stå inför något slags "sammanbrott" tycker jag. Svårt att veta vad som egentligen kommer att hända.
Sverige har jag absolut inga problem att lämna. Även när mina föräldrar levde var det relativt lätt att ta avsked eftersom jag visste att min "plats" var i USA.
Michael och jag var nog likadana efter den första tiden och hade inte några större problem att vara ifrån varandra. Vi hade katter men jag var allergisk och mådde bättre när jag inte var där. Hemskt att säga men så var det. Det var Michaels katter som fanns när jag kom.

Anne-Marie said...

Karin: Jag brukar resonera så att allt sker av en anledning har en mening. Om man återser varandra är det meningen också. Det är nog tur att man inte alltid vet vad som kommer att hända.
Att leva varje dag som den sista brukar inte jag göra. Litet planering tycker jag känns nödvändigt även om man följer sitt hjärta och intuition. Och de kan ändra på saker och ting snabbt ibland. :)
Jag brukar inte ha problem att ta avsked av arbetskollegor. Det bara blev så att två personer lämnade skolan samtidigt igår. Blir man god vän med någon brukar man ju ha kontakt ändå.
Människor kommer och går i ens liv och det tror jag är nödvändigt om man fortsätter att utvecklas och förändras.
Barn och barnbarn har jag inga erfarenheter av så vet inte alls hur det känns.
Kramar!

Anne-Marie said...

Desiree: Det är nog tur att man inte vet om exakt vad som kommer att hända. De som slutade på jobbet igår hade jag inga problem att ta avsked från eftersom vi inte stod varandra särskilt nära. Det var bara ovanligt att två personer slutade samma dag.
I USA tror jag att människor har en litet annan syn på de man har i sin tillvaro eftersom amerikaner flyttar mer än svenskar. Man kanske inte fäster sig lika mycket vid andra som man nog gör i Sverige.
Den vän som jag bodde mest hos i höstas i Sverige tog ett email från mig på helt fel sätt och kunde inte komma över missförståndet trots att jag gjorde allt jag kunde för att ställa saker och ting tillrätta. Och det var ett - i mina ögon - bara ett missförstånd. Hon klippte banden med mig trots att vi känt varandra i 20 år. Det tog ett tag att komma över men nu har jag sett att det var bra för oss båda.
Kram!

Anne-Marie said...

Annika: Festligt att vi skriver samma tema igen. Det har väl hänt ett par gånger tidigare.
Jag tror att man som mamma (även om jag inte har egen erfarenhet) har svårt att se ens barn flytta eller lämna "boet" under litet längre tid. Och det är ju en bra bit till Kalifornien från Reston.
Medan mina föräldrar levde var min känsla så stark av att jag "skulle" vara i USA att det gjorde det lättare att åka därifrån. Sverige som land har jag inga problem att lämna. Har nog aldrig haft problem med det.
Idag är jag tacksam (låter kanske konstigt) att mina föräldrar inte är gamla och skröpliga utan befinner sig på en mycket bättre plats :) och att jag inte behöver oroa mig. Minns hur jobbigt det var när mamma började bli sjuk och varje telefonamtal från Sverige och hennes nummer var en undran hur hon mådde.
Tekniken är bra och gör att avstånden känns mycket mindre. Och numera känns mina band till Sverige rätt tunna om jag skall vara ärlig.
Hoppas att avskedet från K går bra och ni ses snart igen. Stor kram!

Anne-Marie said...

Lotta: Det är så olika hur vi är som människor. Jag är nog inte fullt lika känslosam som du är. :)
Att kunna ha kontakt via olika tekniker är bra när man bor på olika delar av Atlanten och även inom jättelandet USA.
Bloggarna är fantastiska tycker jag när det gäller att skapa vänskapsband. Både du och jag har ju träffat bloggvänner IRL och ofta funkar det bra eftersom man redan känner varandra via bloggarna.
Ha en fin helg Lotta och ha det riktigt gott! Kram!

Anne-Marie said...

Marina: Är man expat tror jag att avsked och nya vänner kommer och går på ett annat sätt jämfört med om man bor kvar i sitt hemland.
Livet är ett flöde och även vänner kommer och går.

Anne-Marie said...

Rebekah: Jag tycker du skrev många bra saker trots allt. :)
Jag hade heller inga problem att lämna Sverige 1997 eftersom jag kände så starkt att jag skulle vara i USA.
Har egentligen aldrig känt någon riktigt stor längtan till Sverige. Det jag saknat mest (förutom familj och vänner) har varit naturen. Den svenska naturen har en stor plats inom mig. Kanske delvis beroende på att naturen där jag bor är så annorlunda och torr och karg.
Du och jag har samma situation - inga barn, barnbarn eller andra närstående som vi står nära.
Likadant för mig att jag har fler online vänner än de som jag träffar. Helt okej för mig också. :)
Jag skulle inte sakna Weed/Mt Shasta direkt tror jag. Berget kanske men inte städerna.

Anne-Marie said...

Annica: Att känslorna har en stor betydelse när det gäller avsked håller jag helt med om.
Jag är verkligen glad och tacksam över mina bloggvänner och andra som jag mest "träffar" via nätet. Mina vänner i Sverige kan jag ju bara träffa "på riktigt" vid få tillfällen numera. Jag uppskattade vårt telefonsamtal mycket och jag upplever att jag till viss del känner dig även om vi aldrig träffats "på riktigt".
Min farmor blev 91 och hon förlorade många vänner allteftersom vilket gjorde henne ledsen. Det tror jag kan kännas jobbigt. Jag har förlorat alltför många av de jag känner redan.
Kram från skymningen i Weed! :)

Channal said...

Alltid jobbigt med avsked! Men man överlever och man får dubbelt fler vänner. De gamla o de nya. Tack vare nätet är det lättare att hålla kontakten också.

Trevlig helg och Kram! Anna

Anne-Marie said...

Anna: Avsked kan vara olika jobbiga tycker jag. En del mycket lättare än andra.
Man överlever alltid och det tycks finnas fler som kommer in i ens liv. :)
Jag har svårt att tänka mig ett liv utan mina kontakter och vänner via nätet.
Ha en fin helg du också och kram!

Lena Macy said...

Mycket trevligt citat. Om man tänker så blir det kanske lättare att säga adjö.

lenaiwales said...

Ja, det är många avsked man varit med om både för arbetskamrater och för mej själv.
Tänk vad livet är lättare att bo utomlands och långt bort från familj och vänner med dagens teknik. Tacka vet jag Skype!
Ha en fin helg!

Anne-Marie said...

Lena: Visst var det ett fint och tänkvärt citat. Avsked är en del av livets flöde och det finns ju alla sorters avsked. Tror att det ligger mycket i citatet.

Anne-Marie said...

Lena: Trevligt med två "Lenor" som kommenterat i följd. :) Avsked finns som en del av livet. Frågan är vad man gör med dem.
Om den teknik som finns nu hade funnits när jag kom till USA 1997 hade min omställning varit mycket enklare.
Skype är fantastiskt bra! Ha en fin och trevlig helg!

Tredje året i Hjo said...

Visst det kan vara jättesvårt med avsked. Svårast nu är att säga hej till hunden om det blir nödvändigt att lämna honom så där cirkus en halvtimme. För att handla på ICA eller något. Men det händer så sällan att han blir lämnad ensam. Jobbigt. Jo.

Inger said...

För mig handlar citatet inte om relationer utan om utveckling. För att kunna välkomna det nya kan man behöva ta avstånd från det gamla. Säga hej då till gamla livsmönster och hej till nya livserfarenheter.

Anne-Marie said...

Hans: Ja, även djur kan vara svåra att ta avsked från. Hjo-Hjo börjar ju bli vuxen nu så det kanske är litet lättare. :)
Jag tycker jag tagit avsked från både människor och situationer så ofta de senaste 20 åren att det blivit mycket enklare.

Anne-Marie said...

Inger: Det gör det nog egentligen också för mig. Helt rätt att man måste kunna ta avstånd från det gamla - helt enkelt lämna det bakom sig - för att kunna ta nya steg och fortsätta utvecklas som människa. Det har jag gjort fler gånger än jag kan räkna till under de senaste 30 åren. :)