Thursday, January 15, 2015

Därför bloggar jag

Den 22 november 2006 skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Det är litet drygt 8 år sedan och det har blivit många, många inlägg sedan dess.
Litet trevande var det i början men efter ett tag kändes det som om jag hittade min stil och jag ångrar inte en sekund att jag startade den här bloggen.


Riktigt så gammaldags är jag inte men att blogga kräver att man tänker efter. Bilden lånad från nätet.

Bloggvärlden 2006 var kanske litet annorlunda än vad den är idag. Det fanns inte lika många bloggar och världen i stort såg annorlunda ut än vad den gör idag.
Eftersom jag alltid har bott på mindre platser sedan jag kom till USA och jag hade förstått att det finns många förutfattade meningar om hur det "är" och "skall vara" i USA ville jag dela med mig av min tillvaro och mitt liv i en del av USA som det inte skrivs om oftast i tidningar och talas om på TV. En del som de allra flesta svenskar inte hör talas om och som är mycket, mycket långt från "glamouren" i de större städerna. Vi kallas ibland "the extreme northern part of California" och det är verkligen den allra nordligaste delen av Kalifornien som är en glesbygd, mycket lantlig och fattig.

Den här bilden som jag tog och lade ut på bloggen för snart ett år sedan tycker jag sammanfattar Weed väldigt bra. Litet gammalt och nedgånget. :)


Om bloggarna hade funnits när jag kom till USA hade min omställning och anpassning till att bo i USA gått så mycket enklare än vad den gjorde. Med en amerikansk partner och inga svenskar i närheten befann jag mig i någon slags "omställningskris" under ett bra tag. Ingen fanns i min närhet som förstod vad jag gick igenom och som jag kunde prata med. Mina föräldrar och vänner i Sverige förstod ju inte vad jag pratade om eftersom de fortfarande bodde kvar i Sverige.
Jag hade massor med tankar och känslor under rätt lång tid och ingen egentligen att "bolla tankar" med. Men när jag kom i kontakt med andra svenskar i USA och började läsa deras bloggar förstod jag att det inte var "fel på mig" och att allt jag gått igenom under många år var samma tankar och känslor som de haft.
Nu har jag förmånen att även kunna ha litet mer privat kontakt med flera av mina svenska bloggvänner som bor eller har bott i USA. Ni vet vilka ni är. :)


Detta citat är helt korrekt - man förstår inte hur stor omställning det är att faktiskt flytta till ett annat land förrän man gör det. Bilden lånad från Meetville.com

När mina föräldrar levde blev det naturligt att 1-2 gånger i veckan (eller kanske ännu oftare ibland) prata svenska med dem och skriva epost på svenska. Sedan min mamma gick bort är min kontakt med svenskan mycket begränsad och det är ytterligare en mycket bra anledning att skriva bloggen på svenska och läsa andra bloggar som skrivs på mitt modersmål. Jag vill absolut inte tappa min svenska i tal och skrift. Efter snart 18 år i USA och nästan bara engelska under 99% av min vakna tid har jag trots allt behållit min svenska intakt både när jag pratar och skriver. Det enda som tycks hända ibland är att jag inte kommer på det svenska ordet omedelbart utan det engelska kommer först. Sedan finns det ju också sammanhang där det faktiskt inte riktigt finns bra svenska ord för att beskriva och prata om amerikanska fenomen så då får man ta till de engelska. Men jag vill absolut inte blanda engelska och svenska om jag inte känner att jag måste. Kanske vi utlandssvenskar värnar mer om det svenska språket än vad man gör i Sverige? Det verkar nästan så om man får tro många som bor i Sverige och som tycks vilja använda engelska i alla möjliga sammanhang.

Ett bra svenskt ord som måste uttryckas med fler ord i engelskan. Bilden lånad från nätet.


Så länge som jag känner att jag har inspiration och något att dela med mig av får ni dras med min blogg. ;)

Ni som läser, berätta gärna varför ni bloggar.

34 comments:

My kids' Mom said...

Anne-Marie,

Vilket fint inlägg! Jag kan tänka mig att det inte fanns så många bloggare när du började skriva och jag själv önskar nu att jag börjat tidigare...

Ja, håller med att det är precis som du säger vad gäller upplevelser och när man läser att andra gått igenom liknande saker, reagerat på samma sätt, undrat och förundrats...ja då ler man brett och igenkännande, samtidigt som man blir validerad i sina upplevelser ock känslor som utlandssvensk.

Själv började jag blogga för ca. fem år sedan och då jag efter 20 år utomlands flyttat hem till Sverige efter några år i Japan. Då hette bloggen The Fortunes of a Navy Wife, efter som jag då fortfarande var en Navy Wife.

Bloggen blev ett sätt för mina vänner och familj runt om i världen att följa vårt nya liv i Sverige och ersatte därmed hundratals e-mail som jag hade mindre och mindre tid att skriva och skicka. Efter ett tag upptäckte jag även att bloggen blev en fantastisk dagbok eftersom min blogg är väldigt personlig och handlar till stor del om vårt liv.

Jag ångrar inte heller att jag började blogga, och precis som du säger har jag träffat fina bloggvänner genom min blogg.

Ha en toppen dag!

Kramar, din bloggkompis i Södra Kalifornien

Anonymous said...

Hej, kul att dun startade denna blogg. Hoppas du bloggar många år till. Det tar ju en massa tid.
Men, när det är trevligt vill man offra den tiden. Bloggar blir bättre och bättre. Man kan bli,
bekant med trevliga personer.
Hälsningar Stig.

Marina said...

Anledningen till att jag började bilaga var att berätta för de nära och kära hemma i Sverige hur vi hade det och berätta om Singapore. Inte kunde jag på något vis föreställa mig då hur mycket det skulle ge, och vilka fantastiska kontakter det skulle ge världen över.

Channal said...

Klart du ska fortsätta att blogga! Fantastiskt med nätet! Vi kommer så mycket närmare... förstår att det betyder mycket för dig och många andra utlandssvenskar! att känna samhörighet och ge varandra stöd o pepp! Jag minns inte hur jag kom in i er bloggvärld, ni som bor utanför Sverige. Men jag tycker det är spännande o kul att följa er! Få en inblick från andra delar av världen! Tänk så mycket jag har lärt mig USA som jag inte visste innan.

Själv började jag blogga aug 2008. Har alltid gillat bilder och ord... istället för mina tidigare klippböcker, fotoalbum och dagböcker blev det en blogg! Tycker det är lika kul än idag att blogga.

Fin fredag och kram! Anna

Gunnel said...

Det du skriver om passar in väldigt bra på min son. Han har bott i USA nu i drygt 14 år och har inga svenskar i närheten att prata med. Han har daglig kontakt med oss för att inte glömma bort språket, och han pratar bara svenska med Daniel för att han förhoppningsvis ska bli tvåspråkig. Jag började blogga för att mina två utlandsboende barn skulle veta lite vad jag höll på med. Sen har bloggen efterhand ändrats så den är inte så dagboksaktig mer. Kram

Annika said...

Säger som du, tänk om bloggar funnits då jag kom till USA!
Vilken hjälp det hade varit. Men det gjorde de inte.
Det var bara att skriva vanliga brev. ELLER ringa för dyra pengar. Tror vi skaffade dator hemma hos oss 1998. AOL, dial up.

Jag har bloggat nu i snart nio år. Trodde aldrig, då jag började, att bloggen skulle få sådan respons som den fick.
Jag började skriva den för vänner och familj i Sverige, men sen kom det "okända" läsare och så har det fortsatt. Jättekul!!
Jag blandar och ger hos mig. Vill att det ska vara lite av varje, och mkt bilder. MEN, det tar tid, som vi ju talat om. Svenskan ska vara så korrekt den bara kan vara, jag slarvar inte. VILL att det ska vara intressant. Jag läser om och läser om innan jag trycker på "publicera". Vill inte lägga ut trista bilder heller. Det är tidskrävande allting.
Sen är det ju det där att KOMMA PÅ vad man ska skriva om. När jag får idéer skriver jag upp dem direkt, antingen i dagboken eller på min mobil.
Jag gillar verkligen den bloggrupp som du och jag är "med i".
Precis som du vill jag inte tappa mitt svenska språk, varken i tal eller skrift. OCH jag tycker nog att det går mkt bra.
Det är dock mindre daglig svenska för mig nu då K är i college, men jag har ju bloggarna, och mailandet och så träffar jag ju mina svennar här titt som tätt.

Ditt citat är klockrent!!

Tror att bloggarna är här för att stanna. OCH det tycker jag är SÅ roligt!!!
En gång var det en läsare/bloggare som skrev i mitt kommentarsfält; bloggarna är den nya tidens brevvänner.
Jag kan bara hålla MED!!

Som vanligt hoppas jag också att du och jag ska ses IRL!! DU skriver ju en av mina absoluta favoritbloggar!
Kramar!! Trevlig helg!!

FREEDOMtravel said...

Förstår att bloggen har gett mycket, och det gör den för oss också! Nu när vi reser i Europa är det helt fantastiskt vad mycket bra tips och råd vi fått genom läsarna. Och sedan alla som vi träffar längs vägen för att vi haft kontakt på bloggen, sååå himla kul! Sedan är bloggen också ett bra stöd för minnet. Vi skriver upp alla ställen, vad de heter osv, det skulle jag aldrig komma ihåg annars...

Malin said...

Jag gör det mest som en dagbok för mig själv och så att jag kan skriva på svenska. Nästan ingen läser min blogg, men det är ok. Ett tag tänkte jag att det skulle vara för barnen, men de talar ju inte svenska...
Mina allra innersta tankar delar jag inte med mig, det är ju inte en privat blogg på det sättet.

Andra året i Hjo said...

Har förstått att det blir stor skillnad att turista gentemot bli bofast i ett nytt land. Därför slog vi bort tanken på att flytta till la France för gott. Är rätt säker på att min hemlängtan skulle ha blommat ut för fullt efter ett tag. Nej, vi hyr hellre i så fall. Som emigrant får man nog inte ge sig.
Ha det bra!

Anonymous said...

Tack för det här inlägget! Så mycket som stämmer in på mej. Verkligen skillnad att besöka ett annat land och att bo där. Även om det inte hänger på språket, så förstår folk inte var man menar, kulturkrock.
Tänk att du bloggat så länge. Det är vi läsare glada för. Skulle var kul om du ville visa oss lite av dina första inlägg och kommentera till dem med dagens perspektiv.
Tack igen!l

Anne-Marie said...

Anneli: Roligt att du tyckte om inlägget - tack. :)
Nej, bloggvärlden var nog rätt mycket mindre 2006. Jag visste inte om bloggar förrän runt 2005/2006.
Det kändes viktigt för mig att få bekräftelse på att det inte var "fel på mig" när jag hade olika känslor och tankar och det tog ju ett tag eftersom jag kom hit redan 1997. Hade jag bott på en större ort och haft kontakt med andra svenskar hade det givetvis varit väldigt annorlunda.
Tycker mycket om din blogg Anneli. :) Vet att du också råkat ut för trista påhopp som avundsjuka och småsinta människor tycks "behöva" göra. Det har jag lyckligtvis klarat mig från i stort sett helt och hållet.
Jag har träffat 4 tjejer/kvinnor hittills genom min och deras bloggar och hoppas givetvis att kunna träffa fler - inklusive dig. :)
Kramar till dig!

Anne-Marie said...

Stig: Roligt att du hittade till min blogg och att vi även fått kontakt via email.
Man kan lära känna väldigt många trevliga människor genom sin egen och andras bloggar.
Som sagt, så länge jag har inspiration att skriva fortsätter jag. :)

Anne-Marie said...

Marina: Jag är glad att jag hittade till dig. :)
Mycket intressant att kunna lära känna andra kulturer genom andras bloggar och personliga upplevelser.
Och att kunna träffa bloggvänner IRL gör ju det hela ännu trevligare.

Anne-Marie said...

Anna: Jättetrevligt att du hittade oss utlandssvenskar. Och att jag hittade till dig. :)
Och jag har hittat flera mycket trevliga och spännande bloggar som skrivs av personer som bor i flera andra länder - inte bara USA. Tycker att man kan lära sig väldigt mycket om en annan kultur genom bloggar.
Tycker mycket om din blogg och dina "må-bra_inlägg" (skrev inte feel good ; - det finns bra svenska uttryck) och alla vackra foton du tar.
Ha en fin helg! Kram!!

Anne-Marie said...

Gunnel: Att vara rätt ensam svensk där man bor är speciellt eftersom man blir "inkastad" i en annan kltur på ett mycket drastiskt sätt. Och då bor ju din son ändå i en storstad där det troligen finns en hel del svenskar - kanske bara att han inte har människor han är i kontakt med så ofta som är svenskar.
På mindre orter i glesbygden är chanserna mycket mindre av uppenbara skäl.
Glad att jag hittade till din trevliga blogg och allt intressant du skriver om. :) Du tycks alltid hitta olika spännande infallsvinklar på vardagliga fenomen.
Kram!

Anne-Marie said...

Annika: Du som har varit längre tid i USA än vad jag har varit, har också upplevt brevskrivandet (tänk vilken tid det tog med brev att komma fram åt båda hållen). Michael och jag hade faktiskt en relativt billig telefonuppkoppling till utlandet via ett av 1010-numren. Och dial-up - minns den speciella signalen som kom när modemet satte igång. :)
Som jag nämnt för dig tidigare var din blogg en av de allra första jag hittade till och du var en av de första som kommenterade hos mig. :)
Tycker mycket, mycket om din blogg Annika. :) Och ja, det tar tid att skriva en blogg med kvalitet. Man skall, som du skriver, komma på ämnen som kan intressera och engagera andra (jag skriver också upp möjliga ämnen när jag kommer på något), och bilderna skall redigeras. Tänker ibland på formuleringar så att det skall låta bra under ett bra tag och läser om innan jag trycker på "publiceraknappen".
"Vår" bloggrupp är verkligen en trevlig och intressant grupp - ingen som verkar missunsam eller avundsjuk utan alla bjussar på sig själva och skriver uppmuntrande och peppande kommentarer. Och att svara på alla kommentarer - som du och jag gör - tycker jag är otroligt viktigt.
Vi kommer att ses Annika - det är jag övertygad om. Vill kunna ge dig en ordentlig kram IRL (nu blev det engelska ;)).
Stor kram!

Anne-Marie said...

Freedomtravel: Att ha en blogg under en resa som ni nu gör måste vara otroligt värdefullt av alla de skäl som du nämner.
Och vem vet, kanske ni till och med kan göra en fotobok av det hela framöver.
Och jag går faktiskt ibland in och söker på min egen blogg när jag behöver hitta referanser eller annan information. :)

Anne-Marie said...

Malin: Jätteroligt att du hittade till min blogg. :)
Man kan skriva bloggar av många olika orsaker och att kunna dela med sig - oavsett antal läsare - är ju det allra viktigaste.

Anne-Marie said...

Hans: Att flytta permanent till utlandet är mycket, mycket annorlunda jämfört med att turista. Det går inte ens att föreställa sig hur stor skillnad det är.
Roligt att du hittade till min blogg så att jag hittade till dig och din fina Hjo-Hjo. :) Ha det gott!

Anne-Marie said...

Lena: Roligt att du tyckte om inlägget - tack! :)
Och precis som du skriver har det inget med språket att göra utan det är alla de små outtalade kulturella skillnaderna som kan "ställa till det" när man lämnar sin egen kultur och kommer till en annan. Och både England/Wales och USA tror jag att många svenskar tror är väldigt lika Sverige. Det stämmer inte tycker jag. Det finns stora kulturella skillnader mellan länderna.
Intressant förslag du har. Skall fundera på det.
Ha det bra!

Gunilla Nardin said...

Sa fint att du trivs med att blogga Anne-Marie.Och tur ar val det, da jag storgillar din blogg.
Av de nagra fa jag laser regelbundet ar din en favorit.
Sa jag hoppas du forsatter.Lova det!
Sjalv bloggar jag ju inte ,har egentligen aldrig funderat pa att gora det. Tror allvarligt talat inte att jag skulle bli sa varst bra pa det.Sa jag laser andras istallet. Nar jag fick mer egentid for nagra ar sedan sa visste jag knappast att bloggvarlden existerade.Jag blev medveten om att de fanns hundratals.Det hade jag aldrig anat.
Svenska spraket ska vi saklart varna om.Jag pratar ju franska om dagarna, men mailar, smsar och skypar ofta, forsoker att halla svenskan levanda.
Sedan drar jag ju upp till Gbg flera ganger om aret.Och far besok har av systrar och svagrar.
Sa kort sagt,nar det galler svenskan finns det en hel del tilfallen.Min son ar tvasprakig sa vi pratar svanska nar det bara ar vi.


Ha en go helgledighet Anne-Marie!
Stor Kram
Gunilla

Anne-Marie said...

Gunilla: Det är väldigt roligt att du hittat till min blogg. Vad glad jag blir av dina ord om min blogg - tack! :)
Hade du en blogg skulle jag definitivt höra till dina läsare. Vore intressant att läsa om ditt liv i Frankrike.
Så länge som jag tycker att jag har något att dela med mig av fortsätter jag säkert med bloggen.
Jag läste någon gång hur många bloggar som finns bara i Sverige. Har för mig att det rörde sig om kanske 300,000-400,000!
Man skall absolut värna om sitt modersmål. Ett tag hade jag funderingar på att ha två parallella bloggar med inlägg på svenska och engelska men det blev litet otympligt så jag valde att bara skriva på svenska - vilket jag är glad för idag.
Väldigt bra att din son är tvåspråkig. Det är verkligen en tillgång att vara tvåspråkig.
Vi har faktiskt långhelg i USA eftersom vi har en helgdag på måndag - Martin Luther King Jr Day. Skall bli skönt efter den första skolveckan som var minst sagt intensiv.
Ha en fin helg du också! Stor kram!

Charlie sa ... said...

Tycker om att du bloggar och skriver precis så här! Du gör det så bra, intressant, omväxlande, med glimten i ögat och uppriktigt. Tycker jättemycket om din blogg Anne-Marie! Fint att kunna mötas så här och dela tankar och funderingar.

Stor kram
Lotta

Anne-Marie said...

Lotta: Tack snälla du - vad glad jag blir för dina ord om min blogg. :)
Bloggvärlden är rätt fantastisk tycker jag. Fanns den inte hade jag ju troligen aldrig fått kontakt med dig. Tycker mycket om din blogg med alla vackra foton du bjuder på.
Stor kram!

L said...

Jag har ganska nyligen hittat till din blogg - via Annikas såklart ;) - och tycker den är jättefin och intressant att läsa. Beskriver en helt annan del av USA än vad jag är van vid.
Själv började jag skriva när vi flyttade till Boston, ett bra sätt att hålla kontakten med nära o kära. Och som flera sagt tidigare så blir man beroende och har svårt att sluta. Det blir inte lika mycket engagemang längre måhända, nu när jag flyttat tillbaks hem och jobbar samtidigt, men litegrann hinns med ändå.

Anne-Marie said...

Lisa: Väldigt trevligt att du hittat till min del av USA. :) Tack för dina fina ord om min blogg!
Ser att du bodde i Massachusetts - och ja, det är inte riktigt samma "värld" som Weed i norra Kalifornien.
Tror att många som flyttat utomlands skriver just av den anledning som du beskriver. Har också en känsla av att en hel del utlandssvenskar tycker att vid en flytt tillbaka till Sverige så känns det inte lika inspirerande men det kan det ju verkligen vara när man möts av omvända kulturkrockar osv.

Steel City Anna said...

Intressant inlagg och kommentarer! Jag bloggar nog mest for att halla igang svenskan och ventilera en del saker som har med Sverige att gora som mina engelska vanner inte ar sa intresserade av. Fran borjan var det ett satt att slippa skriva en massa mejl till vanner och familj men forutom min mamma sa ar det mest andra bloggare som kommenterar nufortiden och jag trodde lange att inga av mina svenska vanner laste men sa titt som tatt sa sager de att de gor det, fast de inte sager nat! Tycker det ar lite konstigt. Kul ide att kolla igenom gamla inlagg och se hur man forandrats och anpassats till sitt nya land.

Anonymous said...

Jag bloggar inte själv, utan läser andras bloggar. Men de sista året så är det nog bara din som jag fortfarande läser.
Är så skönt att läsa bloggen och se hur det går för dig och ditt liv och sen skiftningarna mellan svensk/amerikan.

Har läst bloggen i många år, men har knappt skrivit något. Men nu lämnar jag lite spår efter mig.

Tack för att du skriver och delar med dig.

Kram Lotta

Anne-Marie said...

Steel City Anna: Roligt att du tyckte om inlägget. Visst är bloggen ett bra sätt att hålla igång svenskan när man kanske inte har så mycket svenska runtomkring sig.
Jag vet att flera av mina vänner i Sverige läser men de kommenterar inte heller. Förutom bloggen skriver jag också mail till mina svenska vänner och Skypar. Jag skypade precis med en god vän i Sverige men hon är amerikanska så vi pratade engelska. :)

Anne-Marie said...

Lotta: Välkommen till kommentarsfälltet! Roligt att du "lämnade avtryck".
Tack för dina fina ord om min blogg. Och att du tillhör skaran trogna läsare.
Som jag skrev i inlägget och som svar till några andra fortsätter jag nog med bloggen så länge som det känns som att jag har något att dela med mig av.
Kram!

Bettan said...

Jag tycker det är så roligt att ni som flyttar utomlands bloggar. Man får en inblick i hur det är att leva ett helt annat liv, och får lära sig en hel del om andra kulturer.
Ni är så fantastiska som kämpar med att hålla språket levande, kan förstå att det inte alltid är så enkelt.
Jag hoppas du inte slutar att skriva på länge än, det är som att titta en till en vän :)
Kram

Anne-Marie said...

Lisbeth: Roligt att du tycker om oss utlandsbloggare. :) Det är helt klart mycket som skiljer mellan till exempel Sverige och USA.
Att hålla svenskan levande är en självklarhet. Något annat känns totalt främmande.
Tack Lisbeth för dina fina ord! Kram!

Åsa said...

Jag började blogga för fem månader sedan, lite för att sortera och dokumentera och dela med ming av mina erfarenheter av hur det kan vara att flytta till ett annat land. Det känns ibland lite läskigt att jag gjort mina tankar och minnen offentliga, men jag tycker ändå att det är roligt och givande att skriva. Bloggandet har gjort att är mer vaken och uppmärksam på olika företeelser som jag kan tänkas vilja skriva om, och så är det ju nyttigt och kul att använda och träna sin förmåga att uttrycka sig. Jag har också fått nya vänner genom bloggen, vilket var en oväntad bonus.
Lite om hur jag känner för bloggandet i ett inlägg:
http://www.bortugal.se/en-manad-med-bloggen-bortugal/

Anne-Marie said...

Åsa: Välkommen hit! Skall kolla din blogg också.
I början tyckte jag också att det var litet läskigt att skriva om saker och ting så offentligt men nu känns det inte alls konstigt. Men ibland tänker jag fortfarande på att väldigt många kan läsa det jag skriver. Därför är jag mycket noga med att det jag skriver skall hålla för vem som helst att läsa.
Bloggvänner är fantastiskt trevligt. :) Och man kan hälsa på i nya områden om man har bloggvänner.