Wednesday, October 3, 2007

Skillnader mellan USA och Sverige

Idag blir det ett inlägg som inte handlar om mitt besök i Sverige. Något hände igår på skolan som fick mig att fundera på skillnader mellan anställningsförhållanden i USA och Sverige.

När jag kom till jobbet i går på eftermiddagen sade min chef att min kollega hade lämnat skolan. Detta hade skett på ungefär en timme. Han hade gått på lunch och kom aldrig tillbaka utan hade sänt ett email och sagt att han lämnade sin anställning!

Så vitt jag vet skulle det troligen inte kunna hända i Sverige. Jag vet inte vad som hänt under mina år i USA men jag kan inte tänka mig att det har ändrats så mycket sedan jag arbetade.
Det jag minns är att, beroende på anställningstid, hade man olika lång uppsägningstid. Och detta gällde också om arbetsgivaren skulle säga upp någon.

Häromdagen fick jag höra av en vän här i Mt Shasta att en av hennes vänner hade blivit avskedad. Det skedde från en minut till nästa. Han hade ingen aning om att något var på gång. Tala om total shock.

Jag har alltid tyckt att anställningsförhållandena här i USA känns litet väl "lösa" och att man inte har någon särskilt stor trygghet och det har jag ju fått bevis på. Givetvis kan det finnas fördelar också, t ex att en anställd som vill sluta på jobbet inte behöver stanna kvar i månader.

Ja, det var ju verkligen tur att jag åkte till Sverige när jag åkte! Nu hade det väl varit i stort sett omöjligt. Vi får väl se om något händer med de här tjänsterna nu när det bara är min chef och jag. Kanske det var den väckarklocka som behövdes.

9 comments:

Desiree said...

Du har helt rätt i att detta är en stor skillnad mellan Sverige och USA. I Sverige måste man säga upp sig i god tid. Oftast är uppsägningtiden där 1-3 månader och om arbetsgivaren ska säga upp någon i Sverige så brukar det röra sig om ännu längre tid. Dessutom måste arbetsgivaren ha ett giltigt skäl för att kunna avskeda någon. Finner man sig orättvist behandlad i Sverige kan man också gå till Facket för att söka stöd. Men fackföreningar finns ju inte här.

En kvinna på vårat jobb blev uppsagd i början på året och hon fick packa ihop alla sina saker på en gång i en liten kartong. Det kändes hemskt att höra hur hon kämpade med gråten samtidigt som hon packade ihop sin saker.

Jag hoppas innerligt att du får en tjänst och att din chef inser att du är en viktig resurs.

Saltistjejen said...

Jätteintressant att du tar upp detta Anne-Marie!

Arbetsmarknaden är verkligen en av de sakerna som skiljer mest mellan Sverige o USA. Och efter ca 2 år här i USA så tycker jag att man kan se det på två olika vis. Å ena sidan så är anställningstryggheten här lika med noll!!! Vilket kan te sig extremt skrämmande för en svensk som ju är van vid svensk arbetsmarknad där arbetstagaren är väldigt skyddad och har många rättigheter.
Å andra sidan så har jag insett (iallafall här i NYC, vet inte hur det är på andra ställen i USA såklart) att det är så otroligt mycket lättare att FÅ ett jobb! Personer jag känner här som fått sparken eller sagt upp sig självmant (jo, för det händer att man gör det här, men har knappt hör talas om att ngn i sverige vågar säga upp sig för att man inte trivs t ex) har oftast inte varit särksilt oroade över det där med att få en ny anställning. De har sagt att "Tja någon vecka eller två lär det väl ta. Eller kanske upp till en månad. Men det ska man ju klara av."
Och i de fall jag känner till så har detta stämt. De har varit på ca 2-3 intervjuer under sina 2 första veckor som arbetslösa och sedan fått ett jobb ungefär veckan därefter.

Som svensk låter detta lika oerhört som att man faktiskt kan få sparken under lunchrasten!

Jag kan itne säga att jag tycker att denna otrygghet är bra, MEN jag måste säga att jag tror att det blir en helt annan syn på anställningar och jag tror att det är lättare att ta sig in på arbetsmarknaden här.

I Sverige är det mer så att om du väl lyckas ta dig in och få en fast tjänst så sitter du hyfsat säkert i sadeln, men facket i ryggen och anställningstrygghet. Men om du försöker ta dig in, få ditt första jobb, eller om du endast har projektanställning eller liknande så är det väldigt mycket trögare. Svårt att få in en fot eftersom folk inte byter jobb så ofta, nya arbetstillfällen inte uppkommer så ofta etc etc.

Men själv skulle jag helst se en arbetsmarknadspolitik som ligger mitt emellan USA och Sverige tror jag.
Där den anställda har mer trygghet, men där det inte är lagar och regler är såpass cementerade att det är nästan omöjligt för "utomstående" att lykcas få ett jobb. Liter mer rörlighet alltså.
Jag tror det skulle vara bra för alla parter. Individuellt som samhällsmässigt.

Desiree said...

Väldigt bra poäng Saltis. Visst är det så att både Sverige och USA har sina för och nackdelar då det gäller anställingar. I sverige är det jättesvårt att få jobb men det är också jättesvårt för en arbetsgivare att göra sig av med någon även om personen är helt hopplös och inte sköter sitt jobb. Jag tror det bästa är ett system som är lite mitt emellan USA och Sverige.

Petra H said...

Intressant, O som ju jobbar för ett amerikanskt företag är livrädd för att få sparken bara så där som en blixt från en klar himmel eftersom han har hört andra kollegor som fått det. Jag brukar ifrågasätta om det verkligen var utan ngnsomhelst förvarning, det är ju inte alltid kanske folk vill berätta att de blivit varnade..
Min syster har jobbat som projektanställd i Sverige i över ett år nu, får förlängt med jämna mellanrum men det är svårt att planera för framtiden (bostad etc) när man inte kan lita på att man har en trygg anställning.
Själv har jag ju nu sagt upp mig från en icke-fast anställning som ändå hade tagit slut den 15/8/2008... känns lite pirrigt faktiskt!
Iaf, vilken tur du hade som hann ta ledigt innan!

Anne-Marie said...

Desiree: Det bästa vore nog en blandning av det som gäller i USA och i Sverige. USA tycker jag är litet väl godtyckligt ibland och i Sverige kan det nog vara litet väl stelbent.Ja, vi får hoppas att min kollegas abrupta beslut att lämna sin anställning kan få "gubbarna i toppen" att vakna till.

Anne-Marie said...

Saltistjejen: Jag håller helt med dig. Litet blandning och det bästa från båda systemen vore nog det ultimata. I Sverige kan ju tyvärr en arbetsgivare få ha människor som inte passar eller är kompetenta och de kan knappt göra sig av med dem. Det där att snabbt få ett jobb kanske är litet annorlunda här där jag bor eftersom det här är ett glesbygdsområde och antalet arbetsgivare inte "växer på träd".

Anne-Marie said...

Petra: Ibland kan det nog vara så att folk "fått signaler" men jag tror att min väns bekant inte visste ett dugg. Han fick en otrolig shock från vad jag hört. Att säga upp sig själv, som min kollega gjorde, är ju litet annorlunda. Då ligger ju bollen mer hos en själv. Visst är det svårt att planera när man inte vet hur ens anställning ser ut. Jag kommer att få ett helt annorlunda schema och kommer säkert att få ändra på det då och då.
Ja, visst var det tur att jag hann åka. Det var nog meningen. :)

Maria Byström said...

å, vilket intressant resonemang.

Tack för att du får mig att findera :-)

Anne-Marie said...

Maria: Vad roligt att du tycker att det är intressanta ämnen trots att du bor i Sverige just nu.