Resan till Sverige

Min resa till Sverige förtjänar ett eget inlägg eftersom jag nog aldrig rest så länge bara för att komma fram till Stockholm.

Den första sträckan från Weed till San Francisco gick med Greyhound. Det finns ju en svensk film som heter "Vi hade i alla fall tur med vädret" - jag får väl säga "Jag hade i alla fall nära till busshållplatsen" eftersom det bara var att gå tvärs över vägen från min lägenhet. Att åka med Greyhound är en upplevelse i sig. Det är helt andra människor som åker med de här bussarna än vad man t ex ser på flygplatser. Bussen jag åkte med hade rätt gott om plats men trots detta var det en kvinna som absolut skulle sitta bredvid mig. En annan kvinna sade helt plötsligt (jag vet egentligen inte vem hon pratade med, troligen vem som helst som ville lyssna) att en busschaufför hade förföljt henne. Fast i nästa mening fick vi höra att hon var en ättling till Drottning Elizabeth i England! Hm. Jag säger inget mer. :)

Jag kunde inte åka direkt till San Francisco utan hade ett uppehåll i Sacramento (Kaliforniens huvudstad). Det var ett trevligt avbrott i min långa resa eftersom jag fick chansen att träffa en annan bloggare. Tack JaCal för att du föreslog att vi skulle ses. Det var verkligen roligt att träffas.

När jag väl kommit fram så småningom till San Francisco tog jag en lokalbuss till flygplatsen. Jag åkte genom staden och trots att San Francisco är en fantastiskt vacker stad är den också fylld av fattiga och utslagna människor och mycket skräp. På lokalbussen trodde jag nästan att tredje världskriget skulle utbryta när några asiatiska kvinnor blev riktigt upprörda. De trodde att det kostade mindre än vad det gjorde att åka med bussen och de skrek till busschauffören. Som tur var fanns det en man på bussen som talade deras språk så de lugnade ner sig så småningom.

Jag hade bokat ett hotell eftersom min flight gick tidigt morgonen därpå och det var riktigt skönt att få lägga sig ner efter att ha suttit på bussar hela dagen. Det var inte så många timmar jag var på hotellet men litet sömn fick jag i alla fall.

Jag flög med Continental och de är helt okej. De serverar fortfarande mat på sina flighter som man inte behöver betala för. Jag hade bara ett byte i New York och när jag kom fram till gaten för Stockholmsflyget kände jag mig helt plötsligt förflyttad till Sverige. Människor var långa, blonda och talade svenska. Det var en nattflygning som gick till Stockholm och jag hade givetvis hoppats på att kunna sova litet grand. Men tji fick jag och många andra passagerare. I raden framför mig satt en ung mamma med en liten baby (som man inte hörde ett pip från) och en dotter på 2-3 år. Denna lilla flicka "underhöll" planet under många timmar genom att skrika och gråta och alla som satt i närheten tittade menande på mamman som inte verkade bry sig. Tråkigt när sådant händer.

Ett par iakttagelser som jag gjorde på planet var att svenskar tyvärr inte är lika artiga som amerikaner. Sorry, men det verkar vara så. Det fanns tidigare i somras en artikel i Dagens Nyheter som också beskrev detta "fenomen". Här finns en länk till denna artikel. Den andra iakttagelsen var att det fanns många kassar med klirrande flaskor bland svenskarna. Har nog aldrig sett amerikaner köpa med sig sprit. Men det är klart, kan man köpa alkohol i mataffären kanske man har en litet annan inställning.

Det var ett gråmulet Stockholm som vi möttes av och taxichauffören jag åkte med sade att det redan blivit höst.

Efter nästan två dagar på resande fot kom jag till slut fram till Hägernäs i Täby. En lång resa och ett långt inlägg men jag tyckte det var roligt att dela med mig av min maratonresa.

Tillbaka igen

Nu äntligen är jag tillbaka till bloggen. Jag kom tillbaka till USA i torsdags i förra veckan och började jobba igen samma dag vilket var litet väl intensivt kanske efter att ha rest 1,5 dag ungefär. Det var även jobb på fredag som gällde och jag har ägnat helgen att vila upp mig efter denna maratonresa.

Helt klart kommer jag inte att göra om en sådan bussresa med Greyhound och andra lokalbussar. Enda anledningen till att jag gjorde det var att flygbolaget United, som flyger från en liten flygplats i staden Redding ungefär 1,5 timmes bilresa söder om Mt Shasta, hade höjt sina priser så otroligt mycket sedan förra året. Men det var det inte värt.

Jag kommer nog att ägna de närmaste inläggen åt att återge litet upplevelser och intryck från min resa och mitt besök i Stockholm. Det var väldigt kort tid, litet väl kort faktiskt. Det kändes som om jag aldrig riktigt "landade" i Sverige utan jag visste hela tiden att jag bara hade några dagar och så var det dags att resa igen.

Vädret var i alla fall bra. Jag lyckades nog pricka in en riktigt fin period med mycket sol och inte alltför kallt väder. När jag kom tillbaka till Kalifornien var det sol och sommarvarmt men jag och alla andra fick nog en mindre shock eftersom det dagen efter, i fredags, blev ett väldigt omslag till kallare väder och det till och med snöade!!!! Ena dagen var det +25 och nästa alltså snö. Tvära kast minst sagt.

Nu skall jag börja läsa mina favoritbloggar igen och försöka uppdatera mig om allt som hänt. Och, som sagt, det blir några inlägg med intryck från min resa.

Några tankar inför resan

I morgon bär det av. Helt plötsligt har det blivit nästan höstlikt här i Mt Shasta området och i Sverige verkar hösten verkligen ha kommit. När jag tittade på prognosen för Stockholm var det regn och dimma var och varannan dag. Helt klart kommer ett paraply att packas ner.

Det lär ju inte finnas något dåligt väder utan bara dåliga kläder. Men litet sol vore ju inte helt fel. Fast jag har ju haft sol sedan maj här och kan ju inte precis klaga på att jag inte haft någon riktig sommar.

Eftersom min mamma inte har någon dator kommer jag nog inte att kunna skriva några dagliga "rapporter" från Stockholm. Det får bli några besök på biblioteket i Täby Centrum då jag förhoppningsvis kan berätta om mitt besök i Stockholm.

Tänk om man kunde lägga till några timmar på varje dygn - det skulle jag nog behöva den här resan.

Att flytta utomlands

Att flytta utomlands är en otroligt stor omställning på många sätt. För mig var det till viss del att börja om, framför allt ifråga om att ha ett arbete.

Vissa flyttar utomlands för att de fått ett arbete, jag flyttade för att jag hade träffat någon. Under mitt första år här kände jag mig väldigt anonym. Jag åkte fram och tillbaka som turist och stannade några månader varje gång. Det kändes som om jag befann mig i något slags ingemansland. Jag kunde inte ta ett körkort, inte öppna bankkonto, inte arbeta, inte plugga osv. I och för sig hade jag sagt att jag behövde ett sabbatsår eftersom jag pluggat och jobbat oavbrutet när jag bodde i Sverige så helt fel var det inte. Men det var en konstig känsla att vara så anonym.

Det blev helt klart bättre när jag var elev och hade ett studentvisum. Jag kunde få mitt Social Security Number (liknar våra svenska personnummer) och det öppnade dörrar - jag kunde ta ett körkort, ha ett bankkonto, arbeta inom skolan osv. När jag flera år senare skickade in min ansökan om grönt kort blev jag nästan jämställd med amerikaner. Nu är jag en så kallad "permanent resident" och det enda jag inte får göra, som amerikaner kan göra, är att rösta och att flytta från USA under en längre tid. Skulle jag vilja flytta till t ex Sverige under flera år skulle jag troligen få ge upp mitt gröna kort.

När jag bodde i Sverige arbetade jag bland annat för ett amerikanskt företag. Det var ett ansvarsfullt arbete där jag var ansvarig för att våra kunder fick det de hade beställt. Jag fick även åka på resor för jobbets räkning och mötte många internationella kollegor. När jag kom till USA var det som att till viss del börja om eftersom jag inte hade någon arbetslivserfarenhet från USA. När jag var elev arbetade jag inom skolan som en så kallad "tutor" och jag hjälpte till på ett av kontoren. Det öppnade helt klart en väg för mig att få möjlighet att arbeta inom skolan igen när jag kom tillbaka hit från mitt år på Hawaii.

Ibland undrar jag hur det skulle vara att flytta tillbaka till Sverige och börja arbeta där. Kanske det skulle kännas som att börja om igen. Det har nog hänt en hel del i arbetslivet under de 10 år jag bott i USA.

11 september

Den här dagen är snart över här på USA:s västkust. För sex år sedan förändrade den USA och de som bor här.

Jag hade satt på TVn på morgonen för att se på väderprognosen. Helt plötsligt såg jag bilder från New York och andra platser och de såg nästan overkliga ut. Nyhetsprogrammen visade flygplan som hade flugit in i The Twin Towers, ett flygplan hade kraschat i Pentagon och ett annat i Pennsylvania.

Min pappa ringde och frågade om jag visste vad som hade hänt och jag kunde berätta för honom att jag såg på nyheterna. Sakta men säkert började det stå klart för mig vidden av vad som hade hänt.

På den tiden var jag elev i skolan och trodde givetvis att alla skulle prata om detta. Vad jag minns hörde jag inte någon ens nämna denna oerhörda tragedi. Fortfarande vet jag inte vad det berodde på. Jag hade en kort dag i skolan och när jag kom hem igen fortsatte jag att titta på nyhetssändningarna. Då hade båda tornen fallit och delar av New York såg ut som en krigszon.

Det var en konstig september för mig. Först var det denna stora, totalt omvälvande händelse här i USA och sedan, bara två veckor senare gick min pappa bort. Det gick så snabbt att jag inte ens hann hem till Sverige.

Förhoppningsvis blir september 2007 bättre på alla sätt och vis.

Free Hugs Campaign

Ibland kommer det email till alla på skolan. Idag kom det ett som berättade om "The Free Hugs Campaign".

Det är något som började på internet och spreds på riktigt efter en musikvideo på YouTube. Denna video kom ut i september 2006 och i december samma år hade 17 miljoner människor sett den.. I videon delar "Juan Mann" (en pseudonym) ut kramar i "Pitt Street Mall" i Sydney. Allteftersom blev det fler personer som delade ut kramar. Säkerhetsvakter i "Pitt Street Mall" krävde att de skulle sluta eftersom "Mann" inte hade skaffat en viss sorts försäkring för det han höll på med.
"Mann" och hans "medarbetare" såg till att de fick 10.000 underskrifter, vilket han behövde för att slippa skaffa försäkringen, och de kunde fortsätta att dela ut "free hugs".

Tänk vad man lär sig när man går iväg och arbetar. :)


Bilden från Wikipedia - "Juan Mann"

Föraning om hösten

Trots att det fortfarande är högsommarvärme här är det en annan känsla i luften. Det känns som en föraning om hösten som är på väg.

Idag när jag tog en promenad på eftermiddagen tänkte jag på att något kändes annorlunda. Jag hade svårt att riktigt sätta fingret på vad det var men jag tänkte flera gånger att sommaren snart är över. Nätterna är också riktigt kyliga och ibland är det svårt att veta vilka kläder man skall ha eftersom det kan vara +8 på morgonen och sedan +28 på eftermiddagen.

September kan annars vara riktigt varm och skön här och det är härligt eftersom hösten blir kortare. I Mt Shasta området har vi höst och vinter precis som i Sverige. Min första vinter här var mer eller mindre chockartad eftersom jag aldrig hade sett så mycket snö i hela mitt liv. På ett par dagar fick vi ungefär 1.5 meter snö.

Jag hoppas på litet brittsommar i Stockholm under mitt besök och avstår gärna från både hagelstormar och kyla.