Att trivas i sitt eget sällskap
Som jag berättade i ett tidigare inlägg är jag hussittare just nu. Min väns lägenhet ligger ungefär 2 mil norr om Åkersberga centrum och det är väldigt lantligt här. Skogar, fält och en bondgård dominerar. Trevligt tycker jag även om det blir litet bökigt att ta sig till olika platser och vänner när man måste planera sina resor minutiöst och med SLs reseplanerare i högsta hugg. Bussarna går i stort sett bara en gång i timmen och från 10 till 12 går det inga bussar alls. Har man varit någonstans under senare eftermiddagen/kvällen gäller det att passa tiderna eftersom den sista bussen går kring 21-tiden.
Jag har lyckats klara av det mesta av det jag “var tvungen“ att göra. Detta innebar många resor kors och tvärs och nu kommer det att bli litet lugnare tills jag åker tillbaka till USA. Fortfarande kommer jag nog att försöka göra ytterligare en resa ut i landet för att “känna av läget“ men har inte gjort några slutgiltiga planer än eftersom jag var tvungen att klara av alla tandläkarbesök först.
Sedan min vän åkte iväg till Australien har jag varit mycket på egen hand och det har varit skönt efter mer än en månad
i andras sällskap. Numera kan jag säga utan tvekan att jag trivs i mitt eget sällskap och har absolut inget emot att vara för mig själv. Självklart är det trevligt att prata och träffa andra men jag får ingen panik när jag är ensam, som jag fick när jag var yngre. Då kändes det jobbigt att vara ensam till och med under en helg. Numera är det inga problem.
Det tog mig rätt många år att känna så här men jag är tacksam att ha kommit dit. Människor som alltid måste ha andra omkring sig tror jag skulle må bra av att lugna ner sig litet och acceptera att det är helt okej att vara med och för sig själva.
Det är en stor skillnad mellan att vara ensam och känna sig ensam. Jag känner mig inte ensam trots att jag är på egen hand en hel del. Det har debatterats en del om ordet “ensam“ som tycks ha fått en litet negativ klang och många säger “själv“ i stället.
Hur står det till där ute i stugorna - trivs ni i ert eget sällskap? Eller måste ni ha andra omkring er?
Ett nytt inlägg finns också på min engelska blogg. Det handlar om det svenska vintermörkret och att man vänjer sig vid mer ljus på vintern på sydligare breddgrader.
http://take-that-leap-of-faith.blogspot.se/2015/11/gosh-it-is-dark.html
Och nu är det snart dags att skriva ett allvarligt inlägg om läget i Sverige med den annalkande “kollapsen“ av det svenska samhället och att ingen vågar fatta obekväma beslut. Flera intressanta artiklar har kommit den senaste tiden. Senast idag fanns en hos Dagens Nyheter om att man inte längre kan garantera att viktiga samhällsfunktioner kanske kommer att fungera mycket snart.
Man klarar sig rätt bra även när man är ensam. Kevin i filmen Home Alone är ett bra exempel. :) En rätt rolig film som har några år på nacken.
30 comments:
I hear you!
Jag är precis som du och trivs i mitt eget sällskap och behöver min ensamtid i massor, förutom barnen då som jag alltid har med mig, men jag menar andra människor. Jag gillar att kunna vara mig själv och lösa det jag vill och sova och gå med hunden och titta på TV och bara strosa runt, själv. Ja, jag håller nog med om att man nog kommit rätt långt när man trivs i sitt eget sällskap :-)
Ha en toppenfin kväll!
Själv jobbar jag natt...och då är jag rått själv på jobbet :-)
Kram, Anneli
P.S jag kommer till Stockholm den 18+19 december. Om du är kvar då kan vi väl ta en fika i stan. Skulle vara kul.
Jag har alltid tyckt om att vara ensam. Att jag bor med nån är egentligen ett litet mirakel :) men min man är likadan. Däremot tycker jag om att ha folk omkring mej till exempel i en storstad. Själv bland folk :)
Hela världen känns i gungning. Mycket oro.
Precis som du så har jag inga problem med att vara ensam. Jag kan faktiskt tycka synd om människor som alltid måste ha folk omkring sig. Har alltid gillat ensamheten, t.o.m. när jag var barn. Det hände inte sällan att jag föreslog resten av familjen att fara bort en dag/kväll så jag fick ha huset alldeles för mig själv.
Mina föräldrar var inte alltid så pigga på att lämna flickungen ensam men ibland kunde jag tjata mig till några timmars ensamhet. Då spelade jag favoritmusiken på hög volym - eller läste böcker i total tystnad. (Grannhuset låg som tur var en bit bort!) Åh, vad jag njöt! Det kändes som jag ägde hela världen!
En sak till - jag är hellre ensam ensam ;) än känner mig ensam tillsammans med någon annan.
Kram från norr, där kusten i kväll fått ett tunt, tunt snötäcke. Men det kan snart regna bort ...
Jag trivs förstås utmärkt i mitt eget sällskap - det är en förutsättning för att kunna leva i pendelförhållande som jag gör :) . kram och hoppas du får en fin sista tid där du är. Så får vi se vart det bär av härnäst. kram.
En till som inte har problem att vara ensam! OM jag kan få till en fika på en vecka med en vän är jag hyfsat nöjd!
Då är du nog nästan i trakterna av dottern som bor på en islandhästgård utanför Norrtälje. Jag blir alltid lika fascinerad av hur lantligt det är därute, samtidigt som det faktiskt inte är speciellt långt till civilisationen - även om det tar rätt lång tid med kommunala färdmedel. Jag tillhör för övrigt de som trivs såväl men mig själv som sällskap som med andra. Vill nog inte vara utan något av det.
Anneli: Jag förstod att du skulle känna likadant. ;)
Tror också att man blivit rätt trygg inombords när man kan vara med och för sig själv och att det känns helt okej.
Just det där att man kan göra det man vill i sin egen takt tycker jag är jätteviktigt. Och man får givetvis sina vanor.
Skönt att kunna vara själv på jobbet och kanske kunna ta det litet lugnare.
Skrev ett privat meddelande till dig på FB betr. träff.
Ha det bra! Kram!
Anna: Men det låter väl rätt bra att ni båda har behov av egentid så att den ena inte “klamrar sig fast“ vid den andra personen. Tror det är jätteviktigt att man är självständig också i en parrelation. Jag lärde mig det när jag levde med Michael.
Världen har förändrats väldigt mycket denna höst.
Jag är också en person som trivs väldigt bra på egen hand liksom du. Kanske har det att göra med att jag är lite av en introvert person. Men jag har inga problem att vara ensam en helg eller några dagar. Det är faktiskt något jag kan se fram emot. Men Calle är annorlunda. Han har mycket större behov att vara social och ha umgänge kring sig. Han trivs bra med att göra egna projekt en kväll men skulle nog inte välja att vara helt på egen hand en hel helg.
Jag förstår absolut att det måste kännas väldigt skönt att få bo på egen hand nu ett tag. Det är jättetrevligt att träffa vänner men ack så skönt att ha egen tid också.
Det ska bli spännande att höra mer om dina reflektioner om läget i Sverige.Jag läste någon kommentar på Annikas blogg om att du tyckte att vintermörkret var lite väl mörkt för din smak i Svedala. Det förstår jag absolut. Vi tyckte mörkret var jättetufft då vi flyttade hem till Sverige efter att ha bott i AL. Vande oss aldrig vid hur tidigt det blir mörkt i Sverige. Visst blir det mörkt här i Schweiz också men det är ändå betydligt bättre jämfört med Stockholm. Här mörkar det kring 17 nu ganska precis.
Kramar!
Annica: Jag håller med dig om att det nog faktiskt är synd om de som alltid måste ha andra omkring sig. Känns som en stor osäkerhet inombords.
Härligt med dina minnen från din barndom. :) Jag var nog inte alls lika självständig som yngre. Det tog rätt lång tid innan jag känner som jag nu gör.
Men visst var det skönt ibland (när jag var litet äldre) att vara själv i villan och göra precis det jag ville. :) Jag brukade sjunga högt utan att behöva ha någon som hörde mig.
Så sant - ensam med någon annan är inte bra. Hellre då ensam själv och att må bra av det.
Kram! Ingen snö här, men regn idag.
Annika: Jag hade nog på känn att du var rätt bekväm med och i ditt eget sällskap. :)
Tror det är väldigt positivt att vara en sådan slags person.
Ja, vi får se hur det blir framöver. Sverige har ju förändrats på mycket dramatiska sätt denna höst. Och inte positivt som jag ser det.
Kram!
AM: Kul med fler som känner som jag gör. :)
Har man familj som du har blir det givetvis litet annorlunda eftersom man naturligt har andra omkring sig. Bor man själv krävs litet mer initiativ.
Marina: Ja, det är väldigt lantligt i det här området. Som sagt, inte mig emot eftersom jag trivs i naturen men när man skall åka någonstans blir det väldigt mycket planering.
Det är roligt också att träffa andra men i måttliga mängder. :)
Desiree: Jag är nog också en introvert person om jag skulle sätta en etikett på mig själv. Kanske vi introverta behöver mer egentid. Du och C verkar ha hittat en bra balans tycker jag eftersom ni gör saker tillsammans men också på egen hand. Tror inte det är bra att man som par gör allting tillsammans.
Jag hade nog inte klarat att ha en annan person inpå mig mycket längre till än vad det nu blev. Om man har ett stort hus kanske det går bra men inte i en 2:a.
Inlägget om läget i Sverige kräver mycket eftertanke och att fila på texten så kommer inte att skriva något förhastat. Det är en mycket bekymmersam situation i Sverige just nu.
Nej, höst- och vintermörkret i Sverige är rätt kompakt och man påverkas tycker jag. Eftersom det är så många mulna dagar under vintern blir det ännu mera kompakt.
Kramar!
Det verkar som de flesta har trivs utmarkt med sitt eget sallskap.
Jag med. Ar val ocksa lite introvert...Min man ar ju fransman och som sadan mycket social och extrovert, sa vi kompletterar varann pa ett ganska bra satt. Dessutom bor vi ju i ett stort hus, for stort for oss tva...sa vi behover inte precis ga pa varandra om vi inte vill.
Gillar lugnet har ,dar vi bor...fast ibland vill jag garna ha lite liv och rorelse omkring mig. Storstaden ligger inte sa langt bort da...det ar bra. Apropa...dar du passar hus just nu ...ser ut som ett perfekt stalle for dig, att bo pa?... ser sa fint ut. Tittade in pa din andra blogg. Eller en liknande plats nagonstans. Bara en liten tanke.
Ja annars sa ar det illa stallt med varlden nu. Attentat och terrorism..man blir forskrackt. Min son ,som bor och arbetar i Paris , ar musikalskare och brukar ofta ga pa liknande stallen ,som det, dar det fruktansvarda hande i fredags...jag vagar inte ens tanka tanken ut...har en stark kansla av tomhet och stor oro just nu.
Ha det gott AM
En stor kram fran Frankrike
Gunilla
Jag också, jag säger som AnnMarie, om jag fikar med ngn vän en gång i veckan är det fint! Och det gör jag. Annars kan jag vara ensam, men jag har ju Peter förstås.
Jag har noll och inga problem att vara ensam under dagtid, men du känner ju till min mörkrädsla. Jag har mkt svårt att vara ensam på nätterna, och jag skulle verkligen behöva träna på det. Ett stort handikapp.Faktiskt.
Har jag bara dator, böcker, tv etc så trivs jag ypperligt.
Jag förstår att du tycker det är mkt skönt att vara ensam nu.
Men himmel så bökigt långt bort din väns lgh ligger, verkar jobbigt att sy ihop det med SL där. Lite för långt ut för min smak, verkar det som.
Ja, såvida man inte bor på landet, men det är ju annorlunda. Bor jag i the burbs ska kommunikationerna vara bra, så det så :-)
Anne-Marie, ser fram emot ditt inlägg som du ska skriva. Märker att jag tänker såååå jättemkt på det hänt, och på det som händer i Sverige nu. Kan liksom inte släppa de tankarna.
Kramar!!!!
Jag älskar mitt eget sällskap och blir ibland lite av eremit. Måste dra mej själv ut ibland.
Gunilla: Intressant att så många av oss tycker om vårt eget sällskap. :) Ovanligt många introverta kanske.
Har man ett stort hus är det litet enklare att ha sitt eget utrymme även om man bor tillsammans.
Nu verkar det oroligt överallt och i Stockholm lär poliserna vara rätt många nu om man får tro nyhetssändningarna.
Det område där jag nu befinner mig ligger fortfarande i Storstockholmsområdet så det är alldeles för dyrt tyvärr. Man måste ut i landet för att hitta billigare hus. Och hyresmarknaden i Sverige skall vi inte tala om. Den är inte värd namnet tycker jag.
Kan tänka mig att du mycket starkt upplever denna tragedi och hur stor förändring det måste bli i Frankrike efter det som hände i Paris. Obehagligt.
Ha det gott Gunilla! Stor kram till dig!
Annika: Jag har nog alltid varit en “ensamvarg“ tror jag - även som yngre. Då var det nog mer ofrivilligt jämfört med hur det är nu. Att träffa vänner ibland är självklart både trevligt och bra.
Lever man i en relation blir det ju aldrig lika mycket behov kanske av att ge sig ut och träffa andra. Jobbigt med mörkrädslan som du har. Och ja, jag vet ju hur jobbigt det kan vara ibland för dig när Peter är borta. Jag var mörkrädd hela tiden jag bodde hemma men sedan bara försvann den och jag har aldrig varit mörkrädd egentligen sedan dess.
Litet jobbigt är det med bussarna till min kompis lägenhet. Det skall jag erkänna. Men det är ju bara tidsbegränsat. I Stockholmsområdet kan man ju inte åka korta sträckor för det mesta så det blir att kolla SLs reseplanerare mycket. Bor man på en mindre ort kanske man till och med kan gå. Min kompis har en bil men den vill jag inte köra. Kan ju inte de svenska vägmärkena särskilt bra. Bilen har automatväxel så jag skulle kunna köra den.
Jag får fundera på hur jag skall skriva om läget i Sverige men det tycks ju bli allvarligare timme för timme nästan.
Stor kram!!
Lena: Trevligt med ytterligare en eremit. :) Du verkar väldigt social med tanke på hur du lever ditt liv men det kanske är då du ger dig ut i omvärlden.
Jag känner mig ganska ensam då och då här i USA. Innan jag flyttade hit bodde jag hemma fortfarande, då hade jag ju folk omkring mig hela tiden. Jag jobbade som personlig assistent, där träffade jag min brukare + alla andra assistenter flera gånger i veckan. Sen var det vänner, släkt och så vidare jag träffade iaf var annan helg. Men här har jag bara min pojkvän. Ibland träffar vi hans familj, men det känns ju inte lika dant som med min egen familj. Jag har bara skola 2 dagar i veckan, och han är borta en del varje dag mån-fre, så jag är ensam hemma mycket, det blir ganska ensamt ibland, vilket jag inte är van vid.
Emma: Väkommen hit och tack för att du delar med dig av hur du känner!
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver eftersom jag tidigare också känt mig ensam en del efter det att jag kom till USA. Att lämna sin familj och vänner är en mycket stor omställning. Men numera känns det enklare att vara själv/ensam och för det mesta trivs jag med detta. Men det tog flera år att komma dit jag nu är. Om du stannar i USA kommer du säkert att successivt bygga upp mer av en egen vänkrets.
Här är en till som gillar ensamhet, som barn hade jag två äldre bröder att ta hänsyn till och åh vad skönt det var när de cyklade till skolan så jag fick bygga som jag ville med legot:-). När de kom hem så skulle den yngre av storebröderna ha sina bitar i mina byggen och raserade alltihop, ja lärorikt det med kanske och kul så länge det varade, mamma lät oss sköta detta själva. Och som vuxen älskar jag mitt eget sällskap, haha men gillar att ha folk omkring mig också, stora fester och att träffa intressanta människor, och gillar att ha grannar, höra att det finns folk runt omkring men har inga problem att bo ensam om det krävs, skönt och smidigt, bodde i Annas och mågens hus en vecka när de var på semester och ja, jag sov gott, hade ju kissen som vaktade förstås:-). Väninnor skulle inte drömma om att göra nåt dylikt, inte heller resa ensamma, så bra att inte bekymra sig om sådant, finns tillräckligt mycket att bekymra sig över ändå.
Låter lite ensligt där du bor, särskilt med förbindelser, intressant ofta med Stockolm, att i dess närhet är det snabbt rena landet. Hoppas du har en skön tid här men kanske du saknar USA lite. Du får känna efter igen när du är där, då har du Sverige i färskt minne. Allt är upp-och nervända världen nu, man vet inte vad som kommer och svårare att planera framtiden.
Monica: Kul att vi är så många som tycker om vårt eget sällskap. :)
Det där med syskon har jag ju ingen erfarenhet av - på gott och ont. Kan tänka mig att du njöt av din egentid utan bröder. Klok mamma ni har. :)
Jag tror det är bra att kunna vara själv och också ha andra runtomkring sig. Men vissa människor verkar inte riktigt klara av att vara med sig själva utan måste hela tiden ha saker på gång tillsammans med andra.
Vad bra att du hade kattvakt! ;) Resa själv går bra och att bo själv går också bra. Men har man aldrig gjort det kan det givetvis vara litet utmanande.
Landet finns fortfarande på mycket nära avstånd till Stockholm. Litet svårt är det med de glesa bussturerna.
Ja, det är mycket svårt att veta hur saker och ting kan komma att utvecklas eftersom händelseförlopp tycks ske med timmars mellanrum just nu. Vi får se hur allt känns när jag kommer tillbaka till USA.
Hej!
Jag trivs inte alls längre stunder i mitt eget sällskap. Jag älskar att vara den som vaknar först på helgen och att gå och skrota runt själv men då vet jag att maken och tonårssönerna finns i närheten.
De var alla tre bortresta en vecka och jag var själv hemma och jag mådde riktigt dåligt utav det.
Jag har reflekterat mycket vad det beror på och jag tror att det är min brist på ett kontaktnät med en egen familj (förutom den jag själv skapat). Jag har väldigt fina vänner men det blir nästan inte samma sak som att ha en förälder eller ett syskon som hör av sig och som man gör saker ihop med.
Anonym: Tack för att du delar med dig av hur du känner.
Det kan nog finnas många olika orsaker till att vissa personer kan ha svårare att trivas i sitt eget sällskap än andra. Jag har nog inga exakta svar men för mig handlade det om att bli mer trygg i mig själv och att det faktiskt var okej att vara själv även dagar då jag inte naturligt hade andra omkring mig.
Jag vet inte hur gammal du är men jag tror att en del kan ha med ålder också att göra och ju äldre man blir dest lättare kan det vara att trivas i sitt eget sällskap.
Hej och tack för ditt svar!
Det finns nog lika många svar på varför man känner sig ensam som det finns mänskor. Vad man har i sin ryggsäck liksom.
Jag fyller 40 nu i december och samtidigt som att det är skönt på ett sätt så är det kanske även en ålderskris för jag har inte alltid känt så här. Mina barn börjar att bli vuxna och behöver inte mig på samma sätt längre, skönt med samtidigt skrämmande.
Min personlighet är lite ängslig, ältande och skör stundtals så det spelar nog också stor roll.
Jag jobbar på det och mår ändå i grunden bra även om det kanske inte låter så här��
Anonym: Du är yngre än vad jag är och jag tror att jag också kände mig litet “obekväm“ med att vara mycket med mig själv när jag var runt 40.
Eftersom du är medveten om hur du känner och att du kanske vill förändra vissa inre mönster tror jag att du är på god väg. :)
absolut på god väg!
Måste öva mig på att umgås med bara mig - jag gillar ju trots allt mig Själv!
Detta var ett inlägg som berörde mig med tankar som jag just nu funderar och reflekterar över. Du har en härlig blogg! Jag drömmer om att flytta till ett annat land om så bara för ett litet tag!
Anonym: Roligt att inlägget kunde ge dig “food for thought.“ :)
Att flytta utomlands är mycket mera omvälvande och utmanande än man kan föreställa sig och så här i efterhand var det nog tur att jag inte visste hur kämpigt det kan vara ibland.
Post a Comment