Att vara utvandrare och invandrare
Har ni läst Vilhelm Mobergs fantastiska böcker "Utvandrarna" och "Invandrarna"? Det gjorde jag när jag gick på gymnasiet. Böckerna som berättar hur det var att emigrera från Sverige och immigrera till USA på 1800-talet. Mycket är självklart annorlunda idag men upplevelsen att lämna sitt hemland och försöka göra ett nytt land till sitt är nog ungefär samma slags upplevelse även idag.
Jag är både utvandrare och invandrare och har upplevt hur det är att lämna mitt hemland och göra ett nytt land till mitt. Eftersom jag var 35 när jag lämnade Sverige hade jag en fast bas i Sverige med familj, vänner och jobb. Jag hade absolut inga planer på att emigrera och lämna Sverige men då Michael dök upp blev det helt plötsligt en möjlighet. Min flytt till USA skedde verkligen stegvis och jag lämnade Sverige i etapper vilket var bra för mig. Jag hade kvar min lägenhet i Kärrdal under flera år och den fanns där som en trygghet om mitt liv i USA inte skulle fungera. Och det var några gånger som jag allvarligt funderade på att återvända till Sverige.
Mina saker stod i min lägenhet tills den såldes och även därefter hade jag en hel del saker som fanns hos min mamma. Efter hennes bortgång är även de flesta av mina saker borta. Jag har fortfarande inte saknat något av allt det jag gav upp när hennes lägenhet avvecklades. Tre kartonger och en liten reskasse står hos en god vän i Stockholmsområdet och det är allt jag har från mitt liv i Sverige. Ibland hisnar jag vid den tanken. Det enda jag har tagit med mig till USA under årens lopp är en del kläder, några böcker, litet kökstillbehör (ett par svenska osthyvlar till exempel :)) och några andra mindre saker.
Att bli utvandrare var rätt odramatiskt eftersom jag flyttade i etapper men när jag skickade in blanketten till Skatteverket där jag anmälde att jag utvandrade kändes det helt klart som om ett kapitel avslutats i mitt liv.
I USA immigrerade jag också i etapper. Första året var jag turist och stannade tre månader i stöten. Sedan blev jag elev med ett studentvisum under några år. Nästa steg var mitt green card när Michael och jag gift oss. Då blev det återigen mer påtagligt och definitivt. Jag kunde helt plötsligt lagligt börja arbeta i USA och jag började bli mer en "riktig person" här. Under några år levde jag i något slags ingemansland utan att vara en fullvärdig person i det amerikanska samhället. Och med mitt amerikanska (och svenska) medborgarskap kan jag komma och gå om jag vill utan att förlora min rätt att bo i Sverige och USA.
Att vara invandrare är lärorikt om man väljer att se det så. Att invandra till USA innebär att man måste lära sig mycket om byråkratin som råder inom immigrationsverket om man inte har en advokat till hjälp. Det är en enorm byråkrati som invandrare "utsätts" för och jag har insett att jag hade det väldigt lätt jämfört med många andra.
Engelskan var aldrig något problem för mig och numera känns nog engelskan mer naturlig än svenskan. Att skriva, läsa och prata svenska är viktigt men det blir bara en liten del av min tid som upptas av svenskan. Ännu mindre nu efter det att min mamma gått bort.
Maten tog mig ett tag att vänja mig vid som jag berättade om i mitt förra inlägg.
Att vara långt bort från familj och vänner var jobbigt i början. Och när jag kom fanns inte internet i särskilt stor utsträckning, inget Skype och andra möjligheter att enkelt ha kontakt med andra långt bort. Nu känns avståndet mindre.
Och att lära sig en ny kultur tar mycket längre tid än vad man tror. Jag fattar fortfarande inte alla små "egenheter" som den amerikanska kulturen har. Och det tog mig många år att acceptera att jag faktiskt bodde i USA.
Jag har skrivit om allt detta tidigare men det är bra att ibland reflektera över hur det känns att ha gått igenom en så stor och omvälvande upplevelse som det är att lämna sitt hemland och flytta till ett nytt land. Jag känner mig inte som en amerikan och kommer nog aldrig att göra det men jag känner mig heller inte som en svensk helt och hållet. Återigen är jag i något slags "mittemellanland" där jag har erfarenheter från två kulturer som berikar mig.
Bilden från nätet - från filmen Utvandrarna.
21 comments:
Det där med att både utvandra och invandra är intressant att reflektera över. Man lär sig massor och blir många erfarenheter rikare på att uppleva detta. Men jag är otroligt glad över att vara en modern ut och in-vandrare och inte som utvandrarna på Vilhem Mobergs tid. De visste att de lämnade Sverige för gott då de klev på båten att de aldrig mer skulle få se Sverige och de vänner och familj som de lämnade där hemma. Idag har vi möjlighet att resa hem på besök och semester, man kan skypa, ringa och maila. Den moderna tekniken har hjälpt till att förenkla och underlätta då det gäller att hålla kontakten.
Jag tror vi gjorde lite av ett misstag då vi flyttade till USA. Vi tog det inte direkt i etapper utan sålde lägeheten i Stockholm med en gång och köpte hus efter bara en månad i USA. Jag tror det hade varit klokare att ta det lite mer i etapper men å andra sidan så var det just huset och området vi bodde i Alabama som gjorde att vi träffade många goda grannar som blev goda vänner.
Jag har insett under dessa flyttar att man behöver så mycket färre prylar än vad man tror. Prylar är relativt oviktigt. Det är ytterst få prylar som känns viktiga.
Hur känns det efter alla dessa år? Känns USA mer som hemma än Sverige? Tror du att du någon dag skulle flytta tillbaka till Sverige? Finns det någon sådan längtan eller önskan? Min mamma lämnade sitt hemland Mexico för många år sedan och har insett att hon inte kan eller skulle vilja flytta tillbaka längre för att det som en gång var hennes hemland har numer blivit så främande för henne.
Kram!
Hur det är att emigrera är säkert mycket olika beroende på anledningen. Jag har goda vänner som måste fly från sitt land på 1980-talet med i stort sett vad de gick och stod i. Först efter många år har förhållandena blivit sådana i hemlandet att de kan åka dit och hälsa på. Deras liv har gett mig många tankeställare om vilka val vi människor kan tvingas ställas inför och vad man bör vara tacksam för.
Intressant inlägg. Jag har inte varit ute så många år men ändå hunnit med 3 länder. Alla flyttarna var så olika. Jag kände mig som en rik emigrant, eftersom jag inte flytt krig och inte heller känt på hungern. Hemma blev och är där jag återvänder varje kväll för middag och sova. Efter återflyttning till Sverige känner jag mig mycket vilsen. Kram
Så insiktsfullt, moget och bra du skriver om din flytt till USA. Och så klokt du genomförde den, steg-för-steg provade du dig fram, kände dig för medan du fortfarande hade kvar tryggheten i Sverige. Så förståndigt ifall du plötsligt skulle ha insett att den nya tillvaron i USA inte var vad du hoppats på. Att byta land och liv är ju faktiskt "aningen" mer ångestframkallande och omvälvande än att handla middagsmat... och tveka mellan Kvantum, Coop och Willys. ;)
Vi människor är så olika när det gäller att ta stora, livsavgörande beslut. Det som känns alldeles rätt sätt för en kan kännas helt fel för någon annan. Men jag tror att de flesta av oss mår bra av att "skynda långsamt" när vi ska bestämma oss för saker som är omvälvande. Det är bättre att tänka efter - före. Men, å andra sidan, tänker man för länge så kan tåget ha gått... :(
Jag gillar verkligen ditt inlägg, kanske mycket för att det påminner om mig själv och hur jag brukar tackla svåra beslut. Jag vill ha tid på mig, låta allt mogna fram. Och jag vill inte att andra påverkar mig. Jag samlar in fakta, lyssnar på goda råd och andras erfarenheter, men det är alltid mitt eget beslut. Och oftast känner jag inom mig hur jag ska göra.
Att lämna sitt hemland och börja en ny tillvaro på en främmande plats måste vara svårt. Men givetvis lättast om det är en självvald flytt - och kärlek kanske är anledningen. :)
Fint inlägg! Jag håller med alla här som skrivit. Det är ett brett ämne eftersom allas situation ser olika ut. Att fly till exempel som tyvärr är en realitet för många, är en helt annan sak än att kunna ta det pö om pö eller att ha möjligheten att välja vart man vill bo. Ja, hur man lever och vilka krav man ställer på sin livsstil är så individuellt. Skönt att det är så.
Vad jag känner efter snart 10 år i USA, är att det är upp till mig hur jag vill behålla relationen med Sverige. Ju oftare jag är där, desto mer känner jag mig nära både mitt tidigare liv, de som bor där, utvecklingen i landet och bygger därmed en fortsatt relation. Jag är övertygad att lycka och välbefinnande inte är knuten till en exakt plats eller ett land, utan det är helheten: arbete eller annan meningsfull sysselsättning, vänner, familj (ja, personer man tycker om att vara tillsammans med helt enkelt), och tillhörighet. För vissa är det politiska skäl och skatter som avgör var de vill ha sin hemvist. Nu när jag snart är 10 år äldre sedan vi flyttade, kan jag känna mig mer lugn och trygg i mina känslor - både för USA och för Sverige.
Jag vill ha en aktiv relation till mitt första hemland och jag vill vara delaktig (inte bara via Skype och mail) med personer som bor utanför USA .
Det kan kännas knepigt då USA är långt borta - på min önskelista står därför att jag vill ha mer balans för det jag tycker om och vill uppleva i tillägg till mitt nuvarande USA-liv.
Är glad att vi är moderna in-och utvandrare! Din successiva "resa" tror jag också är idealisk.
KRAM!
Spännande funderingar. Och visst har tekniken gjort massor. Under våra två år i England i mitten av 90-talet hade vi inget internet och kontakten med släkt och vänner skedde till största delen via "vanlig" postgång. Då kändes det som om vi var mycket längre bort än vi varit nu under våra fem år i Singapore men nu gör ju tekniken att man kan ha så nära kontakt med alla. Döremot kommer vi inte att förbli kvar här, utan det kommer att bli hemflytt någon gång troligen under nära förestående framtid så då får jag väl snällt "invandra tillbaka" om skatteverket vill ha mig tillbaka vill säga...
Hej Anne-Marie!
Jag har sagt det förr men vilken resa du har gjort. Hade själv planer på att leva i USA efter att ha varit där -86 första gången men det stannade vid en dröm som så mycket annat. Du skriver som vanligt väldigt fint och man får en känsla av att du ändå saknar Sverige en del, men det kanske är fel.
Hur som helst:
ha det gött!!
Mvh Perra.
Tack för att du delar med dig! Sen måste jag säga att du skriver mycket bättre svenska än många som lever här! Det märks ingenting! Märkligt att engelska kan ta över! Så du tänker på engelska? Känns konstigt i mitt huvud. Men engelska är ju ditt dagliga vardagsspråk.
Är en rikedom att ha flera kulturer. Gillar mångfald! Att vara öppen och nyfiken på det som är annorlunda!
Där for min kommentar iväg innan jag var klar! Ja ja!!
KRAM fina! Anna
Ja, jag känner ju igen det du skriver om. Jag har snart varit i USA i 21 år på heltid.
Inte klokt så fort tiden går.
har ju skrivit en del om detta i min blogg också. Ja, det vet du ju...
Jag hade ingen lätt landning i USA. Au-pair tiden var fantastisk, längtade nog inte hem en enda dag.
Men, det var skillnad på att vara au-pair till att leva här på heltid med jobb på Montessoriskola och ett helt nytt arbetssätt. Nya koder, nytt ALLT!!
Jag hade ju Peter, som är amerikan. OCH hur många ggr har jag inte varit glad för det!! TACK och lov, det är ju så mkt som ÄR så annorlunda.
Green Card har det nog aldrig varit lätt att få, men ja vet ju att det blev etter värre efter 9/11.
Jag stormtrivs i USA numera.
MEN, precis som Lotta vill jag ha en levande relation till Sverige hela tiden. Jag vill åka hem, vara hemma länge då jag åker.
Jag tror att det är min balans som gör att jag trivs så bra här, och jag vet att jag är lyckligt lottad!
Brukar ofta tänka att vi nordbor är lyckligt lottade utvandrare, vi har inte behövt fly krig och elände. Vi har verkligen lämnat vårt land av totalt fri vilja.
Ja, Mobergs böcker ÄR otroligt bra. Läs om dem, AM! Det tänker jag göra i sommar (ska ta med mig serien tillbaka hit). Filmen och tv-serien har jag på DVD, så förgrymmandes BRA!!
Kramar!!
Desiree: Håller helt med dig om att det är mycket lättare att vara ut- och invandrare idag jämfört med hur det var på 1800-talet. Känslor och upplevelser hur det kan vara att lämna sitt hemland och flytta till ett nytt land kan nog vara litet lika trots allt.
Ni hade kanske kunnat hyra ut er lägenhet i Stockholm och hyra något i Alabama. Då hade det kanske inte blivit lika "dramatiskt". Samtidigt kanske det var meningen att ni skulle göra precis så som ni gjorde. :) Ni fick ju fina och goda vänner genom att bo där ni bodde.
Prylar är relativt oviktiga och man behöver väldigt litet egentligen. Det jag äger finns nu egentligen bara i USA och det är inte särskilt mycket. Bra att leva med "lätt baggage" tycker jag. :)
Jag känner mig mer hemma i USA än i Sverige numera. Jag vet faktiskt inte om jag skulle vilja flytta tillbaka till Sverige. Problemet är att det Sverige jag lämnade för 17 år sedan inte finns längre och jag vet nog egentligen inte hur dagens Sverige är. Det verkar hårdare, tuffare och mindre tillåtande genom det jag läser och hör talas om. Och att man har en stor åldersfixering framför allt inom arbetslivet tycker jag inte om.
Kram!!
Olgakatt: Helt sant det du skriver.
Alla har olika förutsättningar och de som tvingas flytta för att de förföljs måste ha en hemsk upplevelse innan de kanske kan få ordning på sina liv i ett annat land.
Mina upplevelser är ju bara att flytta under mera "ordnade former" så det är min referensram. Bra att du lade till det dina vänner varit med om. :)
Katta: Roligt att du tyckte om inlägget. Alla flyttar av olika anledningar och du (precis som jag) har haft förmånen att flytta pga andra anledningar än att vi levt i krig eller förföljts av olika anledningar.
Jag tror att jag också skulle känna mig rätt vilsen i dagens Sverige. Det är definitivt inte samma land som det var för 17 år sedan.
Kram!
Annica: Tack för dina fina ord. :) De värmer.
Eftersom jag inte kunde flytta mera definitivt till att börja med var det perfekt att göra det i etapper. Som turist kan man ju bara stanna 3 månader i taget och med ett studentvisum finns det alltid ett slutdatum.
Något mer omvälvande är det ju att flytta till ett annat land än att handla middagsmat och bestämma vilken affär. ;)
Jag befinner mig nog i en situation nu när jag vet att jag är "klar" i Weed men inte har fått några klara, inre "signaler" om vart jag skall ta vägen. Det kan bli så att jag bara måste kasta mig ut i något okänt. Nu skulle jag nog klara det bättre än för 17 år sedan även om det fortfarande är läskigt att tänka tanken.
Roligt att du tyckte om inlägget. :) Och att göra som du beskriver ifråga om beslut liknar mitt sätt. Jag går väldigt mycket på intuition och "inre signaler" och när de kommer då är det bara att "tuta och köra". :)
Lotta: Roligt att du tyckte om inlägget. :)
Absolut, alla har olika förutsättningar och anledningar till att lämna sitt hemland. Jag är tacksam att jag inte tvingats att flytta men tyvärr är det ju inte så för alla.
Verkligen intressant att läsa dina tankar om din relation till Sverige och hur du upplever att det är att vara utflyttad.
Jag upplevde nog att jag hade en mer aktiv relation till Sverige medan min mamma (och tidigare min pappa) levde. Nu när jag bara har 4 kusiner och en moster i Sverige känns min kontakt inte fullt så aktiv. Självklart har jag vänner kvar i Sverige men det blir inte riktigt på samma sätt som om man har familj.
Kan nog säga att jag känner mig mindre "uppkopplad" till Sverige efter mammas bortgång förra sommaren. Och det kanske alltid kommer att vara så - såvida jag inte flyttar tillbaka till Sverige.
Att vara ut- och invandrare på 1800-talet var nog inte alltid lätt. Vi har det i mångt och mycket litet lättare idag.
Kram!!!
Marina: Du har samma upplevelser som jag hade när jag kom till USA 1997 - inte ett särskilt "utbyggt" internet och inget Skype etc. Jag skrev brev till alla mina vänner i Sverige. Jag har en kompis som det alltid föll sig så att hennes och mina brev gick om varandra så vi kunde aldrig kommentera i "rätt ordning" så att säga. :)
Jaha, så du blir snart en "invandrare" till Sverige. Tror inte att Skatteverket har några som helst problem med att acceptera dig igen. :)
Hej Perra,
Ja du, det har varit en "resa" med denna flytt och alla mina flyttar inom USA. Alldeles för många men av olika anledningar har det blivit så.
Nej, jag tror inte att jag direkt saknar Sverige nuförtiden. Det var mera när jag först kom hit och kände mig väldigt långt bort. När jag blev mer av en "egen" person här i USA blev det lättare.
Ha det bra!
Anna: Roligt att du tyckte om inlägget. :)
Tack för det du skriver om min svenska. Det känns bra. :) Jag försöker verkligen låta bli att ha med alltför många engelska ord eftersom jag skriver på svenska. Ibland blir det nödvändigt eftersom det inte direkt finns en svensk motsvarighet eller svenska ord. Tyvärr är det ju så att man i Sverige tycks vilja ha fler och fler engelska ord vilket jag tycker är synd. Vad är det för fel på svenskan?
Jo, jag tänker på engelska numera. Jag får anstränga mig litet för att tänka på svenska. ;)
Jag hade mycket engelska i mitt liv redan i Sverige eftersom jag jobbade på företag där koncernspråket var engelska och min pappa och jag hade ett bokförlag där vi översatte böcker från engelska till svenska.
Kram till dig!
Annika: Du är också en "gammal räv" här i USA. ;) Och jag har verkligen uppskattat dina inlägg om din "resa" till USA och ditt liv här.
Nej, att komma till ett nytt land är mycket mer omfattande än vad de flesta människor tycks tro. Till och med USA innebär en stor omställning.
Det märkte jag när jag började arbeta och det inte var som jag var van vid i Sverige. Som du säger, nya koder och annat som är nytt.
Och jag hade Michael även om han var "eremit" ;) vilket inte gjorde det lika lätt som om han haft ett större umgänge och inte dragit sig undan, vilket han faktiskt gjorde. Det var inte lätt i början. Blir matt bara jag tänker på det faktiskt.
Jag har nog gått litet i en "gräddfil" med mitt green card och medborgarskap. Läser ibland på en hemsida som heter Visajourney.com om folk och deras, nästan, skräckupplevelser när det gäller immigration och USCIS.
Som jag skrev till Lotta var min relation till Sverige mer levande när min mamma levde. Nu känns den helt klart mindre "up to date". Mamma skrev brev när hon var frisk och berättade om olika saker i sitt liv men även om saker som var på gång i Sverige. Och vi pratade ju i telefon 1-2 ggr/vecka. Skall erkänna att Sverige känns litet mera avlägset nu faktiskt.
Du har en stor släkt som gör det mera naturligt att ha denna levande och dynamiska relation tror jag.
Kramar!!
Jag hade ingen tanke på att emigrera, när jag kom hit. Jag skulle bara vara här ett år och förkovra mej i engelska språket.
Hade inget jobb, men efter ett par veckor var jag chaufför och companion till en äldre dam, där min mosters svägerska gjorde fredagsstädning. Hade min egen lilla cabin på tomten och min egen tvåsitsiga Studebaker. Det var utanför Worcester, Mass.
Följde med paret till Florida, och medan jag var där, svarade jag på en annons som sekreterare på en Country Club utanför Chicago; tyckte jag hade behärskat språket så pass bra att skulle kunna ta stenografi. Fick jobbet "sight unseen" som det heter. Fick rum och mat och sparade så mycket jag kunde. Jobbade 6 dagar i veckan, så det var inte svårt.
När klubben stängde för vintern i början av oktober, var mitt år slut, men jag ville se västkusten.
Ännu hade jag ingen hemlängtan!
Fortsättning följer :)
Ruth i Virginia
Ruth: Som jag sagt tidigare, du skulle kunna skriva en bok om ditt liv. Tror att det skulle bli en mycket underhållande bok.
Att få jobb och bostäder som du fick verkar mycket sällsynt nuförtiden. Allt är så mycket mer komplicerat och det skall göras kontroller och olika blanketter skall fyllas i.
Hur kunde du stanna i USA legalt under så lång tid? Hade du ett visum eller hur bar du dig åt?
Jag ser fram emot fortsättningen Ruth. :)
Post a Comment