Ett livstecken

Det har varit tyst på bloggen under väldigt lång tid och jag har dåligt samvete att jag inte skrivit varken inlägg eller svarat på kommentarer. Jag ber om ursäkt att jag varit så dålig på att ge ifrån mig något livstecken.

Sedan jag fick mitt fasta arbete på skolan har mitt liv i stort sett bara bestått av arbete. Jag arbetar mellan 40-45 timmar per vecka och jag har varit både trött och känt att jag inte haft så mycket tid att skriva om här på bloggen. Jag har fortfarande kvar mitt andra deltidsjobb eftersom arbetet på skolan inte riktigt är ett heltidsarbete. Vi får se om jag orkar ha båda jobben.

Även om det är tröttsamt att arbeta så många timmar per vecka är det också rätt roligt eftersom jag under så lång tid här i USA antingen inte arbetat alls eller också alldeles för få timmar för att kunna ha en inkomst som räckt till alla utgifter. Jag skall göra mitt bästa att skriva i alla fall några inlägg per vecka.

Idag för ett år sedan förändrades mitt liv totalt när min man, Michael, helt oväntat gick bort. Jag har svårt att riktigt förstå allt som hänt sedan dess. Men jag klarade av att ta hand om allt som behövde tas om hand i Oregon där jag och Michael då bodde, jag flyttade tillbaka till Mt Shasta, jag fick en bostad och jag fick ett arbete som nu är "på riktigt".

Jag vet att jag växt otroligt mycket som människa under det gångna året och jag hoppas att 2008 skall bli litet lugnare än vad 2007 var.

Idag kändes det faktiskt som om våren hade kommit till Mt Shasta området. Solen sken och det var faktiskt upp emot +15. Det känns väldigt skönt efter all snö och kyla som vi haft under hela vintern. Jag läste i Mt Shasta Herald (en tidning som kommer ut här en gång/vecka - vi har ingen dagstidning) att januari i år var den mest snörika januari sedan 1968. Inte konstigt att det verkade snöa mycket.

Som sagt, jag skall försöka få till några inlägg mellan mina arbetspass.

Superbowl Sunday

Idag är det väl nästan en "helig" dag här i USA. Det är nämligen Superbowl Sunday. Detta evenemang sänds givetvis i TV och det är möjligen det TV-program som flest tittar på under hela året. Superbowl Sunday är finalen i NFL (National Football League).

I år spelar man i Phoenix, Arizona (inte långt från Quartzsite där jag var under julhelgen). I år är det "The New England Patriots" som spelar mot "The New York Giants".

Under Superbowl Sunday brukar ofta populära sångare och musiker uppträda innan matchen börjar och i halvtid. Det här evenemanget är tydligen också en dag då man äter mycket. Det är bara Thanksgiving som slår Superbowl Sunday.

Den här matchen sänds i år i en TV-kanal som heter Fox och det är den kanalen som jag tidigare berättat om där man visat andra kanaler på bästa sändningstid eftersom det har varit en konflikt under lång tid mellan Fox, den station som sänder Fox lokalt och vårt kabelbolag. Nu har det tydligen brutit samman totalt eftersom den kanal som brukar visa Fox (som alltså är en nationell TV-kanal) bara har en text där vårt kabelbolag beklagar det inträffade och hänvisar till att denna konflikt nu måste lösas av kongressen här i USA.

Eftersom jag inte är intresserad av amerikansk fotboll gör det mig inget men jag kan tänka mig att många är både upprörda och irriterade idag. Men ett av mina favoritprogram kommer jag inte att kunna titta på nu om inte något händer. "American Idol" har satt igång igen och det vill jag gärna titta på.
Det blir väl att titta på datorn eftersom det tydligen sänds där. Konstigt är det i alla fall med vår Fox-kanal.

Bilden från NFLs hemsida.

"Vädermannen" Punxsutawney Phil

Idag är det Groundhog Day här i USA. I Punxsutawney i Pennsylvania finns det en groundhog (ett murmeldjur) som heter Phil. Varje år samlas en massa människor i denna stad och väntar med spänning på om Phil kommer att se sin skugga eller inte. Ser han sin skugga blir det ytterligare sex veckors vinter. Ser han inte sin skugga lär det bli vår snart. I år såg han sin skugga och det bådar inte gott för oss här på västkusten.

Det tusende ovädret (nja, det var kanske en liten överdrift men det känns så) drog in över västkusten idag och har lett till att vår stora motorväg I-5 återigen stängts från Redding till Ashland i södra Oregon. Den lär inte öppna förrän i morgon. Jag vill inte ens tänka på hur parkeringsplatsen ser ut här och hur mycket snö det kommer att vara i morgon bitti.

Jag hoppas att Phil har fel. Det måste han ha. Om inte får man väl roa sig med att titta på filmen Groundhog Day som är en helt underbar film med Bill Murray som befinner sig i Punxsutawney för att rapportera om Groundhog Day. Bill Murray får vara med om att samma dag oavbrutet återupprepar sig och det är inte förrän han får en insikt som saker och ting börjar ändra sig.

Jag börjar också nästan känna mig som ett murmeldjur - det kanske är dags att gå i ide. :)

Bilden från Groundhog.org

Prata svenska

Om man kommer som riktigt ung till ett annat land kan det nog vara lätt att till viss del glömma bort sitt modersmål. Om man är litet äldre, som jag var när jag kom till USA, måste man nog bo väldigt många år i ett annat land för att glömma bort ord och kanske få en brytning på svenskan.

Även om jag i stort sett bara pratat engelska under snart 11 år pratar jag nog som jag gjorde när jag bodde i Stockholm. Det enda jag vet som har förändrats är att jag ibland får leta efter ett ord eftersom det engelska ordet kommer först i huvudet på mig. Mina kompisar säger också att jag lagt mig till med vissa ljud som "Aha" och "Hmm" vilket amerikanarna säger en hel del.

De enda gångerna jag pratar svenska är per telefon med min mamma och några kompisar i Stockholm. När Michael och jag levde tillsammans pratade vi bara engelska. För det mesta tänker jag inte ens på att jag pratar engelska men ibland när jag inte kommer jag på vad något heter på engelska kan jag sakna att jag inte kan uttrycka mig på svenska. Mitt ordförråd när det gäller vad jag förstår är fortfarande större än mitt ordförråd när jag själv skall uttrycka mig.

Idag fick jag helt oväntat prata litet svenska på jobbet. Min chef är inblandad i olika tekniska projekt på skolan och mannen jag pratade med kom från ett företag som vi jobbar med. Helt plötsligt kom min chef in i det rum jag sitter i och sade att det var någon som jag nog ville prata med. En lång man steg in och började prata svenska med mig. Jag blev minst sagt överraskad eftersom jag inte alls var förberedd. Som jag förstod det hade han kommit till USA 1981 och han kom från norra Sverige. Jag kunde höra att han bott här ett tag eftersom han pratade med litet brytning. Det var roligt i alla fall att få prata svenska helt apropå.
Han verkade också tycka det var litet småkul.

Idag är det ju mycket enklare att kunna lyssna på svenska än vad det var när jag kom hit. Med internet och bredband kan man ju både lyssna på svensk radio och se på svensk TV. Men att prata svenska är ju faktiskt litet speciellt när man inte gör det så ofta.