Vänner och bekanta
På flera av de bloggar jag läser har det nyligen skrivits och talats om vänner, bekanta och hur viktigt det är att ha nära vänner.
Som svensk har jag fortfarande, efter 10 år här, inte riktigt förstått hur amerikaner funkar och tänker. När jag bodde i Sverige hade jag flera riktigt goda vänner som jag umgicks med och gjorde saker tillsammans med. Här i USA har jag väldigt få jag känner och ingen riktigt så god vän som jag hade i Sverige. Troligen var Michael min närmaste vän och nu när han inte finns här längre har det blivit mer påtagligt.
Kan det vara så att det inte är lika viktigt för amerikaner att ha nära, djupa vänskaper utan de är nöjda med litet ytligare bekantskaper? Jag har diskuterat det här med ett par olika amerikaner och de har väl inte haft några riktigt bra svar men de verkar ha samma upplevelse som jag har. En av dem bor i Stockholm så hon har erfarnhet av både den svenska och amerikanska kulturen.
Att bo på en mindre ort kan nog också göra det litet svårare att lära känna folk som man "klickar" med. Det finns inga svenska organisationer här och om det finns svenskar har jag inte hittat dem. En amerikansk kvinna som gick en av de kurser jag gick när jag var elev sade en gång: "Hur lär man känna folk här"? Tydligen hade hon samma upplevelse som jag har och hon var ändå amerikan och kunde alla de där små sociala koderna som man bara lär sig när man växer upp i ett land. På mindre orter kanske det är så att folk har samma bekantskapskretsar som de haft under generationer och att det är svårare att komma in som ny.
Kanske det är så att vi svenskar tycker om och arbetar för att få nära, djupa vänskaper medan amerikanerna är litet mer ytliga och det passar dem. Jag läste någon gång att många amerikaner umgås mycket inom familjen och att de behåller barndomsvänner även som vuxna.
Det är jätteviktigt att ha nära vänner som man kan vara sig själv med och kunna diskutera sådant som är viktigt och intressant. Just nu känns det litet tomt på den fronten.
11 comments:
Mycket tänkvärt helt klart. Det kanske är så att även vänskapsförhållandena är olika i olika delar av världen. Tror att vännskap kan ta tid. Man måste ha turen att hitta någon man klickar med oavsett vart man bor. Vi flyttade till Göteborg för några år sedan och där kände vi ingen. Under de två åren som vi bodde där fick maken en god vän iallfall. Att etablera nya vänner i sverige tar tid det med. Ser ofta folk på olika forum i sverige som frågar hur man får nya vänner och som önskar nya vänner. Men det är mycket möjligt att vännskapsrelationerna ser annorlunda ut här. Man förstår nu varför det är lättare att ta kontakt med andra utlänningar och varför man ofta kan föredra detta i början iallfall. Det verkar enklare och har även en tendens att bli, lika barn leka bäst.
Jag har också tänkt en hel del på detta med vilka skillnader det är mellan oss svenskar och amerikanarna.
Det är ju givetvis en generalisering att säga att vi svenskar är på ett speciellt sätt och amerikanare på något annat, men det är ju så vi gör för att underlätta för oss :). Jag tror att skillnaderna inom USA kan vara lika stora som mellan USA och andra länder och det beror ju givetvis på var man bor.
Ta mig tex, som bor i ett område där det är en enorm omsättning på människor, dvs enorm in- och utflytt. Här kommer alla oavsett om vi är amerikanare eller andra nationaliteter att försöka ta kontakt skapa nya vänner och ett substitut för de familjer som vi lämnat i ex. Stockholm, Boston, Frankfurt, Beijing. Här finns det alltså ett mycket större behov vad gäller att skapa nya sociala kontakter, på såväl ytlig som mer djup nivå.
Precis som du beskriver så ta istället någon liten stad någonstans där det inte rör sig på samma sätt vad gäller in-och utflytt, där finns det ju inte alls samma behov av att knyta nya kontakter, man har ju sina gamla kompisaroch sin familj i närheten.
Detta exempel kan säkert appliceras såväl här i USA som i Sverige, dvs, det beror inte så mycket på i vilket land vi bor i utan mer på hur det ser ut vad gäller vår sociala omgivning.
Jag tror att det är lättare att snabbt komma nära svenskar just för att vi har samma referensramar och kan förstå varandra på ett sätt som man bara kan om man växt upp på samma ställe. Vi kan titta på det amerikanska samhället och utifrån våra "svenska" erfarenheter dra liknande slutsatser.
Men jag har några goda amerikanska vänner här som jag har en bra, djupare relation med. Vi har gemensamma intressen, vi är i samma fas i livet och trivs i varandras sällskap. Här måste jag säga att språket ibland sätter sig på tvären för min del. Jag kan inte helt och full uttrycka mig, jag är inte lika kul på engelska som på svenska, för de där rappa svaren som kan komma flygande på svenska, de tar tid att få ut på engelska och om de kommer ut bara lite fel på engelska, ja då blir det flopp istället...
Jag tror inte heller att man ska misstolka amerikanarnas initiala ytlighet som total brist på förmågan att vara djup.
Helt klart ett mycket intressant ämne!
I Australien tycker man om att umgås i flock och det verkar fortfarande ytligt för mig.
Det finns ett motstånd mor att bli för involverad och seriös med någon. Folk föredrar de bomullslätta konversationer som bara förekommer när man pratar över en öl med fler än tre personer. Det är svårt för mig som verkligen tycker om att dyka på djupet.
Jag måste bara skriva under vad MONICA säger! Tror att hon har slagit huvudet på spiken.
Jag bor på en liknanden plats som Monica där folk flyttar in och ut i en aldrig sinande ström. Folk från hela världen finns runt knuten. Det är ganksa lätt att knyta nya kontakter.
Jag tycker även allt blev lättare sedan man fick barn. När K började skolan fick jag en verkligt nära vän i en amerikanska härifrån. Nu går våra barn i femman och vi är fortfarande mkt bra vänner. Sedan har jag en nära vän i min granne, amerikanska Sara.
All vänskap tar ju tid, och det blir svårare att skaffa sig "bästisar" när man är vuxen. Överallt. Både här och i Sve.
Desiree: Bra tankar du har. Visst kan det ta tid att finna vänner även i Sverige. Det jag har upplevt här i USA är att jag kommer från mitt svenska perspektiv och mitt svenska sätt att vara och det är så jag är tillsammans med andra och det verkar som om det inte riktigt är så som amerikaner är. Då blir jag litet osäker och vet inte hur jag skall vara ihop med personen. Jag tror att det kan vara olika lätt eller svårt att få nya vänner här i USA beroende på var man bor. En mindre ort (som där jag bor) är helt klart mer homogen och det finns inte särskilt många utlänningar här. En stor stad som t ex San Francisco har ju en massa olika sorters människor och då finns det säkert större chans att stöta på människor man "klickar" med. Givetvis är storstäder ofta mer anonyma - precis som Stockholm. Som du säger, det här är intressant.
Monica: Tack för din långa och intressanta kommentar. Jag tror att det verkligen kan stämma det du säger om att man på en ort där det är en stor omsättning av människor har ett större behov av att finna nya vänner. Jag kan tänka mig att många människor där jag bor har bott i generationer och att man inte alls har samma behov av att skapa nya vänskapskontakter. Jag har ju aldrig bott på en större ort här i USA som har mer omsättning på människor utan jag har bara bott på mindre orter. I Sverige bodde jag i Stockholmsområdet så där var det ju ett helt annat sorts "klimat". Jag kan bara instämma i att språket givetvis kan vara litet av ett hinder ibland. När jag levde med Michael var det ibland jag verkligen saknade att jag inte kunde uttrycka mig på mitt eget modersmål. Framför allt känslor är svåra att uttrycka på ett annat språk än sitt eget. Det är ett intressant ämne och det känns väldigt roligt att kunna få utbyta erfarenheter med dig och andra svenskar och att vi allihop tycks ha i stort sett samma sorts erfarenheter.
Matilda: Intressant att få höra om dina erfarenheter från Australien. Det verkar som om det litet liknar hur det är i USA. Jag kan verkligen förstå att du upplever det som jobbigt att inte kunna gå mer på djupet. Jag är likadan - jag har svårt för ytliga konversationer utan gillar när det går att komma "ner på djupet".
Annika: Jag tror att du och Monica har helt rätt i att i områden med en stor genomflyttning är så annorlunda jämfört med mindre områden där folk bor under många generationer. Större städer har ju ofta en stor blandning av människor - både amerikaner och utlänningar (precis som Stockholm har en stor "mix" av människor) och givetvis är det lättare att finna människor som man kan finna något gemensamt med om de också har ett intresse av att skapa nya vänskapskontakter och om de kanske har en bakgrund som liknar ens egen.
Att få nya vänner genom barnen verkar vara något jag läst på olika bloggar och det är givetvis en inkörsport på ett annat sätt än om man inte har barn (vilket jag ju inte har).
Visst tar det tid att utveckla vänskaper men nog måste jag säga att det för mig i alla fall var lättare i Sverige, även som vuxen. Jätteintressant att höra andras erfarenheter och tankar kring det här.
Jag bor i Sverige och har alltid gjort det. Jag tycker också att det är svårt att få riktigt nära vänner. När jag träffade min man för en himla massa år sedan växte jag och mina vänninor ifrån varandra. Och vi spreds ut över landet. Sedan dess har jag inte hittat någon riktigt nära vän igen. Jag vet att det är mitt eget fel som har svårt att släppa utomstående för nära. Jag umgås mycket med min familj, mina systrar och mina föräldrar. Oftast tänker jag inte så mycket på det utan känner mig nöjd med det. Men så kommer det tillfällen när det blir mer tydligt, som t.ex. nu då en bekants dotter vill att jag ska ha ett Mary Kay party och jag vet inte vilka jag ska bjuda i så fall. På min arbetsplats är jag enda kvinnan bland 10 män och dom är nog inte sugna på sminkparty.
Det känns lite dubbelt det här. Å ena sidan tycker jag att min familj med föräldrar, systrar, barn och barnbarn är vad jag hinner med, å andra sidan skulle jag ibland vilja ha massor av vänner som jag kunde hitta på trevliga saker med. Visst har jag några lite ytligare bekanta, men ingen jag kan vara riktigt förtrolig med. Och min man är likadan.
Marianne: Välkommen! Vad intressant att höra hur du upplever att du har det som boende i Sverige. Det finns säkert många människor även i Sverige som lever som du gör. Mycket har ju att göra med vad man känner sig bekväm med, dvs om man vill släppa in folk litet nämare. Jag tror att många människor får färre egna vänner om de har en partner eftersom det blir så mycket annat som händer i livet och man får kanske fler gemensamma vänner och bekanta.
Jag tror att det kan vara både enkelt och svårt att hitta nya vänner i ett nytt land men även hemma i sverige.
Jag har alltid haft många vänner och jag är alltid mån om dem, men nu har jag kommit till den punkten då jag vill flytta till usa! Jag ska fortsätta med mina studier nu efter universitetet och jag tror att det kommer bli lite småjobbigt att skapa nya kontakter. Jag kommer ju alltid ha kvar mina vänner hemma men jag hoppas att kunna skapa ett till socialt nätverk. Jag skulle gärna vilja ha kontakt med svenskar som bor i usa för att på bästa sätt kumma förbereda mig inför denna omvälvande förändringen i mitt liv.
Det ska bli jätteskoj att få börja om i ett nytt land och se vad landet har att erbjuda mig.
Ha det bra allihopa// Andreas från karlstad
Post a Comment