Tuesday, February 28, 2017

Det kom ett vykort

Jag får nästan aldrig någon “rolig post" numera sedan min mamma gick bort. Hon brukade skicka brev, kort och artiklar med posten medan hon var relativt pigg. Det var verkligen trevligt att få hennes brev med jämna mellanrum. Ibland kunde ett brev ta 4 dagar från Stockholm till Weed och ibland kunde det ta 3 veckor. Men fram kom de flesta i alla fall.

Häromdagen låg det ett vykort i min postbox som finns på postkontoret i Weed. Det var ett vykort från C (som flyttade till Oregon från Lake Shastina). Tyvärr har hon och jag inte så mycket kontakt med varandra numera då hon och hennes man haft stora förändringar det senaste året med byte av bostad och ingen bostad under en period.

Kortet kom från Hawaii och genast kom minnen från året då Michael och jag bodde på The Big Island. Ibland känns det nästan overkligt att vi faktiskt bodde där och det kanske delvis beror på att det var en relativt kort tid och att vi aldrig riktigt kom in i rutiner och en stabil tillvaro. Det tog ett tag för oss att hitta en hyresbostad och när vi väl hade gjort det blev vi faktiskt utslängda från den för att vi bytte EN glödlampa!!! Kvinnan som var hyresvärd måste ha haft någon psykologisk störning då hon ansåg att vi bröt mot hyreskontraktet då vi bytte en glödlampa som slutat fungera. Det var något fel på det elektriska systemet så andra delar av husets lampor och uttag fick problem och hon ansåg att det var vårat fel. Så vi blev tvungna att hitta ett annat hus vilket vi gjorde och där var det litet mer mänskliga förhållanden. Det finns många konstiga hyresvärdar - både i Weed och i Hawaii.

Och när jag skrev det här inlägget slog det mig att det idag den 28 februari är 10 år sedan Michael gick bort. 10 år sedan! Jag fattar inte att det är så lång tid sedan men åren går fort. Eftersom jag hade min blogg då (jag hade den inte när vi bodde på Hawaii) finns det inlägg från den tiden. Oj, vilken utmaning det var att ta sig igenom allt efter hans bortgång men det gick det också. Och det fanns aldrig något tvivel hos mig att inte stanna kvar i USA trots att han inte fanns längre. Det här inlägget skrev jag ungefär en vecka efter det att han hade gått bort på sjukhuset i Boise, Idaho: http://bo-i-usa.blogspot.com/2007/03/overkligt.html

18 comments:

Steel City Anna said...

Så är det med det mesta tycker jag som är svårt, man klarar det bara för att man måste. Sen undrar man efteråt hur det gick till egentligen.

Konstiga hyresvärdar har jag också erfarenhet av, de är ett särskilt släkte kanske :)

Lena i Wales said...

Ibland går tiden sakta och ibland så fort att man inte hänger med.
Tänk vilken oanad styrka man kan få när det väl behövs och det är väl tur det. Det är också tur att vi kan glömma. Ibland blir man förbannad på sej själv för att man glömmer och ibland är det ens räddning. Man glömmer inte helt, men det kommer som tur annat emellan i livet.
Sköt om dej!

Annika said...

Jag minns det inlägget, Anne-Marie. Det du skrev efter dödsfallet :-(
Ja, visst prövas man genom livet. Och verkligen, det är mkt vi klarar när vi måste.
Men vilken hyresvärd ni hade, måste varit en av de värsta- Som du säger, hon kan inte ha varit frisk.
Kramar!

Pettas said...

Tio år är en lång tid och ändå inte. Minnena kommer så snabbt och slätar ut tiden som gått och så är man mitt i allt i det som var en gång.
Det måste ha varit en väldigt tuff och omvälvande tid för dig.
Men tiden går och annat kommer emellan som en räddande ängel. Livet är. Verkligen.


Den hyresdamen måtte ju ha fått hjärnsläpp!
Hon kränkte er ju! Men tur att ni hittade ett annat boende.

Allt gott!

Annika said...

Verkligen en stor förändring i livet för tio år sen, att förlora en vän eller kanske till och med en livspartner - för en tid iallafall - och hantera det och allt som hör till med det praktiska och ekonomiska. Det är roligt att få post - jag får också sån post av mamma och svärmor mest. Men jag har försökt bli lite bättre på att skicka brev och kort till folk själv snarare än email. Låter som en strulig hyresvärd.
Kram

Anne-Marie said...

Anna: Jag försöker alltid att se en mening med allt som sker. Både det som känns roligt och det som känns mindre roligt. Och det gjorde jag även när Michael gick bort. När jag förstod varför det skedde blev det litet enklare att hantera det hela.
Hyresvärdar verkar gå i någon slags “skola" som formar dem på ett visst sätt. :) Jag har haft en del hyresvärdar här i USA och de flesta har varit litet egna på det ena eller andra sättet.

Anne-Marie said...

Lena: För det mesta tycker jag tiden verkar gå väldigt fort. :)
Ja, jag bestämde mig för att klara av allt efter Michaels bortgång och jag gjorde det. Eftersom jag alltid försöker se en “högre mening" med det som sker gjorde det att jag kunde gå vidare och inte fastna i det som varit.
Tack! Ha det bra!

Anne-Marie said...

Annika: Ja, du och jag hade hittat varandras bloggar redan då.
Saker och ting sker av en orsak och det kunde jag se även när jag bodde i Oregon. När jag kan se orsaken till varför något sker gör det att jag kan gå vidare och lämna saker och ting bakom mig litet lättare.
Den där hyresvärden måste ha haft en stor skruv lös. :)
Kramar!

Anne-Marie said...

Karin: Eftersom tid är relativt och inte konstant verkar det som om tiden kan tänjas och även bli kortare.
Det som gjorde det utmanande var att jag inte kände någon där i nordöstra Oregon och fick göra precis allt själv. Jag växte väldigt mycket och det är jag tacksam för idag.
Som jag skrivit till andra - allt sker av en orsak.
VI var inte speciellt lättkränkta :) men nog var vi sura på henne eftersom det var en sjuk hjärna som gjorde att vi blev utkastade.
Ha det bra!

Anne-Marie said...

Annika: Eftersom Michael var orsaken till att jag kom till USA var det ju också en utmaning att inte ha hans person som stöd längre. Men jag förstod varför det hände och när jag gjorde det var det bara att gå vidare. Jag är en person som inte håller fast vid det gamla för det mesta utan går vidare.
Min mamma tyckte det var roligt att skriva brev och skicka kort annat trevligt men numera sker ju det mesta elektroniskt eller via internet.
Hyresvärden kan inte ha haft det riktigt rätt ställt uppe på hjärnkontoret. :)
Kram!

Gunnel said...

Det låter horribelt med den där hyresvärlden. Du är en stark och handlingskraftig kvinna som klarart av allt du fått göra under så många års tid. Jag är full av beundran för din energi och företagsamhet. Kram

Channal said...

Saknar vykort och riktiga handskrivna brev. Det var tider det! Hawaii låter så exotiskt... och du har bott där.

Trevlig helg och Kram Anna

Fjärde året i Hjo said...

Knepig hyresvärd. Apropå glödlampor, du påminner mig om att jag skulle fortsätta med våra blinkande sådana under arbetsbänken från igår. Fick inte på kåpan ordentligt. Men glödlampor finns väl inte längre. Nu bättre lampor men mkt dyrare.

Annica said...

Den hyresvärden var nog nära släkt med den där tjommen som går omkring iklädd horn och bocksvans. ;)
Ju större och mer omvälvande en händelse var desto närmare tycks den ligga i tid. Vilket nog är helt naturligt. Ovidkommande saker lägger vi sällan på minnet. Och tur är det, tycker jag. Själv vill jag - och behöver - bara minnas sådant som verkligen varit viktigt och betytt något för mig.
Önskar dig en skön första helg i mars! Kram!

Anne-Marie said...

Gunnel: Ja den där hyresvärden skulle troligen ha satts bakom lås och bom.
Tack! Eftersom jag alltid försöker se en mening med allt som sker hjälper det när man är med om utmanande saker. Det finns alltid något man kan lära sig av det man är med om.
Kram

Anne-Marie said...

Anna: Ja, det verkar vara en svunnen tid med vykort och handskrivna brev. Posten tar så lång tid numera att jag inte är förvånad att folk hellre skickar sms och email.
Hawaii är exotiskt på ett sätt och samtidigt inte på andra sätt. Låter kanske kryptiskt och man måste nästan ha bott där för att förstå.
Trevlig helg och kram till dig!

Anne-Marie said...

Hans: Knepig var ett snällt ord. :)
Ja men det var väl bra att du blev påmind om lamporna.
Det finns en del olika lampor numera och jag har faktiskt ett litet lager av den äldre varianten eftersom jag tycker bättre om dem.

Anne-Marie said...

Annica: Ja, hon var nog släkt. ;) Man undrar hur folk tänker. Och nu när jag tänker på vad hon sade hade hon även ett konstigt uttalande om hål i väggen som redan fanns men som vi var ansvariga för också. Man tar sig för pannan.
Tiden är inte konstant tycker jag mig ha märkt. Det är vi människor som hittat på sätt att mäta tiden.
Jag hade nästan glömt bort att det var 10 år sedan Michael gick bort men när jag skrev om Hawaii blev jag påmind.
Tack detsamma! Och vi ställer om till sommartid nästa helg. Usch säger jag.
Kramar!