Saturday, September 5, 2015

Ett avslutat kapitel

Den gångna veckan var intensiv eftersom jag skulle göra mitt dagliga arbete och samtidigt försöka avsluta så mycket jag kunde. Den nya tillfälliga personen skulle också ha en viss fortsatt genomgång inom vår avdelning.

Igår var dock min sista dag inom skolan vilket just nu känns overkligt. Jag har haft College of the Siskiyous som mitt andra hem under större delen av min tid i Mt Shasta/Weed-området. Under åren 1998-2002 var jag internationell elev där och från 2005 har jag arbetat inom Distance Learning-avdelningen med ett kortare avbrott i slutet av 2006/början av 2007 när jag flyttade till Oregon. Det var precis då jag startade den här bloggen. Mitt Oregon"äventyr" blev dock inte långvarigt eftersom Michael oväntat gick bort i slutet av februari 2007 och jag återvände till Mt Shasta och Weed.

Inte konstigt att jag har många olika känslor och tankar just nu som jag måste bearbeta. Man skapar definitivt emotionella band till en plats som haft så stor plats i ens liv som denna skola har haft i mitt.

Igår blev det många kramar och det värmde att höra kommentarer som "What are we going to do without you?" och "You cannot leave". Jag slutar ju inte på grund av att jag tycker illa om mitt arbete utan på grund av att jag känner att jag dels måste ta tag i vissa saker i Sverige under en längre tid än bara 2-3 veckors semester och på grund av min magkänsla, "inre signaler" och situationen i Kalifornien.

Det var tårta i överflöd som vi kunde mumsa på. Jag fick en mycket fin bok med bilder av berget Mt Shasta och som sagt många värmande kramar och kommentarer. Det kännns fint att det jag gjort inom skolan uppenbarligen har uppskattats.




Nu kommer jag att ha några veckor med mera tid att göra det jag måste göra innan jag åker i slutet av september. Det verkar också som om flera personer som jag arbetat med vill att vi skall äta lunch eller middag tillsammans innan jag ger mig av.

Det är långhelg i USA eftersom måndag är en helgdag. Labor Day firas då och det är den sista "sommarhelgen". Det kommer onekligen att kännas konstigt att jag inte skall till jobbet på tisdag och troligen kommer det att ta litet tid att bearbeta känslorna att jag nu lämnar skolan och det jag gjort där.

Vädret har helt plötsligt svängt och de senaste två dagarna har det varit mycket svalare. Igår regnade det till och med en del på kvällen. Idag har solen skinit igen men det har varit mer höstlika temperaturer med bara runt +16 på eftermiddagen. Det verkar dock som om det kommer att bli riktigt varmt igen till veckan med drygt +30 igen under flera dagar.

Eftersom det var kallt i natt kom det litet snö uppe på berget. Litet puder på toppen. :)

40 comments:

Stina said...

Oj vad fint med tårta och allt, det märks att du är uppskattad! :) Förstår att det måste kännas konstigt. Men samtidigt spännande så klart med ett nytt kapitel i livet!
Jag tror att det här blir bra!! För det blir aldrig fel när man följer magkänslan och hjärtat. Njut av dessa veckor med lite extra tid att förbereda och umgås!
kramar från Colorado

Annika said...

Idag var berget riktigt vackert! Jag kan tänka mig att det är mycket tankar och känslor i allt det här. Hoppas du får ett par bra sista veckor med inte alltför mycket stress. Heja!

Marina said...

Jag förstår att det måste kännas mycket underligt efter alla dessa år, och att ett visst vemod kommer att infinna sig den närmaste tiden. Men samtidigt är det troligen spännande att öppna en ny dörr för att gå vidare och det ska bli väldigt roligt att följa med i ditt nya kapitel.

FREEDOMtravel said...

Det måste kännas speciellt att sluta efter så lång tid! Men ibland måste man göra förändringar. Att gå på magkänslan brukar vara det rätta!

Pettas said...

Jag kan ana att allt känns overkligt. Ungefär som att befinna sig i ett vacuum. Men nu är ytterligare ett steg taget i den riktning som du känner att du ska ta.
Lycka till med allt!
Kramar!

Gunnel said...

Alltid kul att känna sig uppskattad. jag förstår att det är många känslor i omlopp just nu. Jag önskar dig lycka till! Kram

lenaiwales said...

Uppbrott är aldrig lätta och sätter känslorna i spel.
Lycka till! Det blir säkert jättebra!

Steel City Anna said...

Ibland är det ovant att ha tid att tänka och känna mer när man jobbar mycket vanligtvis, men det är nog nyttigt. Verkligen fin tårta och gulligt att de skrev på svenska! Lycka till med både allt det praktiska och känslorna :)

Anonymous said...



Hej, fina trevliga tårtor. Och en vacker bild av berget. Jag får,
önska dej en trevlig resa framöver. Hälsningar Stig.

Monica said...

Så vackert berget är, det är allt fint med lite snö också och det får du kanske mer utav här sedan.

Förstår att det är mycket som far runt i huvud i tankar och känslor. Det är ändå väldigt skönt att lämna något i någon sorts glädje, att du trivts, har bra människor omkring dig och att känslan är "god", det ger också öppningar att eventuellt komma tillbaka om det vore så.

Jag minns när jag slutade på Akademiska sjukhuset i Uppsala efter 10 år plus åren av studierna där, vi var verkligen ett toppengäng inom immunologi, väldigt samspelta och med som jag vet sedan den bästa chef och ledare någonsin, jag kände nog det inom mig, då grät jag något jag gör väldigt sällan, Stockholm var mycket annorlunda dit vi flyttade och jag var tillbaka på gästspel några somrar i Uppsala och än idag har vi fin kontakt. Jag hade också en toppenfin bostadsrätt att sälja som jag tyckte så mycket om och jobbat hårt för att kunna köpa. Men det ordnar sig, bra med erfarenheter och det finns bra människor överallt. Det gäller att sovra lite bara. Men en sådan klinikchef och professor har jag aldrig mer träffat på och vad det gör med ett viktigt område och team med en sådan fantastisk ledning, är också en erfarenhet jag fick.

Önskar dig lycka till med allt, tur det är mycket jobb samtidigt med en flytt så man hinner inte tänka för mycket. Och hoppas du kan ordna upp allt här i Sverige utan för mycket besvär så du kan pusta ut och gå till nya äventyr:-). Lycka till med allt säger jag igen och njut också av tiden där med att träffa vänner, prata och bearbeta lite kanske.

Lisbeth said...

Det är ju klart att det känns konstigt att bryta upp från en plats där man bott så länge. Tycker att du är väldigt modig som följer magkänslan, men jag tror att du gör rätt. Skulle det visa sig att det inte blir bra, står ju världen öppen och du kan ju alltid vända tillbaka.
Men jag tror du kommer att sakna berget, det skulle iaf jag göra.. :)
Det ska bli spännande att följa dina äventyr!
Kram

Anne-Marie said...

Stina: Tror att det blev dubblerade tårta eftersom några lärare bjöd på den och min chef och de hon jobbar med bjöd på den andra. Gott men väldigt sött. Kunde bara äta en bit.
Det känns bra att veta att mitt arbete varit uppskattat. Ofta blir det så tycker jag att man får känna på uppskattningen mer när man faktiskt lämnar ett arbete. Så var det även i Sverige.
Jag skulle nog känna mig litet lugnare inombords om jag visste mer om hur saker och ting kommer att utkristalliseras framöver. Men det verkar som om jag skall ta ett gigantiskt "leap of faith" just nu.
Kramar från Weed!

Anne-Marie said...

Annika: Vi har faktiskt inte sett mycket rök den senaste veckan vilket är väldigt skönt. Och regnet rensade givetvis luften också.
Det här är en separationsprocess som jag kommer att gå igenom när det gäller skolan eftersom jag varit där under så många år. Men jag är rätt bra på att "processa" saker och ting. :)
Kram!

Anne-Marie said...

Marina: Alla stora förändringar (och det här är en mycket stor förändring) kräver att man arbetar inombords med känslor och tankar. Det har jag gjort sedan många år så vet hur det är att "processa". Men oftast har jag gått till något annat (arbete, person, plats osv) men nu är det inte riktigt så och det känns utmanande.
Välkommen att följa med! :)

Anne-Marie said...

Helena: Man utvecklar alltid band till något man varit knuten till under lång tid så det kräver en del "inre arbete" att jobba sig igenom separationen.
Jag hoppas att magkänslan leder mig rätt även nu.

Anne-Marie said...

Karin: Jag såg ett bra citat igår som verkligen beskriver min situation tycker jag "You don't have to see the whole staircase, just take the first step."
Detta är ett mycket stort "leap of faith" som jag står inför och det är bara att hoppas att jag landar bra.
Kramar!

Anne-Marie said...

Gunnel: Uppskattning mår alla bra av. Ofta tycks det dock som om den kommer först när man lämnar något. :)
Tack! Kram!

Anne-Marie said...

Lena: Även om jag mentalt och emotionellt förberett mig rätt länge på att ta detta steg vet man aldrig riktigt hur det känns förrän man faktiskt tar steget.
Tack!

Anne-Marie said...

Anna: Jag brukar göra mycket "inre arbete" oavsett vad som pågår i mitt liv. Det har jag gjort sedan 25-30 år tillbaka. Skall jobba litet mer idag igen. :)
Visst var det gulligt att skriva på svenska. Fick även ett vackert kort där flera kollegor skrivit små texter. Vår fd chef för biblioteket har skandinaviska anor (han har besökt Sverige för att släktforska) och han hade skrivit litet på svenska - inte helt korrekt men det var ett gott försök. :) Tack!

Anne-Marie said...

Hej Stig,
Visst var tårtorna fina. Litet väl söta dock som amerikanska tårtor oftast är.
Tack och skall bli roligt att se "din del" av Sverige. :)

Anne-Marie said...

Monica: Vi får se om det kommer snö här i Weed i vinter. De talar om en "Godzilla El Nino" för Kalifornien och västra USA och det kan bli mycket regn och snö om det stämmer. Ingen tycks dock veta exakt var nederbörden kommer att komma. Jag hoppas att det inte blir alltför mycket snö i Sverige eftersom jag inte vill bli "strandsatt" någonstans.
Jag har haft turen att min chef är mycket bra som chef. Tror att hon kanske är en av de bästa cheferna inom skolan. Så fint med din chef du hade. De riktigt bra cheferna och ledarna växer inte på träd tyvärr och "min" skola har även en hel del dåliga chefer.
Vi får se hur jag upplever Sverige. Jag är medveten om att jag kanske upplever det som "fel" för mig efter så många år i USA. Det här "hoppet" har mycket att göra med min inre, andliga utveckling vilket kan vara litet svårt att sätta ord på.

Anne-Marie said...

Lisbeth: Minns när jag flyttade hemifrån (var rätt gammal när jag gjorde det) och hur konstigt det kändes. Jag hade bott i huset i Enebyberg i ca 25 år då.
Eftersom jag inte kommer att dra med mig mina saker till Sverige just nu kommer jag att komma tillbaka till Weed efter 2-3 månader. Jag hoppas att saker och ting skall ha klarnat mer då så att jag vet litet mer om vart jag skall ta vägen.
Berget kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och visst kommer jag att sakna det.
Kram!

Charlie sa ... said...

Å, Anne-Marie! Förstår så väl att det är massor av känslor som far igenom dig nu. Vilka fina vänner och kollegor du har, jättefint med all uppskattning, bok och goda tårtor. Som tur är går det ju lätt i dessa sociala medie-tider att hålla kontakten. Hoppas ni gör det!

Tänker på dig!

KRAM

Channal said...

Åh Ann-Marie säger jag också! Kul att känna sig uppskattad och vilken fin tårta och bok. Du ÄR tuff!! Du vågar! Du imponerar på mig! Vilken kvinna du är och vilken resa du har gjort och kommer att göra.

Lycka Till och KRAM! Anna

Mimmi I MA said...

Oj, nu händer det grejer! Kan tänka mig att det känns läskigt, och säkert en massa blandade känslor på det. Jag hoppas verkligen allt går bra för dig. Fina tårtor, speciellt den med svenska skylten. Hoppas du hinner få ordning och reda på allt du måste fixa där innan du åker iväg, och att det inte blir stressigt. Kramar

Anne-Marie said...

Lotta: Ofta säger ju amerikaner mer än vad som senare blir, dvs att hålla kontakten. Jag har lärt mig hur det är här och tar det som det blir. :) Men visst blev jag glad av all uppskattning.
Har redan "jobbat mig igenom" en del av känslorna. Känns bra.
Kram!

Anne-Marie said...

Anna: Man blir alltid glad av uppskattning. :) Boken är verkligen fin och egentligen borde jag kanske också göra en bok med alla mina bilder av berget. En tanke faktiskt.
Känner mig inte alltid modig men jag har lärt mig att magkänslan och intuitionen brukar ge mig "signaler". Kanske jag är dumdristig. ;)
Tack och kram!

Anne-Marie said...

Mimmi: Nu kommer jag att ha litet mer tid att göra saker jag vill/behöver göra innan jag åker.
Amerikanska tårtor är otroligt söta och jag kunde bara äta en bit men det är ju tanken som är det viktigaste. :)
Kramar!

My kids' Mom said...

Ja, plötsligt händer det, haha, det spelar ingen roll hur mycket man planerar så känns det ändå, precis som du beskriver. Bitter-sweet. Man avslutar, eller tar en paus från något man känner till och kan utan och innan, det bekväma familjära för att ta steget in i det ovissa spännande och kanske till viss del lite skrämmande. Jag förstår att det känns. Men vad spännande det skal bli att följa dej på resan och se var du hamnar.

Kramar,

Anneli

Andra året i Hjo said...

Det känns alltid lite knepigt att sluta på en arbetsplats. Vemodigt. Strålande septemberväder idag i Sverige, åtminstone på västra vätternsidan. Välkommen till det gamla landet!

Anne-Marie said...

Anneli: Nej, man kan inte planera sina känslor. Men jag har "arbetat mig igenom" mycket redan känns det som. Det är så jag är - något kommer upp inombords och sedan jobbar jag med det intensivt för att inte fastna i gamla mönster och känslor.
Nog känns det litet skrämmande eftersom jag inte går till något som är klart och utkristalliserat. Har aldrig gjort något liknande tidigare i mitt liv faktiskt.
Både du och jag verkar ju ta stora U-svängar och kliv och "leaps of faith". :)
Kramar!

Anne-Marie said...

Hans: Jag har alltid slutat på arbetsplatser med "flaggan i topp". :) Bäst så.
Vi har också strålande sol idag - dock inget ovanligt för oss. Såg om alla översvämningar som drabbat vissa delar av Sverige.
Tack! Det gamla landet som jag troligen inte alls känner igen.

Tant Gröns Lilla Bod said...

Stora lyckönskningar till dina nya projekt! Visst är det vemodigt att lämna en plats och människor som man levt nära och trivts tillsammans med. De kommer alltid att finnas i tankarna och minnena. Ibland är det lätt att ta dem för givet och det känns ju som mest tydligt när man står på tröskeln och säger adjö.

Men vad skönt att vädret har slagit om! Det där regnet behövdes alldeles klart. Ha en fortsatt fin vecka!

~ Maria ~

Anonymous said...

Hej!
Det händer mycket spännande i ditt liv nu förstår jag!
Känner på mig att allt kommer att gå bra Anne-Marie.
Lycka till med allt och fortsätt att skriva så vi får följa med på ditt äventyr!
Mvh Perra.

Annalena said...

Kan förstå att det känns lite som att ge sig ut på okända vatten men man måste nog ta lite chanser ibland. Oftast lyckas det bra när man har tänkt över det hela ett tag innan. Så är det alltid en härlig känsla att "pröva sina vingar" efter en tid då man tycker man har gjort sitt på den plats man varit. Lycka till i framtiden! Jag hoppas vi får följa med på din "resa".
Hälsningar Lena

Anne-Marie said...

Maria: Tack snälla! Jag skall faktiskt äta lunch med en fd kollega idag. Blir trevligt. :) Som vanligt tror jag att amerikaner säger mer än vad som senare blir. Brukar vara så men det har jag vant mig vid numera.
Vädret slog bara om tillfälligt tyvärr. Nu skall det bli uppemot +30 eller mer denna veckan. Börjar faktiskt bli litet tjatigt tycker jag.
Ha det fint du också!

Anne-Marie said...

Hej Perra,
Roligt att se dig här igen. :)
Tack för dina lyckönskningar och "hejarop".
Känns litet oklart just nu hur allt kommer att utkristalliseras så jag hoppas att du har rätt.
Jag kommer absolut att fortsätta att skriva här på bloggen.
Ha det gott!

Anne-Marie said...

Lena: Ja, det här känns onekligen som att ge sig ut på stora okända vatten. Jag har redan ställt mig frågan om jag har gjort rätt eller inte flera gånger men jag antar att jag nu får se hur det går. Känns litet underligt att se alla bilar komma till skolan och veta att jag inte skall dit idag. När jag faktiskt lämnar Weed på några månader blir det givetvis ännu mera uppenbart.
Tack! Och självklart kommer jag att fortsätta att skriva.

Maria said...

Vad spännande Anne-Marie!

Anne-Marie said...

Maria: Nästan litet väl spännande eftersom jag inte har något exakt mål. Skriver till dig privat snart. :) Kram!