Sunday, March 26, 2017

Spring Break utan ledighet

Den kommande veckan har skolan Spring Break och alla elever har lov. Det kommer att bli lugnt och rofyllt i vår byggnad utan elever och kurser som behöver vår support.
Min kollega och jag kommer inte att ta ledigt eftersom vi har mycket att jobba med så det är en helt vanlig arbetsvecka för oss.

Hittills har våren lyst med sin frånvaro hos oss. I fredags och idag har det blåst, regnat och snöat och bara varit några få plusgrader. Tydligen skall det bli litet mera vårlikt mot mitten av veckan. Jag har inte kunnat fota berget på länge då vi haft väldigt mycket moln under lång tid.

Jag hade besök av R nu under helgen. Han kom från högsommarvärme i Nevada till vårvintern i Weed. Eftersom han bor i sin RV blir det ju litet speciellt när det är kallt. Han åkte vidare igår för att komma till södra Oregon.

Jag fick kolla upp när påsken infaller i år och såg att den kommer först i mitten av april. Som bekant firas påsken minimalt här i USA så vi har inga som helst lediga dagar kring påsken. Ibland saknar jag alla röda dagar och klämdagarna i Sverige. :)

Och nu har ni i Sverige också ställt om klockan så det blir lättare att hålla reda på tidsskillnaden igen. :) Jag var tvungen att ringa till Sverige den gångna veckan och när det “bara" är 8 timmars tidsskillnad blir det svårt när man skall ringa till kontor. Men nu är ordningen återställd.


Bilden lånad från internet.

Thursday, March 23, 2017

Flygande 747

I en av FB-grupperna jag är med i för svenskar i USA har det skrivits och talats om spindlar och annat krypande i ett par trådar. Många har skrivit och berättat om sina upplevelser av olika mer eller mindre giftiga och farliga spindlar och andra djur och insekter här i USA. Det är ju inte riktigt samma “skyddade verkstad" som i Sverige här på andra sidan pölen.

Jag har tidigare skrivit på bloggen om svarta änkan-spindlar som jag tampats med och även skorpioner och annat “trevligt".
När Michael och jag bodde i Hawaii var den största “faran" dock flygande jättekackerlackor. 747s enligt lokalbefolkningen.

Vi var inte riktigt förberedda på hur många de var och att de fanns överallt. Och de flög. Walmart i Hilo på The Big Island hade en hel avdelning för “cockraoch traps" där man på olika sätt kunde fånga dessa kryp.

Jag skall villigt erkänna att jag kände mig smått äcklad av dessa stora kackerlackor som dök upp inomhus. De lever naturligt i träd och buskar i Hawaii.

Vi hade fällor och dessa fick vi slänga ut då och då med dessa insekter som fångats. Usch, jag får nästan rysningar bara jag tänker på dem. Helt medvetet lägger jag inte ut någon bild på en kackerlacka. :)


Jag föredrar att flyga 747 flygplan utan tvekan. :) Min pappa och jag fick sitta i "puckeln" när vi flög till USA sommaren 1986 på vår USA-“turné" - trots att vi “bara" flög ekonomiklass.


Lånad från Wikipedia - By Eduard Marmet [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)], via Wikimedia Commons.

Tuesday, March 21, 2017

Att leva i the Matrix

Allt eftersom dagarna går inser jag att jag lever i the Matrix. Det är inte bara en film.



Jag tycker mer och mer blir konstigt och overkligt på något sätt i både USA och Sverige.
Skolan är ett bra exempel som jag skrev om häromdagen. Vanligt sunt förnuft tycks ha lämnat skolan för länge sedan.

The Matrix är en plats där sådant som borde vara logiskt och enkelt inte alls är det. H&R Block i Mt Shasta hör absolut till the Matrix där vanlig läskunskap tycks ha försvunnit in i ett vortex. ;)

Skatteverket i USA har troligen ett alldeles eget Matrix där inga normala förhållanden råder överhuvud taget. Mina stora check löste de in väldigt snabbt men ett enkelt certifikat lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag ringde idag igen och stötte på.

The Matrix är en konstruktion som vi upplever som en verklighet. Jag tycker det blir mer och mer klart att detta Matrix finns överallt.



Det här kan tyckas vara ett konstigt inlägg men flera av mina vänner säger samma sak - det vill säga allt vi tagit för givet ställs nu på sin spets just nu och inget är vad det verkar vara. Saker och ting som har varit trygga punkter i vår tillvaro håller på att försvinna.

Det har regnat en del igen de senaste dagarna men idag på lunchen sken solen så jag tog en promenad i skogen kring skolan. Där känns allt fortfarande enkelt, rätt och inga konstigheter.

Om man kan skapa vad man vill i datorprogrammet som är the Matrix borde det ju gå att ändra vad man vill. Mind over matter. :)



Saturday, March 18, 2017

An emotional roller coaster

Tack för alla krya-på-dig-hälsningar på det förra inlägget. Jag är på “g" nu igen. :)

Av någon anledning passar en engelsk rubrik på det här inlägget. Jag har varit en dålig bloggerska på sista tiden men förkylningen gjorde att jag egentligen bara orkade gå till jobbet och sedan hade jag inte mycket energi kvar på kvällarna. Fortfarande är jag inte helt bra men i stort sett återställd.

Den gångna veckan hade jag min intervju för mitt eget jobb och det jag har jobbat med under en längre tid. Bakvänt, olustigt och konstigt tycker jag är ord som beskriver bra hur detta har känts. Byråkratin inom statliga skolor i Kalifornien är massiv. Allt rör sig i snigelfart och allt som är logiskt tycks man inte bry sig om.

Jag hade min intervju på onsdagen på morgonen och jag hade förberett mig så gott jag kunde genom att gå igenom vad jag gör och skriva ner svar för att kunna “repetera" litet för mig själv. Självklart vet jag vad jag gör ;) men under en jobbintervju är man ofta inte sig själv och då underlättar det att ha litet inövade svar.

Vid jobbintervjuer har skolan alltid en intervjukommitté som har träffats ett par gånger innan den första intervjun och gått igenom ansökningarna och även skrivit ihop en lista med frågor som alla som intervjuas får svara på. Det är alltså inte en naturlig dialog utan frågorna ställs och sedan får den sökande svara medan de i kommittén lyssnar. Det ställs alltså inte frågor som kan leda till mer ingående svar och det var därför jag ville vara förberedd så gott jag kunde. Det känns nästan som ett försvarstal man får hålla och jag försökte ha svar som gjorde att jag kunde “sälja mig" på bästa sätt - trots att jag redan gör och har gjort jobbet. Sjukt det hela.

Man får se frågorna en stund innan intervjun och numera är man tillåten att skriva ner litet svar och ta med sig dessa till intervjun. Det fick man inte när jag var på intervju för ca 10 år sedan. Alltid något positivt.
Det var en grupp om fyra personer som intervjuade mig, bland annat min chef som är VP of Instruction. Jag var litet nervös men tyckte att jag klarade av intervjun rätt bra och jag visste att det var ytterligare ett par personer som skulle intervjuas. Anledningen till att jag visste det var att en av intervjuerna var en Skype-intervju och då blir vår avdelning inblandad. Min kollega såg till att den intervjun fungerade.

I intervjubekräftelsen stod det att om man blev utvald till en andra intervju (det räcker alltså inte med en intervju utan det brukar alltid vara två för de som gått vidare) skulle man få veta detta samma dag som den första intervjun. Jag hörde inte ett ljud från personalavdelningen och jag trodde i stort sett att de hade valt någon annan för den andra intervjun. Jag var inte alls säker på att få jobbet och det var helt medvetet jag hade valt att inte ha några föreställningar om att jobbet var “vikt" för mig.

Onsdag kväll kändes inte särskilt rolig och jag började fundera på vad jag skulle göra om jag faktiskt inte gått vidare. Visst, jag har sagt länge att jag vill bort från Weed men på grund av den långdragna axelskadan kunde jag inte göra den efterforskning jag behövde göra under ca 6 månader förra året. Om jag nu blev tvungen att sluta skulle det bli väldigt dramatiskt att bara gå därifrån utan att egentligen ha andra planer som jag visste skulle fungera.

På torsdagsmorgonen skrev jag faktiskt till den kvinnan inom personalavdelningen som har hand om jobbsökanden och deras ansökningar och bara frågade om bekräftelser redan gått ut och att jag inte hade hört något. Efter ca 1 timme ringde hon mig och sade “Can you come in tomorrow to NM’s office and then she’ll offer you the job." !?!?! Jag var som åtta frågetecken och sade att jag inte riktigt förstod eftersom jag inte fått kallelse till en andra intervju. Svaret var att de hade “waived my interview", det vill säga jag behövde inte gå igenom den.

Tala om “emotional roller coaster!" Jag har nu skrivit under jobberbjudandet så nu får jag litet mera tid och möjlighet att se vad jag vill göra framöver. Ja, jag blir kvar i Weed ett tag till men jag hoppas att jag nu skall vara i form att kunna undersöka olika möjligheter och samtidigt ha en inkomst. Och jag behöver faktiskt ha en inkomst eftersom jag bor själv och hade en relativt låg inkomst stora delar av förra året. Plus att det sexsiffriga beloppet (i svenska kronor) som jag fick betala 2015 till IRS fortfarande har kvarlämnat ett rätt stort “hål" i mina besparingar.

Idag var jag hembjuden till min före detta chef på lunch (hon och hennes familj bor på gångavstånd från mig) och det var väldigt trevligt att få en liten gratulationslunch. Hon är en av mina referenser så självklart ville jag berätta för henne vad som hade hänt.

Jag känner mig rätt slut efter förkylningen och sedan denna känslomässiga anspänning med mitt jobb men kan nu slappna av litet mer i alla fall. Egentligen har jag levt med en osäkerhet sedan jag kom tillbaka från Sverige i december 2015. Nu är jag såpass bra i axeln att jag bör kunna jobba vidare med efterforskning för både USA och Sverige.

Samtidigt som allt detta har pågått har jag gått igenom ytterligare en deklaration där jag fick vara den som korrigerade fel visavi H&R Block. Dåligt, dåligt, dåligt är allt jag kan säga. Och den där förbaskade blanketten från IRS har ännu inte kommit. Jag skall skriva ett inlägg om den processen snart och nu kommer jag att bli “mean Anne-Marie" visavi dem. Jag var rätt så “besvärlig" för en vecka sedan när jag ringde till IRS för att stöta på (jag har ringt många samtal till dem de senaste veckorna) men nu blir det hårda tag. Rent kriminellt som de håller på denna myndighet som egentligen borde läggas ner och göras om.

Förra helgen ställde vi om till sommartid i USA (förutom Arizona och Hawaii) så nu har vi mörka morgnar och ljusa kvällar. Alldeles för tidigt tycker jag men ingen bryr sig väl om vad jag tycker. ;)

Thursday, March 9, 2017

Förkylt

Jag ligger lågt med min och andras bloggar denna veckan eftersom jag åkt på en rätt ordentlig förkylning. Skall lägga mig snart här på västkusten.

Det var flera år sedan som jag var förkyld så det här känns litet ovant. Men jag tar en hel del naturliga preparat som hjälper till med immunförsvaret och jag börjar bli bättre nu.

Eftersom jag inte har tjänat in särskilt mycket sjukledighet inom skolan har jag tagit mig till jobbet men fått ta det lugnare än normalt. Tror att all stress kring jobbsituationen bidragit till förkylningen. Nästa vecka skall det hållas intervjuer med mig och några andra så då får vi se om jag blir kvar eller om jag blir utsparkad. Skulle jag bli utsparkad går jag. Kommer inte att stanna kvar för att lära upp någon annan. Nej tack!

Och intyget från skatteverket i USA har heller inte kommit vilket gör att jag inte kan gå vidare med min privata pensionsförsäkring i Sverige. Jag börjar tro att det är någon slags “hex" som är på gång kring detta intyg. Ibland verkar det som om det “går troll" i vissa saker och det här är en sådan sak. Får skriva mer om detta i ett annat inlägg.

Ville bara ge ifrån mig ett livstecken eftersom jag blev “tillsagd" av några läsare tidigare att jag var tvungen att göra det. ;) Det var när jag hade min axelskada.

Godnatt!

Saturday, March 4, 2017

Platåträskor och minikjol

Medan jag läste bloggar och kommenterade i kväll lyssnade jag på musik hos YouTube. Musik som jag växte upp med och som var poppis på 70- och 80-talen. Disco, soul, funk - kärt barn har många namn. :)

Jag var inte ute och dansade utan höll mig hemma för det mesta. Jag var, och är, en “home body" och ansågs nog även vara litet av en nörd när jag gick i skolan. Men musiken gick ofta genom högtalarna eller hörlurarna i mitt flickrum i villan i Enebyberg.

Kläderna på 70-talet hade starka färger och litet “hippiestuk". Jag köpte jeans hos Gul och Blå i Stockholm (kultaffären där man skulle handla ;)) och jag ägde till och med ett par platåträskor. Minikjol hade jag också. :) Då tyckte vi att det var snyggt och kul. Nu känns det litet främmande att ta på sig den här typen kläder.

Michael Jackson - Don’t stop til you get enough.



The Trammps - Disco Inferno



KC and the Sunshine Band - Get Down Tonight



Wild Cherry - Play that Funky Music

Tuesday, February 28, 2017

Det kom ett vykort

Jag får nästan aldrig någon “rolig post" numera sedan min mamma gick bort. Hon brukade skicka brev, kort och artiklar med posten medan hon var relativt pigg. Det var verkligen trevligt att få hennes brev med jämna mellanrum. Ibland kunde ett brev ta 4 dagar från Stockholm till Weed och ibland kunde det ta 3 veckor. Men fram kom de flesta i alla fall.

Häromdagen låg det ett vykort i min postbox som finns på postkontoret i Weed. Det var ett vykort från C (som flyttade till Oregon från Lake Shastina). Tyvärr har hon och jag inte så mycket kontakt med varandra numera då hon och hennes man haft stora förändringar det senaste året med byte av bostad och ingen bostad under en period.

Kortet kom från Hawaii och genast kom minnen från året då Michael och jag bodde på The Big Island. Ibland känns det nästan overkligt att vi faktiskt bodde där och det kanske delvis beror på att det var en relativt kort tid och att vi aldrig riktigt kom in i rutiner och en stabil tillvaro. Det tog ett tag för oss att hitta en hyresbostad och när vi väl hade gjort det blev vi faktiskt utslängda från den för att vi bytte EN glödlampa!!! Kvinnan som var hyresvärd måste ha haft någon psykologisk störning då hon ansåg att vi bröt mot hyreskontraktet då vi bytte en glödlampa som slutat fungera. Det var något fel på det elektriska systemet så andra delar av husets lampor och uttag fick problem och hon ansåg att det var vårat fel. Så vi blev tvungna att hitta ett annat hus vilket vi gjorde och där var det litet mer mänskliga förhållanden. Det finns många konstiga hyresvärdar - både i Weed och i Hawaii.

Och när jag skrev det här inlägget slog det mig att det idag den 28 februari är 10 år sedan Michael gick bort. 10 år sedan! Jag fattar inte att det är så lång tid sedan men åren går fort. Eftersom jag hade min blogg då (jag hade den inte när vi bodde på Hawaii) finns det inlägg från den tiden. Oj, vilken utmaning det var att ta sig igenom allt efter hans bortgång men det gick det också. Och det fanns aldrig något tvivel hos mig att inte stanna kvar i USA trots att han inte fanns längre. Det här inlägget skrev jag ungefär en vecka efter det att han hade gått bort på sjukhuset i Boise, Idaho: http://bo-i-usa.blogspot.com/2007/03/overkligt.html