Amerikaner och titlar

Ibland känns USA gammaldags och mer officiellt än vad jag någonsin upplevde i Sverige. Amerikaner använder titlar på ett helt annat sätt än vad vi svenskar gör.

När jag var riktigt liten sade folk "ni" till varandra, sedan kom "du-reformen" på 60- och 70 talen och nu verkar det vara en blandning av "du" och "ni". Jag har blivit "niad" flera gånger av expediter i Stockholm på senare år som är mycket yngre än mig. Kan ju leda till att man känner sig som en gammal tant. :) Engelskan är perfekt eftersom man kan säga "you" och det kan vara både "du" och "ni".

I Sverige säger man väl nuförtiden i stort sett aldrig "herr" och "fru" och jag kan inte tänka mig att elever säger "doktor" eller "professor" eller liknande till sina lärare. Men det är inte alldeles ovanligt här i USA. Jag hör det varje vecka i våra klassrum. Man säger "Mr" eller "Ms" och ibland hör jag även "Doctor" och "Professor". För mig låter det otroligt högtravande och gammaldags. Till och med andra anställda kan använda titlar för lärarna.

Det här känns främmande för mig och jag kommer aldrig att använda titlar på det sättet som amerikaner gör. Det får bli den svenska stilen för mig. :)

I USA kallar man ofta sin man/fru eller pojkvän/flickvän "honey" eller "sweetie." Men det är inte bara i mer intima relationer man använder det tilltalet utan det sägs till folk man inte ens känner. Jag har blivit kallad "hon" (förkortning av honey) flera gånger av helt okända personer i affärer. I början fattade jag ingenting men nu har jag vant mig vid att det är en del av den amerikanska kulturen och det amerikanska samhället. Kan inte ens föreställa mig att man i en svensk mataffär skulle bli kallad "älskling" av expediten. :)

Hur jag flyttade till USA

Jag får en hel del mail från svenskar som undrar hur jag flyttade till USA. Allt finns här på bloggen men i olika inlägg som kanske kan vara svåra att hitta om man inte läser hela bloggen. Så jag tänkte skriva ett separat inlägg om hur jag flyttade till USA och ha det som en separat länk som förhoppningsvis är lättare att hitta.

Hur jag flyttade till USA är givetvis inte det enda sättet men det kanske kan vara till hjälp i alla fall.
Något som jag alltid får skriva till de som frågar mig är att det inte går att flytta till och bo permanent i USA utan antingen ett grönt kort eller arbetsvisum. Det här skiljer sig från Europa där man ofta kan flytta till ett land och söka jobb. Man kan inte flytta till USA och söka jobb när man är här utan man måste ha antingen ett grönt kort eller arbetsvisum först. En viktig skillnad som många inte verkar känna till. Det finns många olika slags visum i USA men de är alla mer eller mindre tillfälliga (vissa kan dock gälla under flera år).

Ett grönt kort kan man få om man:
1) Gifter sig med en amerikansk medborgare, eller
2) Vinner ett grönt kort i det "lotteri" som den amerikanska staten anordnar varje år, eller
3) Har en arbetsgivare som sponsrar ett grönt kort. Då har man oftast haft ett arbetsvisum först, eller
4) Har mycket pengar (troligen runt 0,5-1 miljon dollar) som man kan investera i ett nytt företag

Ett arbetsvisum kan man egentligen bara få om man har universitetsutbildning och speciella kunskaper som en arbetsgivare efterfrågar. Man kan alltså inte få ett arbetsvisum för att jobba på kontor eller på McDonalds.

Eftersom jag kom till USA innan 11 september 2001 var många saker enklare. Jag kan inte i detalj vad som har ändrats men jag vet att mycket har blivit svårare efter den dagen då alla terrordåd hände.

Jag hade lärt känna en amerikansk man (Michael) som bodde utanför Mt Shasta. Till att börja med var det en affärskontakt eftersom min pappa och jag ville översätta en bok som Michael skrivit. Min pappa och jag hade ett bokförlag på fritiden där vi översatte böcker från engelska till svenska och gav ut. Det blev klart rätt tidigt att Michael och jag hade en koppling som var mer än bara "business". Jag kom till Mt Shasta första gången i april 1997 och stannade ett par veckor som turist. Eftersom Michael och jag ville bo tillsammans och han inte kunde komma till Sverige bestämde vi att jag skulle försöka komma till USA mer eller mindre permanent. Mitt första år åkte jag fram och tillbaka tre gånger som turist och stannade tre månader varje gång. Det var möjligt pga Visa Waiver programmet som Sverige är med i. Det enda som krävs är ett giltigt pass och en returbiljett. Det här var troligen mycket enklare att göra 1997. Nuförtiden har de en mer noggrann kontroll hur många gånger man åker fram och tillbaka som turist per år. Eftersom det var både dyrt och jobbigt med dessa ständiga resor sade vi att vi skulle försöka gifta oss. Tyvärr gick det inte pga nya regler som Immigrationsverket hade infört. Michael hade en tvist med IRS (skatteverket i USA) och kunde inte ge de papper som behövdes.

Det var då vi gick till nästa lösning. Jag ansökte om att bli elev vid det college där jag nu arbetar. De antog mig och jag hade ett så kallat studentvisum (F-1) under ca fyra år. Det var fyra krävande år men jag lärde mig mycket och det gav mig möjligheten att stanna i USA lagligt. Som tur var hade Michaels tvist med skatteverket lösts 2002 då mitt visum gick ut och då kunde vi gifta oss. Efter giftermålet påbörjade vi ansökan om mitt gröna kort. Att gifta sig med en amerikansk medborgare är den absoluta "gräddfilen" eftersom det inte finns en begränsning för hur många sådana gröna kort som delas ut per år. Det tog ca 6-7 månader från det att vi skickat in ansökan tills dess att jag fick mitt gröna kort. Det var ett så kallat "conditional green card" eftersom vi varit gifta kortare tid än två år när jag blev godkänd. Genom att vi gjorde allt själva lärde jag mig väldigt mycket om just att gifta sig med en amerikan.

Efter två år ansökte vi om att jag skulle få mitt permanenta gröna kort vilket jag fick i juni 2005. Då bodde vi på Hawaii. Senare flyttade vi därifrån - jag flyttade tillbaka till Kalifornien och Michael flyttade till Oregon. Vi var fortfarande gifta men valde att bo på olika håll. I februari 2007 blev Michael sjuk och gick oväntat bort bara en vecka efter det att han blivit sjuk. Som tur var bodde jag då i Oregon och kunde ta hand om allt som behövde göras. De inläggen finns under kategorin "Oregon". Jag valde att stanna kvar i USA och fortsätta mitt liv här. Eftersom jag hade mitt permanenta gröna kort var jag "fri" att göra det och var inte längre beroende av att Michael fanns. Jag hade kunnat ansöka om att bli amerikansk medborgare för ett par år sedan men har valt att ännu så länge ha mitt gröna kort.

Det här är givetvis en mycket kort version av hela min immigrationsprocess och det finns mycket mer jag skulle kunna skriva. Vill någon veta mer skriv gärna. Min mailadress finns under "Om mig".

Show and Tell: Mitt första jobb

Det här blir första gången jag hakar på Show and Tell/Fredagstemat. Får se hur det går. :) Under februari står Anna Fair and True in Stockholm som värdinna.

Jag har valt att skriva om mitt första "riktiga" jobb - hade ett par sommarjobb i en bokhandel men de kändes så otroligt avlägsna. Mitt första jobb har jag absolut inga bilder från här i USA. Det finns nog några pappersbilder i min mammas lägenhet men dessa kommer jag inte åt just nu. Efter gymnasiet gick jag på något som hette Frans Schartaus eftergymnasiala utbildningar. Det var en skola som låg på söder i Stockholm och jag gick något som hette Chefssekreterarutbildningen. Vår klasslärare sade att arbetsgivare ofta hörde av sig till skolan eftersom de visste att det var "top notch" elever som gick ut. När jag skulle ta examen i december 1981 (känns som en evighet sedan :)) var det en svacka i den svenska ekonomin så arbetsgivarna hörde inte av sig. Jag sökte massor med jobb och det var kärvt att inte ha någon arbetslivserfarenhet. En dag satt ett papper uppsatt i vårt klassrum där ett företag i Solna sökte en sekreterare. Jag sökte, fick komma på intervju och blev erbjuden jobbet samma dag som vi hade skolavslutning. Tala om bra "timing". Jag fick en hel månads ledighet efter det att skolan slutat eftersom jag inte skulle börja förrän 1 februari. Det var bra eftersom det var en "mördar"utbildning - den var på 1,5 år. Tidigare hade den varit på 1 år men de hade varit tvungna att förlänga den eftersom folk till och med kollapsade på grund av tempot.

Företaget hette (och heter) Kemi-Intressen. Då ingick det i Nobel-koncernen och är en agentur för olika kemikalieleverantörer. Jag hade ett mammavikariat på ett år men blev erbjuden fast jobb efter det. 5 år stannade jag där. Det var ett jobb som var stressigt men roligt. Jag jobbade som sekreterare/försäljningsassistent/customer service person och hade kontakt med kunder i hela Norden och leverantörer som fanns över hela världen. Vi pratade engelska varje dag och på den tiden kunde jag till och med både prata och skriva på tyska. Har helt glömt tyskan idag. På chefssekreterarutbildningen hade vi till och med lärt oss stenografi på svenska, engelska och tyska. Det här var länge sedan. :)

När jag började jobba där i februari 1982 fanns det inga datorer som jag och de andra sekreterarna använde utan vi hade skrivmaskiner. Tippex användes fortfarande. Inte ens en vanlig faxmaskin fanns utan det var en maskin som skapade hål i en pappersremsa allteftersom man skrev sitt brev/meddelande. Se bild i slutet av inlägget.
Tänk vad utvecklingen gått fort och jag undrar hur gammal jag egentligen är. :) Vi hade inte ens datorer när jag slutade där 1987. Det var på mitt nästa jobb vi hade sådana moderniteter.

Jag lärde mig otroligt mycket och min sekreterarutbildning verkar vara en bra grund som lett till andra jobb och möjligheter. Det här var alltså på den tiden som det fortfarande fanns sekreterare. :)



Bilderna från Wikipedia.

Rednecks

Det här inlägget skall tas med en hel del humor och inte alltför allvarligt. :) Men faktum är att det finns en stor grupp människor i USA som skulle kunna kallas "rednecks".

Rednecks beskrivs som vita, fattiga människor som bor på USAs landsbygd, har dålig utbildning och är relativt osofistikerade. Det är allmänt känt att det finns en hel del rednecks i Siskiyou County (där jag bor). Och det stämmer - många här har ingen högre utbildning, många är fattiga och som ni sett på bilder finns det en "slum" som man nog inte riktigt ser i Sverige.

Det finns fler hemsidor än vad man tror om rednecks, deras vanor, bilder osv. The Urban Dictionary har en hel del roliga definitioner - de flesta kan (tyvärr) passa in där jag bor. Jag vet egentligen inte om man skall skratta eller gråta. :)

You have flowers planted in a bathroom appliance in your front yard.

You move your refrigerator and the grass underneath it has turned yellow.

You mow your lawn and find a car.

There are more than ten lawsuits currently pending against your dog.

The hood and one door are a different color from the rest of your car.

The receptionist checks the rat traps at your place of business.

You need only two tools: WD-40 and Duct Tape. If it doesn’t move and it should, use WD-40. If it moves and it shouldn’t, use the duct tape.

You carry jumper cables in your car.

“Vacation” means going to the family reunion.



Bilden från http://redneckbabynames.com/

Kölappar

Kölappen - det svenska sättet att stå i kö. Den lilla lappen finns överallt - på banker, postkontor (de som nu finns kvar), apotek, systembolaget, SJ, osv, osv.
Ingen kan tränga sig före eftersom allt följer turordningssystemet. Allt är väldigt rättvist och svenskt. :)

Förra gången jag var i Stockholm hade jag nästan glömt att jag skulle ta min kölapp. Men jag påmindes snabbt av tavlan med de röda numren - som ibland hade väldigt många nummer före mitt. Man kan egentligen inte ställa sig i "fel" kö eftersom numren styr. Rätt praktiskt faktiskt.

Hittills har jag inte sett en enda kölapp där jag bor. Kanske de finns i större städer här i USA. Trots avsaknaden av kölappar fungerar kösystemet här. Ingen tränger sig före och allt är civiliserat, avslappnat och artigt.

Då kan man ju fråga sig - varför har vi så många kölappar i Sverige? Har vi dålig kö"disciplin"? Någon har säkert ett bra svar. Det enda jag vet är att jag flera gånger i stort sett blivit nedtrampad av tanter i busskön i Stockholm som tror att de är de enda personerna som skall åka med bussen. Eller stressade Stockholmare som absolut måste gå på T-banevagnen innan alla har stigit av. Brist på kö"kunskap"? Kanske.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att amerikaner överlag är artigare än många svenskar. Och det verkar också gälla hur amerikaner köar. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Det skrevs till och med ett par artiklar i DN för något år sedan hur mycket det skiljer sig åt mellan USA och Sverige när det gäller artighet. En kulturell skillnad? Ja, jag tror det.

Bilden från Bula AB.

Fika

Nu får det bli några andra slags inlägg som handlar om annat än min "bostadskris".
Vad vore Sverige utan fika och vad vore arbetsplatser utan fikarasten. Den där "heliga" stunden på förmiddagen och eftermiddagen då arbetsplatser stannar upp och man fikar. Enligt Wikipedia är till och med "fika en social institution i Sverige och centralt i svensk kultur".

När jag jobbade i Stockholm hade vi alltid fikarast både på för- och eftermiddagarna. Och det var inte bara 10 minuter utan kanske 20-30 minuter. Och vi hade en timmes lunch. Man kan ju undra hur mycket vi fick gjort egentligen. :) I USA har man ofta bara en halvtimmes lunch och många äter vid sitt skrivbord. Organiserade fikaraster är också rätt sällsynta.

Mitt andra jobb i Sverige var på ett mindre kontor och vi hade som sagt rätt långa fikaraster. Det bjöds dessutom på bullar, tårtor och kakor titt som tätt. Jag går inte upp i vikt särskilt lätt men där gjorde jag det. Jag insåg snabbt att det var bäst att börja ta med sig frukt i stället och bara äta bullarna och kakorna någon gång då och då.

Eftersom amerikaner redan är mycket överviktiga skulle organiserade fikastunder troligen inte alls vara bra. Populära amerikanska fikatillbehör är doughnuts, muffins, brownies, chocolate chip cookies osv. De godaste muffins jag ätit kommer från en affärskedja som heter Costco. Deras chocolate muffins är förrädiskt goda och man går garanterat upp i vikt. De är stora och ger alla kalorier man behöver under dagen. :) Det var många år sedan jag åt någon Costco muffin men jag minns hur de smakar.

Fika i Sverige och USA är inte riktigt samma sak. Här kanske man går till Starbucks och köper "coffee to go". I Sverige tar man en paus och umgås med andra.

Costcos stora, mumsiga muffins. :) Bilden från grasscity.com

Bostadsuppdatering

Tack till alla fina kommentarer - jag gör ett undantagsfall här och tackar alla samtidigt som skrev och önskade lycka till.

Här kommer nu en liten bostadsuppdatering. Om man bor i ett område med en skola (college eller universitet) finns det väldigt litet att hyra just den här tiden på året eftersom eleverna har hyrt det mesta. Sommarmånaderna har många fler bostäder till uthyrning. Därför insåg jag att jag (tyvärr) inte kunde vara otroligt kräsen och jag visste att jag inte skulle hitta en "drömbostad". Tiden var alltför kort. Att både hitta bostad och flytta på 30 dagar är nästan en "omöjlig" uppgift.

Efter det att jag skrev mitt inlägg i fredags tittade jag på några fler bostäder - två genom företaget jag har hyrt från och en som min "gamla" hyresvärd (från min tidigare lägenhet i Weed) hade i Lake Shastina. Ingen var så att jag "hoppade högt". När jag senare kom hem fanns ett meddelande på telefonsvararen att kvinnan med lägenheten i Weed hade godkänt mig! Igår var jag och skrev på pappren. På 24 timmar hade jag tittat på, ansökt om och blivit godkänd för en bostad. Kanske rekord. :) Det är en helt okej bostad men ingen drömbostad. Tiden var som sagt alldeles för kort och utbudet för litet. Men jag kommer att ha tak över huvudet och jag kan åka till Sverige som planerat.

Nu är det "busy work" som gäller. Att ringa miljoner telefonsamtal för att flytta telefonservice, sätta upp ny service osv. Och att faktiskt flytta mina saker. Jag är otroligt tacksam att jag har så litet som jag har. Men jag måste ha hjälp eftersom min bil inte klarar av några stora saker.

Den nya lägenheten ligger faktiskt på samma gata där jag tidigare bodde i lägenhet. Och lägenhetsnumret är detsamma som det jag hade i min "gamla" lägenhet. Om jag vill gå till jobbet kan jag göra det. Jag kommer att bo nära den stora motorvägen vilket blir ett klart minus men jag kommer i alla fall att kunna se berget från ett par fönster. Givetvis kommer jag att sakna min nuvarande bostad - utsikten, sjön, tystnaden, den härliga, rymliga känslan som den här lägenheten har och att den inte riktigt ser ut som en "vanlig" lägenhet. Men jag har ju inget val - jag måste flytta.
I skrivande stund vet jag inte när flyttlasset går men jag siktar på inom ett par veckor. Mycket att packa alltså.



Tack Olgakatt för bloggutmärkelsen! Vad glad jag blev. :) Precis som Annika skrev i sitt bloggutmärkelseinlägg väljer jag att inte skicka den vidare - kan inte välja ut på det sättet. Sju saker skall jag skriva om som andra kanske inte direkt känner till. Det får nog bli saker som blogg"världen" inte känner till eftersom mina vänner vet om det mesta.

1) Gymnastik var det ämne jag tyckte sämst om i skolan. Inte för att jag inte tyckte om att röra på mig utan pga att läraren endast tyckte om de tjejer som var med i en gymnastikgrupp i Enebyberg. Vi hade uppenbarligen dåliga lärare i mina skolor - har ju tidigare berättat om svenskläraren som fick mig att tro att jag inte kunde skriva.

2) Tv-serierna "Friends" och "Seinfeld" är mina absoluta "sitcom" favoriter. Har sett alla episoder flera gånger.

3) Jag har hälsat på Olof Palme vid en prisutdelning som var i Stockholm för många år sedan.

4) Jag har aldrig rökt - inte ens provsmakat en cigarett.

5) Mitt sätt att se på tillvaron är att det är en mening med allt som sker i mitt liv och att jag lär mig av allt för att "växa" som människa. (Till och med min nuvarande bostadssituation).

6) Anser att "jantelagen" i Sverige (dvs den oskrivna "regel" som säger att "du skall inte tro att du är något") är en stor anledning till att jag bor i USA. Även om folk är ytliga här tillåts framgång och man tillåts att tro på sig själv.

7) Jag kan sjunga, dansa och spela piano och tvärflöjt.

Nu måste jag återgå till mina flyttkartonger. :)

Måste flytta - igen!

Ville bara skriva ett kort inlägg - igår var en dag som jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva. Innan jag begav mig till jobbet för mitt "kvällsskift" kom en kvinna från uthyrningsföretaget och gav mig ett brev där det stod att jag har 30 dagar på mig att flytta ut! Jag fick ingen bra förklaring men jag vet att det inte har med mig att göra utan de påstår att de tre lägenheterna skall byta ägare och att de inte längre skall vara till uthyrning.

Tala om total chock att få ett sådant brev. 30 dagar. Hur hittar man en ny bostad OCH flyttar på 30 dagar? Trots chocken igår ringde jag till ett par som har en lägenhet i Weed till uthyrning, jag var och tittade på den igår och i morse lämnade jag in min ansökan. I eftermiddag skall jag faktiskt titta på ett hus i Lake Shastina och jag skall också titta på ett möjligt hus i Weed. Fördelen med att bo i en liten stad är att alla känner alla. De som har lägenheten i Weed känner min chef och en av mina referenser. Och jag vet att de ger mig fina referenser. Huset i Weed hyrs ut av en kvinna som var en av Michaels klienter (Michael var en terapeut) och denna kvinna har just nu ett tillfälligt jobb där även min granne jobbar. Världen är liten.

Jag hade på känn att ägaren hade ekonomiska problem (pga tidigare brev om att vattnet skulle stängas av och i söndags satt en lapp på min dörr som var till ägaren från hans huslåneföretag) och jag vet att många andra i Kalifornien är i samma situation som jag, men att faktiskt vara med om det är något jag hade hoppats slippa uppleva. Och jag hade aldrig trott att det skulle gå så fort. Det som fortfarande är oklart är om huset har gått in i något som heter "foreclosure" eller inte. Det är när ägaren inte längre kan betala lån som finns för huset och en bank tar över. Om det är så att det egentligen har gått in i "foreclosure" (och uthyrningsföretaget inte talar om det) har jag rätt till 90 dagar. Förra året i maj kom en ny lag som just ger hyresgäster litet mer skydd vid "foreclosures".

Vet inte hur ofta jag hinner och orkar uppdatera min blogg framöver tills jag hittat en annan bostad men jag skall försöka skriva och berätta vad som händer.

Frigjorda amerikaner

I södra Oregon (staten som ligger precis norr om Kalifornien) finns en mysig stad som heter Ashland. Den har fina affärer och det märks att folk har pengar. Husen är omhändertagna och det är en stad som har mycket personlighet. Den har ett universitet och har nog blivit litet "inne" att bo i.

I Dagens Nyheter skrevs det alldeles nyligen en liten notis om Ashland. Tydligen har staden även några exhibitionister:

"Sedan en kvinna cyklade genom stan förra året endast iförd stringtrosa och en pensionerad programmerare promenerade naken förbi en skola har de styrande i Ashland i Oregon, USA, fattat beslut om nakenförbud".

Inte visste jag att folk i Ashland var så frigjorda. :) Annars är Ashland mest känt för Oregon Shakespeare Festival som drar runt 100,000 turister varje år. Och de har även en filmfestival som blir mer och mer populär.

Jag berättade för en av våra lärare (som bor i Ashland och pendlar varje dag) att denna nyhet hade letat sig ända till Sverige. Hon tyckte att det var litet pinsamt att Ashland skulle bli känt genom just den här notisen men hon hade sett den nakna damen på cykeln.

Ashland kan annars rekommenderas om någon har vägarna förbi södra Oregon - trots nakna Ashlandbor.

Jag har tyvärr inga egna bilder från Ashland så det får bli en lånad bil (Wikipedia). The Plaza, Ashland.

"Hello, how are you?"

Jag börjar undra om den här frågan kommer med bröstmjölken i USA. :)

När jag var i USA första gången 1985 trodde jag naivt att jag faktiskt skulle svara med något mer än t ex "I'm fine" eller "I'm okay". Jag trodde att den som frågade faktiskt ville veta något om hur jag mådde. Ja, jag var ung då. :) Snabbt insåg jag att ingen egentligen var speciellt intresserad av några längre utläggningar.

Den här frågan får man i affärer, banker, postkontor, hotell - "you name it" - och den verkar ställas som en artighetsfras. Den är en del av den amerikanska kulturen helt enkelt. Inga djupa svar förväntas utan det är mer som att man med frågan ser den andra personen vid kassan eller i kön och säger "hej" litet snabbt. Numera bara svarar jag "I'm fine - how are you?" Det är allt, inget mer komplicerat.

Att ha samma utbyte i en affär i Stockholm kan vara litet svårare helt klart. Jag var van vid den amerikanska stilen när jag kom på besök förra året och tänkte mig nog inte för att jag var i Sverige. :) Jag fick några tafatta "hej" tillbaka och det kändes som om personen i kassan inte riktigt "såg" mig, som om han eller hon nästan var rädd för någon slags kontakt. Jag vet att jag generaliserar och att det alltid finns undantag. Och att det kanske är ett storstadsfenomen, men det verkar nästan finnas en rädsla att skapa kontakter i Sverige.

Visst är frågan "Hello, how are you?" en ytlig fras men den gör i alla fall att man känner sig sedd. Den skapar en kontakt människor emellan även om det bara är under några sekunder. Det vore nog inte helt fel om vi i Sverige kunde ta till oss litet mer av den här stilen.

Folkräkning ... eller?

Det bor litet drygt 300 miljoner människor i USA. Under mars kommer alla hushåll i USA och Puerto Rico att få en blankett som skall fyllas i och skickas tillbaka. Det är inte frivilligt utan blanketten skall skickas tillbaka. Gör man inte det kommer en folkräkningsanställd hem till dig, knackar på din dörr och ställer de frågor som finns på blanketten.

USAs grundlag säger att alla invånare skall räknas vart tionde år. Det är "The United States Census Bureau" som har ansvar för detta enorma projekt. Mer än 10 miljarder dollar lär det hela kosta i år. Det är alltså inte frivilligt att svara eller inte svara på frågorna. Risken att bli bötfälld om man inte svarar på blanketten eller om man ger felaktig information lär kanske inte vara överhängande men man kan bli bötfälld, beroende på "brottet", allt från $100 till $1000 och få tillbringa ett år i fängelse. Det här är tydligen inget man tar lätt på.

Mitt minne av Sverige är att man är så van vid att "storebror" skall veta både det ena och det andra att de flesta inte tänker så mycket på om det kommer blanketter som skall fyllas i. I USA är det annorlunda. Många har litet av en rebell i sig och en hel del människor kommer troligen inte alls att fylla i blanketten. Många amerikaner misstror "storebror" och vill inte lämna olika slags uppgifter om sig själva och sitt hem.
Många har också ifrågasatt den här folkräkningen eftersom det finns massor med illegala immigranter som inte finns med i "systemet" och många andra som varken har en fast adress eller ett fast hem.

I år lär det vara det kortaste frågeformuläret någonsin med "bara" 10 frågor. I USA skall man ofta uppge sin ras när man fyller i olika slags formulär och det finns med också i det här. I folkräkningen 2010 finns följande raser uppräknade: White, Black/African American/Negro, American Indian or Alaska Native, Asian Indian, Chinese, Filipino, Other Asian, Japanese, Korean, Vietnamese, Native Hawaiian, Guarmanian and Chamorro (har ingen aning om varifrån dessa människor kommer), Samoan och Other Pacific Islander. Många har reagerat över ordet "negro" i formuläret eftersom det är ett laddat ord i USA.

Eftersom jag inte vill ha någon som kommer och knackar på min dörr fyller jag nog i blanketten som en "lydig svensk". :)

Winter Wonderland

Följ med på en resa från barmark till meterhöga snövallar.
Min dag började i ett snöfritt Lake Shastina där sjön faktiskt växt till sig litet.

När jag kom till jobbet i Weed var det en annan värld som slog emot mig. Det var vitt. Och mycket vitt. Gatorna var smala och snövallarna höga. Weed hade också haft elavbrott men "bara" under 7-8 timmar. Skolan var igång idag som vanligt men det såg litet tomt ut på parkeringsplatserna.

Här jobbar jag - i Distance Learning byggnaden.


Mitt nästa mål efter jobbet var att handla mat i Mt Shasta. Jag hade, som sagt, hört talas om långa (flera dagar) elavbrott men affärerna hade öppnat igen. Läraren med svenska svärmor berättade att hon sett elledningar slitas loss och explodera. Hon hade mellan 1-2 meter snö hemma. Jag visste inte riktigt vad som väntade.

Det var fantastiskt vackert att köra motorvägen mellan Weed och Mt Shasta. Snötyngda granar kantade vägen. När jag kom in till Mt Shasta var det som att stiga in i en helt annan värld. Gatorna var smala, höga snövallar fanns mitt i gatan, parkeringsplatserna hade krympt till ett minimum på grund av snön, många trädgrenar hade brutits av. Så kan det se ut i slutet av vintersäsongen när många oväder dragit in.

Jag hörde historier om folk som varit utan el i flera dagar och som packade sina kylskåp med snö. Någon sade att han hade 10 plusgrader hemma. Andra hade tagit in på härbärget. Har aldrig sett så många bilar från elbolaget ute på stan. Affärerna hade stängt under 1-2 dagar och hela vårt område var egentligen avskuret från omvärlden när I-5 stängdes av. Mt Shasta Ski Park hade fått 6 feet snö under 2 dagar. Det är ungefär 2 m snö. Det kändes litet som en stad i kristillstånd samtidigt som folk handlade som vanligt. Välkomna till Mt Shasta i snö.

Huvudgatan i Mt Shasta - Mt Shasta Boulevard. Låter som en mycket stor gata i en mycket liten stad. :)




Jag blev förvånad över hur många stora trädgrenar som brutits av.

Insnöade hus och bilar.