Döstädning

För inte så länge sedan hörde jag talas om döstädning för första gången. Nej, det handlar inte om att städa efter det att någon gått bort utan helt enkelt ett sätt att leva där man ständigt rensar ut och organiserar sin tillvaro.

Intressant tyckte jag eftersom det är så jag levt under en stor del av mitt liv. Redan när jag var liten flicka tyckte jag om att hålla undan och organisera. Och den inställningen har jag behållit under alla år.

Kvinnan som lanserade begreppet döstädning heter Margareta Magnusson och hon har skrivit en bok om detta - "Döstädning: Ingen sorglig historia". Boken har blivit en succé och Margareta berättar att döstädning har samma innebörd för henne som “dökär", “dökul" osv. Alltså inget som är jobbigt utan något som är upplyftande och roligt.
https://www.hemmets.se/margareta-lar-oss-att-dostada/

Mina föräldrar var inte lika “fanatiska" som jag var och min pappa var nog till och med en “hoarder". Men för mig kändes det naturligt att inte samla på mig en massa utan hålla efter och slänga successivt.

När jag bodde i Sverige hade jag mycket mer än vad jag har nu men det var nog ändå litet i jämförelse med vad många samlar på sig.
Den första “bantningen" av saker gjorde jag när min lägenhet såldes. Jag hade haft den kvar ett bra tag efter det att jag först kommit till USA eftersom jag inte visste egentligen vad som skulle hända och om jag skulle stanna kvar. Lägenheten var en säkerhet att jag hade möjlighet att återvända till Sverige utan att behöva börja om. Mycket av det som fanns i min lägenhet flyttades över till mina föräldrars hus och en del såldes. Pappa hade gått bort och det var en tidsfråga hur länge mamma skulle ha kvar villan i Enebyberg. När jag var där för att hjälpa min mamma gick jag även igenom det som var mitt och bantade mina tillhörigheter rätt ordentligt.

När min mamma sedan flyttade till sin lägenhet i Täby efter det att villan sålts fanns fortfarande en del av mina saker i hennes lägenhet. Hon använde några av mina möbler och hon hade ett extra sovrum där mycket av det som var mitt fanns.

När min mamma sedan gick bort insåg jag att jag skulle få släppa taget om väldigt mycket. Både det som var mitt och sådant som funnits i mitt barndomshem. Jag gick igenom precis allt i hennes lägenhet - varje papper och alla skåp och lådor. Jag behöll några få saker men det allra mesta lämnade jag och när jag stängde dörren till lägenheten för att åka tillbaka till USA visste jag att jag aldrig skulle återse dessa saker. Fortfarande har jag inte saknat något vilket måste innebära att jag släppt taget om i stort sett allt.

När Michael gick bort ställdes jag inför samma utmaning, det vill säga att göra mig av med ett helt hem egentligen. Jag behöll väldigt litet av det som var hans och jag antingen skänkte eller slängde det allra mesta. Jag hade självklart saker där som var mina eftersom jag flyttat dit från Mt Shasta-området innan han gick bort och dessa saker tog jag med mig tillbaka. Mitt motto var att jag skulle bara ha kvar sådant som jag använde mig av och som jag själv kunde bära och flytta. Alltså inga stora och åbäkiga möbler utan bara lättare saker.

Jag har fortsatt att inte samla på mig och det känns befriande tycker jag. Om jag skulle flytta till en husbil eller en annan mindre bostad fick jag härbärgera en del i ett lagerutrymme men det jag skulle behöva vore nog inga problem att få in på en liten boyta. Döstädning är en livsstil tror jag och den hade jag kommit på långt innan Margareta Magnusson skrev sin bok. :)

Av någon anledning hittade jag ingen video på svenska. Här pratar Margareta Magnusson om döstädning - fast på engelska.