Fredagstemat: En kommentar jag aldrig glömmer
Den här fredagen är Olgakatts sista dag som värdinna för fredagstemat. En kommentar jag aldrig glömmer är temat för idag.
Eftersom jag fått väldigt få negativa och tråkiga kommentarer på bloggen - Tack för det! skriver jag om en kommentar (faktiskt två) i verkliga livet. Vill bara inflika att jag tycker det vore väldigt trevligt om de som skriver Anonyma kommentarer på min blogg i alla fall kunde skriva sitt förnamn i slutet av kommentaren. Jag har lämnat bloggen öppen för vem som helst att kommentera men det känns litet konstigt att bara se en helt anonym kommentar utan något namn alls. En liten önskan. :)
Jag hade två olika jobb i Stockholm innan jag kom till USA. Båda var internationella företag med mycket kontakter i Europa och USA. Det andra företaget var ett amerikanskt företag. När jag började där 1987 skulle jag ta över en annan persons jobb och den personen skulle ta över en annan post inom samma företag. Jag hade ju fått en hel del erfarenhet från mitt första jobb och mycket var detsamma i det nya företaget men självklart fanns det nya saker som jag var tvungen att lära mig.
Eftersom kontoret bara bestod av runt 6-7 personer (vi var högst upp i en omgjord lägenhet och hade härliga, egna kontorsrum) fick vi göra i stort sett allting. Bland annat skulle vi flickor (som vår chef kallade oss - det skulle kunna bli ett eget inlägg om min före detta chef) svara på inkommande telefonsamtal, dvs vi hade ingen växel. Ibland ringde vi internt också så jag frågade M (personen som skulle vara min "lärare") om det var någon skillnad på ringsignalen för samtal från "yttervärlden" och interna samtal (vi såg alltså inte vem samtalet kom från). Det var ju rätt viktigt med tanke på hur man svarade i telefonen.
Ms kommentar och svar var "Det hör man"!!!! Det var allt hon sade. Jag brukar komma tillbaka till det här som ett bra exempel på dålig pedagogik. :) Efter det insåg jag att jag var själv tvungen att lära mig jobbet utan någon direkt vägledning. Det gick det med.
Jag jobbade med flera säljare och en av dem fick en högre post som gjorde att han hade kontakt med flera personer ute i Europa som gjorde samma jobb som jag (customer service och säljassistent). En dag sade han till mig "Jag förstår inte vad du gör men du får saker och ting att hända som ingen av de andra säljassistenterna klarar av". Det var en kommentar som värmde. För mig var det viktigaste att se till att kunderna fick vad de ville ha och jag gjorde vad jag behövde göra för att det skulle vara så.
Så jobbar jag också här i USA och det har gett positiva resultat. Nu har jag varit väldigt osvensk och talat väl om mig själv. ;) Det får man göra i USA - i Sverige vet jag att det inte riktigt är "tillåtet".
Så här såg våra telefoner givetvis inte ut men den lär vara från 80-talet :)(från Tradera).
8 comments:
Ja det var verkligen en konstig kommentar den där första av din sk "lärare". hm?!?
Att få bra och komplimanger som verkligen betyder ngt är otroligt viktigt för hur man sedan fortsätter utvecklas på sitt jobb tror jag. Tyvärr är det alltför vanligt att man mest får höra det negativa (inte enbart personligt utan gäller det mesta) och det fokuseras för lite på det som ändå är positivt. Något att försöka tänka på rent allmänt tror jag.
Kram!
Anne-Marie, det är verkligen typiskt osvenskt att berömma sig själv. Jag har märkt att jag är typiskt osvensk, det började väl inte i 20-årsåldern men åren senare. Kan ta emot en komplimang o säga vad jag är bra på i arbetet o annat. Många utlänningar undrar vilket land jag kommer ifrån?! Beror väl på att jag pratar med vem som helst, var som helst bl.a.
Roligt för dig att få höra positiva ord, o att det fungerar bra att fortsätta arbeta så i USA. Positiva ord stärker så mycket.
Jag älskar att få höra goda och uppskattade kommentarer. Suger åt mig som bara den. Och det är faktiskt viktigt att berömma sig själv när man gör någonting bra.
Alla är vi ju bra på något och det vore ju synd om det braiga kom bort bara för jantelagen säger någonting annat.
Jag tycker din blogg är superbra och du skriver alltid så inspirerande. En dos av dig och Martha Steward per dag och jag får suga åt mig riktigt av den amerikanska "lycko"-andan vilket jag mår jättebra åt.
More "You're great" åt världen :-)
Kram!!!
Saltis: Javisst var det en konstig kommentar från min "lärare". Hon var en väldigt speciell person och kunde säkert sitt jobb men att lära ut, det var en annan sak. Vissa personer är pedagoger, andra är det inte. Att få positiv feedback från andra tror jag också är otroligt viktigt för självförtroendet och hur man utvecklas i arbetslivet. Jag gjorde redan ett bra jobb men att få en bekräftelse betyder otroligt mycket. Jag har en känsla av att amerikaner ibland kan vara litet bättre på det än svenskar eftersom den "svenska kungliga avundsjukan" ibland lägger krokben. I Sverige får man ju egentligen inte lyckas. I USA verkar folk kunna acceptera att andra lyckas och man kan glädjas å deras vägnar. Kram!
Lisa: Det är egentligen rätt trist när man tänker på hur inskränkt det kan vara i Sverige med att se sig själv i ett positivt ljus. Jättebra att du kan ta emot komplimanger och att du kan tala väl om dig själv när det gäller ditt arbete. Sverige känns ibland väldigt litet när det gäller utrymmet man ger andra människor att vara de de är och att se dem lycks och ha framgång. Även om det i USA ibland kan kännas litet ytligt finns det i alla fall en större öppenhet gentemot andras framgång.
Maria: Visst är det viktigt att kunna ge sig själv beröm om man gjort något bra. En klassiker (på motsatsen) är väl när någon säger "Vilken fin klânning du har" och personen säger "Asch, den här gamla trasan". Kanske litet klischeartat men du fattar vad jag menar. I stället för att säga "Tack" och verkligen uppskatta vad den andra personen sade. Jantelagen är en fotboja för Sverige. Om man i Sverige gjorde sig av med Jantelagen skulle svenskarna och Sverige vara ett helt fantastiskt land. De skulle helt klart "slå" USA. Jantelagen är så trist. Och den finns där även om den inte märks uppenbart. Jag är glad att du läser min blogg och gillar den. Tack! Kram!
Verkligen skillnad hur en chefs eller medarbetares attityd kan påverka en; en positivt och en noll hjälpsam!
Du, det är okej att prata om sig själv i Sverige! Kanske inte var det förr. Sedan är det väl en skillnad på rent skryt och att framhäva sig själv på ett positivt sätt i en intervju eller annat sammanhang. Jag tror också att skillnaden är i hur man gör det. Vissa, då menar jag både svenskar och amerikaner här, kan vara bra på det utan att det är underförstått "du är sämre", medan andra inte alls är bra på det. Men visst är jante fortfarande högst levande, på gott och ont, men inte betyder det att man inte kan prata gott om sig själv!
Anna: Ja, den kommentaren från min chef värmde verkligen och sporrade mig att göra ett ännu bättre jobb. Vad bra att få en "direktrapport" från dig som bor i Sverige. :) Det låter ju kanon om Jantelagen börjat luckras upp litet. Det jag känner när jag är på besök i Sverige är att det fortfarande är väldigt försiktigt överallt i samhället och folk håller igen på något sätt. Nästa gång jag kommer och förhoppningsvis inte blir sjuk skall jag verkligen ge mig ut bland folk och se hur det är och se hur min stil tas emot - jag har nog blivit mer amerikaniserad men är fortfarande svensk ibland.
Post a Comment