Åldersfixering
Vad har hänt i Sverige under de senaste åren? Har man inget riktigt värde i arbetslivet om man fyllt 40?
Inte om man får tro den rådande "kulturen" i det svenska arbetslivet. Ett par artiklar kom i min väg och där kunde jag läsa att människor som är runt 50 räknas som seniorer och veteraner. Jag blev chockad, förvånad och rent ut sagt upprörd över hur man verkar se på ålder i det svenska arbetslivet.
De här strömmarna i det svenska samhället hade nog redan börjat komma så smått när jag arbetade i Stockholm men det verkar ha "urartat" under de senaste 10 åren. Den optimala åldern verkar ligga mellan 20-35 och helst bör man också ha haft lång arbetslivserfarenhet (20 år eller så) och inte ha några planer på barn. Inte konstigt att människor i Sverige blir utbrända och går in i väggen med sådana totalt orimliga krav.
I USA finns en helt annan kultur inom arbetslivet och jag uppskattar verkligen denna kultur. Här får man faktiskt arbeta efter 50, man kan till och med få ett nytt jobb efter 50 och man anses inte vara för gammal eller okunnig. Skolan jag jobbar på har en stor åldersspridning. När jag bodde i Sverige skulle man alltid skriva sitt personnummer i sin CV (antar att man gör det fortfarande). Här i USA skriver man absolut inte sin ålder i sin CV (resume på engelska). Det är heller inte tillåtet inom vissa sektorer i USA (federal och state) att fråga en jobbsökande vissa frågor, till exempel personens ålder. När jag hade mina jobbintervjuer på skolan kom aldrig några frågor om min ålder, familjestatus, nationalitet etc. Jag känner inte till hur det är inom den privata sektorn.
I USA jobbar många äldre människor kvar och man anser att deras arbetslivs- och livsererfarenhet är en tillgång. I Sverige verkar inte den inställningen finnas. Där anses man gammal och mindre värd när man passerat 40- eller 50-årsstrecket. I artikeln jag läste stod det att det troligen kommer att bli en mindre kris i det svenska arbetslivet eftersom man bara vill ha yngre personer och kanske har förtidspensionerat alla som är litet äldre.
I USA hör man i stort sett aldrig talas om utbrändhet och att folk "går in i väggen" trots att de allra flesta jobbar fler timmar och har mindre semester än vad man har i Sverige. Kanske en anledning kan vara att man har en "hälsosammare" inställning till vilka som får "lov" att arbeta och att man vet att det faktiskt går att få ett nytt jobb även om man blivit äldre. Självklart är det kärvt även i USA på grund av den ekonomiska krisen och många människor har varit arbetslösa under lång tid. Men man vet i alla fall att chansen finns även om man blivit 40 år och "gammal".
Inom det här området har Sverige något att lära sig. Jag hoppas verkligen att man börjar tänka om just när det gäller åldern på sin arbetskraft. USA har självklart saker att lära sig också - längre semester och barnledighet och färre arbetstimmar. Men med tanke på acceptabel arbetsålder vinner USA det här med 1-0.
35 comments:
Det är nog mer eller mindre omöjligt att få förtidspension i Sverige numera. Dödsjuka får anmäla sig på arbetsförmedlingen - utan chans att få jobb förstås - och det även om den sjuka har högar med läkarintyg som säger att personen är för sjuk att arbeta någonsin... Det har ändrat sig här med.
/Uora
PS Tack för en intressant blogg!
Hej. Jag gillar din blogg, men det här inlägget tycker jag var lite onyanserat, jag menar... en artikel med uppenbar vinkel och plötsligt "så har det blivit så i Sverige". Hur många känner du som inte fått jobb efter 40 i Sverige? Jag uppger aldrig mitt personnummer i CV. Upplever heller inte någon som haft svårt att få jobb pga ålder. Däremot har vi stora problem med de nya sjukreglerna. Varför svenskar blir "så sjuka" är intressant, som du nämner i din jämförelse med USA. Men det vore ännu intressantare om man tittade på det i jämförelsetal av procent, i Sverige kanske det märks mer än i en supernation som USA? Men statistiskt sett kanske lika många "springer in i väggen". Sen måhända det kulturellt tar sig olika uttryck. Vad händer i USA om du inte har en privat sjukförsäkring? Hemlöshet?
Du har helt rätt, det är inget annat än gnäll från de flesta svenskar. Jag lämnade det sjunkande skeppet för en sådär tjugo år sedan.Jag har jobbat inom många sektorer i U.S.A. och som du säger det är mycket mindre åldersdiskriminering här, ja all sorts diskriminering är mindre här än i Sverige. Angående föregåendes inlägg, Om du inte har sjukförsäkring i U.S.A. har väldigt lite att göra med de hemlösa. Det finns medicaid och diverse satliga insatser man kan få. Det är betydligt tuffare här det ska erkännas, men det ofantliga gnället från många svenskar kan göra en sjuk bara av att lyssna på tramset.
Adios,
Hans Ahlstedt icke anonym.
You hit the nail on the head, som man säger här i USA. Du har så RÄTT i allt du skrev, håller fullständigt med dig.
Just det där med att "gå i väggen" har jag aldrig hört talas om här i USA, trots att de flesta jag känner jobbar mer, och har MYCKET mindre semester än folk i Sverige. I Sverige har jag ett antal vänner som har "gått i väggen", och jag förstår det helt enkelt inte. De har upp till åtta veckors semester, hutlöst många Röda dagar, och ändå går de i väggen!?!? Helt obegripligt för mig.
och det där med åldersfixering - så sant! När jag jobbade i Sverige så kommer jag ihåg en gång då vi höll anställningsintervjuer för en ny assistent, och det frågades om ålder, fritidsintressen, och när/om de skulle skaffa barn (för alla vi intervjuade var under 30).
När folk här hör vad som kan frågas på en anställningsintervju i Sverige så blir de nästan chockade, för sånt frågar man helt enkelt inte här. :o)
Litet egendomligt att pionjären inom forskningen om just utbrändhet är amerikan om inte tillståndet finns i USA. Christina Maslach forskar om det i Kalifornien och har skrivit mycket om burn out som även finns översatt till svenska.
Numera är det inte tillåtet att fråga om man planerar att skaffa barn vid en anställningsintervju!
Jag tror vi är lite extra "sjuka" i Sverige på grund av det för höga och nära på kravlösa sjukersättningarna. Framför allt "vård av sjukt barn" som alla föräldrar kan utnyttja när man vill ha en sovmorgon, och då få 100% ersättning.
Själv har jag en del av min yrkeskarriär i Kina och Asien och här har min unga ålder och utseende varit till nackdel. När jag sitter på möten med andra (Asiatiska) höga chefer så kallar de mig för "Young boy" och undrar nog varför svenskarna har skickat en "skolpojke". Här är en mycket stor del av cheferna i den övre åldersgruppen, och erfarenhet värderas mycket högt.
Jag håller dock inte med om att det ska vara "förbjudet" att ställa frågor om t ex barn och ålder på en anställningsinterview. Jag tycker faktiskt att arbetsgivaren ska ha rätt att fråga det som han bedömer vara relevant för tjänsten.
Uora: Det kanske var fel att skriva förtidspension men det jag har läst är att vissa företag helt enkelt låter litet äldre personer gå i pension. Som om man bara vill göra sig av med de som är äldre. Visst har det ändrat sig i Sverige. Det är jag helt införstådd med. När jag bodde i Sverige var det fortfarande relativt "lätt" att vara arbetslös. Har förstått att det blivit mycket svårare att "tillfredsställa" arbetsförmedlingen nuförtiden.
Anonym: Vad trevligt det hade varit om du skrivit ditt förnamn. :) Jag brukar skriva rätt "neutrala" inlägg men det här kändes som om jag ville bli litet mer personlig och få fram det jag tycker och känner. Så det kanske blev litet mer vinklat. Inget fel med det, tycker jag. Kanske delvis beroende på att, om jag skulle flytta tillbaka till Sverige någon gång, skulle jag troligen anses som "gammal" och det gör mig ledsen eftersom jag vant mig vid det mer flexibla "klimatet" i USA. Jag känner till personer i Sverige som inte fått jobb pga sin ålder. Kanske det inte sägs öppet men det är det som är orsaken. Jag vet inte varför så många svenskar blir utbrända. Det talas väldigt litet om det "fenomenet" i USA. Det borde ju egentligen vara tvärtom. Och många amerikaner har många fler arbetstimmar per år än svenskar och de har ofta massor med aktiviteter på fritiden om de har familj. Intressant fråga men har inget bra svar. Om man inte har någon sjukförsäkring blir det (som Tennswede skriver) andra former men visst är det kärvt för många. Och 40 miljoner i USA lär inte har råd med sjukförsäkring. Där har USA något att lära sig av Sverige helt klart.
Tennswede (Hans): Jag tror att många svenskar vant sig vid under mycket lång tid att bli omhändertagna av "storebror". USA är helt annorlunda eftersom man måste ta mer hand om sig själv. Det har säkert blivit hårdare i Sverige under senare tid och det är en omställning som kanske kommer att ta tid. Jag skulle helst se ett mellanting mellan USA och Sverige. Litet mer framåtandra och "go" i Sverige och litet mer "omhändertagande" i USA. Jag tycker verkligen att man är åldersfixerad i Sverige. Tänk bara på att man alltid nämner personens ålder i TV och nyhetsartiklar. Har aldrig sett det i USA. Varför är det så viktigt i Sverige? Fattar inte det.
Mimmi: Jag tror att vi som bott i USA under en längre tid ser på sådana här saker på liknande sätt. Varför så många i Sverige blir utbrända är för mig en gåta. Vore verkligen intressant att veta mer om anledningen. Det verkar som om man i USA fokuserar litet mer på själva arbetet under intervjuer medan man i Sverige vill ha mer information om personens liv utanför arbetet. Visst kan det vara viktigt det också men det här med åldersfixeringen i Sverige känns konstig. Har sett massor med inlägg och artiklar på nätet om att svenskar har denna fixering. Det svenska arbetslivet tror jag skulle vinna oerhört på att ha fler litet äldre.
Olgakatt: Det finns säkert här men det talas inte om det och det verkar inte vara den "epidemi" som man ibland får känslan av att det är i Sverige. Det kommer mycket från Kalifornien så är inte alls förvånad att det har forskats om det här. Vad bra att de har ändrat en del kring intervjufrågorna i Sverige.
Krister: Så det finns kvar vissa försäkringar i samma utsträckning i Sverige. Jag har bott i USA för länge för att ha koll på sådana detaljer. Bra att du vet. Kan tänka mig att den asiatiska kulturen ser det här med ålder på ett helt annat sätt. Har förstått att man värderar erfarenhet på ett helt annat sätt där. Och man kan ju inte ha alls lika mycket erfarenhet som 25-åring. Att tro något annat är ju absurt. Jag vet att vid mina jobbintervjuer fanns det alltid med någon representant för skolan som skulle se till att inga opassande/olagliga frågor ställdes. Här i USA är det ju poppis att stämma folk till höger och vänster så det är väl en förebyggande åtgärd att ha något "förkläde". :)
Jag tror dessutom det här är en generationsfråga, med all respekt, men har man bott många år utomlands så kanske bilden av Sverige är från ett 80-90tal. Där är vi inte nu. 90-talisterna är väldigt lite jante och väldigt mkt individualister. Som jag försökte nämna i mitt tidigare inlägg, i Sverige kallar vi det kanske utbrändhet. Vänder sorgen inåt. I USA kanske man stämmer någon, vänder ilskan utåt.Finns massor av undersökningar om "det lyckligaste folket" och såvitt jag vet hamnar flera länder i norden ofta/alltid i topp. Trots "utbrändhetsepidemi". Eller? Beror kanske på vart man har sitt eget fokus? ps! jag gillar att vara anonym, skönt att få vara det någon gång också.
Det jag har förstått de fyra år jag har "pendlat" till US och dottern är att amerkanen jobbar längre men lugnare. Stressen i US är definitivt lägre. Ta bara trafiken, de trafikdårar man ser hemma och som hanterar vägarna som tävlingsbana. Detta ser man väldigt sällan i US. Där ligger man i sina 65 mph utan hets. Man tar det lugnare vad man än gör är min erfarenhet.
Jag arbetar i kommunen i en stor stad i Sverige, det blir 33 år jag arbetat där i höst. Är sjuksköterska i botten, vilket jag arbetat med i ca 16 år sedan har jag arbetat med olika intressanta projekt. Jag har länge läst om USA-boendes undran om utbrändheten här. Sjäv har jag aldrig vare sig på mitt arbete, där 10 000 är anställda, privat eller hört av min man som arbetar på ett stort privat företag hört eller träffat på någon som har varit eller är utbränd.
På mitt arbete arbetar de sista 6 åren alla som blivit 65 år och pensionär fortfarande kvar om de önskar. Det är upp till chefen att godkänna om de får det.
En av åtta mellan 65-74 år arbetar fortfarande i Sverige.
Att bli sjukskriven och få pengar från FK är mycket svårt numera, trots att våra skattepengar ska gå bl.a till det. I februari var jag sjuk i tre veckor, för första gången på åratal, jag gick ner 12 kilo på tre veckor och läkaren sa till mig att jag troligtvis inte skulle få sjukpenning trots att jag var så dålig. Det är inte läkaren som bestämmer, han skriver sjukintyg men det är FK som tar beslut om ersättning.
De sista åren får man som bekant i princip gå från operationsbordet till arbetsförmedlingen även om man har trippelcanser. Det är det nya Sverige.
Förtidspension finns inte heller på kartan längre, utom i mycket sällsynta fall. Sverige har blivit ett mycket tufft land för arbetslösa, sjuka och handikappade.
När det gäller arbetstid är det ju åtta timmar för en heltid. Och då är det hos oss inte en chans att ha fikarast någonsin. Lunch är 45 min, den kan jag ta någon gång ibland ca en gång i veckan, det är det enda i rastväg och då blir det bara en banan "på språng". Otrolig hets och stress. Lika hos min man och andra jag känner.
Det Sverige som vi lever i nu, omskrivet inte minst i valtider är helt annorlunda.
Ååå, håller så med. Jag har själv börjat få bita i det sura äpplet efter jag passerat 40 år. Det anses konstigt att inte ha kommit någonstans i karriären och extrajobb är jättesvårt att få när man är äldre. Jag har försökt mycket, men det möts mer stor skeptism när man som jag aldrig velat vara fastanställd utan föredragit att ha vikariat och timanställningar just för att behålla min frihet om jag sysslar med mitt företag och så.
Barnfrågan kommer också upp på anställningsintervjuer, men om man tror att arbetsgivare ska se det som positivt att man inte har barn så tror man fel. Det ses som att man inte är "normal" även om de inte vet orsaken till barnlösheten.
Sverige är mycket tuffare än i USA på många sätt. Det är inte ovanligt att högutbildade invandrare inte får jobb i Sverige, men blir headhuntade till företag i USA exempelvis.
Här är mycket svårare att få en "andra chans" vilket jag tror är en bidragande orsak att så många får dålig självkänsla. Har du varit sjuk en längre tid så vågar inte arbetsgivare anställa dig på grund av att de kostar företagen så mycket om du blir sjuk igen. Exempelvis. Det är massor som tvingas vara kvar i åtgärder fast de har arbetsförmåga och skulle kunna ha ett vanligt jobb.
Jag gillar även att det är lättare i USA att få ett nytt jobb (i regel) om man faktiskt måste sluta på sitt förra jobb och därmed slipper stämpla och vara beroende av A-kassa och arbetsförmedlingen lika mycket som i Sverige. Det viktigaste ska vara att ha ett jobb, men inte nödvändigtvis att man har samma arbetsplats länge.
Oj, detta ämne engagerar mig. Och jag vet att jag generaliserar, men jag tycker USA är bättre när det kommer till att se till individer och inte till ålder, kön, etnicitet och så vidare när de ska anställas.
Kram!
Det är nog bådadera,,Jag skulle nog säga att det blåser andra förändrignsvindar också i Sverige, pga av att alla fyrtiotalister slutar.. Vid den statliga myndighet jag jobbat och varit chef vid, stannade många kvar efter 65 år då de gillade sitt arbete och deras kompetens efterfrågades. När vi gick igenom ansökningshandling, tog vi alltid bort namn, ålder, kön osv. för att enbart se på personens meriter, dvs. avkodade dem för att inte lägga andra värderingar i synfältet. Det har gjorts säkert under de senaste 10 åren där.
Jag tror att fler äldre svenskar starta företag som konsulter,, det var i allafall många som jag mötte. De tog på sig jobb när de hade lust och intresse. Men vist är det också så att många fortfarande ser en 50 åring som överårig.. Den äldste jag anställt var 63 år och hon arbetade till hon blev 66!
Anonym: Visst förstår jag att jag inte kan allt om Sverige eftersom jag inte bott där på många år. Att vara individualist och inte vara påverkad av Jantelagen tror jag inte riktigt är samma sak. Min upplevelse av Sverige och Stockholm är att det fortfarande finns mycket Jantelag. Har man inte bott i USA tror jag det är svårt att se en sådan sak och även att uttala sig om. Det är en omöjlighet egentligen eftersom man inte har kunskapen om det andra landet. Innan jag hade bott i USA hade jag ingen aning om hur amerikaner egentligen är. Man blir hemmablind. Det är bara så. Alla ser vi på saker på vårt eget sätt - och det är okej. :)
Tord: Där sade du en sann sak. Man tar det litet lugnare i USA. Ibland verkar amrisarna väldigt upptagna men det är de egentligen inte (vilket irriterar mig litet som vuxit upp i det "lutherska Sverige" :)). Eftersom jag aldrig körde bil i Sverige har jag ingen riktig referensam men det finns en hel del i mina trakter (kanske genomresanden) som drar på rätt bra på motorvägarna - och ofta tas fast av Highway Patrol.
Lisa: Vad intressenat att läsa din kommentar. Tack för att du tog dig tid att skriva så långt. Jag tror säkert att en hel del äldre personer jobbar kvar - det jag reagerade mest emot var att jag läst och hört historier om människor som har svårt att söka och få jobb bara för att de är äldre och inte anses vara lika attraktiva som yngre. Det där med sjukskrivning osv kan jag egentligen ingenting om (och det var ju inte det jag skrev om egentligen - tur var väl det :)) men det var verkligen lärorikt att höra dina erfarenheter. Visst har det blivit mycket hårdare i Sverige på senare år och jag kan tänka mig att det är en stor omställning för många då det för ett antal år sedan var alldeles för lätt att få bidrag och ersättningar.
Maria: Vad bra att få en "direktrapport" från någon som faktiskt befinner sig i den slags situation som jag ville beröra i mitt inlägg. Jag tror att Sverige är litet "trångt" för en person som du som inte riktigt passar in i "lagom-ramen". :)
Eftersom jag inte har barn har jag ingen erfarenhet av just den frågan men vad bra att du tog upp det!
Jag tror att det är lättare (fortfarande) att få ett riktigt bra jobb i USA om man har rätt utbildning osv. Sedan finns det ju enorma mängder människor som knappt klarar sig från månad till månad. Läste häromdagen en artikel på Yahoo News att många människor i dagens USA har varit arbetslösa mycket länge och att de helt enkelt inte hittar och får nya jobb. Trots att de har bra utbildning och lång arbetslivserfarenhet. Det är det nya USA med större och större massor som helt enkelt lever i fattigdom. Fler än någonsin i USA anses vara fattiga. Skrämmande!
Jag tror, precis som du, att mångfalden inom arbetslivet i USA är större och det är en bättre "mix" än vad det är i Sverige. Återigen känns Sverige litet grand som en ankdamm (ursäkta att jag skriver det men ibland känns Sverige så instängt). KRAM!
Katarina: Vad intressant att höra om dina erfarenheter från ditt tidigare jobb i Sverige. Och att folk faktiskt valde att stanna kvar trots att de nått pensionsåldern. Låter ju jättebra! När jag fortfarande bodde i Sverige var det krångligt att starta eget företag i Sverige men kanske det har lättats på de reglerna. Du verkar ha haft litet andra erfarenheter än de man läser om i massmedia. Låter verkligen positivt och inspirerande!
Det kanske kan vara så, att det förefaller så, men Sverige är faktiskt ett av de länder i världen där folk jobbar längst. Vi har relativt hög formell pensionsålder, och även i praktiken så arbetar folk länge (då har jag alltså OECD-jämförelser där alla europeiska länder samt USA, Kanada, Australien m fl är med som grund).
På tal om utmattningssyndrom så är det som sagt en amerikansk forskare som myntade uttrycket. Sedan tror jag att dessa människor "märks" mer i Sverige eftersom de finns i systemet, får hjälp av samhället osv. I USA finns de också men då kanske de har en period av lång arbetslöshet istället (och således vila) och kommer sedan igen efter ett år eller två (hoppas man) då de får ett nytt jobb. Och förhoppningsvis har de inte hunnit bli för fattiga under tiden.
Anna: Jag kan tänka mig att folk kanske kan jobba kvar. Men hur är det egentligen då man nyanställer? Är svenska chefer pigga på att anställa en 50-åring eller tar man hellre en 30-åring? Det var nog mycket det jag också ville få fram i mitt inlägg. Kanske du vet?
Väldigt många människor i USA har mer än ett jobb. Och de verkar fortsätta att jobba och slita. Kanske folk i USA helt enkelt inte har råd att bli sjuka/bli utbrända medan man i Sverige fortfarande kan bli långtidssjukskriven. Allt det här är väldigt intressant!
Jadu, det där med utbrändheten tycker jag är synnerligen intressant. HÄR hör man aldrig talas om det, och folk jobbar som FAN. Rent utsagt. Och liten semester har de. Tycker nog allt det är högst märkligt faktiskt.
Sen märker man att det är mer accepterat med äldre här i landet övh. ta bara ett program som 60 minutes. hemma tycker jag de verkar byta ut de programledare som är äldre. Min käre svärfar har precis fått nytt jobb, högt uppsatt, och han är en bra bit över pensionsåldern.
Tycker det är så bra, och SUNT, att man inte skriver sin ålder på sina Cv:s här. Ej heller har företaget rätt att ställa frågan- SÅ visst tycker jag att det haltar väldeliga där sve-USA. det är helt enkelt mer accepterat att vara äldre är, i alla läger.
Men mest haltar utbrändheten...
DEN som jag aldrig ens hört ngn drabbas av här. Väldigt egendomligt...
Jag känner igen den här åldersfixeringen, men det känns som att den finns inom privat sektor. Jag har jobbat inom landsting och nu statligt (på Universitet). Här är det tvärtom. Erfarenhet och kunskap värderas högt, och som 35-åring är man junior... ;)
Annika: Visst är det märkligt att man hör så litet om utbrändhetsfenomenet här i USA. Det måste ju finnas här också. Och precis som du skriver så jobbar ju folk som bara den här. Fenomenet i svensk massmedia att alltid säga eller skriva en persons ålder fattar inte jag. Det har jag aldrig sett i USA. Varför är det så viktigt i Sverige att veta hur gammal en person är? Vad trevligt med din svärfar och att han fått nytt jobb. :) Kanske det är något gammalt lutherskt i Sverige att vara så intresserad av åldern. Men flera som bor i Sverige har ju uppenbarligen motsatt upplevelse så det låter ju bra. KRAM!
Freedomtravel: Intressant att höra att det skiljer mellan den privata och statliga sektorn. Så du är bara barnet. ;) Jag jobbade bara inom privata sektorn när jag jobbade i Sverige men det var nog inte riktigt så "utbrett" då att vilja ha yngre personer.
Ett vanligt fel man gör när man diskuterar utbrändhet är att man bara ser till jobbet och inte helheten. Utbrändhet behöver inte hänga ihop med att man jobbar för mycket utan oftast är det något annat i ens liv som inte stämmer.
Jag tror att följande är sant (sedan får man tycka vad man vill om det)
- Sjukförsäkringssystemet var för generöst förut vilket ledde till överutnyttjande. Jag tycker det är bra att detta har åtgärdats nu, men det är möjligt att pendeln svängt för mycket att andra hållet.
- Svenskar har en göra-allt-själv kultur. När man kommer hem så diskas, tvättas och städas det. Det är däcksbyte på bilen och gräsklippning etc. Tjänstesektorn är mer utvecklad i USA och man köper oftare vardagstjänster. RUT-avdraget gör nu dessa tjänster billiga och det tror jag är en viktig förändring.
- Hemmafruar är vanligare i USA pga skattesystemets utformning (sambeskattning av makar). Den som jobbar (oftast mannen) kan då fokusera mer på jobbet utan att bli utbränd.
- USA har en mer dynamisk arbetsmarknad. Det är lättare att byta jobb i USA om man inte trivs eller orkar med sitt nuvarande jobb. Det är viktigt för att undvika utbrändhet. En del av problemet i Sverige tror jag är LAS, men också synen på ålder och erfaranhet.
- USA har mer långtgående antidiskrimineringslagar än Sverige. Det har förekommit många artiklar under sommaren om mobbning på arbetsplatser i Sverige. Jag kan helt ärligt säga att det problemet inte existerar överhuvudtaget där jag jobbar trots att det finns folk från 10 eller fler olika länder på min avdelning.
- I Sverige har vi haft en staten-tar-hand-om-mig kultur. Det leder till passivitet och symptom som utbrändhet istället för att försöka lösa problemen själv och ta tag i sitt liv. Jag tror utbrändhet förekommer mest hos dem som jobbar minst (de trivs uppenbarligen inte) och inte hos dem som jobbar mest.
Hej Anne-Marie,
jag blir lite förskräckt när jag läser vad vissa av mina landsmän skriver. Jag arbetar som läkare på ett universitetssjukhus och det är verkligen inte så att patienter tvingas ut på arbetsmarkanden direkt efter en operation. Vissa ingrepp med titthålskirurgi gör att du kanske bara behöver vara sjukskriven någon enstaka vecka men i många fall handlar det om sjukskrivningar på månader. Socialstyrelsen har nyligen kommit ut med riktlinjer som säger på ett ungefär hur lång tid man behöver ha på sig för att bli bra efter olika sjukdomar och jag har hittills inte fått några av mina sjukintyg underkända av försäkringskassan. Men visst har det säkert blivit tuffare för personer som lider av medicinska problem och ingen riktig diagnos har satts, t.ex. olika former av trötthet och värk. Nu när det varit val så har flera fall dragits upp i media som kritik av den sittande regeringen och de ”nya” reglerna.
Likaså finns det många inom både privata företag, kommun och stat som tar det mycket lugnt i Sverige. Likaså existerar det faktiskt personer som blir utbrända. Termen är kanske olycklig men de fall jag sett är sådana där personens tillvaro kollapsat, t.ex. har inte kraven på jobbet och i hemmet fungerat. Att göra karriär, vara småbarnsförälder och skjutsa barn till olika fritidsaktiviteter flera gånger i veckan samtidigt som man ska förverkliga sig själv, gå kurser och samtidigt hinna träna 3 gånger i veckan kanske inte ryms inom dygnets 24 timmar. Tror att pressen på många att vara perfekta på alla plan kanske är större i Sverige än i USA.
Vad det gäller förtidspensionering är idag en stor del (35%) av befolkningen 60-65 förtidspensionerad, likaså en stor andel av 55-60, däremot relativ få personer under 40 år. Om detta beror på att personer som närmar sig pensionen blir tvångspensionerad vid 63 pga. arbetsbrist låter jag vara osagt.
Kanske hanterar ni dessa problem annorlunda? Vore intressant att höra.
Lars, läkare
Det kan däremot vara så att Sverige har bra statistik eftersom folk kanske inte direkt byter jobb så ofta efter 50 år just för att de är rädda för att kanske inte få ett nytt jobb. De jobbar kvar på samma. Så det finns kanske mer åldersfixering i Sverige vid nyanställning av äldre. Men jag tror det beror vad för slags sektor, jobb, position, hög- eller lågutbildad osv.
Sedan finns det ju dem som också mäter välstånd på att människor faktiskt kan gå i pension när de vill och kanske tidigare än de formella pensionsåldern. Där finns det ju väldigt många amerikaner som "retire" tidigt för att de vill och kan och även i Sverige såklart men säkert vanligare i USA. Där är det ju såklart skillnad på dem som tjänar avsevärt mindre och även de som måste ta två eller tre jobb. Det är inte så vanligt i Sverige, att man MÅSTE ha mer än ett jobb.
Man är väl inte tvungen att skriva sitt personnummer på CV:t i Sverige men många gör det. Jag har dock inte tänkt på att jag gör det för att de ska se min ålder utan snarare att det ska kunna kolla upp mig i offentliga register om de vill. Men det är ju såklart att de avslöjar min ålder också.
Några kommentarer till M:
- Tror också att utmattning ofta är en kombination av jobbet och problem hemma. Var för sig kanske de inte är några problem men ihop.
- Tror också att systemet överutnyttjades förut och då menar jag inte bara av de sjuka själva utan av läkare och FK. Sedan är jag iofs inte säker på att allt som regeringen gjort är rätt utan man måste övervaka de närmaste åren extra så det inte förekommer så mycket underutnyttjande eller vad man ska kalla det, dvs att det går åt andra extremen istället.
- Särskilt kvinnor dubbelarbetar fortfarande i Sverige. Sedan tror jag inte att botemedlet är mer hemmafruar utan snarare annat stöd i hemmet. Sedan behöver det inte vara RUT utan det kan finnas andra lösningar. Tyvärr har inte de som kanske skulle behöva RUT mest ändå inte råd med tjänsterna trots RUT. En helt ny internationell studie som tidningarna skrev om härom dagen visade att kvinnor som arbetar och lever i relativt jämställda förhållanden (dvs inte de som arbetar OCH gör allt hemma) är mindre stressade än hemmafruar.
- Precis, män blir säkerligen mindre utbrända i USA eftersom de har en som servar hemma. På samma sätt blir inte den hemmavarande kvinnan utbränd (eller blir hon det så märks det inte i systemet så att säga). Betyder dock inte att lösningen på utbrändhet heter mer hemmafruar.
- Helt rätt att USA har en mer dynamisk arbetsmarknad. LAS kan ha med det att göra men samtidigt kan man göra så många undantag från LAS att LAS endast är en faktor i vissa sektorer och jobb. T ex på min arbetsplats med ca 50 anställda och alla har ganska specifika arbeten och kvalifikationer är det svårt att tillämpa LAS.
- Tror också Sverige ligger efter vad gäller antidiskrimeringsåtgärder. Kanske inte på jämställdhetsområdet men många andra områden, t ex etnicitet och ålder.
- Tror också utbrändhet ofta har att göra med att man inte trivs på arbetet. Man kanske har ett monotont arbete och jobbar för att leva än lever för att jobba. Utmattning är ju vanligare bland lågutbildade än högutbildade så vitt jag vet. Medbestämmande på arbetet och inflytande över det egna arbetet är avgörande också. Sedan tror jag inte staten-tar-hand-om-dig är så stark. Folk litar på staten och förväntar sig vissa saker men samtidigt har ju Sverige en ganska stark luthersk mentalitet också, dvs "man reder sig själv".
Jag håller förresten med Lars att även om det finns många fall som inte hanterats rätt så är standardsituationen inte att man tvingas ut på arbetsmarknaden direkt efter en operation eller liknande. Jag tror felhanteringarna ofta beror på att FK-handläggare inte riktigt vet hur de ska hantera de nya riktlinjerna, dvs den mänskliga faktorn. Man har kanske under en period också varit extra tuffa just för att det varit så mycket snack om att folk utnyttjar systemet och att man måste komma till rätta med det. Fast arbetet med att få ner sjukskrivningstalen började redan 2004 under förra S-regeringen. Håller med Lars om att de flesta svåra fallen är där det kanske inte finns någon riktig medicinsk diagnos (för att det helt enkelt är en ovanlig sjukdom) eller olika former av trötthet och värk som är svåra att sätta in i ett "fack".
Det finns säkert många som är lata och medvetet utnyttjar systemet men jag tror inte att det är den vanligaste situationen (men jag kanske är naiv). Någon längre upp nämnde VAB. Man försökte komma åt fusk inom detta förut men sedan visade det sig att fusket faktiskt inte var så stort. Då är det bättre (fast avsevärt svårare) att försöka komma åt allt fusk med kassaapparater i restaurangbranschen.
M: Bra att du skriver om att man bör ha ett helhetstänkande kring utbrändhet. Håller helt med dig om att systemet var för generöst tidigare. Under många år var det ju till exempel mer fördelaktigt att vara arbetslös än att arbeta! Visst ligger det mycket i att svenskar gör saker och ting själva men de allra flesta amerikaner anlitar inte tjänster utan har precis lika mycket "hemarbete" som svenskar har. Det där med hemmafruar är en stor skillnad helt klart. USAs mer rörliga arbetsmarknad kan säkert hjälpa till men nu blir många människor tvungna att stanna kvar på sina jobb eftersom de inte hittar nya jobb pga den ekonomiska krisen i USA. Mobbningen på svenska arbetsplatser måste givetvis vara oerhört dränerande. Tror inte att det förekommer i samma utsträckning i USA. Mycket bra sagt om "storebror" som har tagit hand om svenskarna alltför länge. Hoppas att den svenska "nybyggarandan" (alla de som lämnade Sverige för länge sedan på jakt efter ett nytt liv i t ex USA) kan återvända. Tack för en intressant kommentar.
Hej Lars! Vad intressant att höra från en läkare i Sverige som har direkt "insyn" i hur saker och ting fungerar. Jag tror att många amerikaner har precis lika mycket på gång i sina liv som svenskar har. Massor med människor jobbar 40/timmar per vecka och många föräldrar skjutsar sina barn till höger och vänster. Kurser finns inte i samma utsträckning som i Sverige. MEN den stora skillnaden tror jag kan vara att svenskar ofta får dåligt samvete om de inte är "perfekta" medan amerikaner inte behöver vara "perfekta" utan det är faktiskt tillåtet och okej att inte klara av allting. Det tror jag är en stor skillnad. Då var det riktigt som jag hade läst att många "äldre faktiskt pensioneras i Sverige. Här i USA jobbar folk tills de blir 65-70. Många har helt enkelt inte råd att ta ut pension tidigare. Social Security (den allmänna pensionen i USA) är mycket låg och många människor har inget annat så de är tvungna att jobba för att överleva. Vissa har givetvis mer pengar och kan ta det lugnare när de blir äldre. Jag har två vänner som är 70 och över och båda jobbar fortfarande.
Anna: Jag tror att det ligger mycket i att folk inte rör på sig särskilt mycket i Sverige när de blir litet äldre. I USA är det mycket mer rörlighet på arbetskraften. Det finns en hel del MYCKET rika personer i USA och det finns VÄLDIGT MÅNGA (ursäkta de stora bokstäverna;) som är fattiga eller på gränsen till fattigdom. Att ha mer än ett jobb i USA är mycket vanligt. Att ha flera jobb i Sverige tror jag är rätt ovanligt. Roligt att läsa dina tankar och reflektioner kring Ms kommentar. Alla kvinnor som dubbelarbetar (det är nog fler kvinnor än män) måste ju slitas ut. Något annat är ju bara "fantasier".
Du verkar vara mycket insatt i hur "Sverige funger" - oerhört intressant och lärorikt att läsa om det du skriver. TACK för dina kommentar! :)
Jag tycker inte speciellt synd om de stackars 60-åringarna som tvingas gå gå i pension när de kanske skulle velat jobba ett par år längre. Tycker mer synd om alla arbetslösa 20-åringar som inte hittar jobb för att de som närmar sig 70 hänger kvar när de inte måste.
Therese: Här i USA är det väldigt många äldre personer som inte klarar sig på sin pension utan de måste arbeta för att överleva. Så tror jag inte det är i Sverige. Det är viktigt att komma ihåg sådana skillnader.
Stötte på en artikel om detta http://www.dn.se/ekonomi/lattare-att-fa-jobb-for-50-plussare-1.1188126
Anna: Tack för den länken. Skall kolla när jag har litet mer tid.
Post a Comment