Köpa hårtork

När jag kom till USA övertog jag Michaels hårtork. Den var gammal redan då och att den höll i ytterligare 12 år är en gåta. I somras lade den av och då blev jag tvungen att försöka hitta en ny. Jag insåg snabbt att jag inte visste något om de hårtorkar som finns idag och att det skulle bli ett mindre projekt att hitta den rätta hårtorken.

Visst är det konstigt att man nuförtiden ofta måste bli litet av "expert" för att hitta det man verkligen vill ha. Jag var inte ute efter någon "high-tech" variant utan ville ha en enkel, inte alltför dyr hårtork.

Det visade sig att det i stort sett inte finns några sådana. Det som gäller nu är:

- Ionic hair dryers. De skall tydligen "krympa" vattendropparna i håret genom negativa joner, torka håret snabbare och ge håret glans.

- Ceramic hair dryers. Keramik-materialet lär värmas upp mera jämnt än metallen i en vanlig hårtork. Den här typen hårtork har tydligen också negativa joner.

- Tourmaline hair dryers: Består av ädelstenen turmalin. Denna sten producerar ännu fler negativa joner, torkar håret ännu snabbare och ger håret ännu mer glans än de andra hårtorkarna. Det här måste vara hårtorkarnas Rolls Royce. :)

Dessutom finns det ofta flera tillbehör för att ge håret volym osv.

Jag kände mig nästan litet överväldigad och framför allt insåg jag att man kan spendera mycket pengar på en hårtork.

Eftersom jag var på jakt efter en enkel hårtork blev det den mer "gammaldags" varianten. Den har bara två temperaturer och ingen möjlighet att skapa negativa joner men den kan i alla fall användas både här i USA och i Sverige. Vi får se hur länge den håller - troligen inte 15-20 år som den tidigare.

Bilden från Amazon - min hårtork - Conair 124A

Flytta och immigrera till USA

En kort uppföljning av "telefonföljetongen" - jag lyckades få tag på telefonnissen idag och han kom och fixade mitt andra uttag. Så ordningen är återställd. :) Jag frågade var problemet var. Han svarade egentligen inte på min fråga utan sade "When I moved that box there were a lot of phone lines". Intressant kommentar av en telefonreparatör.

Eftersom jag har fått många mail från svenskar som undrar hur man kan flytta till USA och hur man gör när man gifter sig med en amerikan tänkte jag skriva några inlägg om just detta.

Det första jag alltid får skriva till de som undrar är att det är inte lätt att immigrera till USA. Man kan bara komma till USA utan visum eller grönt kort om man kommer som turist under 90 dagar. Skall man stanna längre tid måste man ha ett tillstånd av något slag innan man kommer. Det går inte att komma undan - tyvärr.

Det finns många olika slags visum. Det är en mindre djungel faktiskt. Här är en länk till en hemsida hos U.S. Department of State - Temporary visas. Jag kommer inte ens att räkna upp alla men det rör sig om ca 30 olika visumtyper. Jag har rest med B1/B2 när vi svenskar fortfarande var tvungna att resa med visum som turister (numera gäller Visa Waiver programmet, dvs svenskar kan resa till USA som turister under högst 90 dagar). När jag pluggade i USA hade jag ett visum som heter F-1 som väldigt många studerande har. För att få dessa visum ansökte jag hos Amerikanska Ambassaden i Stockholm.

De visum som finns uppräknade i länken ovan kallas "non immigrant visas". Det innebär att de är tillfälliga visum även om många tillåter att man vistas flera år i USA. Men de tillåter inte att man immigrerar till USA. Skall man immigrera till USA måste man ha så kallade "immigrant visas" och det finns fyra huvudgrupper (jag skriver på engelska eftersom jag inte kan de officiella svenska uttrycken):

1) Spouses and immediate relatives
2) Family based
3) Employment based
4) Diversity Immigrants (dvs det gröna kort lotteri som anordnas varje år)

Eftersom det finns så många "non immigrant visas" och jag inte kan särskilt mycket om de olika typerna kommer jag att försöka beskriva de andra "immigrant visas" så gott jag kan i några inlägg.

Min telefon

Jag hör till de som fortfarande har en så kallad "land line", dvs jag har en vanlig telefon som är kopplad till en telefonlinje. Många i USA har numera bara mobiltelefoner och ingen "vanlig" telefon. Kanske det är likadant i Sverige.

När jag var på väg till jobbet igår såg jag en person från AT&T (telefonbolaget i mitt område) som pratade med min granne. Jag tänkte inte mer på det men när jag kommit hem på kvällen och inte fick ett samtal jag väntade på började jag undra vad som hänt. Jag lyfte på luren och mycket riktigt - min telefon var "död". AT&T har inte öppet efter 20 (vilket faktiskt är litet konstigt eftersom så många företag har öppet 24/7 i USA) så det var bara att vänta till i morse.

Efter ett besök igår kväll hos mina grannar fick jag veta varför mannen från AT&T hade kommit. Tydligen hade det, i deras förråd, funnits en telefonbox med ledningar till de olika lägenheterna i den här byggnaden. Varför den monterats i deras förråd, bakom en låst dörr som bara de kunde öppna är oförklarligt. AT&T mannen hade flyttat boxen till en vägg utomhus. Uppenbarligen hade han inte lyckats få allt att fungera.

Idag tillbringade jag mer än 1 timme att prata med olika personer inom AT&T, inklusive reparatören. Han skulle komma och fixa problemet och han lyckades delvis. När jag kom hem fungerade ett uttag men inte det andra. Så i morgon blir det att försöka få hit honom igen. Man får verkligen vara envis och inte ge sig. Hade jag två fungerande uttag innan han kom borde jag ju kunna ha det igen.

När mina uttag fungerar har jag två telefoner som jag kan använda även när det är strömavbrott - vilket vi ju har litet då och då här på vintern. Många trådlösa telefoner fungerar ju inte alls då. Den typen telefoner jag har verkar vara i stort sett "utdöda" eftersom det nästan bara finns trådlösa telefoner att köpa.
När jag var liten minns jag att vi hade ett par kobra telefoner. De var tunga och man fick slå numret på undersidan. Långt från dagens mobiltelefoner. :)

Bilden från Wikipedia - kobra telefon (även kallad Ericofon).

Borttappad mössa

Förra veckan blev det helt plötsligt kallt. Det gick från +30 till +10 på ett par dagar. Eftersom det är kallt här på morgnarna tog jag på mig en mössa. Det var till och med kallt på eftermiddagen när jag skulle åka hem med bussen så jag tog på mig mössan då också.

Av någon anledning blev mössan kvar på bussen. Jag upptäckte det inte förrän dagen därpå när jag skulle packa väskan för att åka till jobbet. Efter samtal med bussbolaget stod det klart att de inte hade inte fått in någon upphittad mössa. Mitt hopp stod till de två kvinnor som brukar köra bussarna i Lake Shastina. Det visade sig att den buss som jag åkt med hade gått sönder så ingen visste om mössan faktiskt fanns på bussen eller inte.

Visst är det konstigt att man fäster sig vid vissa kläder och skor - jag var fäst vid min mössa. :) Det kändes trist om den hade försvunnit och jag skulle ha fått köpa en ny. Men så idag visade det sig att mössan faktiskt fanns kvar på bussen och jag fick tillbaka den. Det var en bra start på dagen. Och jag var tacksam att ingen tagit den.

När jag bodde i Stockholm tappade jag ett par skinnvantar i tunnelbanan. Jag upptäckte det bara några minuter efter det att jag tappat dem och åkte tillbaka ner till tåget som fortfarande stod inne. Men inte fanns det några vantar i vagnen där jag suttit. Någon tyckte väl att de var fina eftersom det var äkta läder. Jag blev också av med en skinnjacka på en lunchrestaurang. Tyvärr verkar det finns en hel del oärliga personer i större städer. Det värsta jag var med om var ficktjuvar på en restaurang i Stockholm. Jag och en kompis åt middag och jag hade en väska på golvet. Tydligen hade jag lämnat dragkedjan öppen och min plånbok låg högt upp i väskan. Senare på kvällen upptäckte jag att ficktjuvarna tagit alla kontanter men lämnat kort osv i plånboken. De måste ha varit mycket duktiga eftersom de också lyckats stjäla från civilklädda poliser som varit i restaurangen för att försöka sätta dit tjuvarna.

Det är rätt bra att bo på en mindre ort eftersom många känner och hjälper varandra. Jag fick i alla fall hjälp att få tillbaka min mössa. :)

IKEA i Portland

Jag nämnde för ett par veckor sedan i ett inlägg att jag var på en liten resa till Portland i somras. Jag hälsade på A och hennes man M - det var verkligen roligt att äntligen ses.

Eftersom det är långt att köra och jag troligen skulle ha kört vilse i Portland tog jag Greyhoundbussen. Jag ger mig inte. :) Nu var det i alla fall sommar så det fanns ju ingen snö och jag kom till och med fram 30-45 minuter tidigare än planerat. Inte dåligt för Greyhound.

Jag bodde hemma hos A och M och det var roligt att se hur ett nybyggt townhouse ser ut. Här har vi inga sådana nya, fina hus.

En utflykt gick till IKEA i Portland. Det kändes litet speciellt att komma dit - låter konstigt kanske men jag har aldrig besökt något IKEA varuhus utomlands. Det enda jag åkt till är IKEA i Skärholmen utanför Stockholm.
Den svenska flaggan fanns där och jag kände mig helt plötsligt väldigt svensk. :) Det är ett rätt stort varuhus och vi gick igenom de flesta avdelningarna. När amerikaner ser de svenska namnen Billy, Tylösand, Blåsippa betyder de troligen ingenting. För oss svenskar står de här namnen för något. Jag har fortfarande en Billy bokhylla i min mammas lägenhet.

De hade en stor restaurang och vi åt köttbullar med lingsonsylt! Köttbullarna var riktigt goda. Det fanns även en matavdelning så jag passade på att köpa Kalles Kaviar och lingonsylt. Tyvärr kunde jag ju inte ta med mig ost och lax på bussen eftersom det var en så lång resa men jag var nöjd ändå.

Det lär nog dröja innan jag kommer till IKEA igen eftesom det närmaste ligger i Sacramento - tar ca 5 timmar att köra dit. Skulle inte vara helt fel att ha något närmare så man kunde fylla på "svensk förrådet" ibland.

Tysta svenskar och pratsamma amerikaner

Häromdagen hittade jag en blogg som är skriven av en svensk/amerikan (född i Sverige och uppvuxen i USA) som numera bor i Stockholm (A Swedish American in Sweden). Han skriver på ett humoristiskt sätt bland annat om tystnaden som ofta råder mellan människor i Stockholm på bussar, i tunnelbanan, i hissar osv. Jag log igenkännande flera gånger och tänkte för mig själv att "javisst så är det i Stockholm". Vad denna tystnad egentligen beror på är väl ingen som vet, men den finns där, det är ju helt klart.

Då är USA rena motsatsen. Här hejar man på folk man möter när man är ute och går, man kan ha kortare samtal med folk man träffar i t ex en affär och om man väntar på en buss eller åker hiss säger man i alla fall något till varandra. Man anses inte som konstig eller berusad om man faktiskt pratar med varandra. :) Det anses oartigt om man inte säger hej eller växlar några ord.

Det tog mig ett tag att komma in i att heja på någon jag mötte under en promenad. Även om jag nu hejar på främlingar här i USA faller jag nästan alltid in i det svenska mönstret när jag är på besök i Stockholm. Jag vet att jag generaliserar, givetvis finns det svenskar som är mer pratsamma och öppna gentemot främlingar. En kompis till mig som är amerikan men som har bott i Stockholm i ca 13 år sade en gång att hon blev så irriterad att folk hon mötte på promenader i Stockholm inte hejade. Hon tyckte att det var oartigt och jag tror att många amerikaner har samma uppfattning.

Amerikaner kan verkligen det där att ha små samtal med främmande människor utan att det verkar påfluget eller jobbigt. Jag tror det skulle göra oss svenskar gott att ta efter litet grand. Att bjuda på oss själva litet mer.