Wednesday, February 22, 2017

Utmattad

Bloggvärlden har fått vara i bakgrunden ett tag eftersom jag har varit stressad och utmattad. Fortfarande vet jag inte om jag får vara kvar inom skolan (att en skola får bete sig så här borde inte vara tillåtet) men trots detta ombeds jag att göra olika saker som jag aldrig tidigare gjort och som varit krävande. Att göra helt nya arbetsuppgifter med en snäv deadline är utmattande tycker jag. Nu har det lagt sig litet så jag känner att energin kommit tillbaka till viss del.

Det har hänt mycket i USA och världen sedan jag skrev senast. Kommer nog att skriva litet mer om dammen i Oroville eftersom den visar på hur infrastrukturen i Kalifornien håller på att braka ihop plus att det framkom i förra veckan att man visste om att det som skedde där skulle kunna ske.

Dessutom har Sverige verkligen hamnat i rampljuset den gångna helgen och hela världen twittrade och undrade vad som var på gång. Och trots att inget faktiskt hänt just på fredagskvällen hände en hel del utanför Stockholm i Rinkeby bara ett par dagar senare. Det har också uppmärksammats ordentligt i USA. Det återkommer jag nog till - nu är klockan litet väl mycket i Kalifornien.

Ytterligare ett projekt jag håller på med nu är skatterna och att få en “tax preparer" att faktiskt göra sitt jobb och göra det korrekt. Även “projektet" att börja ta ut pengar från min privata pensionsförsäkring i Sverige tar sin tid. Jag väntar fortfarande på blanketten från IRS. Det känns som om man skulle behöva fler timmar per dygn när man jobbar heltid för att ringa och skriva till olika myndigheter och företag.

Eftersom jag måste lägga mig snart avrundar jag här med några tulpanbilder. Som jag berättat om tidigare så säljs det knappt tulpaner där jag bor. Vet inte varför men så har det alltid varit sedan jag kom hit. Förra helgen hade de dock lösa tulpaner i affären. Bara 5 eller 6 i knippet men självklart ville jag köpa då de är så sällsynta. Och det var tur eftersom de inte fanns kvar bara en vecka senare. De står fortfarande och jag njuter av dessa “rariteter". :)



18 comments:

Gunnel said...

Förstår av din berättelse att det är mycket just nu. Det är verkligen lite "för mycket" nu i världen. En paus hade nog behövts. Kram

Marina said...

Jag säger som föregående talare - världen behöver en paus!!!

Steel City Anna said...

Jag hade en lång diskussion igår med en vän. Jag känner att det är så tungt vissa dagar med osäkerheten här och jag vill bara flytta. Men hon sa att vänta nåt år iallafall ... På ett år kan det ha hänt precis vadsomhelst! Så är det verkligen, man kan inte förbereda någonting alls. Sverige oroar mej jättemycket också och jag vet inte om jag skulle kunna trivas där. Det största som lockar är just att vara medborgare i sitt eget land med rättigheter som inget kan rucka på, men är det verkligen en vettig grund att flytta på ... Dessutom dra med mej min man dit och han kanske inte trivs, och det dröjer innan han kan bli medborgare och tänk om EU kollapsar ... Vice versa om vi flyttade till Tyskland eller Tjeckien som han hellre vill. Kluvna känslor eftersom jag också fortfarande verkligen älskar England och vårt hem. Så jobbigt. Detta som du går igenom i skolan nu har vi båda haft i omgångar på våra jobb. Kontorspolitik och nästan trakasserier faktiskt, men det verkar hur vanligt som helst. Jag vet hur det tär. Det bästa är om man kan lämna men det är inte lätt och särskilt på en liten plats. En dag i taget! :)

Pettas said...

Var rädd om dig Anne-Marie!
Att vara trött och utmattad och dessutom inte veta hur man har det med jobbet och framtiden kan ta på vem som helst.
Det räcker gott och väl med hur det är i övriga omvärlden.
Världen mår dåligt nu, riktigt dåligt men man får tänka så positivt man bara kan.

Annika said...

Jag känner verkligen med dig ifråga om jobbosäkerheten! Det låter som de hanterat din tjänst alldeles åt skogen :( . Ja, det händer mycket och det är svårt att hänga med i svängarna. Håller tummarna iallafall för att du får någon klarhet i jobbfrågan!
Kram

lenaiwales said...

Du verkar verkligen ha fullt upp och ovisshet är väldigt påfrestande.
Ja, mycket händer och om det inte händer kan man ju som presidenten hitta något som inte hänt!!!
Hoppas allt ordnar sig för dej!

Annika said...

Ja, nog har de ställt till det för dig på jobbet.
Fattar inte heller att de får göra så här.
Håller tummarna för att det ordnar sig så smärtfritt som möjligt.
Tulpaner lyser upp!
Kram!

Annica said...

Det som du utsätts för på din arbetsplats är ingenting annat än psykisk mobbing. Det är fruktansvärt fult gjort av de ansvariga.
Ovisshet och känsla att inte ha kontroll över sin situation stjäl enorma mängder energi. Inte undra på att du känner dig utmattad.
Jag önskar verkligen att du i det här läget bara kunde säga: "Nu får ni terrorisera någon annan! Jag slutar - här och nu!" Och att du sedan, med huvudet högt, skulle ta dina saker och skrida ut genom dörren.
I det ögonblicket skulle jag vilja vara en fluga på väggen och se deras miner. :D
Uppmuntrande kram!

Anne-Marie said...

Gunnel: Det har varit väldigt mycket ett tag och det där flytet känns inte riktigt närvarande just nu. Världen har “exploderat" känns det som med ett ständigt flöde av information. Mer än vanligt av någon anledning.
Kram

Anne-Marie said...

Marina: Ja, en paus vore nog inte helt fel. Vore intressant om allt bara stod still några dagar. :)

Anne-Marie said...

Anna: Kloka ord du har - som vanligt. :)
Jag läste någonstans (kanske det var Dagens Nyheter) att svenskar i England skulle få stanna. Kan det stämma? Ja, er situation är inte enkel med tanke på hur “svajigt" Europa verkar vara just nu. Jag pratade med en svensk kompis här i USA häromdagen och hon sade något som jag också upplever. Något “stort" verkar vara på gång i världen och det finns oavsett nästan var man befinner sig.
Skolan tror jag inte egentligen trakasserar mig utan det är byråkratiska och otympliga regler som gör att det blir så här. Eftersom jag bara jobbade i den privata affärsvärlden innan jag kom till USA har jag en helt annan bakgrund.
Ja, en dag i taget. Något annat kan man inte göra.

Anne-Marie said...

Karin: Tack snälla! :)
Utmattningen berodde mycket på några större projekt inom vår avdelning som jag helt plötsligt skulle ta ansvar för och jag visste inte riktigt hur jag skulle tackla dessa.
Självklart är det utmattande också att inte veta vad som kommer att hända med jobbet. Vad som helst kan nog egentligen hända.
Ja, man får göra så gott man kan. Helst skulle jag vilja ha en liten stuga i skogen och bara vara och inte behöva vara delaktig i världen. :)

Anne-Marie said...

Annika: Skolan har väldigt många tungrodda och byråkratiska regler kring anställningar. Man tycker ju rent logiskt att de bara borde kunna anställa mig eftersom jag jobbat där länge och redan gör jobbet som skall tillsättas permanent.
Vad som helst kan nog hända tror jag.
Som jag skrev till Karin - en liten stuga i skogen med liten kontakt med omvärlden. :) Det är nog vad jag egentligen vill.
Kram

Anne-Marie said...

Lena: Det verkar alltid vara en massa saker som skall tas om hand och ordnas med.
Om jag gjorde helt som jag önskade skulle jag bara gå ifrån skolan och lämna dem åt sitt öde. :)
Tack! Det hoppas jag också.

Anne-Marie said...

Annika: De kan mycket väl anställa någon annan. Nu när min “gamla" chef inte finns kvar har jag inte det “säkerhetsnätet". Min kollega är i alla fall med i den intervjukommitte som faktiskt hade ett möte igår. Ja, vi får se vad som händer.
Tack för hållna tummar! :)
Tulpaner är lika sällsynta här som fridlysta blommor. ;)
Kramar!

Anne-Marie said...

Annica: Det känns litet som mobbing men jag tror tyvärr att det mest är byråkrati och konstiga regler. Men jag vet ju inte alls vad som kommer att hända eftersom min tidigare chef inte finns kvar. Hade hon varit där hade jag inte alls känt samma osäkerhet tror jag. Hon var alltid ett stöd.
Man kan bli utmattad av många olika saker och att göra helt nya arbetsuppgifter med snäv deadline är utmattande för mig i alla fall. Nu har jag tagit mig igenom de flesta av dessa och förhoppningsvis har jag gjort det så bra jag kan.
Men självklart gör ovissheten med jobbet att jag fortfarande känner mig trött. Ditt förslag kanske blir något jag gör. Skulle jag inte bli kallad till en första intervju går jag med omedelbar verkan. Och det kommer att svida för dem. Men jag måste tänka på mig själv i första hand.
Tack för kramen! Kram tillbaka!

Steel City Anna said...

Jag känner också att någonting ordentligt är på väg att braka loss. Och jag tror inte det spelar så stor roll vart i världen man befinner sej.

Vi har bara fått information här att vill man stanna är det bäst att söka uppehållstillstånd och medborgarskap om man kan det. Många står dock utanför att ens kunna söka, t ex om man inte arbetat, inte tjänat tillräckligt mycket eller studerat utan att ha privat sjukvårdsförsäkring. Jag har svårt att tänka mej att man inte fysiskt får stanna, men vi kanske inte får tillgång till sjukvård eller arbetstillstånd. Från brittiskt håll kommer ingen information alls om oss utan de debatterar sin eventuella deal or no deal med EU allt vad de orkar. De vill inte garantera EU-medborgares status här tills samma garantier ges för britter i EU. Det kan jag förstå, men jag är besviken på både EU och UK att man inte gör det då och tänker på oss som människor istället för brickor i ett spel.

Anne-Marie said...

Anna: Vi får se vad det är som händer. Troligen något mindre trevligt.
Jobbigt att det är en massa tjafs - som vanligt - och vanliga människor kommer i kläm. Det tycks tyvärr vara mer vanligt än ovanligt oavsett var man befinner sig i världen.